Jag knallar mot jul

572 kilo. Så mycket honung blev det i år. Kvar i lager är ungefär 450 kilo och ett nytt produktionsrekord bör ju följas upp med nytt försäljningsrekord om det ska vara något värt. Från starten av november fram till jul räknar jag med att stå på marknader varje lördag och söndag.

Ungefär hälften är nya marknader för mig. En del vet jag inte mer om än att någon annan marknadsknalle har sagt att den är bra. Fast de kanske säljer vantar eller korv och då är det ju egentligen ingenting som säger att den ska funka lika bra för honung. Dessutom är det många faktorer som styr. Vädret t ex.

Sedan är det fingertoppskänsla. Dyrare avgifter och längre resväg kräver bättre försäljning. Det här är första året jag aktivt väljer bort marknader som funkat dåligt eller har en vikande trend. Något år kan den gå sämre pga väder, fler honungssäljare, sport på tv eller vad som helst. Men om marknadsföringen blivit sämre och besökarna färre har jag ingen lust att försöka hjälpa arrangörerna med konstgjord andning av ett dödfött projekt.

Höstmarknaderna har gått bra, men jag börjar frysa om fingrarna bara jag tänker på att stå ute och sälja i minusgrader. För den som står ut med regn, snö och kyla, och dessutom är social kan jag annars rekommendera försäljning på julmarknader. Särskilt om du har en bra affärsidé. Ibland är det väldigt kul, men annars känner jag som Frank Zappa:

Gasen i botten för elmopeder

Kommer ni ihåg när Sverige bestämde sig för att lägga 109 miljoner på att köpa 48500 elmopeder i Ghana för att nå Sveriges klimatmål (alltså påhittade siffror om utsläpp av koldioxid – också känd som livets gas – som sägs sänka temperaturen på Jorden om hundra år)? Beslutet togs av Energimyndigheten 2021, så under tidigare politiskt styre, men jag har inte sett något parti protestera, varken mot avtalet med Ghana eller mot Parisavtalet, som är den underliggande dårskapen. Alltså håller jag alla politiska makthavare gemensamt ansvariga.

De tre största. Eller ja … ni fattar.

Nu vet vi lite mer. I år skulle 9000 mopeder vara färdiga så att ghananerna kan transportera sig, men till dags dato har det bara blivit 152 stycken. Det återstår alltså 48348 moppar innan Sverige räddat världen, eller åtminstone sänkt koldioxidutsläppen.

Eller gör de det? Över 60 procent av elen i Ghana kommer från förbränning av gas. Så om ghananerna till slut får sina mopeder kommer det brännas gas för att kunna använda dem. Förresten tillverkas inte mopederna i Ghana, det är bara monteringen som sker där. Tillverkningen sker i Kina, ett land hela världen gjort sig beroende av, men som man låtsas bojkotta. Där kommer energiproduktionen till stor del från kolkraftverk.

Ni kanske börjar ana att jag inte är helt övertygad om att det här var 109 välinvesterade miljoner. Jag kan sträcka mig så långt som att jag tror att det hade gått att göra något bättre för pengarna, även ur miljöhänsyn om vi nu köper ”sanningen” att minskade koldioxidutsläpp är bra för miljön. För tvåhundra miljoner år sedan var koldioxidkoncentrationen på jorden femton gånger så hög som idag (0,6 % mot dagens 0,04 %) och på något vis överlevde planeten det med, trots att Ghana på den tiden inte hade en enda elmoppe.

Så nästa gång du läser om en gammal tant som inte får hemtjänst, ett barn som inte får en nödvändig operation eller att polisen lägger ner en brottsutredning pga bristande resurser – gläds åt att i Ghana kommer snart fyrtioåttatusen... eller åtminstone 152 personer glassa runt på en elmoped som du har betalat.

Dagens I-landsproblem

Svensk skola är avgiftsfri. Även föräldrar som inte bidragit med en enda skattekrona kan skicka sina barn till kostnadsfri utbildning fem dagar i veckan, och de får till och med lunch. Men så händer det att småbarnsföräldrar uppmanas att ta med en frukt om det är långt mellan första lektionen och lunchrasten. Ett råd i all välmening och givetvis helt frivilligt.

Men det hindrar inte vissa föräldrar från att gå i taket, som Malin. Samhället kan väl inte mena att hon ska behöva hjälpa till att ta hand om sina egna barn, det är ju sånt som sossar gör! Nej, ursäkta, nu lät jag som en Dorsin-sketch.

Nu menar förvisso Malin att det här inte är ett problem för henne, det gör de aldrig. Det är alltid någon annan och nu tänker hon i sin godhet på de föräldrar som inte har råd att köpa en frukt till sina barn. Vad kostar då en frukt? På en lågpriskedja med bra hemsida kostar de billigaste äpplena idag 19,90 kr/kg. Vi säger 3 kr per äpple så har jag inte räknat för lågt. Nu kanske jag låter väldigt elitistisk, men har du inte råd med ett mellanmål för tre kronor till ditt barn borde du inte ha skaffat barn.

Men det är klart att varenda förälder har råd med det om de prioriterar sina barn! Med en frukt varenda dag under hela läsåret landar slutsumman på en femhundring om året. Dock går det att komma billigare undan, kanske gratis. Sverige är fullt av fruktträdsägare med för mycket frukt. Känner du ingen finns Facebookgrupper där de samlas, och på Fruktkartan redovisas allmänningar med fruktträd alla har tillgång till. I Malins hemkommun Solna finns massvis av fruktträd på gångavstånd redovisade där!

Föräldrar som inte kan lägga några hundra om året jobbar ju knappast heltid, så tid har de väl ändå? Själv är jag en varm anhängare av bär, som nästan alltid är nyttigare än frukt. Plocka och frys in blåbär för hela året och utrusta ungen med en burk blåbär och en sked. Eller bara låt bli! Det är som sagt frivilligt och inget barn svälter för att det blir några timmar mellan måltiderna. De överlevde även innan skolan kom med idén om fruktstund.

Det finns riktiga problem! En del barn har inga vänner och en av anledningarna kan vara att de inte har råd att spela ishockey, golf, rida eller göra något annat som klasskamraterna gör och i det sammanhanget skapar en naturlig gemenskap. Men försök inte inbilla mig att barn i Sverige blir mobbade eller hamnar utanför för att deras föräldrar inte har råd att skicka med dem en frukt!

Rödbets- och selleribiffar

I min ständiga kamp för att använda alla grönsaker jag odlar har jag nu kommit fram till rödbetor. Det här är sista året jag har tänkt odla rödbetor. Det är alldeles för billigt och skillnaden mellan egna och köpta är obefintlig. Men i år blev det en himla massa rödbetor och vad gör man med sådana? Jag vet, jag borde ha ställt den frågan innan jag odlade dem, men jag har ett minne av att jag gjort rödbetsbiffar. Om inte annat har jag haft rödbetor i andra typer av grönsaksbiffar, för färgens skull.

Selleri blev det också larvigt mycket av i år och det vet jag att jag gjort biff av tidigare, så då får det bli en kombination av dessa växter. Här kommer hela innehållsförteckningen:

rödbetor, 1 kg
stjälkselleri, 500 gram
tomater, 500 gram
vetemjöl, 5 dl
matolja, 2 msk
kryddor

Jag börjar med att finfördela rödbetorna. Jag använder en hushållsassistent, men har man tid funkar ett vanligt rivjärn. Det blir nog värre med sellerin, men den går säkert att finhacka med en kniv. Sedan tomaterna. Jag brukar använda krossade tomater, men med en egen, helt galen stor tomatodling mosar jag egna med samma maskin.

Färgglatt!

I med matoljan och kryddorna. Själv kör jag salt och peppar, färsk basilika (även den hemodlad), dragon och en skvätt senap, men gillar du något annat föreslår jag att du tar det istället. När allt är blandat häller jag i mjöl tills degen är perfekt – lös, men så att den ändå kommer att hålla ihop. Sedan är det bara att steka.

Jag serverar med kokt potatis och stuvade morötter, bägge hemodlade och skördade strax innan tillagning. Och stekt lök, eftersom jag är osäker på om mat kan kallas en måltid utan att tallriken innehåller stekt lök.

Betyget blir fyra stekspadar av fem. Smaken god, men proteininnehållet är nära noll. Eftersom såväl rödbetor och selleri som potatis och morötter finns i riklig mängd i trädgården och vi är en bit in i oktober kommer jag att äta detta flera gånger. Eller ja, det hade jag fått göra ändå eftersom det blev ett femtiotal biffar i den här omgången. Så den som inte vill äta detta igen och igen gör klokt i att dra ner volymerna. Själv gillar jag storkok eftersom färdig mat i frysen förenklar mitt liv.

P.S. EU och andra får kalla grönsaksbiffar vad de vill, men den som hör mig använda det föreslagna alternativet ”vegorundell” - skjut mig!

”Man tog lån”

Det slår aldrig fel i nyheter om människor som varit extremt oansvariga, att när de ska förklara börjar de genast att prata om sig själva i tredje person. Jag känner igen det ifrån ungefär femtio avsnitt av Lyxfällan. Så här säger Linus i artikeln:

”Det är ju ens eget fel, men man tänker ändå på det. Att acceptera sin egen roll får en ändå att landa lite bättre.”

Om du velat stå för dina egna handlingar, varför säger du då inte ”JAG tänker” och ”att acceptera MIN egen roll får MIG ...”? Det är som att Linus sexsiffriga skulder bara hände. Först brände han hundratusen på fest och knark. ”Ett misstag, men sånt som händer när man är ung och dum.” Ständigt denne ”man” som gör saker.

Linus flyttade ihop med en tjej som hade noll inkomster, men det löste han (eller ”man”) med att ta snabblån som naturligtvis inte kunde betalas eftersom det inte var ett tillfälligt problem utan en långsiktigt hopplös ekvation. Och nu har han tydligen glömt det där med ”eget fel” från början av intervjun.

”Linus är kritisk till att det var så lätt för honom att ta nya lån, trots skulderna.

– Det är lätt att ljuga om sin inkomst i ansökningarna. Det är som att det aldrig ringer några varningsklockor hos långivarna. Åtminstone inte som de agerar på.”

Men hur agerade du själv då?! Var det långivarnas fel att du ljög om din inkomst? Är det deras ansvar att avråda dig från att låna? Så blev räntevillkoren sämre och sämre eftersom ”de ständiga låneansökningarna hela tiden sänkte hans kreditbetyg”. Jaa... Hade du lånat ut pengar till dig själv på samma villkor som till någon som inte sabbat sin ekonomi? Här kom ju långivarnas varningsklockor som du efterlyste.

Och som att han inte satt tillräckligt djupt ner i skiten började han spela och förlorade ännu mer pengar. Spelberoende sägs ju vara en sjukdom och det kan det säkert vara, men i Linus fall känns det mer som att han ville hitta en quick fix. Precis som lånen som skulle ge honom ett plus i balansen utan att höja sina inkomster eller sänka sina utgifter.

Nu har Linus beviljats skuldsanering och kommer att bli skuldfri om han inte klantar till det också. Alldeles oavsett är jag övertygad om att han kommer att få ett ekonomiskt skitliv. Ett av grundkriterierna för att få skuldsanering borde vara att man inte pratar om sig själv i tredje person. Kan man inte ens äga sin egen skuld, då äger man verkligen ingenting.

Ljus för klurig gubbe

Du borde skaffa solceller, säger folk ibland. Jag kollade med en firma som kunde installera solceller för en kostnad i närheten av mina elräkningar resten av livet, och någonstans där tröttnade jag. Jag gör inte av med så mycket el eftersom jag eldar med ved och inte har någon elbil (jag vill inte använda verbet ”saknar” för det gör jag inte). Men man kan ju sälja överskottet, säger samma entusiaster. Det må så vara, men man får inte våldsamt bra betalt och det är dessutom reglerat. Regler har nackdelen att de plötsligt kan ändras, alltså försämras, och då står man där med sina sexsiffrigt betalda solceller.

Solceller, plus, minus, fas och två nollor.

Kanske har vi alla solceller om några år, det vet ingen, men som jag känner nu skulle jag i så fall vilja köpa ett eget system jag installerar själv eller tillsammans med någon som kan sånt här, och sedan köra det utan statens vetskap och utan att sälja ström. Jag är intresserad av låga – eller ännu hellre inga – elräkningar, inte av att bli strömproducent. Därför blev jag glad när Lars tipsade mig om detta nyhetsinslag från 1900-talet:

Enligt Lars efterforskningar hette gubben Erik, men kallades Kuggorparn efter sin gård Kuggorp. Han ilsknade alltså till på höga elräkningar, klippte kabeln och började producera egen vindkraft, och verkar för övrigt ha en sund inställning till myndigheter och politiker.

–Momsen ska en slippe för det som produceres på stället behöver ju inte momses uten det förbruker en själv.
– Så du behöver inte betala elmoms?
– Nej, jag skulle inte tro det. Då skulle Fan gå löser.

Idag hade han nog hellre använt sig av sol än vindkraft, men även den tror jag betydligt mer på i liten skala. Annars är det ju en och annan bondgubbe som testat småskalig vattenkraft och apropå vatten bar det sig tydligen inte bättre än att Kuggorparn drunknade i gårdsbrunnen efter en blöt kväll (pun intended). Hade han levt idag är jag övertygad om att myndigheterna hade jävlats med honom så mycket de orkat.

Och det är det som är så dumt, att när folk tänker utanför boxen gör staten och dess hantlangare allt för att få in dem i fållan med den övriga fårskocken. Ändå kan vi väl vara överens om att dessa ”tokar” som vågar gå sin egen väg betydligt oftare driver samhället framåt än myndighetspersoner. Hade man uppmuntrat denna östgöte och hans gelikar kanske elpriserna inte skulle slå rekord, och istället för att elintensiva företag flyr Europa kanske de kunnat få billig och miljövänlig ström genom den här gubbens världsledande elbolag Öschötts-El. Det tycker jag är tänkvärt. Som Kuggorparn själv säger i reportaget: ”Det knaker i hövvet iblann'.”

Fattiga norrmän

Fattigdomsbegreppet är något man slänger sig med både i svensk och norsk media, men de exempel som beskrivs känns sällan särskilt fattiga. Så det var inte utan förväntan jag satte mig för att titta på dokumentärserien Den norske fattigdommen, som jag tror går att se även i Sverige.

Redan i första inslaget, knappt tre minuter in i programmet, intervjuas en familj som beskrivs som ”arbetande fattiga”. De bor i en trerummare i Tromsø tillsammans med sin dotter på tre år. Både han och hon har heltidsjobb, han på ett byggvaruhus, hon som personlig assistent med 100 procent nattarbete. Trots det har de i flera år varit fattiga. Eller har de? 2023 var gränsen för ”relativ fattigdom” (60 procent av medianintäkten) 42858 kr/månad för två vuxna med ett minderårigt barn. Är det fattigt?

Nu har paret för övrigt kommit upp i 50000 kr, alltså drygt 7000 kr över gränsen, men ändå sliter de ekonomiskt. De äger inte sitt hem eller ens sin bil, har konsumtionslån och på frågan om de skulle kunna skaffa fler barn skrattar de och förklarar att det hade de gärna önskat, men att det är helt omöjligt med deras ekonomi.

Då ligger de alltså sjutusen över den i mina ögon väl tilltagna gränsen för relativ fattigdom. För mig som skulle kunna leva på 7000 kr i månaden är det märkligt och nästan lite provocerande att höra att ett spädbarn inte skulle klara det. Som ensamstående och barnlös är gränsen förresten 23808 kr/månad. Även om de flesta norrmän lever på större fot än det skulle jag själv ha svårt att göra av med så mycket pengar.

Nyligen kunde man läsa i svensk media att en familj med fem barn som helt lever på bidrag kan få ut 46500 kr per månad, men att det nu kan komma att sänkas till 38300 kr, något som kritikerna beskrev som ett sätt att sparka på folk som ligger. Med norska mått mätt är det rena fattighuset, men även denna debatt får mig att undra om inte vi i ”den rika världen” framförallt behöver sänka kraven. Om våra förfäder hade satt tillnärmelsevis så höga privatekonomiska miniminivåer för att skaffa barn hade mänskligheten dött ut för väldigt länge sedan.

Men med denna sågning av ännu ett tv-program om ekonomi ska sägas att de också berättar om riktig fattigdom, ofta i kombination med psykisk sjukdom och missbruk. Bl a fina personporträtt av en börskille som går från att ha privatchaufför och hus i två världsdelar till att leva på socialbidrag och städa t-banevagnar, och en annan som gått från uteliggare till berömd konstnär. Så jag vänder mig inte emot serien, se den om ni har tid och lust.