onsdag 11 mars 2026

Spara in i döden

Jag fick ett tips i kommentarsfältet om en tråd i Rikatillsammans-forumet. Läs gärna hela första inlägget, men det här var det mest centrala budskapet:

Jag upplever att det är många som lever otroligt sparsamt (obs, självvalt och utan att lida!) för att lägga undan massor med pengar, och att det ofta nämns att det är på lång sikt eller till pensionen. 

Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen? Och är ni inte rädda alls för att gå miste om en massa saker medan kroppen är pigg och frisk, som pengar inte kan lösa längre fram? Och; om det är okej att leva sparsmakat i 40 år för att uppnå det, då kan du uppenbarligen trivas gott utan alla de där pengarna, så kommer du ens få något ut av att vara rik när du är gammal?


Fullt på kontot!

Äntligen ett rimligt ifrågasättande av FIRE, till skillnad från allt skuldbeläggande och galna matematiska kullerbyttor. Jag vill ge trådskaparen rätt. Det finns absolut en risk att spara sig igenom livet för att sedan dö.

Mitt svar är att jag inte tror på att spara hårt i ett par decennier. Det är en sak att extremspara i upp till ett år för att få råd med en större utgift som en resa eller ett husköp, men ska man spara år efter år bör man göra det på ett sätt som är förenligt med ett gott liv, annars blir det för slitigt. På det sättet blir det heller inte så stora omställningar. Om man först ska leva som en kyrkråtta blir det nog en utmaning att plötsligt börja skvätta pengar omkring sig, i fall det är målet.

Jag trivs med att köra en gammal bil, odla mat, leta extrapriser och försöka tjäna pengar på hobbies. Vidare har jag inget intresse av lyxiga restaurangbesök, årgångswhisky eller att resa dyrt. Däremot ser jag ett egenvärde i att ha pengar på kontot. Här är två av svaren trådskaparen fick på det temat:

Jag skulle må bra av bara vetskapen att jag KAN köpa eller göra olika saker. Det i sig ger en bra känsla även om jag inte slår till.” 

Precis, ekonomiskt oberoende ger frihet, och friheten har ett värde i sig även om den inte används till något särskilt. Trygghet har också ett stort värde. Så man behöver inte 'göra något' med sina pengar för att de ska vara till nytta för en.

Jag har med andra ord inte unnat mig mer lyx i takt med att jag blivit äldre och rikare. Jag har istället unnat mig mer frihet och uppskattar att kunna välja bort sånt som inte är kul. Kanske kommer jag i framtiden välja bort att skotta snö eller rensa avlopp. Det jag redan nu och de senaste tjugo åren unnat mig är att välja bort jobbuppdrag som inte känns kul.

Samtidigt finns det en risk där med. Att underhålla hus och bil är ett sätt att hålla sig aktiv, både i kropp och själ. Har man barn finns ytterligare en risk med bekvämligheten, som formulerades så här i tråden:

Ni i tråden som svarat att ni köper er fria från tråkiga arbetsuppgifter och/eller 'kastar pengar' på problem för att lösa dem, och samtidigt har barn i hushållet, hur resonerar ni kring vilken verklighetsuppfattning det ger dem? Ser ni någon risk med detta gällande hur det påverkar deras egen 'verktygslåda' och driv?

Trots att jag inte har barn ser jag den risken. Jag tycker t ex att det är beklagligt att det av många nu ses som självklart att betala för att låta andra tvätta, städa och byta däck på bilen. Eller för den delen beställa hem mat, antingen i form av färdiga matkassar eller färdiglagad Foodora-mat.

Men nu har jag kanske kommit lite ifrån ämnet, särskilt det där med att ”få något ut av att vara rik när du är gammal”. Just den biten kommer det en liten uppföljning på i morgon.

33 kommentarer:

  1. Nu närmar jag ju mig döden, visst det gör ju alla men det finns en mer påtaglig och närvarande insikt att en dag tar det slut. Vad är det då för mening med att sitta på en hög med pengar utan att göra något annat än att sitta där.
    Samtidigt vill jag ha trygghet. Sätter sprätt på en del som jag tycker är roligt eller intressant, samtidigt som jag spar för utgifter som kan komma när jag blir äldre. Blir det något över när jag dör går det till välgörande ändamål, då är jag nöjd.
    Snubblade på ordet "sparsmakad" som känns fel i sammanhanget, då är man kräsen och nogräknad och nöjer sig endast med det bästa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en balansgång när man inte sitter på facit, vare sig om framtida avkastning eller vet när man ska dö. Ytterligare en parameter skulle kunna vara framtida arvs- och gåvoskatter. Om det inte är staten som är det välgörande ändamålet (och det är det nog inte för särskilt många) vill man ju att pengarna går dit man vill, inte efter avdrag av X procent.

      Jag håller med om att ordet "sparsmakad" var fel i sammanhanget. Han/hon borde ha låtit bli att krångla till det och bara skrivit "sparsamt".

      Radera
  2. Jag har barn och skulle aldrig för mitt liv lägga ut städ, tvätt, handla, laga mat och dylika sysslor på någon annan. Alla de sysslorna gör jag tillsammans med mina barn. Ja, de gnäller som fan över att det är tråkigt, de hellre vill gejma och annat. Mitt svar är alltid: Ni slipper, då får ni börja betala för att bo här (De är inte myndiga med egna inkomster).

    Några sysslor lägger jag dock ut på andra. Byta däck får däckhotellet göra lixom tvätt etc, mest för att det är en sån firmabil där det ”ingår” i avtalet. Innan jag hade firmabil gjordes det på uppfarten.Klippa håret lägger jag oxå ut på andra :) Har en bekant som vägrar det dock, hans ungar visste inte ens att det fanns frisörer till för några år sen haha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som talesperson för alla som varit barn vill jag uttrycka min tacksamhet till er föräldrar, för att jag fick lära mig hur man handlar, lagar mat, tvättar och städar.

      Av någon anledning klippte mina föräldrar mig när jag var liten, innan jag började skolan. Och på slutet fick jag klippa dem, både mamma och pappa. Åtminstone på mamma hade jag kunnat hämnas med en pottklippning :-)

      Radera
  3. Folk överlag ser inga konstigheter att lägga stora summor på sina intressen. Lägger man mycket pengar på fiske, jakt, gamla bilar, golf osv så anses inte det som något konstigt. Men lägger man mycket pengar på sin aktieportfölj istället så är det inte lika socialt accepterat. Jag skulle kunna lägga väldigt mycket mer pengar i portföljen och sitta i en etta med kokvrå och runka till kontoutdraget istället för ett liv med fru, barn, hus och bil. Men jag känner mig ändå tillfreds med att jag mest troligt har betydligt mer kapital tillgängligt än vad de flesta andra har, och jag har inte heller någon plan för när jag ska växla över till uttag. Min morfar sa alltid "det finns inga fickor på träfracken" och om man inte har någon plan att lämna ett arv efter sig så finns det ju ingen mening att dö med miljoner på kontot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anonym 09:36 här igen. På tal om morfar, han och mormor var verkligen varndras motsatser när det kom till pengar och hade helt skilda ekonomier. Mormor brände pengar hela tiden på allt möjligt och morfar sparade. Han var en riktig ursosse, även om de hade gått till val på att elda med pensionärer i fjärrvärmeverket så hade S fått hans röst ändå. (ja lite referens till I manegen med Glenn Killing) Men trots det så var han lite upprörd över att han trots låg pension inte skulle kunna få bostadsbidrag eller reducerad avgift på hemtjänst eftersom han hade så mycket sparpengar. Hade han levt ett liv och brännt allt på skit så hade han fått bidrag och reducerad avgift. Jag tänker att en sosse som han egentligen borde älska att det är så, men just där kanske han avvek från sin ideologi. Men han var inte dummare än att han skänkte en ganska stor summa till sina tre döttrar när han fortfarande hade huvudet med sig.

      Radera
    2. Ja, särskilt golf blir obegripligt för mig. Mycket mer rimligt att lägga pengar i en aktieportfölj. Det viktiga är just att man känner sig tillfreds med sina val.

      Jag brukar skoja om att jag har fullt på kontot, men hittills har jag inte träffat någon som tycker sig ha för mycket pengar.

      Radera
    3. Jag tror inte att din morfar skilde sig från partikamraterna på den punkten. Alla står sig själva närmast.

      Radera
  4. En aspekt jag tänker på ibland, efter att faktiskt drabbats av kronisk sjukdom mitt i livet, är hur skönt det är att kunna välja att jobba deltid eller att leja bort en del saker som är tre gånger så jobbiga nu som när jag var frisk. Möjligheten att välja den livskvaliteten och inte vara ekonomiskt begränsad eller tvingad är oerhört värdefullt. Spara till ett liv i mer materiell lyx har nog aldrig varit en tanke, utan just lyxen av valfrihet, möjligheter, autonomi, mindre ekonomisk stress, den är rätt oslagbar. För mig var det tvunget att upplevas innan jag förstod värdet av det på allvar. Det är förhållandevis lätt att vara pank när man är ung, stark och frisk haha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förstår jag så väl! Min far var kroniskt sjuk från att jag föddes. Han dog 2005, men jag tänker ofta på hur hans liv hade sett ut om han levt några decennier senare. Inte en chans att han hade fått den hjälp från samhället nu som han fick då.

      När man är ung har man ofta möjligheten att välja att ta i och jobba mer, och minimera sina utgifter på ett sätt som kanske inte är möjligt senare i livet.

      Radera
  5. Mitt svar på frågan "Min fråga är då; vad är det ni ska göra med alla pengar sen?" är enkel, jag är rentier, jag är en äkta kapitalist som lever på avkastningen på min förmögenhet.
    Antar att det begreppet är fullständigt okänt för de allra flesta, och det är kanske inte så konstigt då samhället är helt riggat för att fostra/skapa nya "produktions- och konsumtionsenheter".

    Så en liknelse som kanske är lättare att ta till sig: jag planterar äppelträd och äter trädets frukter, istället för att sälja mitt liv i utbyte mot viss betalning som jag kan byta till importerade äpplen på ICA.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte att tankegångarna är främmande för någon som frivilligt söker upp min blogg.

      Vad jag tror att trådskaparen är ute efter är om du och andra i något läge tänker ändra strategi, när det finns så mycket pengar i förmögenheten i förhållande till antalet år de ska tänka att den som inte vill fortsätta spara heller inte behöver göra det.

      Radera
    2. Vet inte om jag är tillräckligt smart för att förstå vad det är du menar men iallafall vad gäller FIRE är ju målet att skapa sig en inkomst annan än det vanliga lönearbetet så att du själv disponerar och bestämmer över din tid (R i retirement).
      Nu är ju inte bolmeson et al några FIRE-förespråkare direkt utan har väl snarare uttryckt att det är inget eftersträvansvärt mål, eller leverne, utan det är bättre med att starta eget företag. Och med en exitförsäljning i miljardklassen av sitt företag så kan naturligtvis sådana frågor uppstå: vad ska jag göra med alla dessa pengar?

      När jag var liten var det ett återkommande tema i Kalle Anka-serietidningen och Joakim von Anka som förutom att i sitt enorma kassavalv simma bland sina guldfärgade mynt och gröna sedlar emellanåt ställdes inför samma fråga. Så han köpte allt möjligt, lyxbilar, flygplan, bjöd alla och envar på hur mycket det kunde äta. Men han hade alltid för mycket pengar kvar, hela tiden. Det var ett olösligt problem helt enkelt. I Kalle Ankas värld.

      Radera
    3. Innan detta inlägg hade jag nog inte spenderat två minuter i Rika Tillsammans forum, så jag har ingen aning om ifall de som skriver där är ungefär som Bolmeson.

      Som jag minns det slutade det alltid med att eftersom han redan ägde flygbolaget han flög med och restaurangen han åt på behöll han sina pengar (som åttaåring tänkte jag inte på råvarukostnader eller Ankeborgs eventuella skattetryck).

      Radera
  6. Jag planerar att döda mig själv runt 45 när åldrandet börjar accelerera, jag är till frids med detta beslut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej, lycka till med det då. För egen del var nog hälsan som sämst runt 30, men om jag inte kolar vippen knall och fall blir det väl ett nytt all-time-low så småningom. Jag tycker ändå att det är att föredra framför alternativet.

      Radera
    2. Anonym. För helsike det är efter 45 som livet börjar. Håll ut.

      Radera
    3. Jag tycker nog att alla åldrar hittills har haft sin charm, men skulle jag tvingas leva om mitt liv och fått välja bort några år hade det varit barnår som rykt.

      Radera
  7. Att ha alldeles för mycket pengar kvar när man dör vore trist.

    Men att det skulle dyka upp en medicin som bromsar åldrandet efter man blivit fire med precis tillräckligt mycket pengar för att leva till 80 däremot, det vore stor humor.

    Jag bedömer (helt utan kvalifikationer) att sannolikheten för att det ska hända under min livstid i alla fall inte är försumbar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är för dålig på att gissa för att ens försöka, men som Gunde Svan sa: Ingenting är omöjligt.

      Radera
  8. Ökad trygghet är vad som har drivit på mitt sparande. Jag tycker man kommer väldigt långt bara genom att laga sin egen mat från grunden, matlåda till jobbet, cykla till och från arbetet om möjligt etc. Sedan kan man väl hälla i sig lite årgångswhisky med någorlunda gått samvete då och då om man så önskar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis! Enkla sparåtgärder de flesta kan göra och som inte sällan har fler fördelar än att det blir pengar över. Kan man kombinera det med att inte alltid vara i ett slags tvångsmässigt köpmodus som många tycks befinna sig i, så behöver man ingen fantasilön för att bygga upp den där tryggheten som även är min främsta drivkraft.

      Radera
  9. Måste man "göra något" med pengar, så fort de kommer in? Antagligen har du lagt ned möda för att få in dem (långa arbetspass etc), och är det då självklart att direkt bara kasta bort pengarna (dvs kasta bort och nedvärdera ditt eget arbete)?

    Mår man som bäst av att vara en nyttig konsument, då är det något fel. Finns forskning på att konsumtion ger ett kortsiktigt lyckorus, sen tomhet. Och dessutom finns det alltid någon som har mer pengar än dig, om det nu är så du mäter ditt egenvärde och status. Du når sannolikt aldrig fram högst i flocken.

    Personligen anser jag att frihet, trygghet, familj och bra hälsa står högst på min bucketlist. Där hjälper pengar till, utan att konsumeras omedelbart.
    Mvh Investeraren

    SvaraRadera
    Svar
    1. Folk funkar olika. Förmodligen finns de som verkligen blir lyckliga av konsumtion, men jag är inte heller där.

      Vi blir varken rikast eller får mest prylar, men förhoppningsvis bäst prylar och tillräckligt med pengar för det som verkligen betyder något.

      Radera
  10. Jag började spara tidigt innan jag var 18 sen började jag med aktier direkt när jag kunde. Sparade de jag kunde fram tills att jag började på högskola. Där var de svårare att sätta undan pengar men jobbade förstås vid sidan av men sålde även lite aktier så man kunde få lite guldkant. När jag sen började jobba så kunde jag spara igen och har så gjort. Satte upp ett mål att detta skall jag ha som extra inkomst per månad, men inte hur snabbt jag skulle ta mig dit. Tack vare diverse nedgångar och ibland dåliga bolag så tog de några år. När jag första gången nu förra året tog mig över mitt sparmål så tar jag ut överskottet och lägger på min lön. (Jag sparar fortfarande en fast summa) men förhoppningen är att kunna dra ut mera pengar vartefter. Jag blev lite så där att när man nådde målet skall man fortsätta sätta tillbaka alla dividender för att köpa mer men tänkte nä jag trivs med mitt jobb. När jag var yngre hade jag fel jobb och kände att jag fixar inte att jobba på detta jobb tills pension... men nu känner jag att jag är på rätt plats och trivs med allt så då blir extra dividenderna ett sätt att unna sig. Långt inlägg knappast någon som orkar läsa. Men de jag tänkte är att visst jag kunde ju fortsatt spara och leva minimalt men jag köper de jag vill ha men de betyder ju inte att jag behöver köpa nya kläder bara för att stilen blir gammal efter en vår. Men att fara och resa och bo på ett bättre hotell eller resa bort någon extra dag piffar upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Själv är jag usel på att sätta sparmål. Eller rättare sagt tror jag aldrig att jag försökt.

      Att hamna rätt i livet är naturligtvis viktigast, men det som känns helrätt idag behöver ju inte vara det i morgon.

      Radera
  11. Tänk om det inte fanns några med sparade pengar, då fanns det inga att råna, inget bedräger, inga stölder. Vad skulle polisen göra då, det skulle bli arbetslöshet och det vill iallafall inte jag bidra till ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om jag förstått rätt begås de flesta brotten av människor med dåligt med pengar. För ekonomisk brottslighet spelar det nog ingen roll för dem om de rika är väldigt mycket rikare än dem eller bara mycket rikare. Så har vi ju all icke-ekonomisk brottslighet som våldtäkter och mord. Om svensk polis vill börja arbeta så kommer nog den möjligheten alltid finnas. Vem vet, några av dem kanske redan har börjat.

      Radera
  12. Jag rekommenderar att läsa detta inlägget för ett annat perspektiv på att ha sparat..https://efficientbadass.blogspot.com/2026/03/tankar-kring-fire-nar-liemannen-knackar.html

    SvaraRadera
  13. Intressant inlägg.

    Själv har jag barn och barnbarn, så jag är inte speciellt oroad över att ha sparat för mycket om livet tar slut snabbare än jag tänkt mig. För min del är det en självklarhet att lämna ett hyfsat arv efter mig.

    Jag tycker att jag lever jag ett liv där jag inte saknar något, även om många, speciellt grannar, undrar varför jag kör runt i en mer än 20 år gammal bil. Eller som någon sa lite skämtsamt att "så där gamla bilar som din är det väl bara knarkare som kör runt i". :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Även där finns olika skolor. Jag har pratat med föräldrar som ser det som en björntjänst att lämna över ett arv till kommande generationer.

      Jag tycker nog att livet kunde vara bättre, det skulle nästan kännas jobbigt att uppleva att man är på topp. Men jag har svårt att se hur mer pengar skulle ändra på det.

      Min bil har fyllt 50 och jag tycker att den är lite för ny. Och jag har aldrig ens provat att knarka:
      https://www.youtube.com/watch?v=vZFcFbhG-Ic

      Radera
  14. När jag föddes bodde mina föräldrar i en tvarummare, hyres. Där bodde vi pa gissar jag max 40 m2 i sju ar (fast med wc inomhus 😊), innan mina föräldrar hade sparat ihop tillräckligt för att köpa ett radhus. Plötsligt fanns det manga rum och jag fick ett eget! Men det är väl sa man lär sig att inget kommer gratis.

    Jag har nog aldrig slutat vara sparsam, men jag har ocksa rest mycket (ett 40-tal länder beroende pa hur man räknar), ätit gott och köpt det jag behöver. Men fortfarande tänker jag pa extrapriser och nedsatt pris pa varor med kort bäst-före-datum, för da hjälper man väl till att varor inte bara slängs? Det där med att jämföra sig med andra slutade jag med i mellanstadiet, fullständigt meningslöst om man fragar mig.

    Jag är glad att jag växte upp innan sociala medier fanns. För barn och ungdomar idag är det nog svarare. Jäkla Bill Gates 😉, hade han inte varit sa smart hade förmodligen världen sett bättre ut. Jaja, skojar lite.

    Men för att avsluta har jag sett om mitt hus, vet exakt var mina pengar som ev blir över kommer att hamna när jag är borta, och det blir inte i fickorna av nagra giriga släktingar. Som min pappa sa, det ska inte finnas en spänn över när jag dör. Tyvärr fick han fel.
    /Annika

    SvaraRadera