tisdag 19 mars 2019

Liberalerna går som Piteåtåget

Liberalerna (partiet, inte ideologin) försökte sig på en reklamkampanj.


De upplystes snabbt om att det är omöjligt att boka tåg till Piteå. Det har inte gått persontrafik dit sedan 1972 och sedan över 30 år har de inte ens en station. I skrivande stund har jag inte sett någon kommentar från partiet.

Men man kan väl ana hur det gick till. De vände sig till en reklambyrå i centrala Stockholm, möjligen Garbergs och bad dem hjälpa till med en kampanj för något som borde vara en politisk ickefråga. Politiker ska såklart inte lägga sig i hur lätt eller svårt det är att boka tåg, det ska marknaden göra.

Detta kunde varit en bild på Jan Björklund, men han har aldrig haft örat mot rälsen.

Resultatet ser vi häruppe, en bild med ett grovt tankefel som cementerar partiets image som en rörelse helt utan koll på sin samtid. Vore jag lite vitsig skulle jag ha få in ordet urspårad. Uppenbarligen hade varken reklambyrån eller Liberalernas höjdare i Stockholm koll på tågtrafiken, de flyger när de ska någonstans.

Liberalerna är inte och har aldrig varit en gräsrotsrörelse, men det är ändå inte lätt för ett parti med så dålig förankring att hindra sånt här (även om exemplet är ovanligt klantigt). Liberalerna fick 2,5 procent i Piteås kommunfullmäktige. Med samma utveckling som landet i stort är det mindre än hälften nu. Gissningsvis är partiets kommunfullmäktigeledamot deras enda aktiva medlem i kommunen.


Jag tar gärna chansen att hacka på Liberalerna, som jag anser är riksdagens onödigaste parti, men jag tror att det här säger mer om svensk politik och Sverige i stort. En klick människor sitter i huvudstaden och påstår sig vilja ha en levande landsbygd och att ”Hela Sverige ska leva”, men så länge de får in våra skattepengar kunde de inte bry sig mindre om oss och våra behov. Nästa gång är det något annat parti som trampar i klaveret. Eller en myndighet.

måndag 18 mars 2019

Clas Ohlson, i väntan på vadå?

Jag gillar Clas Ohlson som kund. Inte så att jag handlar där varje vecka, men det händer då och då. Något besök har varit mindre lyckat, men ofta har de det jag behöver till ett vettigt pris.

Men jag har lärt mig att inte handla aktier efter hur jag själv konsumerar för det skulle väldigt sällan vara lyckat. Det gäller även Clas Ohlson, som lyckas leverera kvartalsrapport efter kvartalsrapport med dåliga siffror och tillfälliga (men förvånansvärt återkommande) kostnader.

Vilken tur att vi hann tanka!

När aktien dykt efter ännu en skitrapport hör jag allt fler planer på att ”köpa på dippen”, för den fina utdelningen och den fromma förhoppningen att ”nu kan den väl inte tappa mer”. Som svar på det sistnämnda kan jag bara säga att alla aktier alltid kan tappa mer, och utdelning är inte heller huggen i sten. Hur som helst lär de inte dela ut mer än hälften av vad aktien tappat den senaste veckan, så är man inte villig att vänta två år på att få tillbaka vad man förlorar på en enda dålig vecka är det ett dåligt köpargument.

Om jag skulle vara sugen på aktien skulle jag vända på resonemanget. Inte ställa mig frågan vad som skulle kunna få aktien att gå ner utan hellre fundera på vad som skulle kunna få den att stiga. Eller som Leif Östling uttryckte det.


Vi har här ett bolag som säljer leksaker till hemmafixare, både till garaget och köket. Från början bara i Sverige, sedan har man haft mer eller mindre vilda utlandsplaner. En del av dem har gått riktigt dåligt, varpå man försökt krångla sig ur dem. Det senaste på det temat summerades i rapporten förra veckan, en engångskostnad på 210 miljoner för att avveckla butiksnätet i England och Tyskland.

Så vad kan få aktien att stiga, marknadens glädje över att man inte har något på gång? Ökade marknadsandelar av näthandeln? Uppköp från ett kinesiskt bolag som vill ha världsherravälde? Jag är benägen att svara nej på samtliga. Kommer ni på något skäl att köpa Clas Ohlson-aktier, om än på en historiskt låg nivå under 70 kr, får ni gärna berätta.

söndag 17 mars 2019

Hemgjort tvättmedel

När det kommer till tvättmedel känner jag att jag inte sparar maximalt med pengar. Jag köper såklart storpack och hamstrar när det är extrapris, och ännu mer självklart använder jag inte sköljmedel, som ju i bästa fall bara är dyrt och onödigt, i värsta fall skadligt för kläderna.

Men tvättmedlet. Miljödåren Björn Gillberg använde ett mjölkersättningspulver på 70-talet, men det var väl knappast en jakt på det billigaste tvättmedlet utan ett försynt påpekande att det är bättre att hälla mjölk i kaffet än ett kemiskt preparat som får skjortor vita.


Tvättnötter, säger en del. Problemet är att det enligt Råd & Rön är likvärdigt med att tvätta med enbart vatten. Aska då? Påstås funka.

Överallt på nätet finns mer komplicerade tvättmedelsrecept, men förutom att jag inte vet var jag ska få tag i alla de där ingredienserna tycker jag att det verkar väldigt krångligt. Så mycket tvättar jag ändå inte. Vore större vits om jag hade haft en handfull ungar i hushållet.

Vanish, ungjävlar!

Jag tror att jag fortsätter att köpa vanligt tvättmedel på rea. Men aska skulle jag faktiskt vilja testa, även om jag nog inte skulle lägga favoritplaggen i första maskinen.

lördag 16 mars 2019

Arv är bra

Jag har länge hävdat att arvsskatten är på väg tillbaka och har inte ändrat mig. Tvärtom är jag snart beredd att sätta ett datum på det. Det skulle förvåna mig mycket om Sverige inte återinfört arvs- och gåvoskatt i ingången till 2021. Inte minst tack vare LO:s aktiva lobbyarbete, ett arbete som legitimeras av de 1,4 miljoner svenskar som valt att vara medlemmar i LO.

Pengarna måste in, men det är också viktigt att visa folket att det inte går att komma undan. Inte ens när du är död ska du slippa skatta. Som Göran Greider uttryckt det: ”Varje skattekrona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma.” Men lite fickpengar kan vi få ha om vi är snälla.


Jag ser inget problem med att folk ärver pengar och tycker att arvsskatt är en sjukt dålig idé. För övrigt är ju arv så mycket mer än pengar. Arv kan också handla om sparbeteende, traditioner, kunskaper, problemlösning och sätt att tänka. Vi är många som haft glädjen att ärva verktyg att klara oss i alla typer av situationer och samhällen, det kan inte politikerna beskatta!

Men de kan försöka förstöra, göra oss rotlösa i en värld där vi inte längre ges samma möjlighet att se den konkreta nyttan av våra föräldrars och tidigare förfäders strävanden. Kanske är det därför Vänsterpartiet, riksdagens högljuddaste förespråkare av arvsskatt, betonar den ideologiska aspekten av denna skatt. För ingenting tycks värre för en socialist än just traditioner och kunskaper.

fredag 15 mars 2019

Tråkigt te

Jag köper te i lösvikt, 150-gramsförpackningar. Ofta dricker jag en kopp på morgonen, ibland en på kvällen, vissa dagar inte alls. Det är ytterst sällan mina gäster föredrar te framför kaffe, så det går inte åt så mycket te och eftersom tebladen tappar smak även i en tät, för ändamålet avsedd burk, köper jag bara ett paket åt gången och så dricker jag den sorten tills det är slut. Det tar några månader.


Tillbaka i butiken tänker jag att jag väl borde skoja till det lite och köpa en ny, mer udda sort. Så då kommer jag hem med Rabarbergrädd, Gamla Söder eller någon annan hipsterbetonad blandning ”med smak av rök och tjära” bara för att konstatera att det här var inget vidare. Men jag är för snål för att slänga bort det och att ge bort en öppnad förpackning av den uppenbara anledningen att jag tycker att det smakar skit känns inte heller vettigt. Så jag dricker det. Och dricker det.

Till slut når jag äntligen botten av burken, går tillbaka till affären, köper Earl Grey och blir jättenöjd. Tills det tar slut och jag av någon absurd anledning åter får tanken att visst är det lite tråkigt att bara köpa tevärldens mellanmjölk. Och så blir det Ingefära & Kvickrot – inget vidare, men jag kommer att tvinga i mig några hundra koppar tills jag kan köpa Earl Grey igen.


En del av de här hipsterteerna har jag vid det här laget köpt flera gånger, alltid med samma resultat. Jag kan inte begripa varför jag inte bara accepterar att jag är en tråkig tekonsument som föredrar Earl Grey och Yellow Label. Jag kommer aldrig vara inblandad i initierade diskussioner om Rooibos kontra Darjeeling, men det gör inget!

Kanske tänker jag att jag genom att skriva det här inlägget bearbetar det tekomplex jag uppenbarligen lider av, så att jag kan sluta låtsas vara den tekonnässör jag inte är, aldrig varit och på ett medvetet plan inte ens vill bli. Jag blir så trött på mig själv alltså.

torsdag 14 mars 2019

FIRE-inflation?

Varje gång ekonomiskt oberoende eller FIRE (”Financial Independence, Retire Early”) diskuteras kommer solidaritetsargumentet ”Hur skulle det se ut om alla …?”. Alla kan väl inte gå i pension vid 40, det funkar bara i Grekland och då under förutsättning att övriga EU försörjer grekerna.

Mitt svar har alltid varit att det kvittar eftersom alla inte kommer sluta jobba vid 40. Inte ens en promille blir ekonomiskt oberoende på något enda sätt, men den senaste tiden är det märkligt vad det snackas FIRE överallt. Det skrivs böcker och artiklar, görs dokumentärer, pratas i sociala medier. Det verkar nästan som att en betydande del av Sveriges unga planerar en tidig arbetsexit.


Så borde politikerna planera för att varannan svensk så småningom ägnar dagarna åt börshandel och bloggande om sina softa liv? Nej, knappast. Som vanligt är det stor skillnad på resultatet folk vill uppnå och engagemanget att också se till att det blir så. Sparar man inga pengar blir man heller inte rik. De flesta kommer inte ens spara så att de blir skuldfria, än mindre så att de har råd att leva på avkastningen av sitt sparande kapital.

Det som händer är bara att efter många års börsuppgångar hoppar alla på börståget lagom till att börsen går ner. Många kommer sälja när de tappat 20-30 procent för att sedan inte kliva in i marknaden förrän det är dags för nästa nedgång. Men nu, innan det hänt, ligger framtiden öppen och allt fler drömmer om ett liv oberoende av chefer och myndigheter. Nu är det FIRE som gäller. Om några år något annat. Pippi Långstrump?

onsdag 13 mars 2019

Vad som helst för pengar

Jag böjer mig alltid ner om jag hittar pengar på gatan. Det kommer jag alltid att göra, oavsett hur små pengar det handlar om. Fast även jag har gränser, vilket inte alla tycks ha.


En familj fick den märkliga idén att kasta ut 500 dollar i tjugodollarssedlar på motorvägen på väg hem från en begravning, som ett sätt att hedra den döde. Om det vore jag som dött hade jag antingen snurrat runt i min grav eller hemsökt mina idiotiska släktingar om de fått för sig att kasta bort pengar i min ”ära”.

Men detta resulterade alltså i att andra bilister stannade på motorvägen, klev ur sina bilar i hopp om att kunna plocka upp någon eller några av dessa sedlar. Den överhängande risken att dö eller åtminstone få sin bil krossad under tiden var tydligen värd att ta. En av de här Darwin Award-kandidaterna stannar och kliver ur sin bil minst två gånger i en av mittfilerna.


Engångshändelse? Nej då, i december läckte det pengar ur en värdetransport (så himla jobbigt när man glömmer stänga bakdörren på en sådan) och även där började folk spela Pocket-Change-Go på motorvägen. Här gick valörerna ända ner till fem dollar.

Det är inte utan att jag undrar om dessa människor har någon nedre gräns. Att riskera att dö, få sin bil förstörd och/eller böter och att bli av med körkortet för en femtiolapp är i alla fall över den gränsen. Det är synd om människorna.