The show must go on

Under 00-talet kunde jag inte vara sjuk på jobbet. Eller det är klart att världen överlevt det också, men jag bokades långt i förväg in för att underhålla som komiker på firmafester och comedyklubbar. Företagen hade ingen backup-plan och klubbarna skickade ut reklamannonser till tidningarna långt i förväg. Om jag insjuknat hade jag gått miste om arvodet, men ändå tvingats betala för hotell, tåg eller flyg. Men det hände aldrig. En gång stod jag på scen i 45 minuter med 39 graders feber.

Det var mycket som var skönt med att avsluta den karriären, men detta kan ha varit den största fördelen. Före och efter den perioden har jag inte haft det problemet. När jag jobbade på kontor kunde jag bara ringa och sjukanmäla mig samma dag och sedan fick andra ta problemen. Allt det kostade mig var en karensdag.

Men nu är jag där igen. I november och december är jag inbokad på marknader för att sälja honung 2-4 dagar i veckan. Blir jag sjuk säljer jag ingen honung och förutom att jag redan betalat för att stå där går jag miste om många tusen kronors försäljning för varje sjukdag. Då behåller jag visserligen honungen och kan sälja den senare, men det finns inga julmarknader i januari, och vid nästa års julmarknader har jag ny honung att sälja.

Jag har inte tänkt så mycket på detta eftersom jag lyckligtvis har ett väldigt bra immunförsvar. Om jag någon gång blir förkyld brukar den vara över på några timmar. Men den här veckan för jag en kamp mot bacillerna. I söndags hade jag en svag huvudvärk jag tänkte berodde på konstiga sovtider (som kvällsmänniska är det tungt när väckarklockan piper kl 6 för att jag ska åka på marknad) och efter det har jag känt mig allmänt seg och haft en irriterande klåda i halsen.

Plötsligt tänker jag tillbaka på hur det var när jag åkte kors och tvärs mellan julborden och på hypokondrikers vis hostade och harklade medan jag funderade på om rösten skulle hålla över nästa föreställning.

I eftermiddag ska jag på marknad och lördag-söndag är det en ny marknad där jag för ovanlighetens skull ska stå inomhus, men det är ändå slitsamt att släpa på honungslådor och smila åt kunder, och jag kan tänka mig bättre säljpitchar än att stå och hosta samtidigt som jag säljer matvaror. Jag får väl glädja mig åt alla de dagar väckarklockan inte ringer eller gör det en vettig tid som jag bestämt själv. Om fyra veckor är jag där igen.

Ett steg i taget

Skatteverkets jurister har gjort en ny tolkning av EU:s momsdirektiv och kommit på att den som hyr en parkeringsplats av sin bostadsrättsförening ska betala moms för den. Såvida parkeringsplatsen inte finns ”i samma hus eller i nära anslutning till det”. Hur långt ”nära anslutning” är framgår inte, men dessutom måste parkeringen ingå i månadsavgiften och inte gå att välja bort, så i princip lär väl alla BRF-innehavare med bil åka på den nya skatten. Bara att gilla läget.

Tilltaget betyder att bostadsrättsföreningar kommer att behöva momsregistreras, så de jublar nog inte heller. Expressens ledare spekulerar i vad nästa steg blir. Kanske måste föreningarna ta ut moms på övernattningslägenheter, festlokaler, gym eller bastu som tidigare kunnat hyras till självkostnadspriser.

Jag tänker ytterligare ett steg. Om några år blir det kanske moms på månadsavgiften till föreningen med hänvisning till att det är logiskt eftersom man redan betalar moms på p-platsen, så varför inte också på själva lägenheten? Det är ju perfekt för staten med sådana skatter som är mer eller mindre omöjliga att slippa undan. Precis som att man inte kan stoppa bilen i fickan behöver man någonstans att bo.

I slutändan handlar det väl om att Skatteverket måste dra in mer pengar. Annars har jag ett spartips till myndigheten. Jag anser nämligen att de har för mycket personal när de har tid att skapa floskeldrypande visioner av typen ”Tillsammans gör vi samhället möjligt” som förutom att det inte ger några pengar till staten faktiskt inte betyder någonting överhuvudtaget. Men det är klart, det är kanske bättre att de skapar visioner än att de lägger tid på att omtolka lagar.

Nätverk kommer inte gratis

Något av det första jag upptäckte i Norge var begreppet dugnad, att folk gör saker gemensamt och utan egen vinning istället för att ropa på politiker, kommuntjänstemän eller ”samhället” i största allmänhet. Jag fick snabbt hjälp av grannar och andra i min by och det enda jobbiga med det är att jag stundtals känner att jag ligger på minus hos alldeles för många.

Så när en ex-granne frågade om jag kunde hjälpa hennes väninna med hjärtproblem att ta in och stapla hennes ved blev jag glad. För att jag kunde göra en tjänst för ex-grannen som jag fått jättemycket hjälp av, men också denna nya bekantskap där jag inte redan stod på minus. Så häromveckan la jag några timmar på att bära och stapla ved.

Till min hjälp hade jag hennes skottkärra och när jag var klar tog jag med mig den hem för lite reparation den antagligen hade behövt långt tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag säger inte detta för att framhäva vilken fantastisk människa jag är, eller som svar på tal till den solstråle som nyligen skrev om mig i kommentarsfältet att ”det är givetvis hans val att fortsätta vara snål mot sig själv och andra”.

Det handlar verkligen inte om det. Jag gjorde bara vad varje människa borde och som jag tror att de flesta också hade gjort utan att tveka. Men det jag vill framhäva är att jag inte ser detta som obetalt välgörenhetsarbete utan som en investering i min egen framtid. För nästa gång (och förra gången) är det jag som behöver en hjälpande hand.

Och för den delen fick jag hjälp även denna dag. Jag fick en god kopp kaffe med tillhörande dopp, en inblick i hur det var att växa upp i efterkrigstidens Nordnorge och en språk- och dialektlektion. Hur framtiden ser ut vet ingen, men får jag gissa blir nätverk i lokalsamhället allt viktigare, och för att ta del av det krävs att man också bidrar.

Hatts fallskärm

Ännu en helg av honungsförsäljning till ändå. Den var kall och slitig, men rekordlönsam. Pengar har en förmåga att få mig att tina upp, så det är inte ett dugg synd om mig. Nu tänkte jag prata om en annan det inte heller är synd om.

Väldigt många har tyckt till om den avgående centerledaren Anna-Karin Hatts fallskärm och jag har ingen annan åsikt än majoriteten och knappast någon unik tagning på det inträffade, vilket brukar resultera i att jag inte bloggar om saken. Samtidigt kan jag bara inte tiga.

Detta har hänt: Hatt valdes till partiledare 3 maj i år. Drygt fem månader senare avgick hon med hänvisning till att ha mottagit ”hat och hot”. Hon har inte anmält ett enda hot trots att polisen har ett eget journummer dit politiker kan ringa när de utsatts för hot. Jag tror inte ett ögonblick på att hon blivit hotad. Hat har hon kanske fått, men antagligen mindre än genomsnittspolitikern eftersom få väljare ens tänker på att centern finns mellan valen och Hatt lyckades vara ännu mer osynlig än företrädaren Muharrem Demirok.

”Murre, gör något med pinnar!”

Trots sin osynlighet tjänade Hatt mer än alla andra partiledare under sin rekordkorta tid på posten, 228167 kr/månad, över tio procent mer än tvåan Ulf Kristersson. Trots att hon varken suttit i riksdagen eller varit minister har hon tjänat nästan lika mycket som en minister och en riksdagsledamot tillsammans!

När hon nu avgår har hon ansökt om att få behålla sin lön i upp till sju månader (återstoden av sitt första partiledarår som hon alltså avslutar efter mindre än halva tiden). Det är 1,6 miljoner kronor som hon säger sig behöva för att ”landa i en ny verklighet”. I och för sig säger hon ”Jag har inte för avsikt att ta ut en krona mer än vad jag behöver”, så om hon får ett nytt jobb kan pengarna sluta att ticka in.

Men det vet vi ju hur det brukar funka. När tidigare politiker som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått fallskärmar med liknande upplägg har de sett till att den nya lönen fördröjs eller kallas något annat än lön. Eller så startar de eget aktiebolag, tar in alla inkomster där, men låter bli att ta ut lön från företaget så länge fallskärmen är igång.

Anna-Karin Hatt säger att hon lidit av hat och hot. Hot tror jag alltså inte på, och vore hon rädd för hat hade hon väl knappast tagit emot 1,6 miljoner för att ”landa i en ny verklighet” för vad tror hon att det leder till? Jag kommer att tänka på Yngwie Malmsteen-citatet ”You realeased the fucking fury”. Hot är förbjudet och dessutom ociviliserat. Hat är däremot en helt laglig och i mitt tycke ofta mycket rimlig känsla.

Mera skit av grannen

Grannen frågade om jag ville ha ett par skopor koskit inför vintern och det är klart att jag ville! Jag har ju ont om jord i odlingslådorna och har inte hittat någon som säljer billig jord i större mängder. En soptipp ville ha tusen spänn för en kubikmeter. Det är inte jättemycket pengar, men idén med att odla är ju att spara in pengar på matinköp och man får ganska mycket grönsaker för 1000 kr. Denna dynga blandad med halm fick jag dock gratis.

Planen var att fördela den i de tomma odlingslådorna och blanda den med befintlig jord så att jag ska ha ännu mer jord i höst.

Eftersom koskiten endast kan förflyttas med grep och jorden endast med spade borde jag ha grävt i lådan först, men så fiffig var jag inte. Nu fick jag istället ösa koskiten åt ena hållet.

Sedan grävde jag bort jord, föste över gödslet till den sidan och grävde i den andra. Det blev väl inte helt fantastiskt blandat, men det får duga.

Jag tror att idén är att maskar, andra djur och organismer (det finns en hel del äckliga kryp i dessa lådor) ska bryta ner alltsammans till näringsrik och bra jord i vår. Om det funkar återstår att se, men det är åtminstone mycket mask på plats för att göra jobbet.

Jag kommer ändå försöka få tag i mer jord, men lyckas jag inte med det är lådorna åtminstone mer fyllda nu än i våras och då funkade det ju att odla i dem, så jag har ett hopp även om 2026.

Skillnad på bidrag och avdrag

Egentligen tror jag att alla vet det här, men nu börjar jag bli less på människor (främst vänsterpolitiker) som medvetet felanvänder ordet bidrag och kallar allt från jobbskatteavdrag till ROT- och RUT-avdrag för just bidrag.

Avdrag betyder i skattepolitikens värld oftast pengar man inte behöver betala skatt för. Man kan ha rätt att tjäna upp till ett visst belopp innan skattmasen ska han sin del av kakan, eller som i ROT/RUT en kostnad man får betala för oskattade pengar. Det står alla fritt att tycka att det är orättfärdigt eller samhällsekonomiskt dumt, men det förvandlar inte avdrag till bidrag.

Resonemanget är djupt oärligt, om det inte är så att personerna som kallar avdrag för bidrag egentligen tycker att alla pengar tillhör staten och att alla privata förmögenheter och inkomster som inte konfiskerats av statsapparaten är att betrakta som en allmosa från politikerna till medborgarna. Är det så de menar?

Senast var det socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Mikael Damberg som i SVT:s 30 minuter sa: ”De som tjänar över 66000 kronor i månaden har redan fått tillräckligt.” Fått?! Av vem då? Vi pratar väl om lön – inte bidrag – och den är det ingen som får, lön jobbar man för och har förhoppningsvis förtjänat.

Någon kanske tycker att jag ägnar mig åt hårklyverier nu, men jag anser att ord har betydelse, och jag är övertygad om att det är just därför man med dessa förskjutningar försöker ändra verklighetsbeskrivningen och låtsas att alla som tjänar pengar är parasiter och alla som har det gott ställt på ohederligt vis har roffat åt sig pengar från andra. Det är fel, så sluta med det.

Dö med noll

Dagens ämne kommer från Eme, som brukar kommentera här. Hon skriver:

”Jag har något jag undrar över som kanske är ett ämne för dig. Hur mycket pengar ska jag ha kvar när jag dör? Googlar man så får man ganska ofta upp 0 kr. Jag som inte har barn eller annan släkt som kommer att hjälpa mig tänker att ju mindre jag orkar så vill jag kunna ha råd att betala för tjänster såsom fönstertvätt, flytta grejer, städning eller vad det nu kan vara i framtiden. Samtidigt vill jag ju inte gneta alltför mycket. Skulle vara intressant att läsa om vad du och andra tänker om det? Att sluta på noll kronor verkar svårt om man ska leva tills man dör.”

Som barnlös singel har jag snuddat vid temat själv. Den som frågat rakt ut vet att jag inte haft lust att berätta vad som händer med mina pengar efter min död, och även om inte det har ändrat sig kan jag avslöja att jag inte snålar för att lämna pengar efter mig. Jag är också fullt nöjd med att ha pengar så länge jag lever.

Jag tycker att Eme formulerar tankarna bra. Vi som inte fått dödsdom från läkarna vet inte hur länge pengarna måste räcka. Det kanske man gör en dag, men då kan det vara för sent att konsumera. Ett parallellt exempel:

Min mamma jobbade med sin vikt hela livet. Under merparten av sitt liv var hon inte tjock, men lite överviktig och som de flesta av oss hade hon lättare att gå upp än ner. Så hon prövade dieter, jojobantning och fasta. Men så fick hon cancer och gick ner många kilo. Till slut visste hon dessutom att cancern var på väg att ta hennes liv. Så då sa jag att nu har du chansen att svulla in på glass, bakverk, feta såser och allt annat som försakats i decennier. Visst, sa mamma, men nu smakar det inte.
 

Detsamma kan ju gälla annan konsumtion. Jag känner folk som tänkt resa jorden runt, flytta utomlands, bygga hemma-spa osv – när de går i pension. Men om de ens lever så länge är det inte givet att de då orkar eller har lust med alla de där planerna.

Leva tills vi dör gör vi vare sig vi vill eller inte, men det är ju skillnad på hur man lever. Det vore surt att tappa marginalerna och på ålderns höst vara tvungen att förlita sig på samhällets säkerhetsnät för då blir det kanske ingenting av allt det Eme rabblar upp att hon vill ha råd till. Utöver den listan tänker jag att man vill ha råd med sjukvård, och vad den kommer att kosta vet ingen av oss. Räknar du med statens hjälp där – good for you! Jag gör det inte.

De här frågorna hänger delvis ihop med FIRE-liv, tidigarelagd pension, men då finns en möjlig reträttväg, att kavla upp ärmarna och börja jobba igen. Få 75-åringar har den möjligheten. Precis som för FIRE finns det dock böcker och en slags rörelse, ”Die with zero”.

Men där finns en deppighet jag inte upplevt bland FIRE-entusiaster. Det ses ofta som ett misslyckande att dö med pengar på kontot, att att det måste betyda att man försakat prylar och upplevelser helt i onödan. Jag kan tänka mig sorgligare slut än att dö rik. Har jag levt med marginaler kan jag dö med dem. Dessutom anser jag att oförbrukat kapital har ett egenvärde. Jag gläds åt att ha den frihet pengar ger mig. Visst, den dag jag dör försvinner den friheten, men det gör allt annat med.

Som ni märker, inte många svar från mig idag. Så nu hoppas jag att vi kan hjälpas åt i kommentarsfältet. Är det någon som har en smart metod för att dö på botten av kassakistan? Kanske kan man göra om fyraprocentsregeln och se till att under de sista två decennierna få kapitalet att minska med minst fyra procent per år. Troligen inte.