Beskattning till samhällsdöd

När det snackas ”miljardärsskatt” förs debatten ofta av personer som inte berörs. De som vill införa den drabbas definitivt inte, men inte heller motståndarna brukar själva vara miljardärer. Därför tyckte jag att det var intressant att läsa en debattartikel av mångmiljardären och Spotifygrundaren Martin Lorentzon.

”Förmögenhetsskatter bygger på föreställningen att ekonomin är en kaka som aldrig växer eller krymper. All framgång måste, enligt detta synsätt, ske på någon annans bekostnad. Men ekonomin fungerar inte så, den kan växa och bli betydligt större. Vi kan komma på bättre läkemedel, bättre energisystem, bättre teknologi och bättre sätt att organisera världen. Vi är inte dömda att fördela samma kaka för evigt.”

Pedagogiskt! Argumentet kanske inte spelar någon roll ifall syftet med skatten är att straffa människor man anser vara ”för rika” eftersom skillnaden i förmögenhet skapar ojämlikhet och klyftor. Om målet istället är att de svagaste grupperna i samhället ska få det bättre hjälper det inte att sätta krokben för dem som är rikast. Tvärtom!

”Människor, företag och kapital rör sig. Detta såg vi på 70- och 80-talet när Ikea och Tetra Pak och deras grundare lämnade Sverige. Men vi ser samma sak hända i dag i Norge när exitskatten och förmögenhetsskatten skärptes.”

Här är jag en liten kugge i maskineriet eftersom jag betalar norsk förmögenhetsskatt. Nu är det ju ingen som vet hur en svensk miljardärsskatt kommer att se ut, men även om en sådan inte hade drabbat mig verkar idén faktiskt ännu dummare än den norska förmögenhetsskatten som drabbar runt femton procent.

För mina pengar kvittar såklart i sammanhanget, det är inte jag som bygger upp den norska välfärden även om börsbolagen behöver investerare för att överleva. Jag flyttar om det blir för dyrt att bo kvar, men de som flyttar först är människor på Lorentzons förmögenhetsnivå. Jävlas med dem så finns snart inga pengar att fördela.

”Målet borde därför inte vara att göra de rikaste mindre rika bara för att de är rika. Ojämlikhet är ett fördelningsmått, inte ett välståndsmått. Ett land där alla har 100 kronor var är perfekt jämlikt. Ett land där den fattigaste har 10 000 kronor och den rikaste 100 miljoner kronor är extremt mycket mer ojämlikt. Jag vet vilket samhälle jag hellre lever i.”

Jag med! Men slipper jag betala förmögenhetsskatt vore det ännu bättre.

Jag har byggt en gaskammare

Lite provokativ rubrik, så det är bäst att jag utvecklar detta på en gång. Varje höst behandlar jag mina bin med oxalsyra för att utrota den population av varroakvalster som sätter sig på bina, förökar sig flera hundra gånger om året och dessutom för med sig virus och andra sjukdomar.

Tidigare år har jag droppat oxalsyra ner i kupan när bina sitter i en klotformation för att hålla värmen över vintern. Bina fördelar dessa droppar mellan sig och de kvalster som sitter på dem faller döda ner till botten av kupan. Genom att sätta in en plåtbricka längst ner kan jag räkna hur många kvalster som dött (och därigenom få en känsla för hur stort problem de har/hade).

De ovala mörka fläckarna är kvalster.

Det här har blivit ett ökande problem för skandinaviska biodlare. I fjol tappade jag fyra av tio kupor under vintern. Om varroa är orsaken vet inte jag, men nu har jag bestämt mig för att trappa upp kriget. Jag har därför inhandlat en oxalsyraförångare.

Den värmer upp syran till 230 grader varpå den förångas. Två gram syra räcker för att skapa en dimma i hela kupan. Oxalsyra är ett naturligt ämne som finns i honung, rabarber och andra livsmedel, men för säkerhets skull gör man detta efter att honungen skördats. Inte heller skadar det bina och faktum är att ångan blir mer skonsam än droppar, så man kan därför spruta dem flera gånger. Och bör kanske också gör det för syran kommer inte genom cellocken till ynglen, så för att sprida sig riktigt ordentligt tar kvalstren plats på ynglen och sprider sig så att det föds flera kvalster med varje nyfött biyngel. Genom att spruta i omgångar dräper jag de kvalster som kommer upp med årets sista yngel.

För att få in pipen i kupan kan man borra ett hål i bottenbrädan, men det hålet har man ju bara nytta av några minuter per år, så istället har jag byggt en gaskammare, en ram som jag sätter ovanpå yngelrummet. Istället för heltäckande tak använde jag plexiglas så att jag, men även ni, kan hänga med på vad som händer.

Förångaren kostade mig 4500 kr. Dessutom visade sig mitt batteri vara för klent för ändamålet, så där rök 800 kr till. Oxalsyra är billigt, men inte gratis, och för ramarna byggda av spillmaterial gick det åt skruvar och en plexiglasskiva, så vi kan väl säga att gaskalaset kostade mig 5500 kr. Räddar det ett samhälle var det värt det. Det får jag i och för sig aldrig reda på, men jag blir ganska irriterad om jag halverar antalet kupor i vinter.

Time-out

Jag tror att det var Mona Sahlin som var först ut, efter att hon köpt Toblerone och mat och hyrt bilar på fel kort, låtit bli att deklarera flera år i rad, parkerat sin avställda bil upprepade gånger på handikapparkeringar, haft klippkort hos Kronofogden och ytterligare tio felsteg som skulle ha lett till sparken och polisanmälan på en riktig arbetsplats.

Det är klart att allt ”hatochhot” gjorde att hon var tvungen att vila upp sig på Mauritius för skattebetalarnas pengar. Hon tog alltså en ”time-out”, semester på obestämd tid och med bibehållen lön. Innan dess var time-out en sportterm som betydde att tränaren i ett kritiskt läge samlar laget i någon minut för att bestämma spelstrategi.

Det kanske fortfarande är så, jag följer inga lagsporter. Nu verkar termen mest handla om politiker som på egen hand väljer att för full betalning göra ingenting. Det senaste exemplet slår ändå alla rekord. Riksdagsmannen Mohamed Abdukardir Ali tar time-out utan att ens ha hunnit tillträda sin tjänst!

Huruvida han är inblandad i valfusk utreds. Jag har ingen åsikt om det, men det här tajmoutandet måste få ett slut! Vi kan inte ha en hel yrkeskår som plötsligt kan bestämma att de nu ska ha lön för att göra ingenting, oavsett om det beror på stress eller att man misskött sig. Den som är sjuk ska såklart sjukskrivas, men sånt ska bestämmas av en läkare och inte den anställde själv.

Jag är den förste att tycka att politiker ska ha ordentligt betalt, men bara under förutsättning att de arbetar för pengarna. De påstår ofta och gärna att de har världens mest utsatta och ansvarsfulla jobb, men så länge politiker kommer undan med att utan varsel ta ledigt med full lön när det blir lite jobbigt verkar de snarare har världens minst ansvarsfulla jobb.

Och försök nu inte göra partipolitik av detta! Det finns gott om exempel både till höger och vänster på politiker som ”tagit time-out” under uppdraget och fått omställningsstöd efter. Detta är ett systemfel och det borde sluta exakt nu.

Dåligt med flit?

Jag gillar inte gamla grejer bara för att det kostar pengar att köpa nytt. Det är också bökigt att handla. Min mobil är fem år och min dator över tio. Förr eller senare måste de bytas ut. När jag först svurit en stund över att de börjat fungera sämre ska jag inleda processen med att köpa nytt. Sedan ska jag försöka tanka över informationen till nya enheter och svära över de nya innan jag lärt mig dem.

Det här kostar både pengar och tid, men framförallt energi. Därför tycker jag att det är guld värt med saker som funkar. Det är inte bara jag som upplever att riktigt kvalitet blir allt ovanligare. Det är nästan som att saker numera byggs för att gå sönder. Det leder mig till ett tips jag fick från Antje om en kampanj från norska Forbrukerrådet, som ungefär går att jämföra med svenska Konsumentverket.

Vi misstänker nog lite till mans att det finns en plan bakom från företagens sida. Att det finns en plan bakom att saker funkar dåligt, även om det är lite extremt att ta extra betalt för att kunna använda bromsen i bilen. Men vem vet, kanske även Döden är inblandad:

Enshittification är sedan några år tillbaka ett officiellt ord i engelska språket. Vad kan vi då göra åt det? Det är svårt att föra krig mot så starka krafter, men vi kan åtminstone försöka att köpa kvalitet. När det gäller telefonen och datorn har jag nog bara haft tur, men ibland gör jag aktiva val. Min Moser hårtrimmer är som ny efter sex år, därför svider det inte så mycket att den var dyr i inköp.

När kaffebryggaren behövde bytas ut nyligen grävde jag extra djupt i fickan och köpte en lite dyrare Braun eftersom mina tidigare Braun-bryggare hållit i decennier, istället för att köpa en lågpriskedjemärkt bryggare för 129 kr.

Så jag försöker få ”gråta en gång” genom att köpa kvalitet, men jag är inte ofelbar utan gör ett och annat dumsnålt inköp. Dessutom går det inte att helt värja sig när hela världen tycks kämpa för att allt ska bli lite sämre och lite mindre hållbart och vi konsumenter som regel tiger och betalar.

Mjölbaggekaos

Så här i den politiskt motiverade nyhetstorkan är det som sagt svårt att hitta något ekonomirelaterat att blogga om, men något journalisterna aldrig slutar att skriva om är Bianca Ingrosso, så idag öppnar jag den lådan igen. Där finner vi ”mjölbaggekaos i lyxvåningen”.

Nej, fel bagge!

Pga mjölbaggar har Bianca tillsammans med sin assistent tvingats att ”slänga allt”, vilket resulterat i 30 stora sopsäckar med skräp! Jag gillar att laga mat, storhandlar ibland i Sverige och har dessutom inte hjärta att slänga fungerande köksgeråd, så jag skulle tro att jag har mer saker i mitt kök och skafferi än de flesta. Ändå skulle jag omöjligen få ihop 30 säckar med mindre än att jag kastar dörrar och hyllor från köksskåpen. Så vad har lilla Bianca och hennes personliga assistent kasserat?

”Varenda olivolja, varenda saltburk. Varenda grej som kan ha te, mat eller vätska i sig är slängt. Alla underlägg, alla glas och plastburkar som man kan lägga mat i till kylen, säger hon på Snapchat.”

Jag har drabbats av skadedjur i mitt kök tre gånger i livet och en av gångerna var det möss. Jag är osäker på om jag haft mjölbaggar (mer än någon enstaka i vetemjölet, det har nog de flesta), men enligt Anticimex ger de sig främst på torra mjöl- och grynprodukter, alltså inte salt, underlägg, tomma glasburkar, olivolja och annat Bianca säger sig ha slängt.

Sluta släng, men köp mindre.

Senare ska hon (eller kanske troligare assistenten) boka in städerskor som ska diska allt. Har de slängt 30 säckar tror jag resten är ganska lättdiskat, men vad vet jag. Här kommer några vuxentips från coachen:

Mjölbaggar är helt ofarliga (om än äckliga) såvida du inte är extremt allergisk. Sila spannmål och skaffa (eller låt bli att slänga!) några glas- eller plåtburkar och häll över mjöl och gryn i dem. Hittar du mjölbaggar kan du förvisso välja att slänga hela påsen där du fann dem, men du kan lugnt utgå ifrån att det varken finns ägg eller simmande mjölbaggar i glasflaskor med olivolja, lika säkert som att du inte har monster under sängen.

Om du vill kan du till och med samla ihop baggarna i en påse, mortla dem till ett mjöl som du bakar surdegsmuffins på och bjuder dina trendkänsliga kompisar på som kaffebröd till sojalatten. Hur hippt som helst ju!

När köket är färdigstädat (det klarar du själv, möjligen med hjälp av den personliga assistenten) börjar du hålla rent i det kontinuerligt. Diska regelbundet och ta för vana att torka ur köksskåpen med en fuktig trasa ett par gånger om året, särskilt de som innehåller matvaror. Klarar du inte detta bör du kanske överväga att flytta hem till mamma igen. Alla barn utvecklas i olika takt mentalt och du är ju trots allt bara 31 år.

Är norrmän förmögna?

Norge har förmögenhetsskatt sedan länge. I år beskattas personer med en nettoförmögenhet på 1,9 Mkr eller mer, men allt räknas inte in fullt ut. Pengar på börsen räknas bara till 80 procent, så är du pank i övrigt kan du ha aktier för 2,375 Mkr utan att straffas. Ens bostad räknas bara till 25 procent, så en bostad värd fyra miljoner motsvarar en miljon i förmögenhet. En uthyrningslägenhet eller sommarstuga (riktigt alla norrmän har inte en ”hytte”) beskattas däremot fullt ut.

Medianlönen ligger på c:a en halv miljon netto. Med mitt sätt att se på pengar innebär det att nästan alla vuxna borde ha en beskattningsbar förmögenhet. Åtminstone vi som fyllt 40, som oftast har en okej lön och ordnad ekonomi. Jag menar, hur kan man värja sig mot rikedom när det varje år trillar in en halv miljon på lönekontot?

Jag försökte skämta lite om det där med hytte, men faktum är att 18-25 procent av hushållen äger minst ett fritidshus, så de måste väl åtminstone vara förmögna? Det finns förvisso oisolerade hytter i friggebodsstorlek utan ström och avlopp, men snittkåken ser knappast ut så.

Så hur många hamnar över förmögenhetsstrecket? Femton procent! Bara var sjunde vuxen norrman kommer upp i en samlad förmögenhet på 1,9 miljoner! 40-45 procent av det samlade bostadsvärdet ägs av bankerna, för övrigt ungefär samma som i Sverige.

Jag fattar inte! Mängder av norrmän har dragit in miljonlön vartenda år i decennier, men lyckats konsumera så stor andel att banken äger bostaden och arbetsgivaren tiden. Men visst, allt är möjligt för den som är tillräckligt självdestruktiv. En vanlig utelunch går på över 200 kr och vill du ha en läsk eller flaskvatten till den kostar den lätt över 30 kr. En ny Tesla kostar från 330000 kr upp till 1,4 miljoner. Alla får välja själva, men ibland undrar jag om folk vill ha det svårt.

Hål på strumporna

När ”finanstwitter” drabbar samman som värst om ekonomiska prioriteringar handlar det antingen om diskmaskinstabletter eller trasiga kläder. Nu ska jag sparka in garderobsdörren.

Varje höst skrapar jag biramar. Dels skrapar jag rent de ytor på slungade ramar där det inte ska vara vax, dels skär jag ut allt vax ur ramar där vaxet är för mörkt och gammalt och därför behöver smältas om. Vax är ett fascinerande material. Det luktar gott, kan formas, smältas och återanvändas. Det vax jag inte använder själv efter smältning säljer jag för ganska många hundralappar per kilo till folk som använder det till ljustillverkning, hudvård, vaxdukar, träimpregnering mm.

En annan fascinerande egenskap är hur extremt kletigt vax är. När jag ska göra ren plast och plåt från vax använder jag kokande vatten och det behöver inte kallna många sekunder för att vattnet inte längre ska smälta vaxet. Att göra ren bidräkt och handskar är ett tidsödande arbete där jag först skrapar bort varje fläck med en kniv.

Det är ändå kläder som är avsedda för detta, men jag skulle aldrig försöka rengöra strumpor från vax. Har jag en gång klivit i vax kastas strumpan. På hösten lägger jag många dagar åt att slunga honung, skrapa ramar och annan vaxhantering. Inomhus, så jag vill inte stå med skor. Det innebär att många strumpor går åt, och varför då inte använda redan trasiga strumpor? Får jag hål på en strumpa slänger jag den inte. Istället hamnar de i en särskild låda.

För när jag slungar, skrapar eller kontrollerar fukten i ramarna gör jag det antingen barfota eller i trasiga strumpor. Trasiga eller udda strumpor går också utmärkt att använda vid målning eller annat kladdjobb. När jobbet är klart går strumporna i soporna. Jag är inte så snål att jag skulle drömma om att dyka upp hos andra människor i kläder med hål eller färgfläckar. Men hemma hos mig själv under tiden jag håller på med sånt som fördärvar kläder – inga problem.

Innan någon påpekar/frågar: Nej, en sista användning av trasiga strumpor eller t-shirts gör i stort sett ingen skillnad för min ekonomi, men jag gillar att vara sparsam med resurser, jag tror på teorin om ”många bäckar små” och att det är vettigt att alltid vara på utkik efter sparade kronor.