Nästa del i serien Barnlös gubbe
gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska
översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska
översätts det med ”bortklemad unge”!
För att vara övertydlig pratar jag nu
alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika
åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är
själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men
Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag
hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra
svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.
Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.
”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”
Om de istället
vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år
sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder
utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket
på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet
hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet,
men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra
saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla
föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen
som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan
maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.
En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid.
Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden.
Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i
trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller
problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning
eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man
antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit
ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.
Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper
för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i
skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här?
Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda
vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt
annat kommer att anpassas efter.
Haha, sa jäkla rätt du har Sparo. Jag minns en närstaende till mig som var petig med maten som liten, men som vuxen drack han blod och galla fran en orm när han var i Kina. Det skulle jag ha hoppat.
SvaraRaderaNumera far jag tänka efter när jag bjuder vänner pa middag. En äter inte kött pa ben, en annan äter inte fisk, nagon gillar inte svamp. Men det är ok, de har prövat och alla gillar inte allt. Själv är jag allätare, men undviker kapris och nagra andra produkter. Men aldrig att jag inte skulle äta det jag blir serverad. Curlade barn far det nog inte lätt i livet.
/Annika
Ja, det är fint att vara anpassningsbar, men man kan inte anpassa allt till alla. När jag blir bjuden på mat är jag nöjd om kocken låter bli att blanda kött med allt annat. Jag kan äta potatis och ett salladsblad, helt okej. Men inte när man lägger potatisen i ett uppläggningsfat som man häll sky från köttet över. Det går inte att klaga när man blir bjuden, men jag hade känt mig mer inkluderad om värden brytt sig om vad jag äter. Men det är klart, hade min önskelista varit "torrt och krispigt" vore det en annan sak.
RaderaCurlade barn kommer att få det motigt, helt klart. Dessutom går de nog miste om mycket.
Ja, då de allra flesta elever nuförtiden har (skaffat sig) en diagnos av något slag som skolan måste ta hänsyn till så är det knappast konstigt att även de som inte har någon dylik försöker skaffa sig en. Vem vill inte vara med i gänget liksom?
SvaraRaderahttps://www.skolverket.se/styrning-och-ansvar/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/extra-anpassningar-sarskilt-stod-och-atgardsprogram
Ja, det lät nästan så i inslaget, som att hon inte ville sticka ut genom att inte ha specialkost.
RaderaJa de sätter diagnoser på allt så tröttsamt. Har inte folk ADHD autism så är de introverta extroverta, högkänsliga som i o f s inte är några diagnoser men det är som om man måste etikettera sig eller andra hela tiden. För att inte tala om alla narcissister och psykopater som det verkar vara ett överflöd av. Arfid låter typ som sulfid.
SvaraRaderaNär jag var liten åt jag sardiner, ål, äpplen och knäckebröd förutom till jul då åt jag prinskorv, det har gått över. Är helt emot att kasta ungarna i sjön när de ska lära sig simma som kunde hände förr eller att tvinga i dem mat tills de kräks, vilket hände mig i skolan. Idag har pendeln svängt åt andra hållet och många barn är i centrum ständigt som små prinsar och prinsessor och blir tråkiga. / Eme
Balans är bra! Lyssna på barn, men bli inte en slav under deras önskemål.
RaderaPotatischips är både torrt och krispigt, kanske skall jag försöka få tag på en sådan där diagnos.
SvaraRaderaChips är gott, men nog går det till en gräns när man hade ätit vad som helst hellre än ytterligare ett chipsflarn som kläggar fast i gommen.
RaderaSåg just att det finns vitlökschips. Utmärkt att bjuda på!
RaderaMmhmmh. Jag har en unge som var jävligt knepig med mat i några år. Inte lika knepig nu (övre tonåren). När vi insåg (vi vuxna alltså) att när ungen hela tiden erbjöds alternativ (av oss såklart) så är det inte så konstigt att de börjar välja det som är godast (för dem) vilket är ett sluttande plan.
SvaraRaderaNär vi bestämde oss för att bara köra på stilen ”Vi vuxna bestämmer vad, ungen bestämmer hur mycket” så var de flesta matproblemen ur världen på några månader. Ja, det innebar ibland att han inte åt något till middag. Men det blev ingen kvällsmacka, tvsnacks eller liknande heller den kvällen. Att också låta barnet lägga på sin tallrik det som är dukat på bordet istället för att få en tallrik med vad vi lagt på den hjälpte.
Med det sagt, alla barn är unika (nåja…) och man får göra så gott man kan som förälder.
Det är säkert många utmaningar med att vara förälder och jag fattar att det är lätt att hamna i den där fällan, men undrar om inte ungen också fick en behagligare tillvaro efter att ni satt ner foten.
RaderaJo. Han är fortfarande knepig. Men hanterbar på ett helt annat sett.
RaderaDessutom, speciellt för killar, när de kommer i puberteten och har sin hyfsat extrema tillväxtfas där de växer mycket är de konstant hungriga. Hunger är den bästa kryddan. Se till att inte ha skräpmat hemma så kommer de äta nyttigt skit för att bli mätta...
Det hörde jag en expert om, att genom att äta nyttig mat kan du få "cravings" efter nyttig mat. Är du van att äta skräp är det vad kroppen kommer att skrika efter.
RaderaDet är ju så populärt med diagnoser nu för tiden, och jag kände mig lite utanför. Men! Med hjälp av internet hittade jag just min egen diagnos: DUM. Jag vet inte riktigt vad det betyder, men det låter bra.
SvaraRaderaDen diagnosen har jag fått flera gånger på Twitter, men jag är lite osäker på de läkarnas kompetens :-)
RaderaDet brukar vara mycket värre epitet på twitter, "dum" är nästan en komplimang där.
RaderaJag har svårt att ta internet-epitet på allvar när det inte backas upp på något sätt. Då blir det nästan som ett kvitto att man själv har bra argument som är svåra att slå hål på.
RaderaVad kul att du skrev om detta just idag. Våra döttrar på 11 och 13 har fått lära sig att äta maten som serveras, sen kanske jag inte serverar den mat dom inte äter så mycket av varenda dag. i lördags var våra vänners sjuåring på besök utan sina föräldrar, tog en tugga av maten. Sa att hon var mätt. Viket hon såklart inte var. Så min sambo gav henne lite glass, samt en macka sen. Det hade jag inte gjort, men det var sambons beslut. Vi båda är helt säker på att det curlas ständigt i det hemmet angående mat till barnen.
SvaraRaderaJag hade nog likt sambon valt den enkla vägen där. Andras barn får andra uppfostra, även om det säkert hade varit bra att sätta ner foten även där.
RaderaMinns själv att folk tyckte jag var bortskämd som fick typ den mat jag ville ha. Minns bara att min mamma var väldigt liten i maten när hon var liten och hennes föräldrar var oroliga över henne så de laga den mat hon ville ha för att få henne att överleva. Men jag fick en fråga om "ja men hur var det när du blev bjuden på mat borta". Jag sa de är väl skillnad på att vara bortskämd och oförskämd. Jag åt alltid vad som serverades borta. Oavsett om jag gillade de eller inte. Samma sak i skolan, man hittade väl alltid nåt. Jag avskydde vispgröt men då fyllde man väl på med knäckebröd så man klarade sig. Men svårt att se de som någon sjukdom men idag är väl allt som inte "som man tänkt" en sjukdom, dagens föräldrar verkar oroa sig väldigt mycket mer.
SvaraRaderaJa, i skolan fanns sallad och knäckebröd. Säkert inte väldigt näringsrikt, men nog tusan blev man mätt om man ville. I övrigt minns jag att vi konstant gnällde på skolmaten, det hörde liksom till.
RaderaNej nu blir jag faktiskt lite ledsen när allt om arfid och liknande ätstörningar viftas bort som ”krångliga och bortskämda ungar”. En person med t.ex. autism, som upplever sinnesintryck på annat sätt än andra, kan mycket väl ha problem med vissa smaker och konsistenser! Jag har ett barn med diagnos inom autismspektrum (asperger då diagnosen sattes), som under hela barndomen var extremt känslig för konsistenser och smaker. Syran i jordgubbar och andra bär fick honom nästan att kräkas. Kladdig och ihoprörd mat gick bort, allt måste ligga separat på tallriken och fick inte ha sås på sig. Nu, som ung vuxen, äter han lite mer ”normalt”, men fortfarande inte frukt och bär. Syskonet åt som liten det mesta med glatt humör, men har sedan tonåren (är nu drygt 20) utvecklat arfid och har jättesvårt med viss mat. Har ADHD och misstänker autism i någon grad. Vem är ni att säga att allt detta bara är trams? Det är rätt respektlöst enligt min mening. De krånglar ju inte för att jäklas, och önskar inget annat än att kunna äta som alla andra.
SvaraRadera"Arfid och liknande ätstörningar". Vad finns det för liknande ätstörningar? Och är det verkligen en ätstörning att bara vilja äta "torrt och krispigt"?
RaderaJag fattar att personer med vissa diagnoser har problem med mat, men för mig som lekman känns det då som att problemet ligger i den diagnosen och att arfid är något man hittat på för att, av någon anledning, gör det till en separat problematik.
"Vem är ni att säga att allt detta bara är trams?"
Vem har sagt det? Jag har inte gjort det, Mannerheim gjorde det inte i sitt Twittersvar och jag tycker inte att någon i kommentarsfältet heller har gjort det än så länge.
Om du nu ska märka ord så menade jag med ”liknande ätstörningar” liknande problem hos personer som inte specifikt har diagnosen arfid eller diagnoser över huvud taget. Det är möjligt att det var överflödiga ord men nu blev det så.
Radera”Är det verkligen en ätstörning att bara vilja äta ”torrt och krispigt”?” Ja, det är det väl om annan mat i princip får en att kräkas?
”Trams” var mitt eget ordval utifrån min uppfattning av andemeningen i ditt inlägg och flera av kommentarerna. Jag ville bara ge lite mothugg eftersom jag tycker att det är lite för onyanserat att bara vifta bort arfid som något man hittat på. Bara för att diagnosen är ny behöver den ju inte vara felaktig. (Och nej, du har inte använt ordet felaktig, men jag tolkar dig så.)
"Jag fattar att personer med vissa diagnoser har problem med mat, men för mig som lekman känns det då som att problemet ligger i den diagnosen och att arfid är något man hittat på för att, av någon anledning, gör det till en separat problematik."
RaderaDet är väl ganska praktiskt att sätta en separat etikett på arfid. Den kanske ofta hänger ihop med autism, men det är ju inte alla med autismdiagnos som har arfid och vice versa.
Jag försöker inte märka ord utan bli klokare. Min bild är att arfid är ett uttryck för en diagnosinflation, i brist på bättre ord.
RaderaNej, diagnosen behöver inte vara felaktig bara för att den är ny, men den behöver inte heller vara korrekt bara för att personer som har sin inkomst från att jobba med diagnoser har hittat på ännu en. Tvärtom tycker jag att personer som sliter med riktiga diagnoser (och deras anhöriga) borde vara de första att vilja ha in fler och möjligen tvivelaktiga, för det riskerar att personer som inte är insatta till slut ser allt diagnosticerande som humbug, och det tror jag vore väldigt olyckligt.
Jag antar att du menar ”borde vara de sista att vilja ha in fler”. 😊 Men du anser uppenbarligen att arfid inte är en ”riktig diagnos” och det får stå för dig. Det ger ju många bloggkommentarer om inte annat.
RaderaJag skulle snarare säga att jag ifrågasätter om det är en riktig diagnos. Hittills tycker jag att ni som berättat om erfarenheter av egna barn ganska tydligt visat att för att problemen ska vara på diagnosnivå har ofta arfid-barn andra diagnoser, så då är kanske matproblemen ett uttryck för dessa diagnoser, inte en egen.
RaderaI mitt fall är ARFID definitivt ett uttryck för min autism. Jag befinner mig ofta utanför min bekvämlighetszon — betydligt oftare så än personer utan autism — och utsätts ständigt för olika utmaningar. Det har alltså ingenting med uppfostran att göra, och det betyder inte att jag inte försöker utmana mig själv. Vissa utmaningar blir ändå alldeles för svåra att hantera, till exempel att äta mat med en viss konsistens.
RaderaUtmaningarna bör vara lagom stora, d v s hanterbara men inte så överväldigande att de gör livet outhärdligt. Att äta vissa typer av mat eller mat med specifika konsistenser är så obehagligt för mig att jag hellre går hungrig. Många personer utan autism har svårt att förstå vad sensoriskt obehag innebär!
Vissa personer har autistiska drag — t ex. ARFID och/eller annan sensorisk överkänslighet — utan att uppfylla de resterande diagnoskriterierna för någon specifik diagnos. Så det finns definitivt personer som "bara" har problematik som faller inom ARFID!
""Vem är ni att säga att allt detta bara är trams?"
RaderaVem har sagt det? Jag har inte gjort det, Mannerheim gjorde det inte i sitt Twittersvar och jag tycker inte att någon i kommentarsfältet heller har gjort det än så länge."
Jag får korrigera mig själv: Jag svarade igår 12.17 på ovanstående att "trams" var mitt eget ordval utifrån hur jag uppfattade andemeningen i ditt inlägg. Nu ser jag att du faktiskt i din tweet skrev ordagrant "Det var innan det blev en diagnos av tramset." Så det var faktiskt inte mitt ordval utan ditt i alla fall. :)
Anonym: "Vissa personer har autistiska drag — t ex. ARFID och/eller annan sensorisk överkänslighet — utan att uppfylla de resterande diagnoskriterierna för någon specifik diagnos. Så det finns definitivt personer som 'bara' har problematik som faller inom ARFID!"
RaderaDet låter trots allt som ett rätt tydligt samband.
Alice: Okej, då får jag backa lite. Skyller ändå lite på att Twittergränsen på 240 tecken gör uttrycken i spetsigaste laget ibland. Det var lite onyanserat.
Jag hade stora besvär med viss mat när jag växte upp och inte blev jag hjälpt av att t v i n g a s äta i barnbespisningen med resultatet att jag kräktes när jag fick gå därifrån.
SvaraRaderaJag upplevde att jag inte kunde svälja kött hur länge jag än tuggade och såser och stuvningar var kraftigt äckelframkallande.
Jag fick ibland laga min egen mat om det serverades nåt enligt ovan.
Men vart efter åren gick så försvann de flesta aversionerna och nu är det nog bara keso som gör mig kräkfärdig. 😜
Så jag anser mig frisk nu från vad det nu kan vara för diagnos jag borde fått?
Keso som är så gott ;-)
RaderaJag tror inte heller att det är bra att tvinga ett barn att tömma tallriken i skolbespisningen till varje pris, men så finns det ju sallad, bröd, eventuellt filmjölk, så kanske någonting kan passa om man accepterar att man inte alltid får sin favoriträtt serverad.
Jag vet ju inte hur du blev fri från aversionerna, men jag gissar att du blev tvungen att utmana dem.
Eftersom nästan alla ungar har någon specialkost -diagnos numera är det nog lika bra att lägga ner det där med skolmat.
SvaraRaderaEller inte krångla till det så mycket. T ex anser jag att ett vegetariskt alternativ borde funka för alla som kräver särskild mat av religiösa skäl. Och passar inte det - ta med egen mat eller ät hemma.
RaderaNär jag var ung var det många barn som inte åt fläskkött i skolan, men det skolmåltidsbiträde som jobbade extra i korvkiosken upptäckte att Gud tydligen verkade göra ett undantag för korv & pommes frites.
Jobbade på en restaurang som serverade skolmaten för 30+ år sedan. Liten utbyggds skola. Läraren (en enda) var vegetarian. Det fanns inte ett skit vi kunde servera henne som hon inte kunde gnälla på och säga inte dög.
RaderaRätt som det var en dag efter de vart på utflykt träffade jag henne och klassen vid busshållplatsen (och lokala korvmojjen) där hon stod med en korv m bröd halvvägs in…
Jag: men…? Är inte du vegetarian?
Hon: jo. Men jag var så hungrig nu så då får en korv duga.
Dan efter hade vi dukat upp 3 st korv m bröd till henne.
Hon: vart är min mat?
Jag: där! Å pekade på korven
Hon: men det är ju inte vegetariskt?!
Jag: nä. Men då är det ju bara att vänta tills du e så pass hungrig att det duger.
Anonym 13:33: jag skrattade gott!
Radera/Annika
Helt rätt agerat!
RaderaNej, vänta lite här nu. Arfid är en ätstörning som många med exempelvis autism har. Jag har tre barn. Uppfostrade likadant, inget klemande. Två av dem har autism, ändå inget klemande. Den ena av dem har arfid och klarar inte av all mat! Att ha svårt för viss konsistens på mat eller vissa smaker är typiskt för autism och inget som man kan trolla bort genom just "klema mindre med ungen så äter h*n nog när h*n är hungrig".
SvaraRaderaFast det funkar ju inte så. En autistisk hjärna funkar inte likadant som en neurotypisk, och en unge med autism och arfid kan mycket väl komma på tanken att bara äta knäckebröd och inget annat. Det blir verkligen inte bättre av att man traumatiserar ungen genom att tvinga i mat som ungen kräks av! Att bli bemött på det här sättet som du skriver gör det inte lättare, snarare tvärtom. Är det inte viktigare att barnen äter något alls och klarar av skolan än att de tvingas äta allt som man gjorde på skolbespisningarna förr? Hur många ungar fick sitta kvar tills de kräktes i tallriken?
Jag brukar gilla dina inlägg men här hade du nog lite otur när du tänkte.
❤
RaderaAlltid någon på extremkanten som känner sig kränkt. Klart det finns undantag, men då skulle det inte bli mycket till blogg om alla promt ska klappas medhårs.
RaderaHade jag otur när jag tänkte eller hade du otur när du läste? Jag har t ex inte med ett ord föreslagit att man ska tvinga ungar att äta tills de kräks. Så frågan är, ska jag försvara det jag skriver eller ska jag försvara det du upplever att jag tänker när jag skriver? Det sistnämnda är såklart helt omöjligt.
RaderaT ex har jag inte ifrågasatt att autism existerar eller att autistiska hjärnor funkar annorlunda, och det du beskriver är ju just autism, och vilka eventuella ätstörningar det kan föra med sig. Varför ska man kalla det för arfid? En uppenbar risk jag ser är just att bortklemade barn utan autism ser sin chans hänga med på diagnoståget.
Vi hade matvakter i skolbespisningen! Om man inte åt upp fick man sitta kvar tills det ringde in. Tänk att det blev folk av mig ändå, äter allt som bjuds (även surströmming).
SvaraRaderaJag är så gammal och glömsk att jag inte kommer ihåg hur det funkade i mina skolor. Men folk tror jag att jag blev.
RaderaJag hade själv 'problem' med mat när jag var barn. Inte för att jag tror det var någon diagnos, utan att vissa människor och speciellt när man är barn har så oförstörda smaklökar att alla smaker smakar mer heöt enkelt. Tror jag såg något program om supertasters för några år sedan och kände igen mig i allt.
SvaraRaderaIaf närnjag var barn fick jag inte gå från bordet innan maten var uppätet. Jag kunde sitta 1,5 timmar och långsamt pina i mig maten.natt kasta fanns inte. I skolan åt jag knäckebröd (bara) och kom hem alldeles slut. Npgon anpassning där fanns inte heller.
De var först när jag själv blev vuxen o åt mat o provade frivilligt som detta försvann, idag äter jag det mesta (men absolut inte kaffe eller öl,nsprit o vin)
Tror som EM är inne på, medelväg. För tvång är absolut inte rätt.
Jag tror inte heller på tvång, men anpassar man allt efter barn kommer de fortsätta att vara barn oavsett ålder.
RaderaJag blev nyfiken och sökte på supertasters. Det fanns massor av info och verkar vara ett vedertaget begrepp. Supertasters har bla fler smakreceptorer på tungan som gör att mat smakar annorlunda jämfört med icke supertasters. Så en fysisk skillnad alltså.
RaderaSuper tasters har bl a svårt för bittra smaker (stor igenkänning).
https://health.clevelandclinic.org/what-it-means-to-be-a-supertaster
Det finns säkert olika orsaker att man är petig med maten, allt från bortskämda barn till diagnos till fler smakreceptorer.
Jag tror man ska prova olika slags mat för att utmana smaklökarna, men givetvis utan tvång om att äta upp. Det funkade på mig (tillslut)
Hanna -supertasten
Det tror jag med.
RaderaSedan undrar jag vem som gillar bittra smaker, oavsett smakreceptorer.
Kaffe är extremt bittert :-D
RaderaOch öl med! Smakar bara beskt
RaderaPå öl är jag med dig, helt värdelös smak på alla sätt och vis. Inte ens som sextonåring brukade jag kunna pressa ner tillräckligt för att få den yrsel jag önskade.
RaderaHar aldrig någonsin druckit en hel öl. Däremot jättegott som ingrediens i högrevschiligryta,....skriver jag samtidigt som jag åter igen kommer ihåg att du är vegetarian. Så glöm det sista: D
RaderaDet kan ju funka bra i högrevschiligryta (som låter för dyrt även om jag hade ätit kött) trots att jag inte kommer att äta det.
RaderaJag brukar tycka att det finns för många hittepådiagnoser, barnen är bortskämda och kräsna.
SvaraRaderaMen just det här tror jag är en riktig diagnos, och jag baserar det på att jag har jobbat med två sådan ungdomar/elever.
De ville så gärna äta korv i bröd när det var utedagar i skolan, de ville äta pastasallad när de var på vandringar. När det var födelsedagskalas så ville de vara med och äta men det var stört omöjligt. De båda ungdomarna jag jobbade med de kände inte varandra och gick inte ens i samma skola men båda hade liknande tyckande om maten. Maten skulle vara torr och helst åt
det beiga hållet, absolut ingen sås på något. Fiskpinnar, pommes, hamburgare gick ner så länge de var torra minsta lilla vått på så blev det stört omöjligt.
När jag jobbade så hade jag kontakt med en professor som forskade
om det här, kontakten var inte så långvarig men han berättade mycket om sjukdomen för mig. Av professorn fick jag veta att det är en sjukdom som inte går över.
Av de två eleverna jag jobbat med så är en idag 27 år och jag pratar med honom ibland. Han har samma besvär än idag men såg ändå välnärd ut. Han går på kontroller för att se till att han får i sig tillräckligt med vitaminer. Så, summa summarum, jag tror på de barn som inte kan få i sig viss mat.
Omöjligt för mig att säga något om det såklart, vad som hade kunnat göras annorlunda osv. Och jag tror inte att något barn simulerar detta för att göra sig intressant, det är säkert reella problem.
RaderaJovisst, men det kanske finns en underliggande sjukdom som gör att man inte äter vissa saker.
SvaraRaderaSom autism ex , man ska nog vara tänka lite bredare , Det finns personer som man kan uppfatta som helt ”normala” fast har det.
David
Men i de fallen är ju autism diagnosen. Har man artros skapar man inte en ny diagnos för varje led som drabbas.
RaderaEnligt ett facebookinlägg av Karolinska Instutet den 28 april 2025 så har mellan 15 och 50 procent av personer med ARFID även autism. Resten då? Om de nu har dessa problem så är det väl inte fel att sätta ett namn på just dessa ätproblem. Om nu arfid ibland hänger ihop med autism och ibland med sjukdomar/faktorer av annat slag så måste man ju ändå samla besvären med maten under någon sorts benämning. "Bortklemade ungar" tycker jag inte är en lämplig benämning...
RaderaOm vi vänder på frågeställningen, tycker du att alla autismfria barn som vägrar att äta annat än favoriträtten ska ha arfid-diagnos? Det skulle i så fall betyda att du inte anser att fenomenet bortklemad eller curlad unge existerar.
RaderaNej, jag tycker inte att alla autismfria barn som vägrar att äta annat än favoriträtten ska ha arfid-diagnos. Det finns säkert i den gruppen en andel ”bortklemade/curlade ungar” som skulle kunna bredda sin matrepertoar. Men du tycker tydligen att ingen ska ha en arfid-diagnos, utan den ska bara inordnas under eventuella andra diagnoser. Och har man ingen annan diagnos så är man bara bortklemad. Det är där jag inte kan hålla med dig. Men så får det väl vara då. Jag uppskattar fortfarande det mesta du bloggar om och man kan ju inte vara ense om allt.
Radera"Men du tycker tydligen att ingen ska ha en arfid-diagnos, utan den ska bara inordnas under eventuella andra diagnoser."
RaderaEventuella? Finns det någon enda med rimlig arfid-diagnos som inte har andra diagnoser? Jag vet inte, men det är möjligt. Hur som helst spelar själva diagnosticerandet ingen roll för mig. Vården kan trycka ut bokstavskombinationer i parti och minut. Det väsentliga är att inte barn drabbas i onödan och där tror jag att sådana här diagnoser är livsfarliga. Som jag skriver: "Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar". Det är varken mamman eller samhället som är den stora förloraren här, det är dottern.
"Finns det någon enda med rimlig arfid-diagnos som inte har andra diagnoser?"
RaderaJa, det gör det! "Även om ARFID ofta förekommer tillsammans med andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är det viktigt att ställa en särskild ARFID-diagnos.
– En vanlig missuppfattning är att ARFID beror på autism men så är det inte. Med en separat diagnos kan rätt behandling sättas in och matproblemen får den särskilda uppmärksamhet som de kräver. Det finns också många barn med ARFID som inte har autism eller annan NPF, säger Lisa Dinkler."
https://www.habilitering.se/kunskap-och-stod/temasidor/mat-och-maltider/arfid-nytt-namn-pa-kand-atstorning/arfid-vaxer-inte-bort/
Arfid ligger inom anorexi. Vår tids dödligaste psykiska sjukdom. Som förälder till ett svårt drabbat barn kan jag bara (återigen) konstatera att de flesta vet inte ett skit om detta. Inte ens konstiga expat bloggare i Norge..
SvaraRaderaDet måste vara otroligt tufft. Hoppas ditt barn och ni anhöriga får vettig hjälp. Håller med om att okunskapen är stor.
RaderaGenom att ge mig det tillmälet har du åtminstone tydligt visat att ditt intresse av en saklig och vuxen diskussion med mig är exakt noll, så jag önskar dig en fin dag.
RaderaJag brukar alltid säga till mina barn att man äter det som serveras. Det går utmärkt att inte äta men då blir ni hungriga. Svårare än så är det inte.
SvaraRaderaDet finns dock människor som väljer att inte äta. Anorexi är på riktigt och det är en dödlig sjukdom.
RaderaJag hoppas och tror att alla vuxna - egentligen - fattar att det inte är de sjuka extremfallen vi diskuterar.
RaderaJa, det är alltid någon som ska täppa till diskussion med att ta till ytterligheter, de flesta vuxna vet nog vad anorexia är och att det är en mycket svår sjukdom, finns nog nästan ingen som betvivlar det eller säger att den inte finns.
RaderaÄmnet här var ju i första hand bortskämda barn och en diagnos som heter Arfid som i alla fall jag aldrig har hört talas om, nu verkar den bland annat vara kopplad till autism och att man även kan ha Arfid utan annan diagnos, jag vet för lite så jag backar.
Har däremot kockat på dagis och introducerat nya maträtter som brukade gå hem efter ett par tre gånger och alla åt mer eller mindre. En annan sak var också att personal fick hålla inne med vad de inte gillade däremot vara positiva om de tyckte det var gott. Alla barn kan ju vara kinkiga med mat utan att ha diagnos och då brukar de oftast gå bra efter ett tag även om det finns någon maträtt man aldrig kommer att tycka om./Eme
Ja, det finns alltid exempel som bevisar eller motbevisar allt. Att gå ner på sådan detaljnivå gör diskussioner nästan omöjliga.
RaderaSmart tänkt med personalen där!
Problemet är att när en stor del av befolkningen ser sig som sjuka och funktionshindrade och kräver stöd tar det resurser från dem som verkligen behöver. Min uppfattning är att Sverige dignar under detta problem.
SvaraRaderaOm Sverige dignar kan jag inte avgöra, men det känns åtminstone som ett ökande problem.
Radera