Att sitta fast på jobbet

Läste ett intressant inlägg med tillhörande diskussion om chefer och arbetsplatser hos Onkel Tom. Istället för att dränka hans kommentarsfält tänkte jag utveckla mina egna åsikter här.

Jag har haft många riktigt dåliga chefer, vilket förmodligen är en tungt vägande orsak till att jag idag jobbar för mig själv, utan anställda och framförallt utan chefer. Är inte merparten av världens chefer rätt dåliga?

Jag hörde en kul spaning om detta, vi kan kalla den inkompetensnivå-teorin. En bra arbetare blir skiftledare, en bra skiftledare blir avdelningschef, en bra avdelningschef blir platschef osv. Fast det går bara åt det hållet, man petas inte ner på samma sätt.

Alltså blir en bra arbetare skiftledare och är han bra på det blir han avdelningschef. Är han en usel avdelningschef blir han inte befordrad, men inte heller nedflyttad till den skiftledartjänst han var bra på. Man kan därför säga att han blir befordrad tills han når en nivå han inte fixar, alltså sin inkompetensnivå. Och super han inte ner sig blir han kvar där. Troligen rätt missnöjd, vilket gör honom ännu sämre.

Min första chef var kanske min allra sämsta. Enda anledningen att jag stod ut med honom var att jag jobbade natt och därför slapp se fanskapet mer än i undantagsfall. Att han som var en usel ledare och en mycket ond människa idag jobbar som högt uppsatt chef på Trygghetsrådet, som ska ta hand om människor som på olika sätt farit illa på arbetsmarknaden ser jag som det ultimata beviset för att det inte finns någon gud.

"Nu när jag slutar vill jag även ge dig en present..."

På mitt sista fasta jobb (ja, sista – inte senaste) hade jag en chef som inte var lika dålig, men det berodde inte på viljan. Han var nämligen en genuint elak person som trivdes allra bäst när hans undersåtar mådde dåligt. Vid det här laget hade jag så pass mycket skinn på näsan att det inte störde mig så mycket som det hade gjort tio år tidigare, men ingen skulle ju frivilligt välja en sadist som närmast överordnade. Till exempel gick han varje morgon runt på anläggningen med främsta mål att ”störa folk”. Lyckades han reta upp eller ännu hellre skrämma någon anställd kom han sedan in på kontoret och skrockade gott åt sina bedrifter. Han var helt enkelt ett enda stort kräkmedel.

Men jag har inte bara dåliga erfarenheter av löneslaveri. På 2000-talet har jag jobbat extra på ett par olika företag och då inte alls upplevt chefer som ett problem. Jag tror inte att detta är en slump och här är mina förklaringar.

Som vikarie har jag inte varit i beroendeställning, om jag inte hade trivts kunde jag bara sluta. Lönen har gjort mig lite mer oberoende i min ordinarie verksamhet, men jag har egentligen inte behövt den. Lika mycket som ett förvärvsarbete har jag sett jobbet som ett socialt experiment. När jag jobbade som komiker och åkte runt och underhöll företag på kvällarna umgicks jag nästan bara med andra småföretagare i nöjesbranschen. Komiker, författare, serietecknare... Att hoppa in som semestervikarie gav mig en chans att få reda på vad folk snackade om i fikarummen. När det stönades om dåligt chefskap kunde jag rycka på axlarna och tänka att det här gäller inte mig, jag bara jobbar här som ”gäst hos verkligheten”.

Temporära anställningar ger temporära problem. Både jag och mina chefer visste att det här var en tillfällig grej. Vi behövde inte reta oss på våra respektive egenheter eftersom det bara gällde några veckor åt gången. Jag vet inte vad folk retar sig på med mig, men vad det än är kompenserades det säkert av den entusiasm man kan uppbringa på ett tillfälligt jobb.

På mitt första fasta jobb (och kanske senare också) har jag ibland fått panik vid tanken ”Ska jag sitta här och göra detta tills jag blir 65?”. På ett tillfälligt påhugg vet man att så inte är fallet. Då är det lättare att stå ut med tråkiga arbetsuppgifter eller idiotiska rutiner. Dessutom vet cheferna också om att man är där frivilligt, så då kan de heller inte ösa vilken skit som helst över en. Och tvärtom, en anställd som anar att chefen kommer fortsätta att vara hans chef i åratal är såklart mån om att få jobbet på sitt sätt, och vice versa.

Slutsats: Ju rikare och mer oberoende av ett jobb jag varit, desto roligare blev jobbet. Japp, att världen skulle vara rättvis är en seglivad myt.

Ännu en slutsats, kanske en smula kontroversiell. Den politiska vänstern och dess fackförbund hävdar ofta att fasta tjänster är bäst för arbetstagare medan motsatsen (vikariat och diverse visstidsvarianter) är arbetsgivarnas ideal. Min erfarenhet av fasta respektive tillfälliga jobb är den rakt motsatta. Aldrig har jag haft sådan pondus på jobbet som när jag varit tempanställd, med högre lön (eftersom jag som frifräsare sluppit facket och kunnat förhandla själv) och framförallt mer frihet än fastanställda kollegor.

Nu är det rätt många år sedan jag var anställd vare sig fast eller löst, men om jag skulle välja att gå tillbaka till att jobba åt andra skulle jag helt klart undvika fasta tjänster. För mig är definitionen av fast anställning en tjänst där man sitter fast. Anställningstrygghet behöver inte vara av ondo, men ser man det som en av jobbets stora fördelar har man troligen inte hittat sin plats i livet.

Avslutningsvis. Jag testade under ett par år att vara avdelningschef och jag var inte heller en bra chef (fast inte elak).