Swedish death cleaning

Vad är typiskt svenskt? Döstädning, tydligen. En webbsökning på ”Swedish death cleaning” ger tiotusentals träffar. Mest för att en svensk tant skrivit en bok som sålt över hela världen.

Men om det nu är ett svenskt fenomen, och inte bara en smart PR-cup, vet jag inte om vi ska vara stolta över att vi hittat på ett makabert ord för att städa. För det är ju vad det handlar om, att ta hand om sin egen skit. Vi julstädar inför julen, vi flyttstädar inför flytten och vi döstädar inför det där vi inte pratar om.

”Har du kommit för att städa?”

Fast egentligen tycker jag att vi ska göra det hela tiden, pö om pö. För att det är trevligt med ordning och reda, det spar tid och energi. Just döstädning kan man kanske komma undan, men egentligen tror jag ingen vill ösa det jobbet på någon annan, så då kan vi lika gärna göra det. Lite som att vi väntar med att fixa klart vårt hem tills vi ska lämna det. Inte förrän det är dags att sälja bostaden får vi tummen ur att sätta upp den där listen som borde ha satts dit för tio år sedan.

”Det där kan jag göra sen”, tänker jag ofta. Jag borde skriva en bok om det, ”The art of sen”, men det kan jag också göra sen. Det enda jag egentligen vet om ”sen” är att jag kommer ha himla mycket att göra då.

Fast döstädning har jag läst att man kan börja med vid 50 eller 65 och eftersom jag har galet lång tid till dessa åldrar borde jag vänta om jag vill följa ”reglerna”, men jag är inne i en period när jag med viss framgång lyckas få saker gjorda, så därför river jag tag i gamla pärmar med texter, frågar mig själv om jag verkligen ska spara skolkatalogen från 1986 eller munspelet jag aldrig lärde mig spela på. Det ger lite pengar, men mest ger det struktur och ordning och fan vet om jag inte har större behov av det än pengar just nu.

Securitas och politisk garanti

På börsen pratas det ofta om politisk risk. Det gäller företag och branscher vars verksamhet i ett slag kan hotas av politiska beslut. Det kan gälla energi, friskolor, sjukvård eller betting. En del undviker investeringar i dessa branscher, andra ”spelar” på risken.

Motsatsen till politisk risk är kanske politisk stabilitet, men jag vill nämna en bransch som gått ett steg till och bör få draghjälp av vad man skulle kunna kalla politisk garanti, nämligen säkerhetsbranschen.

Politiker av alla färger har i decennier lovat fler poliser, men åtminstone antalet poliser i aktiv tjänst på gator och torg har minskat. Eftersom folkmängden samtidigt ökat blir det ännu värre. Polishögskolan har dessutom sänkt begåvningskravet till en trea på en niogradig skala, så befintliga poliser är dummare än tidigare.

Resultatet är fler grova brott, mord, överfall och inbrott. De privatpersoner och företagare som försöker freda sin egendom riskerar straff, och de som publicerat övervakningsfilmer i frustration över ordningsmaktens oförmåga kritiseras av polisen.

Det är detta jag kallar politisk garanti. Samhället hårdnar och de som upprepade gånger drabbas av inbrott eller skadegörelse är till slut villiga att göra vad som helst. När polisen inte levererar kommer allt fler anlita bevakningsföretag, skaffa larm och övervakningskameror, sätta staket runt sitt bostadsområde och ställa en vakt vid infarten.

Lång inledning för att berätta att jag köpt aktier i Securitas. Trots bra vinster har aktien inte hängt med index. I år slopade man utdelningen, men anledningen till det var densamma som för de flesta – corona. Tror vi inte att detta virus knäcker samhället är det knappast ett skäl att överge Securitas, som ökade utdelningen flera år i rad innan dess. Insiders har köpt på sig aktier under första halvåret och flera analytiker har höjt riktkursen.

Delårsrapporten i förra veckan var inte tokstark, men helt klart godkänd i den kris världen befunnit sig i. Man har inlett ett kostnadsbesparingsprogram och ser ljust på framtiden. VD-ordet avslutades så här:

”Vi fortsätter att fokusera på att vara en ledare i säkerhetsindustrin med vårt starka erbjudande av säkerhetstjänster och lösningar, och vi fortsätter att investera i vår strategiska omvandling för att bli ett ännu starkare företag imorgon.”

Min spåkula är inte bättre än någon annans, men jag blir inte förvånad om Securitas kommer att gå bra de närmaste åren, att verksamheten utvecklas och att allt fler människor och företag kommer att köpa privat säkerhet för att få sin vardag att fungera när polisen inte löser problemen.

Fler halvtomma glas?

Inte säker på att någon enda läsare får ut något av inlägg där jag reflekterar över min egen blogg och mitt sätt att tänka och formulera mig, men jag provar.

Egentligen börjar det med ett läsvärt inlägg från Frihetsmamman om prioriteringar och kostnader i hennes familj. Det jag tänkte prata om är formuleringen i hennes P.S:

”Det tog faktiskt för en gångs skull lite mod att dela med sig av mina problem och funderingar. Det är mycket lättare att vara det dygdiga aset som påpekar hur enkelt det är att klippa sig själv och baka limpor.”

Jag klipper mig själv och bakar limpor, men det jag verkligen fastnade för var det där om ”det dygdiga aset” som högst troligt är en passning till min presentation här högst upp på sidan, ”Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå”.

Frihetsmamman pratar säkert om sig själv, jag tror inte att det var ett subtilt sätt att dissa mig, men ordvalet får mig att undra om jag är ett dygdigt as. Eller nej, det vet jag att jag är, men borde jag kanske blogga mer om mina brister? Framstår jag (eller, rättare sagt, framställer jag mig) på ett icke-fördelaktigt sätt genom att peka med hela handen och påtala när människor beter sig dumt istället för att fokusera på bra inspirationskällor och sånt vi alla kan lära av och då inte enbart som avskräckande exempel?

Jag tycker att jag är en sund människa med vettiga värderingar, men att jag ibland kallar mina åsikter för facit är inte för att jag alltid tycker mig ha rätt. Jag tycker helt enkelt att det är lite kul att sticka ut hakan, särskilt i Jante-Sverige. Och det faller sig naturligt att inte blogga om ordinär, välavvägd sparsamhet eller samhällsfenomen som funkar ganska bra för det finns inte mycket att säga om det.

Men jag ska tänka över om det finns förbättringspotential här, för jag är verkligen en självreflekterande människa som ofta funderar över hur jag beter mig, ännu mer mot andra än mot mig själv. Hjälp mig gärna i kommentarsfältet (som ni brukar!). Borde jag försöka blogga mer positivt och/eller jobba med min ton? Jag lovar nästan att inte avfärda kritik som idiotiska dumheter.

När livet ger dig citroner – sök bidrag

”Du blir vad du äter”, sägs det, men det kan inte stämma för det skulle ju innebära att merparten av mänskligheten äter idioter. Däremot tror jag att det går att påverka sitt öde.

En som verkligen gör det är tioårige Leon Buregren som köpte en båt att sälja glass ifrån. Båten köpte han för pengar han tjänat på annat. För man drar ju inte igång affärsverksamhet när man är tio, den här killen började när han var två! Glasspengarna vill han investera i aktier, där hans plan är att gå in billigt och sälja dyrt. Lustigt, det är ju precis min taktik!

Okej, Leon är extrem, men det är ett gammalt klassiskt sätt att tjäna pengar, att börja sälja något ätbart där det är mycket folk. Små pengar, men höga marginaler. Det kan vara jordgubbar eller godis. Eller lemonad! Det är populärt, åtminstone där det är varmt. Så inte i Sverige, men i USA är ofta första kontakten med näringslivet att ställa upp ett saftbord vid tomtgränsen i hopp om att locka grannar eller förbipasserande.

Men så kom coronapandemin och då sprack idén för ett tag. Eller inte. Företaget Country Time ger stimulanscheckar till barn som inte kan tjäna pengar på att sälja saft. Gulligt, kan tyckas, men Country Times PR-trick resulterar i att massor av barns första arbetserfarenhet är att inte arbeta utan istället söka bidrag.

Chefen på Country Times ser helst att ungarna sedan spenderar pengarna:

”It can be saved or, better yet, spent to invest in the local economy.”

Jag tror att han får rätt där. Oavsett ålder verkar det gå lättare att sätta sprätt på lättförtjänta pengar än de man fått jobba för – lätt fånget, lätt förgånget. Men vad tror ni, vem blir morgondagens Ingvar Kamprad – Leon som lärt sig sälja leksaker, äppeljuice, chokladbollar och glass, eller amerikanska barn som lärt sig fylla i ett bidragformulär?

Renoveringshysteri

Fru Efficient Badass skrev ett tänkvärt inlägg om bostadsrenovering och jag tänkte fylla på med mina tankar.

Visst är det bra märkligt att alla förutsätter att man direkt efter att ha flyttat förväntas renovera den nya lyan! Eller, det är det kanske inte, för de flesta verkar ju göra det. Det är som om det vore lag på att man måste riva ut precis allt så fort man får tillträde, vare sig det behövs eller inte.

”Jag tänkte egentligen bara tapetsera...”

Jag sålde ett hus för en massa år sedan och det första köparna gjorde var att måla om det, vilket inte vore så märkligt om det inte vore nymålat. Det fanns mycket att göra, både inne i huset och ute på tomten, men jag kommer aldrig förstå varför de inte väntade åtminstone några år med att måla om fasaden (som dessutom, rent objektivt, var snyggare innan de målade om).

Förutom att det spar pengar att låta bli att laga sånt som inte är trasigt är det smart att ta reda på vad man vill ha ut av ytan. Jag ångrar verkligen inte att jag väntade med att renovera mitt kök när jag flyttade in här. Förutom att det var hur opraktiskt som helst var det anskrämligt fult.

Man står ut ett tag. Jag levde med det där köket i över ett år. När jag sedan renoverade visste jag exakt vad jag ville ha och har varit nöjd med det nya köket i över tio år. Jag ser det fortfarande som ”det nya köket” och skulle inte ändra något om jag flyttade in här nu.

En gång var jag med och gjorde en omvänd resa, rev ut ett halvmodernt kök och ersatte det med ett 60-talskök. Sådana kök får man gratis. Bokstavligt ”gratis vid demontering och avhämtning”. Det var bara att häkta av luckorna och kofota ner skåpen så skonsamt som möjligt.

Nu var det inte jag som skulle ha det. Jag skulle inte vilja leva utan induktionshäll och mikrougn, men jag skiter fullständigt i om färger och materialval är ”årets” eller ett tidigare decenniums. Snyggt är tidlöst för mig och är det dessutom funktionellt tänker jag inte bygga om det.

Så går det med outtömlig kassa

Alla barn får inte längre veckopeng. Det är synd för det är en bra första lektion i att hushålla med pengar. Köpte man godis för hela veckopengen var den slut och man blev tvungen att invänta nästa veckas utbetalning. Men vad skulle hända om den som sparar tvingas lämna en del av sin veckopeng till sin slösande syrra? Jo, då skulle Spara lära sig att enda sättet att få använda alla sina pengar är att göra av med dem, och Slösa att hon lika gärna kan spendera för då får hon mer pengar.

Det här är tyvärr inte ett fiktivt exempel, bara det att Slösa heter Malmö. Den moderata twittraren Susanna Silfverskiöld (kul med människor vars partibeteckning hörs på namnet) har gjort en sammanställning av Malmös galna projekt möjliggjorda av det kommunala utjämningssystemet. Läs helst hela tråden, men här kommer ett axplock.

En halv miljon lades på att spela in ”ljudet av Malmö” som bl a bestod av inspelad tystnad från Malmö Stadsbibliotek. Hade man varit ute efter mer typiskt malmöitiska ljud hade jag föreslagit granatsprängningar eller varför inte den poetiska kärleksförklaringen ”Ey, ja ska knolla din mamma, jewla svennehora!”?

Malmö torde också vara den enda kommunen som har en egen skateboardsamordnare. Det kostar Malmö 2,5 miljoner om året. Eller rättare sagt, det kostar 2,5 miljoner för invånarna i bl a Danderyd och Solna eftersom deras skattepengar skickas till kommuner som bränner sina pengar, med Malmö i ohotad ledning.

Jag vet inte om Malmös socialdemokratiska kommunstyrelseordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh fick veckopeng när hon var liten. Troligen, för hon är i min ålder och det var normen på min tid. Men även om veckopeng är en bra början är det ingen garanti för ett vettigt ekonomiskt sinnelag.

Bäråret

Experterna, men även jag, konstaterar att 2020 är ett mycket bra blåbärsår och tydligen ska det vara samma sak med svampen. Men plockar vi? Första gången jag var ute i år såg jag faktiskt ett par plockare, men övriga gånger var det som vanligt. Om jag skulle möta någon i skogen har de inte bärplockare i händerna utan gångstavar. Det är visst svårt att få hit thailändare att plocka i år, så gissningsvis kommer inte ens köpesylt innehålla särskilt mycket svenska bär, de får ruttna i skogen.

Är det inte ganska ynkligt att det ska behöva komma hit thailändare för att plocka våra bär, bulgarer för att plantera vår skog och polacker för att bygga våra hus? Särskilt bärplockning är ett jobb det är svårt att misslyckas med. Är man någorlunda hel i kroppen fixar man snabbt sitt eget behov.

Ska man försöka räkna hem en anständig timlön på att plocka bär får man slita en del, men de flesta av oss behöver både frisk luft och motion och jag tycker att det är ganska avslappnande att gå ut och plocka ett par liter blåbär. I år hade jag nio liter kvar från förra året och vill inte bygga några jättelager. På slutet gav jag till och med bort lite, men det är liksom ingen riktig sommar utan blåbärsplockning.

Och man kan inte räkna timlön på allt, då lönar det sig knappt att gå upp på morgonen, definitivt inte en ledig helgdag. Det handlar ju om att ha ett anständigt liv också. Därför städar och underhåller jag min egen bostad, lagar min mat från grunden, plockar bär och kokar egen sylt.