Spillvirkesvärme

Varje sommar gör jag byggprojekt som resulterar i spillvirke. Det är brädstumpar för korta för att använda, men framförallt är det för dåligt virke som jag rivit och ersatt. Både denna och förra sommaren har jag lagat tak. Det var två hus på tomten där det läckt in vatten som ödelagt det befintliga taket. Fuktskadade eller spruckna plankor duger inte att bygga med och många hade startat en brasa på tomten eller åkt vända på vända till återvinningen.

Men då har jag en bättre lösning. Jag värmer mitt hus med ved och till det ändamålet funkar gamla plankor alldeles utmärkt. Det är bara att såga dem i lagom långa längder och eventuellt klyva dem. Förra vintern eldade jag med spillvirke fram till nyår. I år undrar jag om jag inte kommer ännu längre.

Detta är ett av två lager. Övervåningens kamin är konstruerad på ett sånt sätt som gör det bökigt att plocka ur metallrester, så där vill jag elda med spikfritt virke. På nedervåningen spelar det ingen roll, så där kan jag elda med virke fullt av spik, skruv och metallvinklar. Därför sorterar jag spikved för sig och resten för sig.

Ett av taken jag rev hade takspån under takpannorna (takteglet återanvändes för övrigt). Takspån är tunt trä som trots låg vikt ska kunna leda bort vatten, väldigt populärt byggmaterial på artonhundratalet. Nu ersatt av råspont även hos mig, men det gamla spåntaket är ett utmärkt material för att snabbt få upp värmen i en nystartad brasa, lite grann som näver. Jag vet inte hur många år jag kommer att kunna tända upp kaminerna med takspån, men många.

Har det då tagit mig en massa timmar att omvandla dessa byggmaterial till brasved? Ja. Virket har jag sågat med en kapsåg på lediga stunder när strömmen varit billig. Omöjligt att säga hur mycket tid per kubikmeter eller något annat vettigt mått, men tid tog det. Spånet var enklare, men taket togs ner under sommarens blötaste vecka och första prioritet var att få upp ett nytt tak, inte att ta hand om det gamla. Så efter städningen av tomten har takspånen legat på tork både här och där.

Å andra sidan, alternativet ”släpkärra till återvinningen – repetera in absurdum” är inte heller tidlöst. Snabbast hade väl varit att hyra en container med hämtning, men det finns gränser för vad jag kostar på mig.

Ansvaret för din ekonomi är inte statens

Dagens historia handlar om 49-årige Klas som blev hemlös efter en arbetsskada. Klas verkar inte tycka synd om sig själv och jag har inte för avsikt att göra ner honom, men han är en god illustration på att det är viktigt att se om sitt hus. Även om både finansministrar och ekonomibloggare sagt det tusen gånger går det inte in hos alla, så kanske kan Klas historia väcka fler.

Klas har jobbat hela livet och hade två jobb när olyckan var framme. Försäkringskassan behövde sex månader för att utreda hans fall och under den tiden fick han inga pengar. Socialtjänsten hänvisade till Försäkringskassan som inte gjorde sitt jobb på rimlig tid och det resulterade i att Klas tappade sin bostad.

Fruktansvärt såklart! Så ska det absolut inte vara, men jag blir ändå fundersam över Klas totala chock över att en människa kan hamna mellan stolarna på det här viset.

”När man har jobbat hela sitt liv så tänker man att man byggt upp ett skyddsnät, men jag hade helt fel i det.”

Ja, om du med skyddsnät menar staten och samhället. Det enda skyddsnät du kan lita på fullt ut måste du bygga själv, och jag undrar lite över varför Klas inte gjort det. Han är alltså 49 år och jobbade som rörmokare och dörrvakt. Gissningsvis har han jobbat i 30 år, men tycks inte ha haft sparade pengar eller ägt sitt boende.

Hade han avsatt ett par procent av nettolönen under dessa år till ett stabilt sparande, exempelvis i globala indexfonder, hade han med lätthet klarat ett halvårs inkomstbortfall. Om han så bara hade lagt lika mycket pengar på sparande som han tycks ha investerat i tatueringar hade han haft större krigskassa.

”Fienden kommer! Låt oss ta skydd bakom staten!”

För även om jag håller med honom och alla politiker och myndighetspersoner som säger att så här borde det inte vara, så vet vi ju att Klas varken är den första eller sista att drabbas. Det håller inte att intala sig själv att det här är samhällets ansvar, för även om det på sätt och vis är det (de tar åtminstone betalt för det) hjälper det föga när lägenheten ryker för att sjukpenningen dröjer.

Att man behöver en egen buffert är inte bara en floskel, rätt vad det är behöver du – just du! - pengar för oförutsedda utgifter eller akut och brutalt inkomstbortfall. Staten är inte människans bästa vän, det är hunden. Och hunden kommer inte betala dina räkningar.

Turmat

Norrmän gillar ju att ”dra på tur”. Själv drog jag på en bilresa förra veckan. Grannen skulle hämta en säng åt sin son, men hostade sönder ett revben så att han varken kunde bära eller köra bil några längre sträckor.

Så då gjorde jag det. Jag tycker alltid att jag står i tacksamhetsskuld till grannarna, så det passade fint. Jag har inget emot att köra bil. Särskilt inte om någon annan står för både bil, bränsle och ”bompenger” (vägtullar). Här var det dessutom en färja inblandad och min spaning börjar med en skylt på färjan.

Nej, det är inte att konceptet ”våffla med korv” från filmen Kopps lever och frodas i Norge som jag reagerade på. Nämnda korv i våffelbröd kostade 57 kr och en flaska mineralvatten 45 kr. Jag äter inte korv, men en varmkorv och en flaska vatten hade alltså kostat över en hundring. En fika eller en lätt lunch på färjan hade lätt kunnat kosta flera hundra, och gjorde det för många medresenärer.

Själv hade jag med mig en kaffetermos, en hemgjord pastasallad och hembakt bröd. Inte för att jag är mästare i framförhållning, men jag visste att jag skulle vara borta en hel dag och förstod att jag skulle bli hungrig. Hade jag handlat annorlunda om jag vore miljardär? Jag tror inte det. Jag hade kunnat slippa koka kaffe på morgonen och istället druckit en slät kopp på färjan för det facila priset av 41 kr, men genom att ha med en termos kunde jag nu dricka kaffe när jag ville för betydligt mindre pengar.

Men folk tycks beredda att betala vad som helst för att slippa tänka två steg framåt. Här är en annons för turmat, det är alltså extrapriser tillverkare och detaljist tycker är så fördelaktiga att de betalar för att folk ska se dem.

Vad säger ni? Varma koppen för exempelvis 89 kr, hade ni köpt? Eller 120 gram havregrynsgröt nedsatt till 35 kr. Jag köper havregryn för 15,27 kr/kg, alltså 1,83 kr för 120 gram. Då får jag göra mig omaket av att tillsätta såväl salt som vatten samt mjölk och sylt. I varianten som kostar nitton gånger mer (vid extrapris, annars 24 gånger mer) ingår salt, mjölk, socker och kanel.

Jag förstår inte. Känner sig folk mer som riktiga friluftsmänniskor om de köper mat med turistföreningens logga på, eller handlar det återigen bara om framförhållningsallergi? Det här hade jag inte köpt som miljardär heller, det skulle kännas som att skriva under ett papper där det står att jag är dum i huvudet.

Skattepengar, vila i frid!

När den som dör inte har pengar till sin egen begravning tar kommunen räkningen. Det låter rimligt att alla ska ha råd att dö, men självklart lyckas kommunen, i detta fall Göteborgs stad, klanta till detta.

Detta genom att varken kolla upp begravningsbyråns priser eller att de får vad de betalar för. ”Sorgligt och olyckligt” säger ansvarig chef hos kommunen. Nej, inkompetent och kriminellt!

”Tidigare anställda på Himledalen [begravningsbyrån] uppger att de fick instruktioner att hålla kostnader för begravningar nere, bland annat genom att använda pappurnor, för att byrån därmed skulle kunna behålla mellanskillnaden från bidraget.”

Det ska inte finnas någon möjlighet till mellanskillnad här. Kommunen bör köpa in billigast möjliga tjänster. Finns alternativet pappurna ska det självklart användas varje gång skattebetalarna ska stå för notan!

Om begravningsbyrån har dragit en rövare genom att ta betalt för en sak och leverera något billigare är det irriterande och ger givetvis anledning till rättsliga åtgärder (=sätt dit dom jävlarna!), men det riktigt stötande här är att kommunen betalar ut upp till ett halvt prisbasbelopp och gör begravningen dyrare än exempelvis den senaste begravningen jag anordnade (inkluderat kista, blomsterarrangemang, bårtäcke, transporter, begravningsbyrårepresentant och restauranglunch till alla begravningsgäster som ville). Ska skattebetalarna stå för kalaset bör kostnaden exakt täcka billigaste tänkbara ceremoni och billigast tänkbara varor och tjänster. Hur kan något annat ens komma på fråga?! 

En spaljé

När jag köpte mitt hus fanns en måttanpassad spaljé som hindrade insyn under trappan utanför entrén och katterna från att springa in där. Från ena sidan, men på den andra sidan var det helt öppet och det tänkte jag kunde vara ett lagom jobbigt projekt att ordna innan vintern.

För ändamålet använde jag överbliven läkt. Eller överbliven, jag har beställt det i omgångar från sågverket jag brukar köpa virke av eftersom det går att använda till typ allt. De var aningen bredare än virket i den befintliga spaljén, men eftersom de sitter på olika sidor av trappan och därför aldrig ses samtidigt är det bara jag som vet om det. Och ni nu då.

Först en ram lika stort som hålet under trappan, och så brädor på baksidan snedsågade i 45 graders vinkel. Lite matematik för att det ska gå jämnt ut och inte bli större eller mindre avstånd åt ena hållet. Sedan var det dags för första testet. Jag brukar lyckas mäta någorlunda rätt, men det är alltid ett spänningsmoment att se om jag fått till det.

Det funkade, men det är nu finliret börjar. På framsidan måste snitten sitta perfekt mot ramen för att det inte ska bli fula glipor, och eftersom det är framsidan kommer eventuella fel dessutom att synas. ”Det är ingen altartavla”, brukade min far säga när han ville påpeka att det inte är så jävla noga. Den hållningen har inte gått i arv. Ska jag göra något vill jag att resultatet ska bli så bra jag kan få till det, annars kan jag lika gärna skita i det.

Den nya till vänster har några millimeter bredare ribbor, det var jag medveten om. Något jag däremot borde ha tänkt på tidigare var att det hade varit smidigare att måla innan allt satt ihop. Jag använder en blandning kallad roslagsmahogny som består av lika delar linolja, tjära och terpentin.

Det blaskade jag även på den gamla spaljén för att förlänga livslängden och för att göra dem mer lika. Här är det färdiga resultatet till en kostnad av nästan ingenting.

Jag är nöjd, men det återstår att se om katterna surnar till över att inte längre komma in under huset. Men det får de hacka i sig, de har fortfarande 450 kvadratmeter lada att leka i när de inte vill vara inne i huset.

Åhléns lämnar politiken

Vi är nog många som undrat vad som hände med Åhléns när de började sälja burkinis för små barn, för att inte tala om när de marknadsförde sitt smink genom att låta en svart man sminka sig i reklamfilmer och på reklampelare.

Inget går att sälja som man mördar med reklam...

Nu har Åhléns nya ägare sedan Ayad Al-Saffar tillsammans med Torsten Janssons bolag köpte butikskedjan av Antonia Ax:son Johnson och vände mångårig förlust till vinst. Det verkar nästan som att det krävdes en invandrare för att dra dessa självklara slutsatser:

”Jag frågar marknadsavdelningen: vem firar ni jul med? Er familj eller era kompisar? Er familj! Då ska vi ha familjer på våra bilder och inte kompisgäng. Åhlénskunder måste känna igen sig i de bilder vi visar upp. Ibland blir det alldeles för woke. När jag köpte Åhléns var det som om de aldrig kunde visa upp en svensk kille eller tjej i reklamen och det blir för udda. Ett exempel är när de visade en vacker mörkhyad kille som de testade smink på. Det blir too much. Bilden var väldigt läcker och skulle passa som tavla bakom en hotellreception men marknadsavdelningen sa att den bilden skulle de tapetsera Sverige med för ett erbjudande på foundation. Jag sa som det var: mina döttrar kommer inte köpa smink på Åhléns för att den här killen sminkar sig. Vad är det för fel på att ha bilder på vanliga tjejer när det är vanliga tjejer som handlar hos oss? Det låter kanske rasistiskt men det är det inte för det är vanlig enkel marknadsföring.”

Gång efter annan visar det sig ju att inte ens de mest inbitna utövarna av woke-religionen är villiga att backa upp sina åsikter med plånboken, så kanske fick Åhléns inte ens dem som kunder. Och så alla vi andra då, från medelålders män less på att alltid framhävas som ondskan i världen, till Al-Saffars döttrar som inte vill få sin grupp representerad av en gubbe.

Som jag tidigare berättat tycker jag att företag ska sälja tjänster och produkter, inte försöka uppfostra konsumenter. Jag kan bara önska Ayad och Torsten lycka till i sin strävan att förvandla Åhléns till den typen av företag som helt opolitiskt låter produkterna tala. Låter dessutom som att det är en intressant börsintroduktion på ingång.

Pengar i elsopor

Åttatusen ton elektronik! Det är inte det totala elavfallet per år utan bara den del som inte sopsorteras utan slängs fel, i restavfallet. Det kanske vore något för miljöaktivisterna att ta tag i. Den person jag känt som varit klart sämst på sopsortering var en kvinna som ofta och gärna pratade om hur viktigt det var att lämna över ett bra samhälle till sin dotter, men engagemanget sträckte sig inte så långt som till att sortera sina sopor på ett vettigt sätt. I hennes restavfall låg regelbundet allt från glödlampor till stekpannor. ”Man borde...” räckte inte för att flytta dem därifrån med tankekraft.

Man kan också se till att hemelektronik används så länge det går. Genom att inte uppgradera hela tiden utan behålla de gamla grejerna tills de är slut. För snart fem år sedan köpte jag en hårtrimmer som fortfarande är som ny. Det lönar sig att köpa kvalitet, både för plånboken och miljön.

Innan den hade jag två gratismaskiner jag plockat upp i elsoprummet i bostadsrättsföreningen. Där slutade livet för många fungerande elapparater. Som lampor av olika slag. Om själva armaturerna var trasiga kunde man nästan ge sig på att lyskällorna (allt från billiga glödlampor till dyra LED-lampor) funkade. Jag har fortfarande ett lager från den tiden.

Och så upptäckte jag att det ofta låg motorvärmarkablar där. Det finns i princip bara två system, Defa och Calix, så det är lätt att kolla om de fungerar, och det visade det sig att de nästan alltid gjorde. Jag antar att folk rensat ur sitt källarförråd, hittat anslutningskabeln till en gammal bil de inte längre har och slängt sladden. Varför inte ge bort den, de har garanterat någon i bekantskapskretsen som fortfarande har en bil till kabeln. Om de inte orkar sälja den, jag vet inte hur många begagnade motorvärmarkablar jag plockade med mig, testade, annonserade ut och sålde för ett par hundralappar. Den effektiva tiden per sladd för mig var kanske tio minuter.

Det är inte mycket jag saknar från den bostadsrättsföreningen, eller från Sverige överhuvudtaget, men det där soprummet fyller mig med ett visst vemod, samtidigt som det representerade ett slit- och slängsamhälle jag föraktar.