Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Hål på strumporna

När ”finanstwitter” drabbar samman som värst om ekonomiska prioriteringar handlar det antingen om diskmaskinstabletter eller trasiga kläder. Nu ska jag sparka in garderobsdörren.

Varje höst skrapar jag biramar. Dels skrapar jag rent de ytor på slungade ramar där det inte ska vara vax, dels skär jag ut allt vax ur ramar där vaxet är för mörkt och gammalt och därför behöver smältas om. Vax är ett fascinerande material. Det luktar gott, kan formas, smältas och återanvändas. Det vax jag inte använder själv efter smältning säljer jag för ganska många hundralappar per kilo till folk som använder det till ljustillverkning, hudvård, vaxdukar, träimpregnering mm.

En annan fascinerande egenskap är hur extremt kletigt vax är. När jag ska göra ren plast och plåt från vax använder jag kokande vatten och det behöver inte kallna många sekunder för att vattnet inte längre ska smälta vaxet. Att göra ren bidräkt och handskar är ett tidsödande arbete där jag först skrapar bort varje fläck med en kniv.

Det är ändå kläder som är avsedda för detta, men jag skulle aldrig försöka rengöra strumpor från vax. Har jag en gång klivit i vax kastas strumpan. På hösten lägger jag många dagar åt att slunga honung, skrapa ramar och annan vaxhantering. Inomhus, så jag vill inte stå med skor. Det innebär att många strumpor går åt, och varför då inte använda redan trasiga strumpor? Får jag hål på en strumpa slänger jag den inte. Istället hamnar de i en särskild låda.

För när jag slungar, skrapar eller kontrollerar fukten i ramarna gör jag det antingen barfota eller i trasiga strumpor. Trasiga eller udda strumpor går också utmärkt att använda vid målning eller annat kladdjobb. När jobbet är klart går strumporna i soporna. Jag är inte så snål att jag skulle drömma om att dyka upp hos andra människor i kläder med hål eller färgfläckar. Men hemma hos mig själv under tiden jag håller på med sånt som fördärvar kläder – inga problem.

Innan någon påpekar/frågar: Nej, en sista användning av trasiga strumpor eller t-shirts gör i stort sett ingen skillnad för min ekonomi, men jag gillar att vara sparsam med resurser, jag tror på teorin om ”många bäckar små” och att det är vettigt att alltid vara på utkik efter sparade kronor.

Bloggnytta

Eftersom jag inte har någon lust att skriva om svensk politik har det varit knepigt att hitta uppslag i svensk media de senaste veckorna, och tyvärr handlar nättidningarna fortfarande väldigt mycket om valet, så idag tänkte jag blicka inåt. En av bloggens allra trognaste läsare och ihärdigaste fans (även om han antagligen inte förstår det själv) skrev följande i kommentarsfältet häromdagen:

”Mer trams från Sparo...'suck'....orkar inte en läsa skiten!!”

Till honom eller andra som undrar ska jag berätta vad jag själv använder bloggen till allra mest (förutom att jag tycker att kommentarsfältet i övrigt brukar ge intressanta samtal). Det vanligaste är nog som receptbok. När jag ska göra exempelvis palt eller rabarberpaj söker jag upp recepten i bloggen via telefonen som jag sedan lägger på köksbänken.

Så gör jag även när jag behöver ett specifikt brödrecept, men oftast har jag ett annat tillvägagångssätt där. Genom att skriva ”matbröd” i sökfältet får jag upp alla mina matbrödsrecept eftersom jag sett till att få in det ordet i alla ”brödtexter”. Totalt får jag då drygt tjugo bröd att välja mellan.

Men det är inte bara mat man kan behöva påminna sig om. Ibland när jag ska skriva om något i andra sammanhang kan jag komma på att det där har jag bloggat om. Onödigt att göra sin egen research mer än en gång, så då går jag till bloggen. Ibland kommer jag in bakvägen, genom att webbsöka ett ämne som intresserar mig. Inte sällan kommer det då upp länkar till min egen blogg. Ofta kommer jag inte ihåg texten eller hur jag tänkte när jag skrev den. Ibland slås jag av att den är välskriven och kan då likt Beppe Wolgers i en fantastisk sketch utbrista: ”Har jag sagt det? Ja, men det är ju bra sagt!”. Ibland (tyvärr ännu oftare) tänker jag... annorlunda.

”Idiot...”

Vad du får ut av bloggen vet inte jag, men den dag du känner att det är trams du inte orkar läsa föreslår jag att du går vidare till nästa inlägg. Händer det varje dag är mitt förslag att du letar upp andra sidor du har större utbyte av. Det är helt okej, det med. Faktum är att en majoritet av världens befolkning nästan aldrig besöker min blogg. Märkligt ändå.

Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Med Luther på axeln

Kanske är det typiskt svenskt, men jag är uppfostrad att ta betalt för det jag gör, inte för det jag inte gör. Redan första året avkastningen på börsen översteg löneinkomsten var det något som skavde. Då gjorde jag ändå aktiva placeringar och avsatte tid för att läsa på. Nu lever jag mest på passiva inkomster från indexfonder.

Lotterivinster och arv är andra inkomstkällor som anses skamliga, och när vi väl jobbar för pengarna ska det göras rejält. Som komiker kunde jag göra nästan gratis ”spekjobb” med specialskrivet material för att synas på ”rätt” ställe, för att nästa kväll fakturera tiotusen för en halvtimmes skåpmat jag hade kunnat rabbla i sömnen.

Varför tar det då emot att tjäna så mycket som möjligt med minsta möjliga insats? För jag pratar inte om att andra tittar snett på oss när vi använder de genvägar livet ger oss. Det händer säkert också, men det som verkligen stör mig är när jag lyckas ge mig själv dåligt samvete för att jag har det för bra.

Kanske finns det något bra med detta, men så länge man inte tar resultatet för givet är det väl bra med högsta möjliga avkastning? På börsen strävar vi efter hög procentuell vinst till låg risk och egentligen går det igen i allt från träning till odling. Jag tror inte att någon får dåligt samvete över en bra skörd eller nytt rekord i bänkpress. Men så fort det liknar jobb måste vi liksom lida för att det ska vara okej. Varför då?

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.

I grevens tid (eller strax efter)

Arvstvister har vi sett förut, men kanske ingen lika adlig som denna. Greve Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister, Claës (uttalas Kläääs?) Trolle-Wachtmeister, Hans och Kirstine von Blixen-Finecke... Min första fråga är: Finns dessa människor? Det känns som en Rowan Atkinson-sketch, lite som valet i Svarte Ormen där en av kandidaterna kom från The Standing At The Back Dressed Stupidly And Looking Stupid Party.

Annars känns historien bekant. En hundraåring har dött. Allt var givet tills gubben vid 97 började spruta ur sig testamenten till höger och vänster. Brorsonsonen som trodde att han skulle få ta över godset blev dragen vid näsan och hans långa ansikte blev ännu längre.

Var greven dement? Paret som dragit högsta vinsten är glasklara på att så inte var fallet och de ska ha tackat nej till ett miljardbud för att backa undan. Jag har såklart ingen aning, men jag tycker att det är konstigt att sånt här inte kan redas ut medan folk är i livet. Särskilt när det gäller människor på 90+. Det är ju liksom ingen överraskning att de ska dra in kepsen inom kort. Kan de inte samlas över en kopp kaffe och gåsleverpaté eller vad som är vanligt i deras kretsar? Jag fattar att det är kymigt att berätta för en släkting att han inte ärver, men vad ska denne göra åt saken?

Nu ska istället domstolen avgöra ärendet från nu fram till december och sedan lär det väl överklagas. Carl-Fredrik Wachtmeister, mr Långface, tror att processen kan ta upp till tio år och att döma av bilderna på motparten undrar jag om det hinner bli ännu fler arv och arvstvister innan dess. Det enda man kan vara ganska säker på är att inte alla kommer att bli nöjda och beredda att gå vidare med sina liv. Kanske ingen.

”Skit-testamente!”