Tolv är större än Elfva

Oxfam, en organisation som med täckmanteln biståndsorganisation vräker ut rapporter om klimat och med ett ständigt ökande och onyanserat hat mot rika, har presenterat ytterligare en rapport på samma tema. Denna gång är slutsatsen att världens tolv rikaste personer äger mer än den fattigaste hälften av jordens befolkning. Detta är givetvis manna från himlen för svenska vänsterdebattörer. En av dem är S-studenters ordförande Elfva Barrio.

Elfva har i skrivande stund fått 363 svar på sitt inlägg och många frågar sig vad hennes bojkott löser, men hittills har hon inte hunnit svara någon. Däremot har hon skrivit några nya inlägg där hon inte heller svarat på tilltal. Andra S-debattörer, exempelvis Daniel Suhonen, har samma angreppsmetod – berätta fakta, fastslå att det är ”förjävligt”, ”äckligt” eller ”groteskt”, men utan egna idéer eller svar på tal.

Det där med ”världens rikaste” är relativt. Bara för att du äger ett stort företag kan du inte börja dela ut pengar till höger och vänster. Världens fattiga kan inte äta Elon Musks eller Jeff Bezos aktier, men säg att det skulle gå. Vad händer när de återigen får tomt på sina tallrikar och Bezos, Musk och de andra har slut på aktier? Det enda man då åstadkommit är att de anställda i världens rikaste människors likviderade företag har blivit av med sina jobb och så blir ännu fler fattiga. Till slut är vi fattiga allihop och till vilken nytta?

Hela problematiken får mig att tänka på den klassiska historien om tio vänner som delar solidariskt på en restaurangnota och där de fattigaste kräver mer solidaritet ända tills den rikaste ledsnar och lämnar middagssällskapet, och så får alla det sämre.

Jag tror att vi får acceptera att världen inte är exakt jämlik eller ens rättvis. Inte bara acceptera, jag tror att fördelarna överväger. Det finns ingen anledning att jaga dem som skapar värden i världen och deras rikedom. Det är fattigdomen som behöver bekämpas.

Och solen är gul

Labubu måste vara det tydligaste beviset för att folk har för mycket pengar. Man kan få lägga flera tusenlappar för att få en enda, anskrämligt ful labubudocka.

Det här med miljö och att inte stötta den kinesiska regimen, betyder det plötsligt ingenting? Det är svårt eller möjligen omöjligt att få tag i en smartphone utan kinesiska komponenter, men absolut ingen behöver en ”samlardocka”.

Så när det framkommer att de anställda i labubufabrikerna jobbar under slavliknande förhållanden undrar jag om det gör någon skillnad för kunderna. De verkar ju handla oavsett om de behöver eller inte. Och i ärlighetens namn, är någon överraskad? Jag hade blivit mer förvånad av att läsa en rapport om att kinesiska fabriksarbetare har det bra.

Man måste ändå imponeras lite av de som skapade denna trend. Hade man sagt till mig för några år sedan att folk kommer att betala stort för dockor som ser ut som efterblivna teletubbies ritade av dagisbarn och som sytts ihop av omdömeslösa alkoholister hade jag sagt att mycket tror jag om mänskligheten, men inte det. Nu är det ett faktum.

Vilken jävla smäll!

Pang sa det! Plötsligt låg jag med ansiktet i backen och hade ont överallt efter att ha halkat på glansisen precis utanför tomtgränsen. Där låg jag sedan en minut och funderade över vad som hade gått sönder. Hjärnan? Ansiktet? Armen? Höften?

Ingen hjärnskakning, men ansiktet var liksom bedövat runt ena ögat. Höften sved, men inget brutet. Jag hade försökt att ta emot mig med ena handen. Det kändes som att det var ren flax att inte handleden gått av och med erfarenhet av en spricka i armbågen för många år sedan blåste jag inte helt faran över förrän morgonen därpå. Ansiktet var fult sedan födseln och inte blev det bättre.

Första objektet på trasig-listan blev glasögonen. Bågen hade gått sönder i ena hörnet så att ena glaset ramlat ur. Jag samlade ihop delarna och släpade mig hemåt med den gnagande tanken att jag med bara några år yngre reaktionsförmåga hade klarat mig betydligt bättre.

Den normala reaktionen är nog att beställa tid hos optikern. Min: ”Går de att laga?” Efter att ha tvättat av mig blodet och letat upp mina gamla glasögon såg jag att glaset var helt, vilket gav mig en liten förhoppning att kunna sätta tillbaka det och därefter limma bågen. Jag köpte dem hos en svensk optiker för ett år sedan eftersom det var sjukt stor skillnad på priset i Sverige och Norge. Det är ett projekt att åka dit igen, kanske till och med två gånger om de ska justeras in också eftersom jag vill ha progressiva glas.

Det bästa lim jag hade hemma var kontaktlim, vilket inte kändes klockrent, men jag blaskade lim på bägge kontaktytorna och efter föreslagen tid tryckte jag ihop dem och fixerade med eltejp som är elastisk så att jag kunde spänna fast allt ordentligt. Så avvaktade jag ett dygn, tog bort tejpen försiktigt och tvättade glaset under säkert en halvtimme innan det var rent från tejpens klister.

Tamejfan, de funkar! Jag var rädd att det inte skulle hålla eller att jag hade missat något skrapmärke på glaset, men det enda felet nu är att man kan ana sprickan i bågen, men bara om man har bra syn och kommit så pass nära att man antagligen gillar mig ganska bra ändå. Nu återstår bara att läka såren i ansiktet, den stukade handleden, den värkande höften och mitt sårade ego.

Far och flyg

Växjö kommun och Region Kronoberg köpte 2500 flygbiljetter för 5,7 Mkr hos ett privat flygbolag för att det skulle komma igång en flyglinje mellan Växjö och Stockholm, men efter ett halvår har de bara använt en dryg tiondel av dem och nu riskerar flygbiljetter för miljoner att brinna inne.

”Växjö, är det den vägen?”

Vad tänker kommunen om detta? Tror ni att de har en plan tror ni fel. Så här säger kommunstyrelsens ordförande:

”Vi kan inte tvinga våra anställda att flyga till Stockholm. Vi kommer fortsätta informera om att biljetterna finns, bland annat på vårt intranät.”

Va?! Har du haft en arbetsgivare som inte kunnat bestämma vilket transportmedel du ska använda på tjänsteresor? De kan självklart säga att tar du flyget betalar vi, tar du egen bil eller tåg betalar du. Men frågan är om det räcker för att göra av med de 2227 biljetter som finns kvar.

Det där med info på intranätet verkar ju ha funkat sådär hittills, men vill de ens förmå sina anställda att ta flyget? Samma kommunledning säger så här i sitt ”klimatkontrakt”:

”Att Växjö ska bli en fossilbränslefri kommun är i linje med missionen Klimatneutrala städer 2030”.

Jag kan förstå det med. Växjö kommun har ju en olycklig historik med fossila bränslen sedan de slarvade bort fyrtiotusen kubikmeter olja i en skandal många minns trots att den skedde för 45 år sedan.

Det enda vi vet med säkerhet är vem som blir förlorare när politiker och tjänstemän ska leka företagare och samtidigt rädda världen – det blir skattebetalarna, finansiärerna av makthavarnas lek med andras pengar.

Semlor i januari

Vi har sett det förut, antagligen varje år. Bagerier eller konditorier serverar semlor flera veckor före fettisdagen och någon sur gubbe kallar det vansinne.

Normalt står jag på surgubbarnas sida, jag är ju en själv, men här förstår jag inte alls poängen. Företag kommer att sälja det kunderna vill ha och det låter på konditorn i reportaget som att de brukar gå åt, och gubben som inte tycker att man borde sälja semlor innan fettisdagen är i sin fulla rätt att låta bli att handla. Så borde alla bli nöjda och glada.

Kräftpremiär är tydligen avskaffad nu, men den hade logiska förklaringar. Samma med surströmmingspremiären som tydligen infördes för att folk skulle slippa surströmming som inte hade jäst tillräckligt. Men semlor?! Det är ju inte så att semlorna parar sig på våren och att vi riskerar utfiskning och utrotning om alltför många tjuvstartar försäljningen. Tradition i all ära, men det måste väl ändå få vara upp till den enskilde individen när och om det ska ätas semlor.

För övrigt anser jag att semlor med fördel görs hemma så att man slipper vara beroende av dyra konditorier som ändå oftast satsar mest på utseende, men inte lyckas göra lika goda semlor som jag snickrar ihop för ett par kronor styck. Det gör jag för övrigt när jag får lust, oftast när någon butik reat ut grädde eller mandelmassa. Om det är januari, februari, sommar eller höst kvittar för mig.

”Enormt skuldberg”

Jag har skrivit om romansbedrägerier och sol-och-vårare tidigare, men den här historien kändes ändå lite ny.

”De inleder en flirtig relation på dejtingappen, och ganska snart vill Markus att Amanda ska investera i ett byggprojekt.”

Om jag blir intresserad av en tjej och undrar om intresset är ömsesidigt, men innan första dejten föreslår hon att jag ska göra en investering, så slutar jag undra – då vet jag att hon inte i första hand är ute efter en kille utan efter en finansiär.

Men inte Amanda. Hon skickar över 375000 kr i tre omgångar till en kille som lovar att hon ska tjäna flera hundratusen på bara några månader, och detta med ett språk som åtminstone får mig att tro att han är tolv år i huvudet. Skäms hon över sin aningslöshet? Nej då.

”Det är inte bara att jag har fört över pengarna till honom, utan han har ju jobbat sig till att få mig att göra det här. Det tror jag inte folk förstår. Det är inte så att man bara för över till en okänd person.”

Jag har läst det här citatet flera gånger och visst förstår jag att hon inte började skicka pengar efter ett par sms, men de facto har hon fört över sina pengar till en okänd person. Det framgår inte om de överhuvudtaget träffats i IRL, men bevisligen kände hon honom inte.

Mannen dömdes slutligen till att betala henne 484350 kr, pengar hon aldrig kommer att få eftersom han är pank och uppenbarligen inte typen som gillar att göra rätt för sig. Däremot har hon fått tjugotusen av Brottsoffermyndigheten.

”Hon anser att beloppet var alldeles för lågt och att det inte har hjälpt henne att hantera den skuld hon lever med. Bristen på tillräcklig kompensation har lämnat henne med en stark känsla av orättvisa.”

Det är klart att tjugotusen inte hjälper henne att hantera en skuld på en halv miljon, men själv tycker jag att det var alldeles för mycket. Om Brottsoffermyndigheten haft obegränsade resurser hade det varit fint om de betalat allt bedragaren är skyldig, men det har de inte. Varje krona Amanda får hade kunnat gå till någon det är synd om på riktigt.

Okej, det är väl synd om Amanda med, men har hon verkligen ingen självkritik?! Det är märkligt med offer för svindlare, inte sällan unga tjejer. De beskrivs ofta som personer med lågt självförtroende och dålig självkänsla, men när de blivit lurade på de mest lättvindiga sätt och svalt betet helt okritiskt har de jävlar i min låda inte ett uns av självrannsakan, de ser ingen som helst skuld i att de låtit sig luras till månen och tillbaka utan att ens ha försökt göra sin hemläxa och ta reda på till vem och vad de slänger iväg massor med pengar! Det kan ju tänkas att det går tio tysta och skamsna personer på varje Amanda, men de som kommer fram i media låter ofta precis som henne, rakryggat korkade och i sina egna ögon helt ofelbara.

När det så gäller pengar tycker jag att ”lever fortfarande med stora skulder”, ”enormt skuldberg” och ”kamp varje månad, varje dag” är att ta i. Visst är en halv miljon mycket pengar, särskilt med tanke på att hon inte fått något för pengarna, men det här hände henne när hon var 25 och idag är hon 30. Ta av dig offerkoftan, skaffa ett extrajobb och kämpa lite! Istället tigger hon pengar på nätet med en egen insamling. Mm, så kan man ju också göra.

Bankbyte

Jag är SEB-kund sedan några decennier, men senast 1 april är det slut för då införs en avgift med främsta syfte att slippa utlandskunder:

”Administrationsavgiften blir 1 500 kronor per år och kostnaden kommer att dras månadsvis (125 kronor per månad). Avgiften tillkommer utöver kostnaden för tjänsterna du har hos oss, till exempel konton och kort. Anledningen till att vi inför avgiften är att vår administration är mer komplex för kunder som bor utomlands. Det gäller bland annat processen för att upprätthålla en fullgod kundkännedom.”

Välkommen till SEB!

Den där processen för kundkännedom känner jag till och har skrivit om tidigare, t ex att samma idiotfrågor upprepades fyra gånger (!) på en och samma blankett (som måste postas – ingen datorisering i sikte). På vilket sätt det hjälper dem ”att upprätthålla en fullgod kundkännedom” kan nog bara SEB svara på.

Men det spelar ingen roll nu. Jag har använt SEB till att ta emot svenskt Swish och för att slippa växlingsavgifter när jag handlat med kort i Sverige. För detta har jag betalat 50 kr i månaden och redan det har känts ganska dyrt. Att jag skulle börja betala 175 kr i månaden finns inte på kartan.

Så vad gör jag nu? Jag misstänker att många läsare har bättre koll än jag, men själv ser jag främst tre alternativ:

1. Byta till en svensk bank som inte hatar utlandskunder.
2. Skaffa ett bankkort hos Revolut, Wise eller liknande, som låter mig göra kortbetalningar i SEK utan dyra avgifter eller växlingskursen från Helvetet.
3. Betala med norskt bankkort i Sverige.

Det första alternativet vet jag inte om det finns. Alternativ två gör gissningsvis att jag tappar Swish, för jag kan väl inte ha svenskt bank-ID utan svensk bank, och även om det går kräver det väl ett svenskt bankkonto? Alternativ tre är enklast, men då blir jag definitivt av med Swish.

Jag har ett par månader på mig, men det är ingen poäng att vänta. Som konsument har man en ständig ström av piss emot sig, så det är bäst att simma för att inte drunkna. Således är jag öppen för alla goda idéer.