Nätverk kommer inte gratis

Något av det första jag upptäckte i Norge var begreppet dugnad, att folk gör saker gemensamt och utan egen vinning istället för att ropa på politiker, kommuntjänstemän eller ”samhället” i största allmänhet. Jag fick snabbt hjälp av grannar och andra i min by och det enda jobbiga med det är att jag stundtals känner att jag ligger på minus hos alldeles för många.

Så när en ex-granne frågade om jag kunde hjälpa hennes väninna med hjärtproblem att ta in och stapla hennes ved blev jag glad. För att jag kunde göra en tjänst för ex-grannen som jag fått jättemycket hjälp av, men också denna nya bekantskap där jag inte redan stod på minus. Så häromveckan la jag några timmar på att bära och stapla ved.

Till min hjälp hade jag hennes skottkärra och när jag var klar tog jag med mig den hem för lite reparation den antagligen hade behövt långt tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag säger inte detta för att framhäva vilken fantastisk människa jag är, eller som svar på tal till den solstråle som nyligen skrev om mig i kommentarsfältet att ”det är givetvis hans val att fortsätta vara snål mot sig själv och andra”.

Det handlar verkligen inte om det. Jag gjorde bara vad varje människa borde och som jag tror att de flesta också hade gjort utan att tveka. Men det jag vill framhäva är att jag inte ser detta som obetalt välgörenhetsarbete utan som en investering i min egen framtid. För nästa gång (och förra gången) är det jag som behöver en hjälpande hand.

Och för den delen fick jag hjälp även denna dag. Jag fick en god kopp kaffe med tillhörande dopp, en inblick i hur det var att växa upp i efterkrigstidens Nordnorge och en språk- och dialektlektion. Hur framtiden ser ut vet ingen, men får jag gissa blir nätverk i lokalsamhället allt viktigare, och för att ta del av det krävs att man också bidrar.

Hatts fallskärm

Ännu en helg av honungsförsäljning till ändå. Den var kall och slitig, men rekordlönsam. Pengar har en förmåga att få mig att tina upp, så det är inte ett dugg synd om mig. Nu tänkte jag prata om en annan det inte heller är synd om.

Väldigt många har tyckt till om den avgående centerledaren Anna-Karin Hatts fallskärm och jag har ingen annan åsikt än majoriteten och knappast någon unik tagning på det inträffade, vilket brukar resultera i att jag inte bloggar om saken. Samtidigt kan jag bara inte tiga.

Detta har hänt: Hatt valdes till partiledare 3 maj i år. Drygt fem månader senare avgick hon med hänvisning till att ha mottagit ”hat och hot”. Hon har inte anmält ett enda hot trots att polisen har ett eget journummer dit politiker kan ringa när de utsatts för hot. Jag tror inte ett ögonblick på att hon blivit hotad. Hat har hon kanske fått, men antagligen mindre än genomsnittspolitikern eftersom få väljare ens tänker på att centern finns mellan valen och Hatt lyckades vara ännu mer osynlig än företrädaren Muharrem Demirok.

”Murre, gör något med pinnar!”

Trots sin osynlighet tjänade Hatt mer än alla andra partiledare under sin rekordkorta tid på posten, 228167 kr/månad, över tio procent mer än tvåan Ulf Kristersson. Trots att hon varken suttit i riksdagen eller varit minister har hon tjänat nästan lika mycket som en minister och en riksdagsledamot tillsammans!

När hon nu avgår har hon ansökt om att få behålla sin lön i upp till sju månader (återstoden av sitt första partiledarår som hon alltså avslutar efter mindre än halva tiden). Det är 1,6 miljoner kronor som hon säger sig behöva för att ”landa i en ny verklighet”. I och för sig säger hon ”Jag har inte för avsikt att ta ut en krona mer än vad jag behöver”, så om hon får ett nytt jobb kan pengarna sluta att ticka in.

Men det vet vi ju hur det brukar funka. När tidigare politiker som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har fått fallskärmar med liknande upplägg har de sett till att den nya lönen fördröjs eller kallas något annat än lön. Eller så startar de eget aktiebolag, tar in alla inkomster där, men låter bli att ta ut lön från företaget så länge fallskärmen är igång.

Anna-Karin Hatt säger att hon lidit av hat och hot. Hot tror jag alltså inte på, och vore hon rädd för hat hade hon väl knappast tagit emot 1,6 miljoner för att ”landa i en ny verklighet” för vad tror hon att det leder till? Jag kommer att tänka på Yngwie Malmsteen-citatet ”You realeased the fucking fury”. Hot är förbjudet och dessutom ociviliserat. Hat är däremot en helt laglig och i mitt tycke ofta mycket rimlig känsla.

Mera skit av grannen

Grannen frågade om jag ville ha ett par skopor koskit inför vintern och det är klart att jag ville! Jag har ju ont om jord i odlingslådorna och har inte hittat någon som säljer billig jord i större mängder. En soptipp ville ha tusen spänn för en kubikmeter. Det är inte jättemycket pengar, men idén med att odla är ju att spara in pengar på matinköp och man får ganska mycket grönsaker för 1000 kr. Denna dynga blandad med halm fick jag dock gratis.

Planen var att fördela den i de tomma odlingslådorna och blanda den med befintlig jord så att jag ska ha ännu mer jord i höst.

Eftersom koskiten endast kan förflyttas med grep och jorden endast med spade borde jag ha grävt i lådan först, men så fiffig var jag inte. Nu fick jag istället ösa koskiten åt ena hållet.

Sedan grävde jag bort jord, föste över gödslet till den sidan och grävde i den andra. Det blev väl inte helt fantastiskt blandat, men det får duga.

Jag tror att idén är att maskar, andra djur och organismer (det finns en hel del äckliga kryp i dessa lådor) ska bryta ner alltsammans till näringsrik och bra jord i vår. Om det funkar återstår att se, men det är åtminstone mycket mask på plats för att göra jobbet.

Jag kommer ändå försöka få tag i mer jord, men lyckas jag inte med det är lådorna åtminstone mer fyllda nu än i våras och då funkade det ju att odla i dem, så jag har ett hopp även om 2026.

Skillnad på bidrag och avdrag

Egentligen tror jag att alla vet det här, men nu börjar jag bli less på människor (främst vänsterpolitiker) som medvetet felanvänder ordet bidrag och kallar allt från jobbskatteavdrag till ROT- och RUT-avdrag för just bidrag.

Avdrag betyder i skattepolitikens värld oftast pengar man inte behöver betala skatt för. Man kan ha rätt att tjäna upp till ett visst belopp innan skattmasen ska han sin del av kakan, eller som i ROT/RUT en kostnad man får betala för oskattade pengar. Det står alla fritt att tycka att det är orättfärdigt eller samhällsekonomiskt dumt, men det förvandlar inte avdrag till bidrag.

Resonemanget är djupt oärligt, om det inte är så att personerna som kallar avdrag för bidrag egentligen tycker att alla pengar tillhör staten och att alla privata förmögenheter och inkomster som inte konfiskerats av statsapparaten är att betrakta som en allmosa från politikerna till medborgarna. Är det så de menar?

Senast var det socialdemokraternas finanspolitiska talesperson Mikael Damberg som i SVT:s 30 minuter sa: ”De som tjänar över 66000 kronor i månaden har redan fått tillräckligt.” Fått?! Av vem då? Vi pratar väl om lön – inte bidrag – och den är det ingen som får, lön jobbar man för och har förhoppningsvis förtjänat.

Någon kanske tycker att jag ägnar mig åt hårklyverier nu, men jag anser att ord har betydelse, och jag är övertygad om att det är just därför man med dessa förskjutningar försöker ändra verklighetsbeskrivningen och låtsas att alla som tjänar pengar är parasiter och alla som har det gott ställt på ohederligt vis har roffat åt sig pengar från andra. Det är fel, så sluta med det.

Dö med noll

Dagens ämne kommer från Eme, som brukar kommentera här. Hon skriver:

”Jag har något jag undrar över som kanske är ett ämne för dig. Hur mycket pengar ska jag ha kvar när jag dör? Googlar man så får man ganska ofta upp 0 kr. Jag som inte har barn eller annan släkt som kommer att hjälpa mig tänker att ju mindre jag orkar så vill jag kunna ha råd att betala för tjänster såsom fönstertvätt, flytta grejer, städning eller vad det nu kan vara i framtiden. Samtidigt vill jag ju inte gneta alltför mycket. Skulle vara intressant att läsa om vad du och andra tänker om det? Att sluta på noll kronor verkar svårt om man ska leva tills man dör.”

Som barnlös singel har jag snuddat vid temat själv. Den som frågat rakt ut vet att jag inte haft lust att berätta vad som händer med mina pengar efter min död, och även om inte det har ändrat sig kan jag avslöja att jag inte snålar för att lämna pengar efter mig. Jag är också fullt nöjd med att ha pengar så länge jag lever.

Jag tycker att Eme formulerar tankarna bra. Vi som inte fått dödsdom från läkarna vet inte hur länge pengarna måste räcka. Det kanske man gör en dag, men då kan det vara för sent att konsumera. Ett parallellt exempel:

Min mamma jobbade med sin vikt hela livet. Under merparten av sitt liv var hon inte tjock, men lite överviktig och som de flesta av oss hade hon lättare att gå upp än ner. Så hon prövade dieter, jojobantning och fasta. Men så fick hon cancer och gick ner många kilo. Till slut visste hon dessutom att cancern var på väg att ta hennes liv. Så då sa jag att nu har du chansen att svulla in på glass, bakverk, feta såser och allt annat som försakats i decennier. Visst, sa mamma, men nu smakar det inte.
 

Detsamma kan ju gälla annan konsumtion. Jag känner folk som tänkt resa jorden runt, flytta utomlands, bygga hemma-spa osv – när de går i pension. Men om de ens lever så länge är det inte givet att de då orkar eller har lust med alla de där planerna.

Leva tills vi dör gör vi vare sig vi vill eller inte, men det är ju skillnad på hur man lever. Det vore surt att tappa marginalerna och på ålderns höst vara tvungen att förlita sig på samhällets säkerhetsnät för då blir det kanske ingenting av allt det Eme rabblar upp att hon vill ha råd till. Utöver den listan tänker jag att man vill ha råd med sjukvård, och vad den kommer att kosta vet ingen av oss. Räknar du med statens hjälp där – good for you! Jag gör det inte.

De här frågorna hänger delvis ihop med FIRE-liv, tidigarelagd pension, men då finns en möjlig reträttväg, att kavla upp ärmarna och börja jobba igen. Få 75-åringar har den möjligheten. Precis som för FIRE finns det dock böcker och en slags rörelse, ”Die with zero”.

Men där finns en deppighet jag inte upplevt bland FIRE-entusiaster. Det ses ofta som ett misslyckande att dö med pengar på kontot, att att det måste betyda att man försakat prylar och upplevelser helt i onödan. Jag kan tänka mig sorgligare slut än att dö rik. Har jag levt med marginaler kan jag dö med dem. Dessutom anser jag att oförbrukat kapital har ett egenvärde. Jag gläds åt att ha den frihet pengar ger mig. Visst, den dag jag dör försvinner den friheten, men det gör allt annat med.

Som ni märker, inte många svar från mig idag. Så nu hoppas jag att vi kan hjälpas åt i kommentarsfältet. Är det någon som har en smart metod för att dö på botten av kassakistan? Kanske kan man göra om fyraprocentsregeln och se till att under de sista två decennierna få kapitalet att minska med minst fyra procent per år. Troligen inte.

Frityroljesvindel

Erkänn att du blev lite nyfiken på dagens rubrik! Här kommer en helt osannolik soppa med frityrolja som bas.

För miljöns skull blandas biogas in i dieseln. Eller miljö kanske är mycket sagt, det görs för att få ner koldioxidutsläppen. Man gör det i Sverige och man gör det i Norge. Mycket handlas från Kina. Ni vet, landet man inte ska handla från av människorättsskäl, men klimatet trumfar allt.

En populär produkt i sammanhanget är begagnad frityrolja. När man friterar kokar man ju maten i olja och får därför en massa olja över. Silar man bort skräpet kan man blanda den med diesel att tanka bilarna med. Frityrolja innehåller vanligtvis miljövidrig palmolja, men när den redan är använd får den på det här sättet ett andra liv som inte sliter på miljön.

Så vad är haken? Det finns väldigt många kineser, men det finns också väldigt många diesellastbilar i världen, så frågan är om kineserna kan sätta i sig tillräckligt många vårrullar för att restoljan ska räcka till bränslet. Nej, det kan de inte. Det blev faktiskt så ont om begagnad frityrolja att priset på den plötsligt blev högre än för ny, ostekt olja!

Ni förstår säkert vad detta ledde till (det gjorde inte politikerna). Några driftiga kineser började sätta begagnat-etiketter på ny, oanvänd palmolja. Resultatet blev att palmoljeproducenterna fick en skjuts.

Och politikerna, som ville kunna godhetssignalera om sitt djupa miljöengagemang såg till att dieseln blandades ut med färsk palmolja (som har upp till tre gånger större klimatpåverkan än fossila bränslen), vilket i sin tur ledde till att Norge kom ännu längre ifrån att klara klimatmålen än om de inte hade gjort någonting.

Det här händer igen och igen. Politiker och makthavare gör tilltag för miljön, som i slutändan istället visar sig slå mot miljön. Varje miljon och miljard man leker bort på åtgärder som i bästa fall är meningslösa hade kunnat läggas på något vettigt – för miljön, barnfamiljer, cancerforskning eller äldrevård. Det saknas sällan vettiga hål att hälla pengar i, ändå väljer man nästan konsekvent att lägga dem på skit istället.

Stjäl om du vill, tummen upp från polisen

Jag har sällan blivit lurad av secondhandförsäljare, men så har jag knappt köpt, bara sålt. Folk i allmänhet är väldigt ärliga. En gång sålde jag en dalahäst på Tradera. Köparen var en invandrare som märkligt nog samlade på just dalahästar, och några dagar efter att han vunnit auktionen skulle han hämta och betala. Jag brukar ha koll, men när han kom angav jag ett för lågt pris. Det hade jag aldrig upptäckt, men han gjorde det när han kom hem, kontaktade mig och erbjöd sig att betala mellanskillnaden.

Men så finns bedragare som sätter fusk i system och vad gör polisen åt det? Ingenting, tydligen.

”De lägger ned alla ringa bedrägerier, det vill säga under 1 250 kronor, vilket vi är några som reagerat på för det innebär att de legaliserat ringa bedrägeri.”

Artikeln exemplifierar med en kvinna som polisanmälts 65 gånger. Med tanke på allmänhetens förtroende för polisen betyder det kanske tusen bedrägerier. Själv hade jag aldrig övervägt att polisanmäla, varför ska jag följa upp pengaförlusten med att förlora tid hos en organisation som garanterat inte kommer försöka hjälpa mig?

Vilket gör bedrägeri till en lönsam verksamhet. Har hon blåst tusen pers på tusen kronor har hon stulit en miljon och polisen har inte ens sökt upp kvinnan och berättat om misstankarna.

Polischefen i reportaget ”delar inte bilden” av nedlagda förundersökningar. Med tanke på den nya lagen om förolämpning av tjänstemän tänkte jag låta bli att spekulera i om han är lögnaktig eller dum som ett spån, men om en enda person kan begå åtminstone hundratals bedrägerier utan att polisen gör ett dugg spelar det ingen roll om de ”delar bilden” av hur verkligheten ser ut.

Det är skillnad på bild och verklighet.

”Det börjar med en knappnål och slutar med en silverskål” är ett uttryck som skapades långt innan svensk polis blev värdelös, men faktum är att polisens passivitet skapar yrkeskriminella om man kan stjäla nästan riskfritt. Nästan riskfritt, för det kan ju också leda till att folk tar lagen i egna händer, och så blir det ännu fler brott. Något annat det lär leda till är att polisen handlingsförlamning på sikt dödar försäljningen av begagnade prylar. Det här är dumt på så många sätt!