Nya bolåneregler

Från april vill regeringen lätta amorteringskravet och höja bolånetaket enligt ett nytt förslag. Detta gör man för att unga människor lättare ska komma in på bostadsmarknaden. Hur tror ni det kommer att funka?

Tänk att politiker aldrig förstår att deras åtgärder får följdverkningar. Höjer man inkomstskatten kommer folk jobba mindre. Jävlas man med folket flyttar de från kommunen eller i värsta fall från landet. Och gör man det lättare att låna mer kommer bostadspriserna gå upp.

Arturo Arques på Swedbank säger att förstagångsköparna är de som vinner på detta. Jag skulle säga att de verkliga vinnarna är bankerna. De unga kommer möjligen lättare in på bostadsmarknaden, men till ett högre pris. Framförallt kommer de lättare in i låneslaveriet.

Till sakfrågorna då. Är det rimligt med lägre amorteringskrav? Möjligen. Så länge man betalar ränta tycker jag att det är låntagaren som ska bestämma hur snabbt han vill betala tillbaka lånet. Har banken bedömt att man har råd med lånet kvittar det väl för dem hur högt lånet är i förhållande till årsinkomsten?

Höjningen av taket så att man återigen kan låna upp till 90 procent av bostadens värde tycker jag däremot är helt galen. Kanske borde det vara upp till bolånegivare och -tagare att bedöma, men jag tycker även att 85 procent var för högt. Har man inte råd att köpa åtminstone halva bostaden borde man avstå. Jag fattar att det är svårt i Stockholms innerstad där även ettorna går för tre miljoner, men har man inte råd kanske man inte ska bo innanför tullarna.

Så tycker jag och ni är varmt välkomna att idiotförklara mig i kommentarsfältet.

Jordgubbsfilosofin

Det kan sägas mycket om den norske miljardären Petter Stordalen, men en sak kan han lära oss alla, något han kallar jordgubbsfilosofin (eller jordbærfilosofien på ett vackrare språk).

Petters pappa var livsmedelshandlare och för att lära sonen om affärsverksamhet lät han Petter sälja butikens jordgubbar ute på torget. När sonen gnällde över att hans jordgubbar inte var tillräckligt stora eller röda svarade pappan:

”Petter, jag ska lära dig en sak – sälj de bär du har, för det är de enda du kan sälja.”

Alltså: Skit i konkurrenterna, sälj det du har. Försök att lyckas istället för att leta ursäkter för varför du misslyckas. Vi har alla våra förutsättningar och tillkortakommanden. Vi kan försöka förbättra dem, men om du tror att du misslyckas för att du är kvinna, man, dvärg, bisexuell, svart eller vit spelar det ingen roll om du har rätt eller fel. Det väsentliga är att du fokuserar på fel saker.

Det här tyckte Petter var så himla smart att han kallade det hela för jordgubbsfilosofin och grundade ett helt affärsimperium där allting heter något med strawberry. Jag tror som sagt att det här är något vi alla behöver ta till oss. Själv har jag träffat massor av människor som utgår ifrån att deras kön eller ursprung ger dem orättvisa hinder. En del hade säkert rätt, några hade helt uppenbart fel, men det kvittar.

Och för att återkomma till Stordalens jordgubbar tänker jag nog tanken på varenda marknad där jag säljer honung att om jag bara hade fått en bättre plats eller färre konkurrenter hade försäljningen gått himla mycket bättre. Möjligt, och det kan göra att jag inte åker till den marknaden igen, men väl på plats får vi alla kämpa på så gott det går med de ”jordgubbar” vi har.

Klyftorna växer – hurra!

Lagom till jul basunerar statstelevisionen ut att klyftorna växer. Antalet miljardärer har tiodubblats på drygt tjugo år medan ”de allra flesta äger väldigt lite”.

Samtidigt konstateras att genomsnittssvenskens tillgångar tredubblats. Mina egna tillgångar har ökat mycket mer än så, men det är en orättvis jämförelse eftersom jag till skillnad från genomsnittssvensken blivit mycket äldre, ett år om året faktiskt. Innan jag läste artikeln hade jag hur som helst ingen aning om att jag borde känna mig kränkt över att miljardärerna också blivit rikare, och tio gånger fler.

Fast det hade jag på känn. Jag har bara inte förstått på vilket sätt jag får det sämre av att miljardärerna blir fler. Smakar maten mindre, blir huset dragigare, går bilen sämre? Förra året steg min aktieportfölj med 34,1 procent. Till stor del tack vare att några stora bolag blev ännu större. Det tjänade jag – med mina mått mätt – massor av pengar på, men grundarna och direktörerna i bolagen tjänade mångdubbelt mer. Några av dem blev helt säkert miljardärer.

Det må vara dem väl unt. Och är det inte det så hände det i alla fall. Vi andra kan välja om vi ska glädjas med dem eller känna avundsjuka. Miljardärernas liv förändras inte av det. Våra egna lär åtminstone inte bli bättre av att vi tar på oss offerkoftor.

Vi kan rösta på politiker som lovar att försöka försämra miljardärernas liv. Förmodligen lyckas de inte, men gör de det blir det mindre skattepengar till behövande, färre arbetstillfällen och sämre börser. Mindre klyftor? Kanske, men vem tjänar på det?

Återgåvning

”Nu är det hjul igen!”, sa han som föll under bussen. Varje år vid den här tiden diskuteras huruvida det är okej att ge bort julklappar man själv fått i present, så kallad regifting (själv tycker jag att återgåvning var en fiffig översättning). Jag skulle säga ett rungande ”Ja!”. Vad kan vara fel med det? Givaren kan inte gärna klaga, han/hon har ju gett bort den.

”Det kan ju inte tusan hålla reda på alla dumheter som en massa galningar i släkten skickar hit.”

Några av mina mest lyckade gåvor är saker jag själv fått och som på detta sätt får ett nytt liv. Ibland kanske jag inte tänkt göra det, det blir bara uppenbart efter en tid att julklappen inte var något för mig. Men ibland börjar jag direkt tänka på vem som skulle ha bättre nytta av den än jag. Det är ingen dålig present för det, det löser ju ett problem för mig – win-win!

Igår hoppade jag förresten in som jultomte hos mina grannar och som tack för det fick jag en låda bl a innehållandes nötbaserat godis (är nötallergiker) och öl (har hatat öl sedan tidiga tonåren), så där fick jag ytterligare ett par grejer att ge bort.

När jag själv ger bort saker brukar jag uppmana mottagaren att ge bort den vidare om det inte passar. Så slipper det bli pinsamt om det uppdagas senare. Men då har jag sällan köpt den, åtminstone inte till fullt pris. Ibland har jag gett bort honung och om mottagaren inte använder honung är det ju mycket bättre att den ges vidare till någon som gör det.

Nu är det här en icke-fråga för mig. I år ger jag bara bort ätliga julklappar, mestadels inköpta på julmarknader där jag själv sålt. Förmodligen blir det likadant åt andra hållet. T ex brukar mina bondegrannar ge mig mejeriprodukter som de antagligen fått eller köpt avdragsgillt hos mejeriet, och inte smakar de sämre för det. Övriga grannar och vänner håller det också på en symbolisk nivå.

Det gillar jag, ingen idé att skuldsätta sig för julklappar till människor som vet bäst själva vad de vill ha. Men med det sagt vill jag kasta in en brasklapp. Presentkort är bara för fantasilöst. Möjligen okej till barn, men då funkar ju pengar ännu bättre.

God jul!

Självmål i rätten

Bidragsentreprenören Jan Emanuel är en tröttsam linslus, men han kan ju ha en poäng ändå och det tycker jag att han har när han uttalar sig om den dom som drabbat honom.

När han gick med i Hemvärnet hade han såklart med sig en kameraman, och trots att han blev informerad om att det var förbjudet att filma och fota på området tog han selfies ihop med personalen (som uppenbarligen inte hade läst reglerna lika noggrant som vakten). Det slutade med 60 dagsböter à 810 kr, alltså 48600 kr. Jan Emanuels reaktion på tingsrättsdomen (som kommer att överklagas):

”Om jag har gjort något fel och ska dömas till dagsböter borde väl det åtminstone täcka de utgifterna som skattebetalarna fått betala. Jag skulle tro att det rör sig om två miljoner kronor. Ge mig då två miljoner kronor i böter så att jag åtminstone reflekterar över att jag får böter.”

Om vi skiter i skrytet över sin (av skattepengar grundade) rikedom vill han väl försynt påpeka att det här var en garanterad förlustaffär för samhället när rättsprocessen kostar tjugo gånger mer än brottslingen tvingas betala. Det är svårt att argumentera emot, men är det ändå rätt att sätta dit honom?

Jag tycker att det blir fånigt att snacka om rikets säkerhet för att killen tagit en selfie framför spegeln i omklädningsrummet, och är det någon som ska dömas för att han tog bilder ihop med regementets personal borde det inte vara han som är där för första gången. Visst gjorde han fel, han blev informerad om att han inte fick ta bilder. Men i ett land med kö till domstolarna (över hundratusen mål i skrivande stund) och långt ifrån obegränsade ekonomiska resurser i rättsapparaten finns det kanske vettigare ärenden att lägga energi på?

Slumpvis skatteuttag

Sedan 2011 har det sprängts 193 handgranater i Sverige. I Norge är siffran två, och sånt är jag inte alltid sen med att berätta (även om jag tror att det var premiär för just detta exempel), så det är inte konstigt att skadeglada svenskar hör av sig till mig när det händer något dumt i Norge. De senaste dagarna har ni tipsat i kommentarsfältet, mejlat och taggat in mig på Twitter om den norska regeringens skattelotteri.

Fyrtiotusen slumpvis valda norrmän i åldern 20-35 får ett jobbskatteavdrag i fem år. Detta för att regeringen vill se hur lägre skatt påverkar arbetsviljan. Eeh... Jag gissar att det gör folk mer motiverade att jobba och det hade jag kunnat berätta för Støre och Stoltenberg alldeles gratis. Tidningen intervjuar Lukas, 21, en av de lyckliga, som bekräftar bilden. Han kommer att jobba mer nu när han ska betala mindre än tio procent av lönen i skatt.

Går då inte tilltaget att försvara? På det här viset får ju politikerna facit och så himla dyrt blir det inte för staten. Men jag tänker på hur resten av skattekollektivet kommer att reagera. Skatt är ju något vi betalar solidariskt till det allmänna. De flesta av oss tycker att det är rimligt att bidra till gamla och sjuka, för att polis och militär ska skydda oss och för att barn ska få gå i skolan.

Men det som kan sabotera skattemoralen är om andra slipper undan. När t ex politiker talar sig varma för att betala skatt samtidigt som de själva inte gör rätt för sig, då brinner det en säkring hos både Medelsvensson och Ola Nordmann. Även om vi inte missunnar Lukas en skattelättnad undrar nog många varför vi inte kan få dela på den.

Kommer ni ihåg boken Tärningsspelaren? Den handlar om en psykiatriker som låter tärningen bestämma hur han ska leva, och han uppmanar sina patienter att göra detsamma. T ex säger han åt en man med självmordstankar att istället för att ta livet av sig börja varje morgon med att kasta två tärningar och om bägge blir sexor skulle han spela rysk roulette med en kula i sin revolver. I alla andra lägen skulle han leva på som vanligt, och detta förhållningssätt gav honom väsentligt högre livskvalitet de nästkommande tre månaderna. Efter det omkom han tyvärr i en tragisk olycka.

Jag funderar på om jag skulle göra en egen variant av Tärningsspelaren. På skatteområdet, inte skjuta mig i huvudet. Tänk om jag varje gång jag ska anlita någon slår en tärning. Blir det en sexa ger jag mig inte förrän jag hittar en som gör jobbet svart. Inte för att försöka lura staten på pengar utan för att se om det motiverar mig att anlita mer arbetskraft. Kan regeringen kasta tärning om mina pengar kan de knappast klandra mig om jag kastar tärning med deras.

Bygga med plastdunkar

Som varm anhängare av principen ”man tager vad man haver” vill jag nu introducera ett nytt byggmaterial – plastdunkar.

Jag har fyra hänglås på min lada. I dessa forsar det in vatten när det regnar hela jävla tiden. Extra knepigt den här tiden på året när det fryser på mellan regnen så att det bildas is i låset och följden blir att om jag lyckas få in nyckeln i låset och vrida om kommer ändå bygeln strejka. Det finns låsolja, men till slut händer det ändå.

Alltså behövde jag tak över låsen. Första tanken var att fästa en bräda snett ovanför som leder vattnet förbi låset. Men då ska jag mäta och såga till en bräda, därefter grunda och måla den vit som ladugårdsdörrarna. Enklare att använda ett redan vattentätt material – plast. Då kom jag på att jag kan slakta plastdunkar och låta böjen mellan två väggar fästas mot dörren och skydda låset under.

Dunkar blir för övrigt smarta hyllor. Inte för böcker eller tyngre verktyg, men för långsmala grejer eller små plastdetaljer är de perfekta. Bara att såga av och skruva upp.

Egentligen är det bara fantasin som sätter gränser för vad man kan använda plastemballage till. Jag sparar alla ketchup- och matoljeflaskor som jag t ex använder till penselrengöring och som möbeltassar i garagemiljö. De är ju så att säga redan betalda för och därmed gratis – what's not to like?