måndag 17 februari 2020

Fanns social fobi förr?

Jag tittar inte längre på Lyxfällan. Känslan är att de fick allt svårare att variera programmet eftersom alla deltagares problem hade tagits upp tidigare. Istället valde man att försöka få till variationen genom att ta in programledare som inte kan ett dugg om ekonomi (ja, det är Frida Boisen jag menar).


Jag har inte sett det nu heller, men väl ett klipp om en youtuber med social ångest, eller social fobi. Programledaren bjuder då in ytterligare än youtuber med samma åkomma. När jag skulle ut i arbetslivet fanns inte Youtube och tusan vet om social fobi heller fanns.

Fast i USA fanns det nog för enligt Wikipedia led 13,3 procent amerikaner av det redan 1994. Jag vill inte förringa någons psykiska ohälsa, men när jag läser Wikipediatexten får jag känslan av att det mest handlar om fullt normala reaktioner. Att man inte vill att andra ska uppfatta att man är orolig eller vill undvika att andra ska se att man svettas behöver knappast sjukdomsdiagnosticeras.

I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”.
Jag jobbade i tio år med att prata inför folk och jag hade inte vilopuls en enda gång när jag klev upp på scen. Borde jag kanske ha sjukskrivit mig? Jag kan tycka att det var lite självförvållat eftersom jag hade kunnat söka mig till ett annat jobb. Apropå det läser jag följande om Lyxfällan-Amanda:
De ekonomiska problemen tog sin början när Amanda avslutade sin utbildning inom kommunikation och media. Sedan dess har hon inte arbetat.

Onekligen ett spännande val av utbildning. Nu känner inte jag Amanda, men om hennes normala sätt att tackla problem och jobbiga situationer (vem tyckte inte att det var jobbigt att gå på sin första jobbintervju?!) är att till varje pris undvika dem kanske hon är helt frisk, bara väldigt bekväm.

30 kommentarer:

  1. Jag har också slutat se på Lyxfällan av samma skäl.
    Detta gäller de flesta serier. Det är svårt att förnya sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, efter några år gör nog de flesta serier klokt i att lägga ner så att man kan minnas dem som bra och inte som en plåga som höll på tio år för länge.

      Radera
  2. Tycker det låter som symptomen beskriver hur det är att växa upp, genomlida tonårstiden och att ta klivet utanför familjens lilla skyddande tillvaro. Tex noterar jag att wiki-texten på exemplen till största del kommer just från tonårstid och skola.

    Vad gäller lyxfällan så är det ju få reality (dokusåpa) och reality-liknande som överlever i tretton år, ja frågan är om det finns någon annan i Sverige som gått så länge - i USA går Survivor (Robinson) nu för 40 säsongen/20 år och har en mycket stabil följarskara om 5-10 miljoner tittare per avsnitt.
    Allmänt så lever ju dokusåpa-konceptet i mycket hög utsträckning på personligheterna hos deltagarna och i Sverige med begränsad befolkning har man oftast inom några år ganska snabbt betat av de som är (tillräckligt) intressanta TV-mässigt och sedan går det utför.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tufft att leva. Lika bra att lära sig det.

      Även Robinson började väl kännas seg efter några år. Värst är annars Fångarna på fortet som var rätt usel redan från start för att inte tala om efter tjugo år.

      Radera
    2. Finns ju lite variation och det är mycket som inte visas i programmen. Hörde av en som var med från början att mycket "regisserades" på plats av finniga tonåringar som rökt på och fick alla möjliga sadistiska idéer om "utmaningar". Väldigt många bröt ihop och ville inget hellre än att få avbryta och åka hem. Ungefär som Kurt Olssson i Let's Dance.

      Radera
    3. Haha! Att regisseras av sadistiska och pårökta ungdomar låter inget vidare.

      Radera
  3. Allt är ju skalor. Man brukar, vad jag vet, säga att en diagnos är när problematiken är så stor att det på ett kraftigt sätt inverkar på ens vardagliga liv och det finns väldigt tydliga definitioner för vad som är en diagnos och vad som är "normala personlighetsdrag".

    En bra jämförelse jag hörde är med pengar:
    Vissa är väldigt fattiga och vissa är väldigt rika, mellan dessa värden finns det otroligt många mellanlägen. Någonstans dras en gräns som är "fattig", denna kan vara väldigt flytande men om någon har 300 kr per månad att leva på tror jag de flesta håller med om att den är fattig. På samma sätt tror jag att de flesta är överens om att en person som är god för 100 miljarder är rik.

    Social fobi är något som vi människor skapat en definition för, det är problematik som i någon omfattning finns hos alla människor, de flesta kan dock hantera detta. För vissa människor är problematiken dock så stor att det kraftigt inverkar på hur man kan leva sitt liv, då kan man behöva hjälp med att komma på rätt bana, jag är dock tämligen säker på att ett program i TV3 inte är rätt ställe för detta. En vårdcentral eller, vid svårare fall, psykiatrisk mottagning borde vara betydligt bättre ställen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast det är många problem som går ut över vardagen som ändå inte är en sjukdom så jag tycker att det där ska vara svårt.

      Kanske bra att det skapats en definition, men det känns som att sånt här brett ut sig hysteriskt det senaste decenniet och det kan ju inte vara vettigt.

      Radera
    2. Det är så klart oerhört svårt jobb för de som ska sätta definitionerna. För att man har problem är inte per automatik en sjukdom. För OCD har jag till exempel för mig att man har en gräns om att tvångstankarna ska ta minst en timme per dygn i anspråk, annars är det problematik som inte klassas som en sjukdom.

      En hypotes jag har är att sociala medier och liknande har påverkat väldigt mycket. Idag ser man folks fasader och man blir orolig för att man själv inte har det perfekta livet, förr sågs man mer ute i verkligheten och upplevde varandras brister på ett annat sätt. Min hypotes är då att detta är något som leder till ökad problematik med till exempel social fobi och andra ångestrelaterade sjukdomar.

      Sen är en annan hypotes att dagens samhälle kräver mer att alla är deltagande, förr var till exempel hemmafruar vanligt. Kan varit mycket vanligt med social fobi där. Men det var ju inget som syntes utåt för samhället utgick ju från att de skulle vara just hemma och ta hand om hushållet.

      Sen är en tredje hypotes att många fler idag självdiagnotiserar, något som leder till att det ser ut som att diagnoserna är vanligare än de är.

      För övrigt, 13,3 % var livstidsprevalens. Det betyder inte att 13,3 % av amerikanerna hade social fobi 1994 utan att 13,3 % av befolkningen under sitt liv vid något tillfälle haft, eller skulle ha, social fobi. Det kan ju till exempel vara så att symptomen kommer temporärt vid någon helt annan form av kris i livet, lite som Snålgrisen skrev i sitt svar nedanför. Det skulle också kunna vara ännu mer temporärt än så.

      Radera
    3. Att sociala medier påverkat köper jag (inte minst för att man där kan fråga folk om råd som inte har ett dugg kompetens för att uttala sig), men inte att dagens samhälle kräver mer - tvärtom! Jag tror att många söndercurlade människor hade blivit kanonmat för bara 30 år sedan.

      Radera
    4. I den delen av svaret syftade jag specifikt till hemmafruar. Där kan det funnits mycket dold problematik då det ju var accepterat av samhället att de stannade hemma.

      Att curla sönder människor borde också leda till mer problem då folk inte tvingas exponera sig för vissa situationer som de sedan blir osäkra inför. Detta borde kunna leda till att det utvecklas social fobi om det pågår en längre tid.

      Tror personligen att anledningarna är många. Så stora förändringar i hur vi lever, på så kort tid, har så klart sina biverkningar och den mentala hälsan är nog en av de saker som får ta mest smällar av förändringarna.

      Radera
    5. Jag ser på sjukdomar som reella problem, oavsett om det är cancer eller panikångest. Om tillståndet är mer eller mindre frammanat av omgivningens behandling är det ingen "riktig" sjukdom. Så om människor curlas till att utveckla social fobi för att de inte tvingas göra jobbiga saker är det något annat.

      Sen är jag medveten om att detta är extremt förenklat och att även dödliga sjukdomstillstånd som hjärt- och kärlsjukdomar till stor del kan vara livsstilsrelaterade, men om social fobi fullkomligt exploderar och orsaken (helt eller delvis) är olika grader av curling är det riktigt illa, både för individen och samhället.

      Radera
    6. Jag skulle vilja säga att det är ett av de större problmen vi har i samhället, att den psykiska ohälsan ökar. I slutändan är det troligen en kombination av massvis av orsaker och jag anser att det är oerhört viktigt att inte bara jobba med att behandla individerna utan faktiskt också "behandla" de identifierade strukturer som skapar problemen, på den punkten tror jag nämligen att vi alla kan göra något, du gör ju till exempel redan ett utmärkt jobb i att visa att man inte behöver leva enligt normerna.

      Radera
    7. Sen, en aspekt till: Fysisk aktivitet är ju enligt, vad jag förstått, i princip entydig forskning en mirakelkur för just den mentala hälsan, så dagens stillasittande livsstil hjälper nog knappast till, för all del...

      Radera
    8. Jag håller med om allt du säger, men eftersom resurserna är begränsade är det viktigt att inte lägga energi på när någon mår dåligt över att få krav ställda på sig, och framförallt att inte behandla känsla av obehag som en sjukdom.

      Radera
  4. Har själv under en period haft något som kanske kan liknas vid social fobi, och det önskar jag inte min värsta fiende. Det berodde på sannolikt på överansträngning, depression och annat som inte var så enkelt att förklara. Saker på jobbet som förut man ej reflekterade över som att hålla kortare föredrag, gå ut och äta på lunchen i en fullsatt restaurang blev under en period extremt ångestladdade situationer som helst undveks på grund av skakningar, kallsvettningar, hjärtklappning och en känsla av att svimma/dö. Jag önskar jag kunde få reda på exakt varför jag kände som jag gjorde, men det är nog önsketänkande. Jag lyckades slippa detta genom att göra några förändringar i livsstilen, släppa lite måsten, gå ner i arbetstid under ett år samt börja motionera mera. Alla tror jag upplever panikångest olika men jag som själv har haft det hade troligtvis inte ens klarat av att stå upp vid budgettavlan men mikrofoner, kameror etc pekandes mot mig. Då kan vi glömma att sätta upp hundralappar och liknande på tavlan. Hjärnan hade satt stopp för länge sen. Men som sagt, alla är olika och jag hade antagligen en betydligt mer allvarlig grad av social fobi/utbrändhet. Tack och lov blev det bättre. Sen finns det faktiskt ångestdämpande mediciner, även om jag av principskäl inte valde denna väg.

    Ett dåligt avsnitt av lyxfällan var det i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det jag dock reagerade mest på förutom personens till synes lindriga grad av "social fobi" var att man helt utan förkunskapskrav kan plocka ut 24000 kr efter skatt på att jobba på ICAs lager? Låter helt otroligt. Fråga den högskoleutbildade lärare, sjuksköterska eller valfritt annat yrke som kräver akademisk examen som gör detta utan typ 10 års erfarenhet. Det lät ju på företaget att de hade väldigt många sökande, då känns det ju inte motiverat med locklöner likt detta. Jo, jag antar att detta är med OB inräknat, men är ändå en fantasilön.

      Radera
    2. Jag kan gott tänka mig att det är ett helvete med riktig ångest. Jag är bara tveksam till om detta var det.

      Jag har inte sett mer än klippet i länken, så jag vet inget om programmet, men 24000 kr netto på Icas lager låter mycket, det håller jag med om. Förutsatt att hon inte hade massa övertid.

      Radera
    3. Det är inga som helst problem att lyfta 24 000 netto för ett i mångas tycka simpelt jobb utan förkunskapskrav.

      Det lönar sig inte att studera, det kan vi tacka flera parter för som pressat ihop lönestrukturen i flera decennier.

      Det förvånar mig att folk fortfarande förvånas över detta.

      Radera
    4. Så är det definitivt. Handlar det bara om att maximera inkomsten ska man nog helst sluta studera efter grundskolan.

      Radera
    5. Nja, skulle nog vilja påstå att gymnasiet i princip är ett krav men att studera vidare efter det ger oftast en sämre livsinkomst. Man kommer helt enkelt aldrig ikapp de år som man studerade. Detsamma gäller i viss utsträckning den gamla militärtjänstgöringen.

      Radera
    6. Idag är det kanske så. När jag gick gymnasiet fanns det folk som började jobba direkt efter nian. Jag har ingen koll på hur det gick, men på den tiden kunde man gå som lärling och faktiskt lära sig ett yrke utanför skolväsendet.

      Radera
    7. Hantverksutbildning. Man ska gå någon form av byggutbildning på gymnasiet, betyg etc är helt ovidkommande.
      Bara du har skött praktiken oklanderligt, noll timmars frånvaro under praktiken (går bra att skolka skolveckorna) ger dig jobb på det företaget.

      Inbetalning till tjp från 18 års ålder. När du är 25 år och inte supit upp alla pengarna så kan du sälja din lägenhet du köpte som 21åring och köpa hus. Gör du rätt med din inkomst så borde du kunna gå fire vid 50 års ålder.

      Normal byggarlön ligger på en dryg halv miljon om året ( och många ligger högre om bra ackord)

      Radera
    8. Jag har den där konservativa (?) synen på skolgång att ska man ändå gå där kan man lika gärna vara på plats och göra sitt bästa. Ingen kommer halvvägs in i karriären säga att "de där timmarna när jag skolkade för att röka och dricka kaffe med kompisarna var en viktig del av min utveckling".

      Radera
  5. ”I den specifika typen uppkommer ångestreaktionerna vid vissa situationer, till exempel då personen ska hålla ett föredrag”. - Oj vilken ångest jag hade på de få (2?) föredrag jag hade på gymnasiet (specialarbete) samt uni (examensarbete).

    På mitt första jobb hade de presentationsteknik i grupp en hel vecka för alla nya. Individuell coachning och videoupptagning var inslag. Resultatet var att jag gick från fullständigt vettskrämd till OK på några dagar. Andra gick från OK till superproffs.

    Den kursen skulle vara obligatorisk redan på gymnasiet. Mina amerikanska kollegor var mycket mer drillade och verkade veta vad de talade om, även om så inte var fallet alltid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle gissa att det är fel i huvudet på den som inte mådde dåligt över att hålla föredrag i skolan i ett ämne man hade noll intresse av för en publik som var helt ointresserade (möjligen med undantag för att några av dem hoppades att det skulle gå åt helvete).

      Att se sig själv hålla föredrag på video och analysera det i grupp vill jag också rekommendera, även om det är ett rent helvete där och då.

      Radera
    2. Jag kommer ihåg hela känslan av föredraget på gymnasiet även om det var 31 år sedan och det säger mycket om hur obehagligt det var...

      Kursen hade 2 kursledare och analysen med videovisning var individuell i ett rum utanför konferensrummet. Om alla hade varit inblandade i analysen hade det stressat mig oerhört. Fruktansvärt jobbig men nyttig kurs. Vissa gick den ett par gånger...

      Radera
    3. Jag har fått ståuppkomik analyserad av tjugo andra komiker och två kursledare. Det är otroligt vad lite komik det blir av att analysera humor. Men nyttigt.

      Radera
  6. Jag tror social fobi fanns även tidigare, men att det då inte behövdes en diagnos. Blyg, hette det då.

    Idag kan en medarbetare med ”social kompetens” klara sig väldigt långt på det. Och bara det. Den som är mindre social, men jobbar för två, får inte alltid den uppskattning den förtjänar. Och då är det ett problem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I de fall social fobi är vanlig blyghet ska det banne mig inte diagnosticeras nu heller. Men jag håller inte för otroligt att det händer. Däremot ska man jobba med blyghet när den är ett hinder, men inte inom en sjukvårdsapparat, det ska den enskilde individen göra.

      Radera