Bunker någon?

Jag gillar udda bostäder, men en bunker på knappt 500 kvm hade jag inte velat ha. Det finns dock folk till allt, nu har en gammal skola i Ljungby ombyggd till bostad och med denna festlokal i form av en tvåvåningsbunker bytt ägare.

Jag har inte hittat slutpriset, men utgångspriset var satt till knappt sexton miljoner och eftersom det gick nästan två år från att fastigheten kom ut på marknaden tills köpet var genomfört är det väl ingen djärv gissning att säljaren fick pruta lite. Rätt dyrt lär det ändå ha blivit.

Den nye ägaren är en holländsk direktör som påstår att han drömt om att köpa en bunker ända sedan han var liten, så för att parafrasera Dan Eliasson undrar man ju vad den killen har varit med om. Ägaren ska inte bo där så kanske är det en ren investering. Det är ju möjligt att bunkrar ligger i tiden när prepping och krig verkar ha blivit var mans hobby.

Men okej, själv köpte jag ett hus med en lada på ungefär samma storlek och någon kan ju tycka att det är lika underligt prioriterat.

Jag har målat de tre mest väderutsatta väggarna och bytt fönsterna på gavlarna åtta meter över marknivå. Jag kan inte så mycket om bunkrar, men tänker att de antagligen är ganska underhållsfria. Man kanske skulle titta på en bunker trots allt, ihop med ett jordskepp och varför inte en jordkällare.

Wax on, wax off

När det blev juluppehåll i honungsförsäljningen passade jag på att ta hand om årets förbrukade bivax.

Det är vax från gamla ramar som nått sitt bäst-före-datum, men också täckvax från höstens slungning och binas vildbyggen från platser i kupan där husse inte alls önskade vax. Alltsammans slängs ner i en kastrull tillsammans med vatten. Därefter smälter jag det på en vedeldad kamin.

Det är en av anledningarna till att göra det mitt i vintern, då kan jag hetta upp vaxet helt gratis eftersom jag ändå hade eldat. En annan orsak är att bina håller sig i kuporna nu. Häller jag ut vatten som luktar vax i augusti går bina bananas. Ett tredje skäl att göra det nu är att jag har tid. För tid tar det.

Att smälta vax är lite som att vaska guld. När vaxet är färdigsmält häller jag det i en hink där vattnet och vaxet skiljs åt. Vaxkakan skrapas försiktigt rent från ett lager av skräp och värms upp på nytt. För varje gång blir det lite renare.

Till slut återstår bara vax.

I år bestämde jag mig för att efter sista smältningen paketera vaxet i enkiloskakor för att lättare kunna sälja det.

Varmt vax.

Kallt vax.

Färdigt vax.

En del vax behöver jag själv. Efter att ha laborerat lite med plastramar gjorde jag en större beställning.

Dessa bygger bina ut med nytt vax, men för att hjälpa dem på traven rollar jag dem först med vax. Bin producerar eget vax, men inte så mycket. Under säsong tillverkar varje bi i snitt 0,0046 gram per dag, så kan jag hjälpa dem med grunden går det snabbare.

”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Inte bara slött, men ultraslött

SVT har kommit på att det är bättre att äta bra mat än dålig, så deras reporter fick testa att leva utan ultraprocessad mat i en månad. Till sin hjälp har han bl a en dietist som fastslår att mättat fett är dåligt (japp, hon är kvar där). Först därefter nämner hon i förbifarten att ultraprocessad mat också innehåller mycket salt och socker. Huruvida det också anses dåligt framgår inte, men vi får väl anta det.

Hur går det då för hälsoreportern? Han tycker att det är omständligt. Jag köper det, men han är också duktig på att krångla till det. T ex tycks det vara nolltolerans mot framförhållning i hans experiment. Om man är van att sätta in en låda färdigmat i mikron när man blir hungrig kommer man att vara sent ute ifall man startar vid samma tid. Han verkar genuint förvånad.

Om det sedan beror på klent intellekt eller om det är SVT:s syn på sina tittare som spökar kan kvitta, men när han glömt matlåda till jobbet och läser på fryslådorna i hopp om att hitta något oprocessat blir det smått parodiskt. Eller när det ”plötsligt” slår honom att han inte kan köpa bröd eller sylt.

Så här kommer några tips från mig, som lever det ultraprocessfria liv han tycks drömma om:

Tänk i förväg. Det är praktiskt att kunna mikra upp något när det börjar kurra i magen. Jag vet inte om det var ett alternativ ens tidigare med två småbarn i hushållet, men ska han leva utan hel- och halvfabrikat kan han åtminstone glömma det nu. Jag börjar odla nu i vinter för att ha mat i höst, och plockar bär i sommar för att ha sylt nästa vinter. Det är överkurs, men du kan åtminstone inte börja baka bröd till frukosten i samband med att ni kliver upp.

Gör storkok. Reportern pratar om hur mycket tid det tar att laga mat från grunden, men det är för att han försöker fixa nya utmaningar med gamla lösningar. Jag lägger nog mer tid än genomsnittet på matlagning, men inte så mycket som han får det att framstå som. När jag t ex gör egna kikärtsbiffar som blötläggs, mixas och steks gör jag inte tre stycken till kvällens middag utan 75 stycken till de närmaste månaderna. På så sätt reduceras antalet minuter per måltid till helt rimliga siffror.

Skaffa rutiner. Jag fattar att första månaden är klurig, innan man fått snurr på att baka nytt bröd innan det gamla tagit slut och hela tiden fylla på med riktiga råvaror i köket, men nu är det ytterst sällan jag saknar enkelheten som halvfabrikaten erbjuder. Och själva maten saknar jag aldrig.

Men jag tror att vi kan fastslå att vår grävande journalist aldrig kommer att nå det stadiet. Trots att han konstaterar att han redan efter en månad känner sig piggare och att familjen mått bättre säger han – med ett spädbarn på armen – att han inte orkar fortsätta. Skulle jag vara elak hade jag sagt att hans egen lättja prioriteras framför barnens hälsa, men sån är ju inte jag ;-)

Bortglömda grönsaker

Allt var inte bättre förr, men grönsakerna var det, rent objektivt om man tittar på näringsämnen per kilo eller kvadratmeter. Det beror delvis på miljöförstöring, konstgödsel och stordrift, men också på att vi nu har andra grödor.

De nya är nämligen inte per automatik bättre utan har ofta valts för att de ser trevligare ut i butikshyllan, klarar långa transporter och kan skördas mekaniskt och lång tid innan de kommer till matbordet. Allt det där skiter jag som odlare i. Jag ska inte sälja eller frakta det jag odlar i trädgården, jag ska äta det. Jag fick tips på en video från Lars som både kommenterat här och gett mig odlingstips ”off-blogg”.

Här tipsas om tjugo bortglömda grödor. Tyvärr på engelska, så för att få det svenska namnet har jag översatt det engelska till latin och sedan vidare till svenska. Jag är van, som svensk grönsaks- och biodlare i Norge gör jag det här hela tiden, men från norska via latin till svenska.

Nästa problem är att en del av växterna antagligen skulle funka dåligt här uppe i Norden och om det ändå skulle gå gäller det att hitta frön. Men ett par intressanta jag hittade direkt är lungrot och spenatskräppa. Lustigt nog också libbsticka som jag inte hade en aning om var ”bortglömd” eftersom jag redan odlar den.

Och torkar den.

Libbsticka tycker jag är en höjdare och särskilt lungrot blev jag sugen på att lägga till i trädgårdsodlingen. Den er perenn och det går att äta såväl blad som skott, blomknoppar och frön. Den verkar dessutom lättodlad och saknar fiender i form av sjukdomar (mer osäker på rådjur).

Men det stannar inte med denna video. Jag hittar snabbt fram ännu fler (för mig och säkert många andra) okända grönsaker, som orkidésallad och trädgårdsportlak. En del odlare får säkert en kick av att odla sånt ingen annan odlar.

Det får inte jag. Jag prioriterar hellre grönsaker som är goda (även i förhållande till butiksalternativ), lättodlade och med låg risk att misslyckas. De får dessutom gärna vara dyra att köpa i butik, så att jag känner att jag sparar en slant genom att odla själv. Men okej, om allt eller mycket av detta är uppfyllt gör det ju inget om besökare och lunchgäster undrar vad i all världen de ser i odlingslådan eller på tallriken.