Aftonbladet konstaterar något som jag tycker tas upp alltför sällan, nämligen att det bästa sättet att få upp sin lön är att säga upp sig.
”Man utvecklas inte lönemässigt genom att kompetensutveckla sig eller stanna kvar på samma arbetsplats. Det gör man genom att byta jobb.”
De exemplifierar med sjuksköterskan
Elin som fått upp sin lön med 120 procent sedan hon började i
yrket för elva år sedan. Detta genom att hon bytt jobb fyra gånger.
Hennes gamla kollegor som är kvar på samma arbetsplats, dessutom i
regionen istället för hos kommunen, tjänar tjugotusen mindre i
månaden än Elin trots att många av dem har specialistkompetens
till skillnad mot henne som bara har grundutbildning.
Jag har ingen aning om detta fenomen är
mer utbrett i skattefinansierade jobb än i privata näringslivet,
men man ser samma sak där. De kompisar jag har som bytt jobb minst
vart femte år tjänar mycket bättre än de som stannat hos samma
arbetsgivare så länge att de mottagit hot om att få en guldklocka.
Liiite för länge på samma arbetsplats.
Arbetsgivare betalar inte mer än de
måste. Bäst förhandlingsläge har den som kommer utifrån och som
kräver betalt för att skriva på. Den som suttit på samma post i
25 år räknar chefen med att få behålla oavsett, och oftast får
han rätt också.
Det finns en logik. Den som är ny på
jobbet är normalt hungrigare, mer nyfiken och intresserad av att
hitta förbättringar av företagets produkter och tjänster. Efter
ett par decennier har man förmodligen fått de snilleblixtar man ska
där.
Å andra sidan har jag inte träffat en
arbetsgivare som inte säger sig vilja ha trogna och långvariga
medarbetare som regelbundet vidareutbildar sig internt för att vara
up-to-date och bli bättre på sitt jobb. Då borde de kanske betala
för det, men som Elin säger: ”Om jag ska vidareutbilda mig kommer
det inte att märkas i lönekuvertet.”
Den som vill förändra världen till
det bättre borde kanske arbeta politiskt eller ändra
fackföreningsrörelsen inifrån. Själv tänker jag bara konstatera
att den som vill få högre lön bör sluta på jobbet. Eller
åtminstone hota med det, det kan också räcka långt. Den som
agerar som en livegen blir förslavad. Så funkar
tillgång/efterfrågan på arbetsmarknaden.
Det är de otrogna kunderna, väljarna och arbetstagarna som får de bästa erbjudandena.
SvaraRaderaTom-Hjördis
Så är det nog.
RaderaBra jobbat av Elin, helt rätt.
SvaraRaderaJag har under en tid funderat på om "den svenska (sossiga) modellen" för lönebildning är en stor del av problemet. Fast jag tycker mig läsa om samma problematik i andra länder, så kanske inte.
Hur som helst, byt jobb ofta så är löneförhandlingarna från år till år så gott som meningslösa.
Jag kommer tillbaka när sossarna har vunnit valet.
RaderaJag tror inte att det är typiskt svenskt, men det finns helt klart både fördelar och nackdelar med relativt höga minimilöner.
RaderaTills det en dag inte fungerar med att säga upp sig och söka nytt jobb. Då blir det inte så roligt.
SvaraRaderaMan behöver ju inte nödvändigtvis säga upp sig innan man har det nya jobbet klart.
RaderaMan maste vaga för att vinna. Jag hade redan i början av 90-talet en plan, inte att byta jobb men att byta land eftersom “min” firma hade verksamhet i manga länder. Jag akte pa semester till Italien för att besöka en väninna, och passade pa att introducera mig för ekonomichefen där. Vi hade en överenskommelse och han erbjöd mig jobb. Dessutom bjöd han mig pa middag, Men den dealen sprack eftersom “mitt” företag blev uppköpt manaden efter.
SvaraRaderaSen gick det nagra ar och jag steg i graderna, och blev lovad ytterligare befordran men det tog för lang tid enligt mig, sa jag skrev ett brev till högste chefen. Det tog skruv. Jag har aldrig backat för en konfrontation när jag tyckt det varit nödvändigt.
Sen gick min karriär som taget, och det blev ett antal länder innan jag hamnade där jag bor idag. Och för varje flytt blev det löneförhöjning. Totalt blev det 19 ar pa samma företag, men i en mängd olika länder. Sa kan man ocksa göra för att höja sin lön.
/Annika
PS. Den gulliga Maurizio, italienaren som erbjöd mig jobb, tog med mig pa en restaurang som drevs av en gammal dam, 80plussare gissar jag, och hon bestämde vad man skulle äta och dricka. Det var en upplevelse, och maten var god.
Så rätt gjort. Man måste stå på sig, annars gör någon annan det.
Radera@annika det låter som du har haft en väldigt lång och intressant karriär (eller inte bara karriär för den delen). Alltod lika kul att läsa dina kommentarer.
RaderaJa, det känns ju som att det är lite så Elin också gjort, för hon har väl inte lämnat vården eller orten, bara bytt mellan olika positioner.
RaderaDet där med att krögaren bestämmer måltiden har väl testats i nutid också, har jag för mig, men jag vet inte om konceptet funkar.
Det som både arbetsgivare och anställda går miste om är tyvärr den djupare kunskap som kommer med tid och erfarenhet. Det finns något som kallas 10 000-timmarsregeln som stämmer rätt bra.
SvaraRaderaSom nyexaminerad har man med sig en del kunskaper men de måste omsättas i praktik för att befästas. 10 000 timmar motsvarar ungefär 5 år, det tål att tänkas på. Det är hursomhelst arbetsgivare som behöver bli bättre på att sätta löner på ett sätt som inte endast gynnar nyanställda.
För nyanställda kostar - även om en nyanställd får samma lön blir det alltid kringkostnader. Inte minst går det åt arbetstid till introduktion. Och ja, det kan vara uppfriskande med nytt folk. Men nej, det fungerar dåligt om alla är nya på jobbet.
Så tänker en pensionär som hunnit prova på båda delarna samt varit både chef och anställd. Som chef satsade jag mycket på kompetensutveckling och samarbete. Även högutbildade (civilingenjörer i mitt fall) behöver utvecklas.
/Annette
Håller med till fullo. Rekryteringar är väldigt kostsamma för företaget om man räknar in alla moment i processen, plus startsträckan för den nya.
RaderaDet bästa är antagligen en mix mellan nya och långvariga anställda. Alla vill ju inte jaga karriär heller.
RaderaJag tror att alla behöver utvecklas. På något sätt, inte nödvändigtvis genom kurser.
Så aftonslasken bedriver antifacklig verksamhet? Nu är det nån som får ett nytt jobb, för att påskina att facket inte gör sitt jobb, nej, det går minsann inte för sig. I synnerhet inte inom rörelsen och speciellt inte när det är valår. Men de tar hand de sina, så det ordnas säkert en lämplig landshövdingsposition. Och mer betalt såklart.
SvaraRaderaInte nog med, de gör reklam för att man ska ta jobb hos de djävulska företagen som sysslar med "vinster i välfärden".
RaderaJag hittar ingenting antifackligt i deras artikel. Har dessutom för mig att Elin själv är fackligt engagerad. Mina slutsatser brukar däremot bli lite antifackliga.
RaderaDe största "vinsterna i välfärden" görs väl av politikerna själva?
RaderaStigande löner utan prestation och månaders sommarlov, speciella regler för pension etc. Dessutom är väl samma politiker ansvariga för de sämsta arbetsvillkoren alla kategorier (vården etc)?
Mvh Investeraren