söndag 22 juli 2018

Dags att sluta be om ursäkt

Jag börjar bli less på att alltid bli utpekad som förövare, den felande länken, grovt vållande till hela skiten. Och inte för att jag personligen skulle ha gjort något fel. Jag tillhör bara världens mest förhatliga grupp som man kan spotta på precis hur mycket som helst – vita, medelålders män.


Vi sägs vara i vägen för utvecklingen, empatilösa, hatiska och blodtörstiga. Det verkar inte finnas ett problem i hela världen som inte går att skylla på oss, alltid som kollektiv. Senast var det Expressens begåvningsreserv Jens Liljestrand som skyllde skogsbränderna på vita, medelålders män (ni får leta själva om ni vill läsa, jag vägrar att länka tills hans oförblommerade hat).

Jag ser inte vitsen med att klumpa ihop folk efter kön och hudfärg på det här sättet, men för en gångs skull tänkte jag sänka mig till Södermalmsnivå och lite försynt påpeka att denna värdelösa grupp som tydligen alltid förtjänar en extra känga stått bakom majoriteten av världens samlade uppfinningar och vi finansierar en icke försumbar del av välståndet i Sverige och Europa. Tack vare att biståndet bara från Sverige överstiger en miljard om året till vissa länder står vita, medelålders män bakom välståndet även i delar av övriga världen.

Jag föredrar att se på människor som individer, men vita män är nog inte mer ofelbara än andra, varken i grupp eller som enskilda. Jag hoppas ändå att vi snart kan sluta att få skit för exakt allting, inklusive vädret. Det här hade kunnat sägas mycket enklare, faktiskt på bara en och en halv minut:


Förresten har jag ingen stadsjeep, har inte brukat våld sedan mellanstadiet och i vintras hjälpte jag en helt okänd tant att ta sig fram på en trottoar där hon trots Stockholmsområdets ”feministiska snöröjning” riskerade att bryta lårbenshalsen. Jag vill inte ha en guldstjärna för detta, jag vill bara slippa få konstant skit för all världens elände.

fredag 20 juli 2018

Låta gamla snedsteg påverka nutiden

På börsen är det ju bra att dra slutsatser och erfarenheter ur sitt agerande, särskilt om man gjort något dumt. ”Learn from your losses, you paid for them”, som Warren Buffett lär ha sagt. Men det ska väl inte heller överdrivas. Ett exempel:

Förra veckan kom ett bud på vårdbolaget Capio. Jag köpte mina aktier för några månader sedan. Inte för att behålla någon längre tid utan för att jag tyckte kursen var låg och gjorde bedömningen att den politiska risken var avtagande eftersom vänsterpartiets grepp över regeringen ser ut att kunna minska efter höstens val.


Så när budet kom från franska Ramsay Générale de Santé hade jag ingen tanke att hålla fast vid min aktiepost och jag har inga problem att skiljas från den. Men det här med uppköp är klurigt. Fransmännen erbjöd 48,50 kr, men direkt gick aktien upp i 51 kr eftersom marknaden hoppades på nya bud. Capios styrelse avvisade också budet blixtsnabbt.

Då kan man hoppas på ett högre bud, antingen från samma plånbok eller någon annan. Extra svårbedömt tycker jag att det blir av hur infekterat det är i politiken med privat ägande i vårdbolag, kanske särskilt utlandsägda. Fast vad har politikerna för muskler att ta till, de kan knappast låta Konkurrensverket stoppa affären? Jag vet inte.

Men det är där, och bara där, bedömningen ska göras. Jag märker att mina tankar flyger iväg till tidigare budlägen, som Axis. Och Readsoft, där budgivningen började på 40 kr när aktien stod i 18. Till slut betalade Lexmark 57 kr. Den gången var jag definitivt för snabb på avtryckaren. Trist, men jag fattar att en en fyra år gammal affär i ett programvarubolag inte har ett skit att göra med en vårdaffär nu.


Så hur gjorde jag? Jo, jag sålde Capio-aktierna och köpte Attendo för pengarna. Än så länge känns vinsten bra, men det återstår att se om det kommer ett sjuttiokronorsbud i höst som ger ännu ett ärr i min kapitalistiska själ.

onsdag 18 juli 2018

Kallskåp

Innan jag köpte min bostadsrätt tittade jag på en handfull lägenheter med samma planlösning. Alltid intressant att se hur olika brf-ägare valt att inreda, ifall man t ex valt att slita ut garderober och väggar till förmån för öppna ytor.

Något som förvånade mig var att de i flera lägenheter tagit bort kallskåpet. I köket finns en reglerbar ventil från på en yttervägg där man släpper in luft utifrån efter behov. Det är ju en av fördelarna med att bo i köldhålet Sverige (okej, inte i mitten av juli, men ni vet vad jag menar), att man kan förvara rotfrukter och grönsaker betydligt längre än man kan i kyl eller ett skåp i rumstemperatur.


I det nedre skåpet längst in till vänster på bilden sitter ventilen. Så här såg det ut när jag slitit ut skåpen:


Visst var det lite bökigt att bygga en trumma från väggen in till det nya skåpet, men alternativet är ju att gå miste om ett svalt skafferi. Självklart vore det ännu bättre med en klassisk matkällare nedgrävd i trädgården, men det här är klart bättre än ingenting.

Antar att den skrämmande verkligheten är att alldeles för få förstår vitsen. De storhandlar ändå inte potatis när den nästan är gratis inför midsommarhelgen. De köper pommes frites istället, och fyra gula lökar åt gången istället för femkilossäckar till halva priset. Eller hackad och fryst eller rostad till ännu dyrare pris. Varför överhuvudtaget laga mat när man kan ringa Pizza Express och få hem ren skit för hutlösa pengar? Jag är så bakåtsträvande...

måndag 16 juli 2018

Köp svenskt?

Jag är kluven. Å ena sidan vill jag stödja svenska bönder, och även andra näringsidkare. Särskilt när de ber om det. Jag kommer inte att köpa svenskt kött eftersom jag inte köper något kött, men är det något jag vill ha kan jag stödja svenska leverantörer.


Å andra sidan vill jag premiera goda och billiga producenter, oavsett var de bor. Varför ska jag dissa tyska bönder, polska hantverkare eller finska författare? Om man alltid väljer sin lokala handlare kan ju denne vara hur dålig som helst, och den goda handlaren i grannbyn kommer höja sina priser och sänka sin service om marknadsandelen inte rör sig oavsett.

Just det har jag erfarenhet av. När jag bodde i en liten by slutade jag nästan helt att handla lokalt eftersom de lokala affärsidkarna var en samling gnällspikar som inte vill ha varken jobb eller pengar, och då kände jag inte för att sabba deras dag utan låta dem få sucka vidare tills de fick slå igen. Och de fick de, en efter en. Inte mitt fel (jag var ändå ingen stor konsument), utan deras.


När det gäller kött hänvisas av naturliga skäl inte till svenska bönders låga priser. Egentligen inte till kvaliteten heller. Istället menar man att svenska djur har det bättre. Har de det? Jag vet inte. Frågar du bönder i andra länder gissar jag att de tycker att deras djur har det ännu bättre. Ska vi gå efter mätbara faktorer som mängden antibiotika i köttet borde ”vi” köpa norskt eller isländskt, men det har jag aldrig hört någon svensk rekommendera.

lördag 14 juli 2018

Över huvudet

Jag lyssnar på podden Björnfällan som till stora delar fokuserar på kort trading, derivat- och terminshandel. Det här är jag rätt dålig på, och inte blir det lättare av det obegripliga språket i programmet. Det är otroligt mycket ”spajkade charts” och annan mumbojumbo som går över huvudet på mig, men jag lyssnar ändå i tron att alltid lär man sig något.


Jag snackade journalistik med en släkting och vi kom in på Lena Anderssons krönikor varpå min släkting säger: ”Jag läser inte Lena Anderssons texter, hon är för smart för mig.” Jag vet inte hur smart Lena Andersson är, men jag tycker att hon ofta fångar upp aspekter jag själv missat. Och min släkting är ingen dumbom heller.

Min pappa använde ofta talesättet: ”Det man inte förstår har man rätt att lämna.” Mest på kul, tror jag. Det känns inte som att han levde efter devisen. Och inte jag heller tydligen. När jag var yngre lånade jag biblioteksböcker om avancerad matematik och kvantfysik. Jag var matematikintresserad, men som femtonåring var det mesta av innehållet i de där böckerna rena grekiskan för mig. Men läste gjorde jag, och tänkte att alltid lär man sig något.

Klart man hänger med...

Men gör man det? Kanske slösar man bara tid man hade kunnat lägga på något man förstår på riktigt. Kanske borde jag låta bli Björnfällans spajkade charts, konstiga förkortningar och märkliga trendlinjer (och jävligt dåliga pausmusik!), men även om jag inte kastar mig över deras nya avsnitt tror jag att de ger mig något, att jag är lite klokare efteråt, om än aldrig så lite.

torsdag 12 juli 2018

Fotboll på jobbet?

Jag kom en gång in på ett kontor där jag jobbade och möttes av ett tjugotal kollegor som bokstavligen stirrade på en radio. Ur denna strömmade ett idrottsreferat. När jag hängt av mig ytterkläderna frågade jag vad som var på gång.
Det är ishockey!!!

Jag visste det, ville bara retas lite. Då som nu tycks hela Sverige stanna upp när det är mästerskap i fotboll eller ishockey. Men jag kunde inte låta bli att röra om lite mer i jordgetingboet, så medan jag startade upp min dator frågade jag: ”Är det någon turnering på gång?” Minen på mina medarbetare var obetalbar. Till slut stammade en av dem fram: ”Är du helt dum i huvudet?” Inte oförskämt på något vis, men ungefär så oförstående är de engagerade för oss som inte är det, och tvärtom.

De hade jobbat klart för dagen, men ibland krockar arbetsgivarens vilja att få ett jobb utfört med arbetstagares vilja att kolla på sport. Dock trodde jag inte att det fanns någon som inte förstår vad som gäller. Men det var innan jag läste Företagarnas artikel i ämnet.
Som anställd kan man däremot inte ta för givet att fotboll går före allt annat.
Men det är väl klart! Varken fotboll, ishockey, Stenmarks andra åk eller ”Jag blir lite sen för jag drack öl igår” är giltiga orsaker att inte utföra det arbete man faktiskt får betalt för. Det finns några lägen då arbetsgivare inte kan neka ledighet, som nära anhörigs begravning. En del gör då inte ens löneavdrag, men att få betalt när man inte jobbar kan ingen räkna med.

Tyst! Jag ser på tv!

Jag hade en gång en jobbarkompis som alltid var ”sjuk” när det var ishockey eller fotboll på tv. Eller OS. Det var på den nivån att folk skämtade om det för alla visste vilka dagar hans ”magproblem” skulle blossa upp, och har han inte fått sparken än har han garanterat haft en och annan sjukdag även under detta fotbolls-vm. Jag är gudskelov inte arbetsgivare. Vore jag det hade det funnits få saker som retat upp mig så mycket som idrottslig bondpermis.

tisdag 10 juli 2018

Fakturapåminnelser

Fasta kunder fakturerar jag vanligtvis månadsvis. Det blir enklast så. Tillräckligt mycket pengar för att det ska vara värt att faktura, men inte för mycket för att hålla reda på, både för mig och kunden.


Åtminstone borde det vara så, men den senaste tiden har jag noterat att allt fler kunder inte lyckas betala inom de 30 dagar de har på sig från att fakturan mejlas, så när nästa månadsfaktura skickas blir det ihop med en betalningspåminnelse från föregående månad.

Pengarna struntar jag i, bara jag får dem i sinom tid. Särskilt i det här ränteläget spelar det ingen roll om jag får vänta lite extra, och i ärlighetens namn händer det att jag får betalt långt före förfallodatum också, särskilt månaden efter att kunden fått en påminnelse. Så det jämnar nästan ut sig. Och inte är det mer pengar än att kunden har de här pengarna på kontot. Många räkningar är inte ens femsiffriga.


Så hur kommer det sig att allt fler betalningar kommer allt senare? Jag vet inte. Jag kan inte ens minnas när jag senast missade att själv betala en räkning i tid, varken på firman eller privat. När fakturan kommer lägger jag in betalningsuppdraget i datorn. Sedan behöver jag bara se till att det finns pengar att dra den emot.

Kanske har folk för mycket att göra och ekonomiavdelningarna för lite personal? Jag som är min egen ekonomiavdelning har absolut arbetstoppar, men det tar väl en minut att lägga in ett betalningsuppdrag och max lika mycket för att få in transaktionen i bokföringen. Två minuter per leverantör och månad alltså. Knappast där skon klämmer, så jag fortsätter grubbla. För konstigt är det.

söndag 8 juli 2018

Försök begripa det obegripliga

Twitter har på sistone uppmärksammat på ett märkligt fenomen. Folk vill inte förstå. Det är inte bara så att de inte orkar, de vill inte.

Först var det en manlig rappare och komiker som lagt ut en låt för flera år sedan och som en kvinnlig krönikör och komiker sett nu och ogillat så till den grad att hon ville polisanmäla den. Att jag poängterar deras kön har ett syfte. För när andra kvinnliga komiker kom till mannens försvar blev de kallade könsförrädare. Det kunde inte bara vara så att de hade – och har rätt att ha – en annan åsikt om låten.


Den var tveklöst anstötlig, men istället för att prata med upphovsmakaren och andra om deras åsikter valde man att piska upp ett drev som resulterat i att låtskrivaren, hans vänner och familj mordhotats. Man har ringt hans uppdragsgivare och uppmanat dem att bryta kontraktet med honom, och så ska alltså polisen agera musikrecensenter av en tre år gammal låt som betydligt färre hade hört för ett par veckor sedan.

Nytt exempel. Årets Almedalsvecka har handlat försvinnande lite om politik, utan mer om vem som kan tänka sig att förhandla – eller ens prata – med vem. Att politikerna hamnar i sandlådan är inget nytt, men väldigt många väljare gör dem sällskap. Jag tror aldrig jag har sett och hört så många människor säga att de som kan eller inte kan tänka sig att rösta på partiet X bör avfölja/blocka honom/henne.

Återigen, vad är det som är så farligt med att lyssna på åsikter man inte delar? Navid Modiri, SVT-programledare som 2013 ropade in en golfrunda med Jimmie Åkesson på en välgörenhetsauktion, har ofta en balanserad syn på saker och ting och så även nu:


Jag tror inte Modiri delar särskilt många åsikter med Åkesson, men efter att ha hört honom motivera golfrundebudet tror jag inte att han gjorde det som en pr-kupp eller för att vinna poänger. Han var bara genuint nyfiken på om de skulle kunna lära sig något av varandra. För en sak är säker, att kalla folk idioter och sedan ignorera alla som inte håller med gör ingen klokare, och övertygar lika många, alltså noll.

Jag tycker illa om nästan alla politiker, men de jag har lättast för är de som ”tar debatten” och till och med nedlåter sig att prata med vanligt folk. Man skulle tro att det (särskilt i valtider) vore de flesta, men ytterst få svarar någonsin på tilltal ens i sociala (!) medier. Det sägs att det förr gick att ringa statsministrar som Palme och Bildt. Nu kommer inte ens journalister fram till pressekreterare. Hur ska vi förstå andra om vi inte ens pratar med varann?


På börsen blir det kostsamt att sitta i en bubbla och bara lyssna på folk som håller med. Innan jag köper en aktie försöker jag hitta en kritisk analys av bolaget. Jag vill hitta argumenten mot min egen åsikt. Ibland blir de så bra att jag förkastar hela affären.

Jag tror på den taktiken i alla lägen. På Twitter försöker jag följa sympatisörer från alla partier och människor med helt andra åsikter än jag själv har, och lyssna på poddar i olika ämnen från olika läger. Inte för sakens egen skull, en del har verkligen ingenting vettigt att säga eftersom de själva sitter fast i en bubbla där alla oliktänkande viftas bort som idioter. Men folk jag inte håller med ger mig nya infallsvinklar och skäl att vässa mina egna argument och åsikter.

Att vi till vardags hänger mestadels med åsiktsfränder är inte så konstigt, men internet har verkligen gett oss chansen att interagera med människor i alla åldrar, ur alla samhällsklasser, från hela världen. Ta den! Och om du sitter i publiken på en debatt och inte håller med talaren – gör inte som kvinnan i klippet nedan. Du blir bara hes, och du lär dig inget.

fredag 6 juli 2018

Hummus

Jag tror hummus är arabiska. Enklast är kanske att kalla det kikärtsröra, så fattar folk vad det är också. Vanligtvis görs den av kikärtor, sesampasta, olivolja och vitlök, men jag tänker som vanligt krångla till det. Detta eftersom jag varken gillar olivolja eller vitlök.

Vi börjar med sesampastan. Det kan man köpa under namnet tahini. Man kan köpa helt färdig hummus också, men nu ska det här handla om matlagning och inte inköp av helfabrikat, så jag gör min egen sesampasta. Detta behövs:
skalade sesamfrön, 3 msk
pressad citron, 1 tsk
rapsolja, 2 msk
salt, 0,5 kryddmått
vatten, 1 msk


Rosta sesamfröna i en stekpanna. Ingen olja, bara hög värme i någon minut. Mixa/mortla fröna en stund efter det.


Tillsätt vatten och citron, fortsätt mortla. Tillsätt olja och salt, fortsätt blanda till en någorlunda jämn smet. Helst ska den nog vara helt slät, men det är en utseendegrej. Jag ska inte tävla i kock-vm, jag är bara hungrig.


Här är resten som behövs för hummus:
kikärtor, kokta, 5 dl
gul lök, en liten
pressad citron, 0,5 dl
rapsolja, 0,5 dl
spiskummin, 1 tsk
salt, 0,5 tsk
sumak, 0,5 tsk


Blötlägg och koka kikärtor. Samma sak här, det går att köpa färdiga i konserv, men det blir mycket dyrare och varken blötläggning eller kokning går att misslyckas med. Sedan läggs allt i en mixer (glöm inte sesampastan!) och så är det bara att mixa tills smeten är slät.


Servera som tillbehör till vad som helst eller som smörgåspålägg. Och laborera med receptet. Ta andra kryddor som du gillar bättre, eller släng in andra ingredienser. Jag har sett hummusrecept med allt från persilja till rödbetor. Spenat skulle jag vilja testa.

onsdag 4 juli 2018

Säg nej

Inför Euroomröstningen ombads Jens Spendrup att ge sitt bästa argument för att Sverige skulle byta valuta och ge upp kronan. Han tänkte efter en stund och sa så:
Det är roligare att säga ja.

Hur kan det ens vara ett argument? Men titta på vilken reklamfilm som helst och du kommer upptäcka att marknadsföring ofta spelar på nojan att gå miste om något. FOMO, som det heter på börsen, ”fear of missing out”. Bara hoppa på tåget, för inte kan du väl säga nej till den här grejen, bilen, tjejen, stilen...?


Jo, det går faktiskt alldeles utmärkt. Jag börjar mer och mer luta åt att nyckeln till ett gott liv är att våga säga nej, både till försäljare som vill ha ens pengar och till uppdragsgivare och andra som vill ha ens tid. Jag vet att hela konsumtionskulturen är inriktad på att tacka ja till allt möjligt.
Tänk vad du kommer ångra allt du inte gjorde när du ligger på din dödsbädd.

Men tänk då också på att varje gång du tackar ja till något tackar du nej till något annat. Genom varje köp blir du av med pengar du hade kunnat lägga på något annat, och varje evenemang du följer med på tar tid från något annat.


Särskilt den här tiden på året undrar jag över alla människor som gör allt de kan för att slippa vara hemma och lediga för att istället åka jorden runt och ösa ut pengar. Vantrivs man med sitt liv bör man inte göra sig av med de medel man har för att ändra på det. Eller som en ung, skäggig rockpoet skrev för ett par decennier sedan:
För var dörr som öppnas
är det fjorton som stängs,
och under marken står människor
som burhöns och trängs,
på väg emot undergång –
redan för sen –
men snart ska just deras namn
huggas i sten.

Japp, jag värjde mig för Svenssonliv redan på den tiden.

måndag 2 juli 2018

Bromsa sparandet?

Rätt ofta rekommenderas pensionssparare att sänka risken i sitt sparande vid 55 eller så, senast här:
Håll hög riskprofil tills du blir runt 55 år. Trappa sedan ned risken med hjälp av ökat räntesparande.

Några som gått i pension. Och en som borde.

Jag pensionssparar inte. Jag sparar för livet i största allmänhet och det skulle aldrig falla mig in att låsa in mitt sparande i ett öronmärkt pensionssparande. Men eftersom förståsigpåare i stort sett verkar utgå ifrån att pension är det enda man kan spara till och ger det här rådet i alla lägen tänkte jag ändå vädra mina åsikter.

Pensionsåldern är runt 67 nu, men de flesta av oss vet ju inte vad siffran är när vi själva kommer dit. Från 55-årsdagen är det kanske 30 år kvar av livet. På trettio år hinner pengar med en vettig avkastning tiodubblas på börsen, så jag ser inte vitsen med att sätta dem på ett bankkonto med låg ränta i flera decennier, även om det inte är smart att bara handla med högriskaktier och derivat med hävstång när löneavierna slutar att komma.


Här kommer en historia jag berättat förr, men den tål att upprepas. När min farmor var runt 80 gick hennes elvisp sönder och hon tänkte inte köpa någon ny med motiveringen: ”Jag ska ändå snart dö.” Hon blev 102! Slutsats: Det är inte fel att planera för att dö, men det är ännu viktigare att planera för att leva.