I hjärnan på Marcus Hernhag – recension

I torsdags rasade Nasdaq 5,5 procent. Större ras än så på en enda börsdag har indexet bara gjort drygt tjugo gånger under min livstid, så här snackar vi Ras med stort R. I lägen som dessa behövs perspektiv, t ex genom att påminna sig om att alla tidigare ras har hämtats tillbaka. Lite hjälp på traven kan man få av erfarna börsexperter, som Marcus Hernhag.

Jag (och katten) har läst I hjärnan på Marcus Hernhag och om jag räknat rätt blir det här fjärde gången jag recenserar en Hernhag-bok på Sparo. Låt oss börja med titeln. Jag tror att jag tråkat Marcus för hans långa titlar i samtliga tidigare recensioner, så här vill jag istället berömma. Denna titel är slagkraftig, dessutom lite kaxig på ett bra sätt. Jag hade inte kunnat sälja en bok på möjligheten av att se in i min hjärna, det hade folk velat ha skadestånd för att göra.

Titeln beskriver dessutom boken. Här får vi läsa hur Marcus Hernhag tänker kring börsen och aktier i allmänhet, när man ska agera och när man ska avvakta, hur man ska tänka kring orealiserade förluster och vad som gör ett bolag intressant. Vore jag mitt i målgruppen och önskat fler verktyg för att köpa enskilda aktier (istället för att som nu – köpa och hålla fast vid globala indexfonder) hade jag kanske önskat lite mer handfasta råd om att välja rätt aktier, men flera av hans tidigare åtta böcker är bättre på det.

Här får vi istället veta mer om hur författaren själv tänker och hur han hamnat där han är idag, misstag han gjort och hur han kommit över dem. Det är intressant och (tror jag) inte helt vanligt. Börspsykologi är en nyckel till framgångsrik börshandel och gör man det inte personligt blir ämnet ofta lite stelt.

Boken är uppdelad i 55 korta kapitel med titlar som ”Lär dig tänka enkelt”, ”Sälj dina sämsta aktier, men sälj aldrig i panik” och ”Psykologiska knep vid aktieanalys”. Nästan alla ger mig något, inte minst i ”Mitt råd!”-rutorna där vi får konkreta förslag på hur vi kan tänka. När jag läser om boken betar jag kanske av ett kapitel per dag och låter det sjunka in ordentligt.

Ett par av mina favoritkapitel är ”Rika personer är lyckligare” och ”Gör inte för mycket”. Det första eftersom vi överöses av uttalanden om motsatsen, och det andra för att det är tips jag hade behövt höra när jag var ny på börsen. Resultatet blir inte bättre ju fler affärer man gör och det gäller förresten inte bara på börsen, att sitta på händerna är underskattat i många sammanhang.

Flera gånger kommer boken tillbaka till att du bör ha en strategi och sedan hålla dig till den. ”Om det sedan är investmentbolag, värdeaktier, utdelningsaktier, småbolag eller något annat spelar mindre roll”. Det låter bra, men att utdelningsaktier är Hernhags strategi går som en röd tråd genom boken och det tycker jag är lite synd. Det är verkligen inget fel på utdelningsaktier och han förklarar pedagogiskt varför han valt just det, men eftersom det återkommer i alla hans böcker och två av dem (Bli rik på aktieutdelning och Bygg din egen pengamaskin) nästan uteslutande sjunger utdelningsaktiernas lov tycker jag att denna hade vunnit på att tona ner det ett snäpp.

Men det är detaljer. I det stora hela är boken väldigt bra, och gillar man utdelningsaktier lika mycket som de flesta svenska aktieinvesterare tycks göra reagerar man nog inte alls på detta. Den här boken funkar både för den som precis börjat handla aktier och och för oss som hållit på i decennier. Språket är enkelt, råden tydliga och användbara. Och tidlösa! I hjärnan på Marcus Hernhag är en perfekt julklapp till någon i din omgivning, så kan du låna den efteråt. Se där, ett spartips på sluttampen!

Aroniasylt

Ett äldre par i min by har tomten full med aroniabuskar som jag fick möjlighet att plocka av. Aronia marknadsförs som ett superbär med runt fem gånger högre koncentration av antioxidanter än blåbär. I privatannonser brukar bären säljas för 100 kr/kg och aroniajuice i butik kostar ofta 200 kr/liter. Så det är klart att jag ville testa det! Inte bara för priset, jag har varit intresserad av aronia länge. Lyssna bara på detta:

”Några egenskaper aronia har är att motverka oxidativ stress, reglera blodtrycket, reglera blodsockret, minska inflammationer, skydda cellerna och stödja kroppens hormoner.”

Sätter man i sig det där blir man väl typ odödlig! Alltså begav jag mig dit och plockade ett par hinkar. Den som eventuellt undrar om jag tömt buskarna och blivit bannlyst kan jag lugna med att de frågade om jag inte ville ha mer redan när jag var där och i eftertid har de frågat om jag inte vill komma tillbaka och plocka mer, men jag har inte plats.

Ett tips jag sett är att bär som utsatts för frost smakar sötare. Är man för tidigt ute kan man lägga dem i frysen i ett par dagar. Det hade varit frost innan jag plockade, men jag började för säkerhets skull ändå med att frysa ner bären. I omgångar, för nu är det trångt i frysarna.

Vad använder man då aroniabär till? De påminner om rönnbär i smaken, så den som använder rönnbär till något (rönnbärsgelé?) skulle kunna testa att byta ut allt eller en del mot aroniabär. Man kan använda dem i smulpaj ihop med glass eller vaniljsås. Själv bytte jag ut rabarberna i detta recept mot lika mycket aronia och det blev helt okej.

Vanligast är kanske att dricka aronia. Hacka bären, koka upp och sila bort fruktköttet. Saften kan du blanda med socker till en söt måltidsdryck eller dricka som en sur shot. En halv deciliter per dag rekommenderas för hälsans skull. Vätskan påminner lite om rött vin, så man skulle säkert kunna servera det som ett alkoholfritt alternativ till vin, eventuellt smaksatt med citron och/eller ingefära. Blanda drinkar av vargtasstyp om du inte känner för att vara så hälsosam.

Jag prövade att framställa juice, men det blev väldigt mycket fruktkött i förhållande till vätska. Mycket skrik för lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Fruktköttet kan man i och för sig torka och mala ner till ett pulver som också säljs dyrt och funkar till lite av varje. Var bara klar över att slutprodukten alltid kommer att bli blå eller lila eftersom aronia är ett starkt färgämne.

Vidare har jag sett matbrödsrecept där man tillsatt en deciliter aroniabär. Kanske poppis hos ungarna att få blå scones eller frukostfrallor. Antar att det även skulle funka i kaffebröd som exempelvis kanelbullar.

Bristvaran i mitt hushåll är sylt till frukostgröten. Där brukar jag använda en syrlig blandning av blåbär, vinbär och rabarber, men ombyte förnöjer så jag letade upp ett antal aroniasyltrecept och testade extremt vetenskapligt tre olika varianter.

Välkommen till Sparos provkök!

Det vinnande bidraget framställs så här:

Mixa/hacka ett kilo aroniabär efter att de fått gotta till sig i frysen en dag eller två, och ett halvt kilo äpple som gör sylten mindre sträv och sur. Koka mixen på svag värme ihop med 3 dl vatten. Efter 20 minuter tillsätter du 300 gram strösocker, en matsked lime- eller citronsaft och en tesked kanel. Rör om ordentligt och koka i ytterligare några minuter. Klart!

Slut på kontot

Jag fick ett tips från Hanna om en nyhet som verkar ha blivit veckans snackis i sociala medier, nämligen om Carolines tioårige son som tömde mammas bankkonto på dataspelplattformen Roblox.

Det kostade Caroline sextiotusen och internets dom är tydlig, hon kallas allt från omdömeslös till efterbliven, samt får förslag om att hon kan sälja sonen. Jag är inte beredd att kasta så stora stenar, men lite grus ska hon få. Här är några punkter Caroline borde ha gjort annorlunda:

1. Ha aldrig så mycket pengar på kortet att det blir katastrof om kontot töms! Det är gratis att skaffa ett extra bankkonto, så kan du slussa över lite i taget till kortkontot. I det här fallet skulle pengarna användas till en bilreparation flera veckor senare. Caroline var dessutom på semester vilket jag tycker är ytterligare anledning till att hålla saldot nere.

2. Ha koll på kontot! Nu försvann det lite pengar varje dag. Den minsta transaktionen var på 9 kr. Tänk så mycket billigare det hade kunnat bli om Caroline dragit i handbromsen tidigare.

3. Spara aldrig dina kontouppgifter på en sajt! Det tar några sekunder att skriva in kortuppgifterna på nytt. Har du inte den tiden – låt bli att handla! ”Hon hade lagt in sina bankuppgifter i spelet under julen för att köpa en julklapp.” Och detta skedde i juni, ett halvår senare!

4. Sluta förutsätta en massa! ”Apple-kontot är kopplat till hans [sonens] mejl och köpbekräftelserna har gått dit. Jag har varit riktigt chockad. Hur är det ens möjligt när jag bara har lagt in mitt bankkort en gång?”, ”Jag trodde att det automatiskt krävdes att man identifierar sig med Bank-ID inför varje köp.” Tro gör man i kyrkan. Vid ekonomiska transaktioner tar man reda på vad som gäller, inte kastar in sina kontouppgifter och hoppas på tur och välvilja från en hård omvärld.

5. Uppfostra dina barn! Carolines son är 10, inte 3! En tioåring ska begripa att pengar inte är en gratisvara som finns i överflöd på mammas plastkort. Det största beloppet som plockades ut var 895 kr, det motsvarar ett halvårs genomsnittlig veckopeng för en tioåring. Jag hade såklart varken tillgång till mina föräldrars plånböcker eller bankkort när jag var tio, men om jag hade haft det skulle jag inte ha bränt sextiotusen kronor!

Här är något jag inte förstår. Första meningen i artikeln lyder: ”Bara några dagar in på semestern upptäckte Caroline Damberg att hennes konto var tomt.” På slutet står det: ”Familjens planerade semester fick utebli och hon fick ta ut sonens sparpengar från banken.” Avbröts semestern eller uteblev den? Hade de planerat en semester till? Måste man ta lån när man tappar 60000 kr låter det inte rimligt med två semestrar på ett halvår. Och beträffande ”sonens sparpengar” förutsätter jag att de numera är mammas sparpengar. Eller fick han bränna mammas samlade sparkapital utan några som helst följder för honom?

Vi slänger in ett ”Va?!” nr 2 också. När Caroline upptäckte att hennes bankkonto var tomt vände hon sig till Allmänna reklamationsnämnden. Jag utgår ifrån att hon inte tänkte stämma en tioåring, för det skulle i bästa fall leda vidare till tioåringens målsman, alltså Caroline själv. Så då var det väl spelbolaget hon ville kräva på pengar. Med vilken motivering då, menar hon att de brutit mot några avtal dem emellan?

Med det sagt tycker jag också att det i bästa fall är en moralisk gråzon att utveckla ett spel för barn som är gratis att spela, men där det går att köpa till extrafunktioner med en virtuell valuta som spelaren kan köpa för riktiga pengar. Det är ju som gjort för att blåsa barn och deras föräldrar.

Särskilt sådana som glatt låter sig blåsas. Och var är det personliga ansvaret? Caroline nämner varken sitt eget eller sonens ansvar. Så vem är ansvarig för deras liv då, är det spelföretaget, ARN eller banken?

Frätskador på tänderna

SVT:s reporter, 27, berättar att hon i snart tio år börjat nästan varje dag med att knäcka en energidryck till frukost.

Reportaget handlar om vad detta gjort med hennes tänder, men jag tänkte fokusera på ekonomin. På Willys kostar energidrycken från 8,42 kr/st. Räknar vi med att hon handlar dem där eller på annan lågprisbutik blir det ändå runt 3000 kr om året. Hade hon månadssparat energidryckspengarna på börsen i tio år hade det varit minst 40000 kr nu. Om hon nöjer sig med den där ”morgonsupen” alltså. Köper hon en till under dagen, kanske på Pressbyrån på väg till jobbet, så har vi snabbt ett sexsiffrigt belopp.

Och då har jag inte räknat tandvårdskostnaderna. Tandläkaren berättar att hon har frätskador som på sikt kommer att kräva underhåll. Förutsatt att tänderna går att rädda alltså, annars blir det väl löständer. Som inte heller är gratis, om vi bara räknar pengar och inte värderar lidandet.

Vanligt bryggkaffe kostar under en krona koppen och innehåller minst lika mycket koffein som energidryck. Vid normalt intag sliter det ytterst begränsat på tänderna även om det kan ge lite missfärgning på sikt (mr MacGowan här uppe tror jag aldrig märkte det, men han drack å andra sidan mer allsidigt). Som tandläkaren i reportaget säger om kaffe: ”Det är ju fantastiskt.”

Men som sagt, de spenderade eller sparade pengarna borde vara ett tillräckligt argument i sig. Jag tror att många undervärderar återkommande småutgifters inverkan på den totala privatekonomin. En fika här, en öl där, några plastpåsar i matbutiken, ett abonnemang ...

Ny teknik verkar hett

Varje gång jag ska köpa hemelektronik irriteras jag över hur avancerat allt är. Idealet måste ju vara att få precis de funktioner man har användning för. Allt utöver det har två problem – det kostar extra, och även om du inte behöver en massa fancy funktioner kan du ge dig tusan på att när de inte funkar kommer hela maskinen att krascha.

Något jag ofta kommer tillbaka till (ber på förhand om ursäkt för tjatet) är det tvångsmässiga behovet för världens tekniker och ingenjörer att koppla upp allting mot nätet. Jag är en flitig internetanvändare, men utöver dator och telefon har jag inget intresse av att mina ägodelar ska kunna kommunicera med omvärlden, varken bilar, dörrar eller kaffebryggare.

Eller vitvaror. Igår nåddes vi av nyheten att frysar och kylar hos Ica och Coop blivit hackade och när det plötsligt blev 55 grader i frysrummen fick mat för miljoner kastas bort. Jag köper att nästan ingen är lika teknikfientlig som jag och jag fattar att en stor matbutik har större behov av elektronisk översikt än jag som har ett kylskåp och två frysar, men det hade väl räckt med att frysarna kommunicerar med chefens telefon eller med en dator på kontoret? Jag är rätt säker på att anledningen att de ska gå att styra via internet är hämtad från The Big Bang Theory: ”För att vi kan!”

Jag försöker verkligen att inte känna skadeglädje, men jag känner ingen sympati med den intervjuade Icahandlaren i Sjöbo som uppenbarligen inte ens tänker tanken att dra ur nätverkskabeln. Fattar han inte att hackarna i ännu större utsträckning lever efter ”Because we can”-mottot? Världen går mot undergång, och det enda man kan veta säkert är att någon jävel kommer att livesända på Tiktok när det sker.

Tjänstemannapingis

Idag tar vi avstamp i en debattartikel i tidningen Arbetet med den något krångliga titeln ”Vi jobbar sönder våra kroppar medan tjänstemännen flexar och spelar pingis”. Det är den fackligt engagerade muraren Erik som vill … Ja, vad tusan vill han egentligen mer än att gnälla?

I slutändan vill han ha kortare arbetstid med bibehållen lön för att orka jobba hela vägen till pensionen. Men mest tror jag att han vill vädra sina fördomar. Lyssna på detta:

”Har ni någon gång hört uttrycket: 'Jag jobbar mer med huvudet än med kroppen, och det är slitsamt på ett annat sätt'?

Inte sällan är det samma personer som röstar blått och unnar sig ett gympass eller en utelunch under arbetsdagen.

Och som ser golfrundor som företagsmöten.

Ja, jag tycker att de ska hålla käften.”

Han berättar om sin verklighet där helgen känns för kort när det plötsligt blivit måndag, där han ser tjänstemän vara på väg till jobbet när han själv kommit fram till frukostrasten, att samma tjänstemän spelar pingis under arbetsdagen som för övrigt är kort eftersom ”de redan ordnat kortare arbetstid åt sig själva”.

Jag har varit tjänsteman, chef till och med, men också arbetare. I 25 år var jag frilansande kulturarbetare. Jag vet inte vilken kategori jag då hamnar i, men troligen räknar Erik även det som tjänsteman eftersom jag kunde ha slips på jobbet. Japp, precis så svartvitt tror jag att det är i hans verklighet.

Nu tänkte jag därför berätta om hur jag uppfattar världen. Under de flesta åren som tjänsteman började jag kl 7.00 och hade ingen flextid. Jag spelade inte golf och den enda gång jag sett bordtennis på jobbet var det lagerarbetare som spelade. Inte ens helgerna var längre i tjänstemannaskrået. Faktum är att LO:s egna siffror visar att tjänstemän jobbar fler timmar än arbetare.

”En jämförelse av vanligen arbetad tid och överenskommen arbetad tid visar att de var nästan exakt lika långa för arbetare, 35,5 timmar per vecka. För tjänstemän var dock vanligen arbetad tid i genomsnitt 1,3 timmar längre än överenskommen arbetad tid.”

Men Sverige har inget kastsystem och utanför kungahuset är det ingen som ärver sitt jobb (även om det ibland kan verka så när man läser reportrarnas efternamn i public service). Om Eriks fackliga jobb inte leder in till politikens välbetalda tjänstemannajobb kan han ta del av ett kostnadsfritt utbildningssystem och bli något helt annat än en gnällande murare som tycker att alla andra ”ska hålla käften”.

Eller fixa den där arbetstidsförkortningen själv! Det har jag gjort trots att jag garanterat hade haft en högre livsarbetsinkomst om jag hade jobbat heltid som murare från att jag slutade gymnasiet. En murare tjänar i snitt 42300 kr/månad. Nu är Erik ganska ung, men eftersom han dessutom är fackpamp sedan flera år ligger han nog över snittet.

Facklig företrädare 2026.

Med 33000 kr netto borde han kunna lägga tiotusen i månaden i en global indexfond. Jag hade klarat det dubbla, men jag vill göra en snäll bedömning och unnar Erik ett rikt liv även i unga år. Om tjugo år har han då fem miljoner och alla möjligheter i världen att dra ner arbetstiden till en nivå han trivs med.

Om han vill, det är inte heller för alla. Jag blir bara så trött på att höra självuppoffrande martyrer som tycker synd om sig själva trots att de valt exakt vad de ska göra och var de ska göra det. Det finns miljarder av människor som inte har den lyxen och hundratusentals bara i Sverige som pga sjukdom är beroende av omvärldens välvilja. Det är inte ett dugg synd om Erik! Kanske är det han som borde hålla käften ett tag, ta av sig offerkoftan och fundera på vad han vill få ut av livet mer än missunnsamhet.

Världens enklaste potatisgratäng

Det blev ju väldigt mycket potatis här i år och den måste jag göra av med, så det blir palt, raggmunk mm. Det senaste tillskottet till matrepertoaren är potatisgratäng.

Särskilt praktiskt när jag ska bjuda andra på mat. Lagar jag till mig själv har jag ofta gott om tid och det är heller inte så noga när det blir klart, men när jag bjuder på middag ska det alltid städas, diskas och fixas, och kanske ordnas med dessert och annat. Då är det perfekt med maträtter som kan göras i ordning flera timmar i förväg och sedan bara slå igång ugnen i tid så sköter de sig själva.

Det finns olika sätt att göra potatisgratäng. En del kokar först potatisen i en kastrull på spisen ihop med grädde och mjölk, men jag vill hålla det så enkelt som möjligt och kör hela tillagningen i ugnen. Egentligen behövs inget recept. Jag börjar med att smöra en ugnsfast form i lagom storlek. Sedan skivar jag potatis i 3-4 mm tjocklek. Är potatisen stor delar jag den först mitt itu, är den ännu större delar jag den i fyra bitar innan jag skivar den.

Jag har alla storlekar.

Så varvar jag potatis och grovhackad gul lök. Fördelningen är en stor lök till 7-10 potatisar, men det är inte så noga. Efter varje varv strör jag på salt, grovmalen svartpeppar och torkad dill (eller färsk om det finns). Någon centimeter innan jag når toppen av formen slår jag på grädde och mjölk, typ 50/50 eller mer mjölk än grädde, tills vätskan kommer minst halvvägs upp. För en gratäng på tio medelstora potatisar blir det kanske en liter vätska.

Avslutningsvis hyvlar eller river jag ost av valfri sort över alltihop. Grädda gratängen ganska långt ner i ugnen på 200 grader tills potatisen är mjuk när du sticker den med en provnål. Det tar c:a 45 minuter. Lägg aluminiumfolie över på slutet om den riskerar att bli bränd på toppen.

Här ihop med kikärtsbiffar och lite sallad, men allt du kan tänka dig att servera till kokt eller stekt potatis funkar även ihop med potatisgratäng. Jag har gjort den en handfull gånger i höst. Succé varje gång. Den går dessutom utmärkt att frysa och mikra.