Gratis dusch

Sedan i höstas betalar jag 50 öre/kWh inkl moms för min ström. I vintras lönade det sig bra att ha låst priset, men nu på sommaren kan ju elen vara billigare ibland, så då snålar jag gärna lite för att kompensera. Värme kommer man undan nu, AC använder jag inte och mat blir oavsett elpris billigare på spisen än på grillen (som jag för övrigt tycker är ett alldeles för krångligt och tidsödande sätt att laga mat).

Men dusch kommer jag inte undan, särskilt inte när jag iklädd bidräkt stått och lyft tunga honungslådor i stekande sol i flera timmar. Hur funkar en sån där campingdusch egentligen? Ni vet, en sådan där svart påse som man hänger upp ute och som värms upp av solen. Jula och Biltema har varsin tjugoliters duschpåse för en hundring, men jag har en ännu billigare eftersom det följde med en påse med huset.

Idén är ju smart. Vattnet värms upp helt strömfritt genom att påsen och därmed dess innehåll värms upp av solljus. Har man inte sönder påsen är det en evighetslösning och allt som behövdes var en spik lagom högt upp på ladans södervägg. Sedan var det bara att vänta till eftermiddagen.

Jag vet, jag var inte med när Gud delade ut muskler, men låt oss fokusera på duschen istället. Efter en solig dag blev vattnet absolut tillräckligt varmt. Ballofixkranen var lite mekig att vrida på högt upp på väggen, men jag satte spiken där jag visste att jag hade en regel på baksidan. Påsen väger trots allt tjugo kilo och jag ville inte få den i huvudet. Vattentrycket hade gärna fått vara lite hårdare, men det hänger ju ihop med storleken och även om jag sett campingduschar på 40 liter tyckte jag att den här var tung nog att hänga upp (det är ju det där med muskler). 20 liter räcker dessutom gott till en dusch.

Slutsatsen blir att det skulle gå att hålla sig ren med en sån här påse, åtminstone tre månader om året. Men särskilt behagligt var det inte. Inte någon större ekonomisk vinst heller, tror jag. Jag är inte den långduschande typen utan brukar använda principen blöta ner – tvåla in – spola rent. Jag ska pröva igen, men för att få till en dusch värd att använda får jag nog sikta in mig på Ingvar Hirdwalls lösning från Potatishandlaren (och ett redigt duschdraperi för att inte skrämma grannarna):

Moralkaka till kaffet

Jag lever mitt liv med mina val och om någon vill inspireras är det upp till dem. Vill de se mig som varnande exempel är även det deras rätt. Jag försöker däremot vara försiktig med att säga hur andra ska leva, det har nämligen en tendens att slå tillbaka.

Kändisar är inte alltid lika återhållsamma och då är det viktigt att tänka på att den som pekar mot andra bör hålla rent framför egen dörr. Det mest aktuella exemplet är från politikerveckan i Almedalsveckan, där Thomas Stenström, som titulerar sig ”rockstjärna”, arrangerade ett event för ”en kraftfull klimatpolitik” tillsammans med bland andra skådespelaren Gustaf Skarsgård, som gjorde ett utspel om att ”vi” borde sänka vår konsumtion med 80 procent.

Stenström, rockstjärna.

Oklart vad han baserar den siffran på, men direkt efteråt satte sig Stenström på ett flygplan till USA för att gå på fotboll medan Skarsgård antagligen tog sin fyrhjulsdrivna diesel-SUV på drygt 200 hästkrafter hem till sin 143 kvm stora Södermalmsvåning värd femton miljoner. Det där med konsumtion och klimat var nog inte så viktigt när allt kom omkring.

Stenström kanske borde ta kontakt med de 87 influencers som skrev en debattartikel där de uppmanade statsminister Löfven att tvinga folk att flyga mindre. Även det hyckleriet uppmärksammades och när journalister började ställa frågor om influerarnas egna flygvanor var de inte så talträngda.

Men de är varken först eller värst. Ett annat exempel på hög svansföring jag minns är artisten Timbuktu som angrep näringslivet som han menade ”maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle”. Knappt hade etablissemangets applåd klingat ut innan det uppdagades att hr Timbuktu själv inte bara håller på med grötrim utan också är en fena på skatteplanering.

Det finns ingen lag som säger att man måste leva som man lär, men vill man i framtiden bli tagen på allvar (och vem vill inte det?) tror jag att det är klokt att sänka svansen ett hack och att inte leva stick i stäv med det liv man uppmanar andra att leva. Varför man överhuvudtaget ska utfärda råd till andra om hur de ska leva sina liv bara för att man själv har en känd pappa eller råkar kunna spela elgitarr.

Som ett brev på posten... sa man förr

Här kommer en tänkvärd historia om den lilla människans kamp mot maktens dårskap. Jan Backman i Skellefteå har haft sin brevlåda på samma plats i 30 år, men plötsligt har Postnord kommit på att det är alldeles för jobbigt att köra fram till den. De kräver att Jan flyttar sin brevlåda två meter, men han vägrar.

Det kan tyckas som en skitsak, men det tycker inte jag. Tvärtom tycker jag att det är viktigt att vi står upp för vår rätt. Det får mig att tänka på den underbara Lars Molin-filmen Midvinterduell. Se den om du inte gjort det. Eller om du gjort det. Har du barn – tvinga dem också att se den, och/eller kräv att deras lärare visar den i skolan.

Den handlar nämligen också om stelbenta makthavares försök att köra över medborgare, i det fallet mjölkbonden Egon, spelad av Ingvar Hirdwall. Mjölkcentralen och Vägförvaltningen beslutar att upprätta en central mjölkpall, men Egon vägrar att gå de extra hundra meterna. Inte så mycket för sträckans skull som för att makten har bestämt utan att fråga.

”Frågar de oss inte om en sån skitsak som en mjölkpall, då kommer de inte fråga oss när de skär ballarna av oss. Men man är ingen stut...”

I fallet med Jans brevlåda är det ännu fånigare. Brevbäraren behöver bara vrida på ratten. Det klarade lokaltidningen när de var dit och gjorde ett reportage., men Postnord hävdar att deras minibil inte klarar det utan att backa ut därifrån. Jan påpekar att brevlådan funkat för Postnord i 30 år och undrar varför den plötsligt blivit ett problem.

Jag tror att svaret på frågan är att brevbärarna blivit så bekväma att de inte orkar cykla längre, och nu verkar de knappt klara att köra bil heller. Postnords distributionschef kanske skulle fundera över vem som betalar hennes lön och vara tacksam över att det fortfarande finns kunder som vill anlita dem.

I denna konflikt är jag definitivt Team Jan. Vill Postnord absolut att hans brevlåda flyttas två meter föreslår jag att de ödmjukt frågar om de kan få slå ner en ny stolpe och flytta den åt honom. Det tror jag absolut att Jan hade gått med på. Fast det viktiga för Postnord kanske inte är att flytta på brevlådan utan att få visa sin makt.

Låda på låda

Låda på låda blir nog aldrig samma hit som ränta på ränta, men inte så dumt ändå. Förra året odlade jag kål i en av mina odlingslådor, närmare bestämt grönkål och broccoli. För att slippa kålfjärilar hängde jag ett kålnät över lådan, men i takt med att grödorna växte passade nätet allt sämre. Till slut blev det glipor i nätet varenda gång det blåste.

Kålfjärilslarver.

Så i år tänkte jag göra en seriösare lösning. Istället för ett löst nät bygger jag en låda, ett nätbeklätt tak att ställa på den odlingslåda där jag odlar kål. För att någorlunda praktiskt kunna lyfta på och av lådan delar jag den i två om vardera c:a två kvadratmeter.

För att effektivisera ytterligare sätter jag luckor på sidorna. Jag vill ju kunna springa ut och hämta grönsaker i samband med varje måltid eller rensa ogräs när jag har några minuter över. Då får det inte ta en kvart att ta mig in till grödorna.

Själva lådorna bygger jag med 2tum2-reglar, luckorna byggs med läkt, nätet är vanligt kålnät och de gångjärn jag inte hade hemma köpte jag på Jula. Alltsammans behandlar jag med samma slipersolja som odlingslådorna är målade med, så smälter det in.

Jag har ingen totalsumma för detta bygge eftersom jag i vanlig ordning bygger med restprodukter, men virket är köpt från en bondsåg, gångjärnen kostar 15 kr/st och nätet 20 kr/kvm, så det är inga våldsamma kostnader. Hoppas och tror att jag kan återvända det i många år till skillnad från det lösa nätet som nog hade börjat blåsa sönder redan i år.

Bra att vara dollarmiljardär?

Jag har inga illusioner om att bli så mycket rikare än jag är. Jag hoppas att jag har så jag klarar mig, men jag kommer inte kunna köpa allt jag pekar på. Det hade varit kul att äga en egen semesterö eller att kunna köpa och lägga ner företag med dålig service. Som andra kan.

Arvid Lunnemark, 26, var med och grundade mjukvarubolaget Anysphere. I höstas lämnade han företaget, men har behållit 4,5 procent av aktierna, vilket kom väl till pass när Elon Musk köpte företaget för 60 miljarder dollar. Omräknat i kronor ger Lunnemarks andel drygt 25 miljarder.

Eftersom han är skriven i USA har jag ingen aning om hur mycket av pengarna han måste skatta bort, men han kan ha varit dollarmiljardär redan innan detta och det är väl en rimlig gissning att han inte behöver titta på kontoutdrag eller räkna på extrapriser någon gång mer i sitt liv. Med fyraprocentsregeln borde han kunna ta ut en miljard om året i avkastning utan att bli fattigare.

Han har redan startat ett forskningslabb inom AI och det skulle inte förvåna mig om han kommer att fortsätta att tjäna pengar. Kanske drivs han inte alls av pengar (även om jag hittills inte har träffat någon som inte gjort det), men det borde ändå vara ganska skönt att veta att ekonomi inte kommer att bli ett problem framöver.

Eller är det ett himla slit att hålla ordning på investeringarna vid sidan av risk för utpressning och kidnappning? Kanske är ”har så jag klarar mig” mer eftersträvansvärt än snuskrik i dollar. Eller också är jag bara bitter nu och präglad av min uppväxt i Landet Lagom. Hur som helst ger det perspektiv att läsa om människor på andra nivåer i näringskedjan. Är du nöjd där du är, vill du bli Lunnemark-rik eller nöjer du dig någonstans mittemellan?

Hela världen som sin trädgård?

Den här tiden på året funderar många över semester och hur de skulle kunna få mer semester eller åtminstone känsla av semester under resten av året. Jag läser om Andrea som sedan sex år tillbaka bor i en van.

Det är inte bilen på bilden som... Äh, ni fattar.

Från bilen jobbar hon på distans över nätet och verkar trivas med sitt liv, vilket hon inte verkade göra innan. Egentligen är det allt som betyder något, att hon är nöjd med sina val. Vi andra kan tycka vad vi vill. Men jag hakar upp mig på en sak hon säger:

”Jag har hela världen som min trädgård. Jag kan åka vart som helst, när som helst och ställa mig vid ett hav eller vid en sjö. Vill jag gå och vandra kan jag åka till bergen. Jag kan vara var jag vill, när jag vill och så länge jag mår bra av det.”

Gollum på tur.

Det låter praktiskt, men jag kan inte låta bli att vända på det. Samtidigt som hela världen är hennes trädgård har hon ingen trädgård för den är inte hennes. När som helst kan det dyka upp en högljudd barnfamilj och spela krocket i ”hennes” trädgård utan att hon kan göra något åt det, och själv kan hon inte ens ställa en blomkruka i trädgården utan att det kan bedömas som ett brott.

Visst, jag går promenader, springer eller plockar bär i ”min skog” utan att jag äger en kvadratmeter av den och tycker att det är väldigt lyxigt att kunna utnyttja ett område och till och med få mitt behov av bär tillgodosett utan att behöva köpa, odla eller göra någonting annat än att skörda, men ytan är inte min.

Mina bin, annans skog.

Det är inte bara jag som tänker så här. Jag har sett många Youtubers gå från att bo på heltid i sin husbil eller buss till att köpa sig ett hus, skaffa lite mark eller åtminstone hyra en lägenhet. Inte för att de vantrivdes i bilen, många fortsätter att leva ett kringflackande liv. Men vid sidan av det vill de ha sin plats på jorden, inte bara en jord där de får plats.

Jag drar själv mer och mer åt det minimalistiska hållet och behöver sannerligen inte en massa prylar för att vara lycklig, men samtidigt vill jag ha mina grejer. Jag vill kunna ta en biltur utan att hyra en bil, dra igång ett bygg- eller odlingsprojekt utan att anpassa mig eller vara beroende av världen runt omkring. Var och en blir salig på sin tro.

Nästan inga konstigheter alls

Igen och igen visas undersökningar som säger att korruptionen i Sverige är mycket lägre än i nästan alla andra länder. Inte bara lägre egentligen, man kan i princip säga att korruption inte existerar i Sverige.

Ändå dyker det regelbundet upp artiklar om personer i maktposition som tillförskansat sig jobb, pengar och fördelar på otillåtna eller tveksamma sätt utan att det avslöjandet drabbar dem det allra minsta. Som politikerna som får köpa kommunala fastigheter trots att de inte har högsta budet.

En professor säger att det inte får gå till så, men bevisligen får det ju det. Hur ska man annars tolka det faktum att politiker får köpa trots att andra lagt högre bud? Om man ens kör budgivning och inte bara slumpar iväg objekten till sina kompisar istället för att riskera att det hör av sig ”oseriösa köpare”. Vad gör man då åt oseriösa säljare, politiker och tjänstemän som slarvar bort skattebetalarnas egendomar? Ingenting.

Ekot hittade 300 fall där politiker eller politikers bolag fått köpa mark eller hus från de kommuner de själva är verksamma i. Det kan ju ha gått rätt till någon gång, men uppenbarligen är det fusk, mygel och korruption i många av fallen och jag vet inte om något enda fall fått juridiska följder. Eller politiska, de borde åtminstone ha röstats bort. Men det är klart, vad gör man när hela nämnder eller kommunstyrelser är inblandade i att slussa bort skattepengar från dess rättmätiga ägare?

Vi kommer säkert få höra många gånger till att Sverige är förskonat från korruption innan korthuset fallit, men jag tycker att dessa och andra exempel talar sitt tydliga språk. Jag vet hur det hade låtit i media om det skett i Italien, Polen eller Ungern, för att inte tala om Trumps USA. Men nu är det i trygga, hederliga Sverige där allt alltid går rätt till. Eller ja, nästan i alla fall.