”Mat eller medicin”

Det finns fattiga människor. Kanske är Susann, 61, som Aftonbladet skriver om, en av dem. Det är svårt att veta med den väldigt knapphändiga informationen. Som vanligt i sådana artiklar.

Vad som också nästan alltid ingår i historien är att personer som omnämns som fattiga inte har råd med mat. Oftast – om än inte helt undantagslöst – är de också överviktiga. Jag fattar att man kan vara både hungrig och överviktig samtidigt, men det ger åtminstone inte den svaga eller obefintliga bevisningen ytterligare styrka utan gör att jag tvärtom tänker att här är det något de inte berättar.

I Sveriges stadsmissioners fattigdomsrapport omnämns Susann (på sida 19). Där står att hon jobbat hela livet, men att ekonomin alltid varit pressad. Varför den varit det får vi inte veta. Jag förstår om den är pressad nu, när hon går på a-kassa och hennes man är sjukskriven, men det faktum att inkomsten sjunkit gör henne inte till sanningsvittne. En enkel sökning visar att hon har bil och husvagn och att hon och maken så sent som i juli flyttade in i en bostadsrätt.

Så när Stadsmissionen och Aftonbladet skriver att hon inte har råd med både mat och medicin utan att nämna en enda siffra är jag ledsen, men jag behöver något slags underlag för att köpa det. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag tro att någon enda svensk måste välja mellan att äta sig mätt eller hämta ut receptbelagd medicin.

Men på en punkt vill jag ge Susann upprättelse. Det finns naturligtvis ingen anledning att en drygt sextioårig, delvis handikappad tant ska tvingas söka tjugo jobb i månaden (för övrigt den enda siffra som nämns i historien om Susann). Hon kommer inte närmare en anställning för det. Låt henne slippa söka jobb hon inte kan få, och låt oss slippa rövarhistorier om fattiga personers val mellan mat och medicin. Det enda de riskerar att leda till är att devalvera värdet av berättelser om riktig fattigdom. Ni vet, sådan fattigdom som kan styrkas med tal och fakta.