Tala är silver, tolka är guld

Jag hörde ett reportage från Sveriges Radio som blivit väldigt uppmärksammat. Reportern Katarina Gunnarsson intervjuar tre somaliska kvinnor i Tensta angående den höga arbetslösheten bland utrikesfödda.

Fatuma är folkhälsovetare. Okänd titel för mig, men hon håller tydligen studiecirklar i ”utsatta områden”. Knappast på svenska, därtill är hennes språkkunskaper alltför dåliga. Men allt är relativt.

Amun har bott 30 år i Sverige. Ändå är det svårt för mig att uppfatta vad hon säger. T ex kallar hon området Järva, där hon bor, för ”Harva”. Efter 30 år kan hon alltså inte ens säga var hon bor. Reportern säger att Amun nu är arbetslös. Jag undrar hur mycket hon jobbat innan dess.

Avslutningsvis Zeinab. Hon har jobbat i ett år av de tjugo år hon bott i Sverige. Jag ramlar inte baklänges av förvåning om det skulle framkomma att det jobbet i själva verket var en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd. Zeinab pratar nämligen inte svenska överhuvudtaget. Folkhälsovetar-Fatuma får tolka mellan henne och reportern.

Ämnet är alltså arbetslöshet och i vanlig ordning pratar man om utanförskap, ett begrepp man kan fylla med lite vad man vill. Vem är utanför, och varför? Vidare sägs att invandrare saknar kontaktnät. Jag tror att deras kontaktnät är större än mitt skulle vara i Järvaområdet, men om ingen i nätet jobbar hjälper ju inte det. Fatuma, som alltså har ett jobb (om än gissningsvis skattefinansierat) anger ”rasism mot svarta i slöja” som en orsak till arbetslösheten. Amun säger att ”det finns ingen lösning”. Det har hon nog sagt förut, för där har jag inga problem att höra vad hon säger. Och Zeinab säger ingenting. Enligt reportern skäms Zeinab för att hon glömt den svenska hon lärt sig på SFI.

Nu kanske någon tycker att jag är alldeles galen, men jag tänker att en tung anledning till dessa kvinnors långtidsarbetslöshet är att de knappt kan prata svenska och antagligen inte skriva överhuvudtaget. Vilket jobb i Sverige skulle de kunna ta? Om man inte ska skicka med en tolk på jobbet, men ska man anställa en för att kunna anställa en annan försvinner ju själva idén.

Ändå görs nog det ganska ofta. I Malmö är ett tolkföretag den största arbetsgivaren, enligt tidningen Fokus. Så vad är problemet? Alla invandrare i Sverige äldre än 16 år har tillgång till gratis språkundervisning i SFI, Svenska för invandrare. Varenda politiker säger att integration är jätteviktigt och att språket är nyckeln dit. Trots det sitter de här kvinnorna i Järva (och hundratusentals andra) utan att kunna säga mer än hej och goddag på svenska efter decennier i landet. Det är lätt att göra sig lustig över det, men det hjälper inte heller.

Jag märker stor skillnad på långväga invandrare i Sverige och Norge. Här i Norge talar de invandrare jag träffar i butiken eller pratar med på en kundtjänstavdelning bra norska. Ibland med brytning (som jag själv), men inte så att det stör förståelsen. Jag har hört flera intervjuer med invandrade löpare från samma region som kvinnorna i reportaget, ofta i samband med att de blivit norska medborgare och ska börja tävla för Norge. Samma där, bra norska trots bara några år i landet. För deras svenska konkurrenter är läget ett helt annat.

”Jeg heter Ole og liker å gå på tur!”

Så vad behöver göras? Ta bort den kostnadsfria tolkhjälpen efter några år i landet? Sluta erbjuda särskilda telefonlinjer till myndigheter på de stora invandrarspråken? Sänka bidragen efter X antal SFI-lektioner utan att klara ett examensprov? Jag vet inte, men bevisligen är inte detta ett övergående problem som försvinner bara man gör mer av samma. Något annat måste till.

Vad tycker ni? Och nu vill jag inte höra att alla invandrare är idioter. Inte bara för att jag då måste städa i kommentarsfältet utan också för att det inte leder samtalet framåt. Jag vägrar att tro att invandrare i just Sverige är obildbara.