Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?

Rätt vara på rätt plats

I ett undersökande reportage har SVT:s reportrar handlat mat för drygt tvåtusen spänn i 36 butiker och kommit fram till att det lönar sig att handla billigt. Vem hade kunnat ana?!

Nej, riktigt så meningslöst var det inte. Man konstaterar att en vecka efter momssänkningen hade butikerna fortfarande inte höjt tillbaka, och det är väl bra att media granskar sånt. Det viktigaste i inslaget kommer dock som en bisats på slutet:

”I till exempel Halmstad skiljde det 12 procent i pris mellan matkassarna i två av de undersökta butikerna – ungefär det dubbla av vad man sparar in på momsen. I Stockholm skiljde det 175 kronor mellan matkassarna i olika butiker på Rinkeby Torg.”

Det gäller alltså som vanligt att hålla koll på var de varor man vill köpa är billigast, sluta handla dem när de höjs kraftigt och helst åka runt till flera butiker, både för att dra nytta av butikernas allmänna lockvaror och för att kunna utnyttja tillfälliga extrapriser. De 12 procent Halmstadsborna sparar genom att rakt av byta butik är ungefär dubbelt så mycket som momssänkningen ger.

Det tar lite extra tid jämfört med att bara välja första bästa butik och köpa allt man vill ha urskiljningslöst, men så himla komplicerat är det inte. Om exempelvis en butik är billigast på sällanköpsvaror som ris, toapapper och konserver kan man välja den en gång i halvåret och köpa in sex månaders förbrukning. En sån uppoffring ger garanterat fyrsiffrig ”timlön” skattefritt, rätt ner i fickan.

Skatt på pant

Jag fick ett mejltips från Marcus om en riktigt dum nyhetsartikel med rubriken ”Pant som inkomst – då kan du behöva betala skatt”.

Har man själv köpt burkar/flaskor med pant på är det lugnt, för då är det ju ingen inkomst, man får bara tillbaka panten man betalade vid inköpet. Om du däremot plockar upp andras pantburkar, exempelvis under en skogspromenad, och pantar dem istället för att slänga dem som restavfall, då ska du straffas.

Plockar du svamp eller bär får du sälja skattefritt för 12500 kr per år, men plockar du plast eller aluminium ska du skatta från första kronan. I praktiken är det såklart riskfritt, hur skulle någon kunna veta om du köpt burken du pantat? Men vill du göra rätt ska du uppge det i deklarationen. Det är idiotiskt av flera skäl:

• Regler som inte kan kontrolleras gör bara systemet tandlöst.

• Den som pantar gör samhället, sina medmänniskor och inte minst vilda djur en tjänst. Skräp ser illa ut och aluminium som hamnar på en åker (där jag bor gäller det en stor del av burkarna längs vägarna) kommer skäras upp i sylvassa remsor som hamnar i tassar, klövar och magar. Att bekämpa det borde belönas, inte straffas.

• Det vore en schysst signal från statens sida, att visa att goda gärningar inte nödvändigtvis måste beskattas. Eftersom gissningsvis inte en enda människa någonsin åkt dit för detta skulle en dylik amnesti inte kosta en enda krona, det skulle tvärtom få staten att framstå som mänsklig.

Här i Norge är det nästan lika dumt. Små summor, upp till 10000 kr per år, ”är i praktiken skattefria”, och de allra flesta av oss som plockar upp andras pant när vi ser den kommer inte i närheten av det beloppet. Dessutom är det ju upp till skattmasen att bevisa att det handlar om pant på emballage du inte själv köpt in.

Köpt eller hittat?

Men skatt ska vara allmängiltig och jag är övertygad om att det finns en och annan ”Burk-Curt” därute som plockar pant dagligen i en större stad och som lätt kommer upp i en hundring eller mer per dag och således femsiffrigt per år. Att straffa dem med skatt för att de städar andras skit är såklart vansinne.

”Exakt här går min gräns”

I en internationell undersökning påstår 24 procent av tillfrågade svenskar att de skulle behöva minska sina utgifter avsevärt om de inte får löneförhöjning, och 15 procent att lönen annars inte ens skulle räcka till grundläggande behov.

Riktiga problem.

Här är det många frågetecken. När måste de ha den här löneökningen för att inte allt ska gå åt skogen, idag eller? Och vad menas med ”avsevärt” och ”grundläggande behov”? Överhuvudtaget har den här typen av självrapporterade undersökningar lågt värde eftersom subjektiva bedömningar styr resultatet.

Men om vi gör som journalisten och struntar i detaljerna utan bara sväljer siffrorna – vore det så himla farligt om 24 procent minskade sina utgifter? Hade de gjort det tidigare skulle de inte sitta i den rävsax de uppenbarligen gör. Det är faktiskt ingen regel som säger att man måste konsumera upp 99+ procent av lönen varje månad.

Jag vet! De flesta tycker att privatekonomin precis går ihop, varenda krona går åt, och med en oförutsedd utgift skulle man typ svälta ihjäl. Men så kommer den där utgiften och på något konstigt sätt går livet vidare ändå.

Jag har säkert berättat om den tjugoåriga killen som skulle köpa bil med billån en bit fram i tiden, ett halvår eller ett år. Jag föreslog att han kunde tokspara fram tills dess (han hade heltidsjobb och bodde hos sina föräldrar) för att slippa en stor del av lånet. Men nej, han hade inte ens råd att spara det belopp han senare skulle amortera. Det gick inte att förklara, men utan kniven på strupen var det tydligen omöjligt.

Hade han försökt skulle det såklart gå. Därför tänker jag att en utebliven löneökning eller till och med en sänkning kanske skulle göra underverk för någons ekonomi. Att upptäcka att man har verktygen är första steget. ”Jag kan spara en hundring, då kan jag kanske spara två. Och kan jag spara tvåhundra ...”

Vem kastar bort sitt liv?

Ett Twitterinlägg fångade mitt intresse.

Jag vet inget mer än det som står i texten, men utifrån det verkar mamman en aning... ytlig. Det är inget fel med att bli jurist, men att klubbhäng vid Stureplan skulle vara ett slags kvitto på ett lyckat liv håller jag definitivt inte med om.

Och vad är det för fel med att gå byggprogrammet? Alla som försökt få tag i en hantverkare vet att de har jobb så det räcker och med tanke på bostadsbristen i stora städer i kombination med att allt fler tycks oförmögna att göra sina egna renoveringar verkar inte det vara på väg att ändra sig. Inte heller är AI ett närliggande hot mot duktiga byggare, värre är det för jurister.

När det kommer till pengar kan en byggare få ut en bra månadslön efter gymnasiet, och möjligheten till sommarjobb inom området även tidigare är nog skaplig. En jurist måste genomgå minst fyra och ett halvt års eftergymnasiala heltidsstudier. Vill man bli advokat krävs ytterligare tre års praktik, om än betald sådan.

Är målet att bli rik är jag inte säker på vilken av karriärerna som lönar sig bäst. Sonen kan börja jobba heltid vid 18 medan dottern lär plugga till 23-25 och har då ett gigantiskt studielån att beta av. Det är inte alls givet att hon någonsin kommer ikapp. Det viktigaste tycker jag hur som helst är att man utbildar sig till en profession man vill jobba inom. Vill man tjäna mycket pengar gäller det sedan att bli så bra som möjligt på det man gör, vare sig det är advokat eller snickare.

Dessutom går det att ändra inriktning längre fram, det gymnasieval man gör som fjortonåring bestämmer inte hela ens liv. Den av mina kompisar det gått bäst för karriärmässigt gick Handel & Kontor, en tvåårig linje (den tidens program) för skoltrötta som ändå ville ta sig igenom gymnasiet. Några år senare gick han en internationell hotellutbildning i Schweiz och de senaste två decennierna har han haft titlar som CEO och CFO på stora företag. Jag vet inte vad han tjänar (jag skiter i folks lön), men det kan nog vara flera miljoner i årslön.

Men återigen, det viktigaste är inte lönen utan att man trivs med sitt liv. Om jag får gissa vem i familjen Byggare/Jurist det kommer gå sämst för så är det mamman. Att vara så fyrkantigt inskränkt måste vara ett handikapp i väldigt många situationer.

In med några miljarder till

Västlänken, en kort järnvägsförbindelse i Göteborg, trodde man år 2020 skulle kosta 20 miljarder. Tre år senare räknade man med 36,5 miljarder. 2025 var man uppe i 49,3 miljarder och när det nu talas om 56 miljarder behöver man ”täcka Västlänkens skenande kostnader”.

Vad jag undrar är vilka tjänstemän som fått sparken längs vägen. När man tredubblar kostnaderna (och det är förmodligen ingen insatt som tror att det kommer att stanna där) måste det väl vara ett antal personer som sjabblat rejält? Tur att det bara är skattebetalarna som drabbas.

Jag är särskilt fascinerad av fördelningen. Med ”skatten” menade de väl specifikt trängselskatt. Annars är det lätt att tro att SVT gör en skillnad på pengar som kommer från staten och skatten, och det är det ju faktiskt inte. Alla statens pengar är skattepengar, antingen skatt som tagits ut för att finansiera välfärd och annat, eller pengar som kunde ha använts till ett sänka skattetrycket från ett av världens högsta.

Ansvarig (?) minister pratar om ”de 7,6 miljarder som regeringen nu skjuter till”. Kanske tror han på det själv, kanske borde hans väljare påminna honom oftare om att det faktiskt är folkets pengar, så att han slipper göra bort sig nästa gång det ska in ännu mer pengar i den här soppan.

”More money for you!”

Hela bygget skulle förresten ha varit klart i år, men den senaste gissningen är 2030. Om det av någon anledning inte blir ytterligare förseningar kanske det blir en vänsterregering som får besluta om att skjuta till de resterande kostnadsökningarna. Jag fattar att det är svårt att exakt räkna ut vad en järnvägssträcka ska kosta, men visst vore det kul om det någon gång blev en tredjedel så dyrt istället för tre gånger så dyrt. Eller att man bara lyckas hålla budgeten och tidplanen en endaste gång!

Swishgrupper

Någon i kommentarsfältet uppmärksammade mig på fenomenet swishgrupper, där syftet är att hjälpa varandra ekonomiskt genom att låna ut en slant till någon som sitter lite trångt. Jag skulle så gärna önska att sånt här funkade, men tydligen gör det inte det.

”Person A har skrivit i en grupp 'Varning för bedrägeri' om hur hon lånat ut 400 kr till person B i en 'swishgrupp'. Nu skriver person A att person B kommit med lögner i en vecka och att hon nu inte svarar alls.”

Jag är inte förvånad. Jag lånar av princip aldrig ut pengar, men det finns två undantag: Mycket nära vänner som jag anser mig veta skulle gå extremt långt för att betala tillbaka och dessutom hade lånat ut samma summa till mig, och så pengar jag är beredd att förlora. Det kan vara en hundring till någon som gjort mig en tjänst eller som jag vet har det knapert. Kul om det blev ett lån, men jag kan också leva med det som en karmainvestering.

Till vilt främmande människor? Inte en chans! Det handlar om logik. Nästan alla har några vänner eller släktingar. Sannolikheten att jag är den första som tillfrågas är låg. Antingen har de riktiga vännerna sagt nej eller så fick de aldrig frågan (troligen för att de ändå skulle ha sagt nej). Kanske är personen redan skyldig dem pengar och då är chansen att jag får tillbaka min peng ännu lägre.

Men här handlar det om människor som frivilligt sökt upp ekonomiskt svaga individer. Varför går man med i en ”swishgrupp”? Jag läste en veckas inlägg i en av dem och det är hjärtskärande historier om handikappade och diabetiker som behöver pengar till mat och medicin. De flesta är säkert ärliga och jag tvivlar inte på att de har för avsikt att betala tillbaka det önskade beloppet på det datum de anger.

Oddsen för att det ska hända är dock alldeles för dåliga. Kalla mig cyniker om ni vill, men den som betalar pengar till en bedragare försämrar inte bara sin egen ekonomi, det leder dessutom sannolikt till ännu fler offer. Den som lurats och lyckats lär göra det igen och då får den goda gärningen motsatt effekt.