Börshandel på kredit

Ett råd jag har hört så länge jag handlat på börsen är att aldrig spekulera med pengar man inte har råd att förlora. Ja, det känns ju lika självklart för börshandel som för den som sätter lönekuvertet på sportsbetting eller triss.

Första förutsättningen för att ha råd att förlora något borde vara att man äger det, så då borde man väl inte låna till börshandel? För det är ju så med lånade pengar – de är inte dina. Även om det kanske är svårt att tro i ett samhälle där det verkar självklart att låna så mycket pengar att man kanske aldrig kommer kunna betala tillbaka dem. Om man ens försöker, jag känner många som ser sina lån som en buffert med livstids räntekostnad.

Fast om man vänder på det är det helt accepterat att låna pengar för att köpa en bil som man med säkerhet vet är mindre värd i morgon än idag. Eller att låna pengar för att köpa elektronik, som ju faktiskt är vad man gör när man köper en mobiltelefon på avbetalning. Men just det argumentet funkar inte för mig. Man kan inte rättfärdiga sina handlingar genom att hitta någon som gjort något dummare.

Att köpa Iphone eller soffa på kredit är bottenlöst korkat, att köpa högutdelande aktier för lånade pengar, där utdelningen på aktierna är betydligt högre procent än procentsatsen på lånet, är det inte. Det kanske till och med är smart. Men då måste det göras med finess.

Börja med att hitta ett bra lån. Ska du handla med sms-lån kan du lika gärna riva sönder tusenlappar. Avanza och Nordnet lockar med ”superlån” och ”knockoutlån”, men se då till att det inte är du som blir knockad och sen sitter och super. Bäst räntesats och lånevillkor är antagligen CSN-lån. Fast med få undantag gissar jag att den som lever på studiemedel har små marginaler i sin ekonomi, begränsade börskunskaper och inte tid att engagera sig på heltid för att ändra på den saken. Fundera då noga på om ditt liv behöver en dryg bankir som ställer till elände.

Sedan är det skillnad på om man spär ut sin aktieportfölj med lånade pengar eller om man börjar pank och tar ett lån för att spekulera på börsen. I det första alternativet kan man kanske ta smällen utan att gå i konkurs, eftersom den del av portföljen man äger själv utgör en slags säkerhet för lånet. Om man däremot börjar på noll är man egentligen rökt så fort portföljen ligger på minus eftersom hela ens existens då bygger på att det ska vända upp innan långivarna kräver att bullarna ska betalas.

För det gäller ju att investera på ett så säkert sätt att inte depåvärdet kommer ner till en lägre nivå än lånevärdet. Att ”bara” låna upp en femtedel av ditt eget sparade kapital är inte försiktigt nog om du sedan satsar hela beloppet i högriskaktier eller någon udda råvara med hävstången från Helvetet. Att delvis investera för pengar du inte äger är hävstång så det räcker.

Men jag erkänner att jag tillhör den gamla skolan som inte lånar pengar om jag inte behöver (vilket hittills inte har hänt). Vill jag ha ökad exponering skulle jag hellre öka riskfaktorn i portföljen. Även om risken att tappa allt jag äger och har är låg har det drabbat betydligt rikare personer: Kreuger, Penser, Runar...

Maskrosor är mat

När min mamma var villaägare utkämpade hon varje år ett krig mot maskrosorna. Vi hade en gräsmatta på 2000 kvadratmeter där tusentals maskrosor trängdes under sommarhalvåret. Trots att hon bor i lägenhet sedan många år hatar hon de där blommorna intensivt än idag. Maskrosen är mycket tålig, vilket gör det märkligt att Miljöpartiet använder den som symbol eftersom miljöpartister tvärtom verkar otroligt bräckliga.

De förökar sig både via rötter och frön (maskrosorna alltså, inte miljöpartisterna), så det gäller att plocka dem både tidigt och noggrant för att begränsa spridningen. Mamma gick dagligen ut med en hink, ryckte upp varje ros vid roten och applicerade en droppe diesel i hålet med hjälp av en oljekanna.

Oavsett strategi är det en hopplös kamp och ”if you can't beat them – eat them!”. Maskrosor är fulla med c-vitamin, de är bra för både levern och matsmältningen och dessutom urindrivande, för den som har det behovet. Bladen är mer järn- och proteinrika än spenat. Det bästa av allt (förutom att de är gratis såklart) är att det går att konsumera allt på maskrosen, från rot till blomma.

Bladen är goda i sallader och funkar också i smoothies och i pesto. Utan att ha provat gissar jag att de också går att stuva, precis som spenat eller nässlor. Bladen smakar lite som ruccola (som har ett kilopris över hundringen!), men välj små, späda blad eftersom de större kan bli lite sega och bittra. Lägg dem först i vatten i en halvtimme.

Roten sägs funka ungefär som rotfrukter i gratänger, pajer, grönsaksbiffar osv. Men den är besk, så koka av den, minst en gång, innan användning. Både blad och rot går för övrigt att koka te på.

Maskrosblommorna blir en god sirap, men blomknopparna kan också stekas. En annan trevlig avsättning för blommorna är sylt och marmelad. Rensa först bort allt grönt från blommorna, det är onödigt beskt. Och även blommorna mår bra av en sköljning eftersom de är populär mat också bland småkryp. Insekter är förvisso en gratis proteinkälla, men som vegetarian tänker jag låta bli.

Den mest kända användningen för maskrosblommor är ändå som huvudingrediens i maskrosvin. Förr var det inte tillåtet att brygga, och inte för att jag skulle tveka att bryta mot denna lag, men sedan 1994 är det fritt fram igen. Här är ett recept, men nätet är fullt av dem, så det är bara att plocka ett i högen som verkar tillräckligt enkelt.

Men vinet tar en stund. Allt det andra går att bjuda på redan idag: maskrossallad till förrätt, maskrospaj till varmrätt, kex med maskrosmarmelad till dessert och skölj ner alltihop med en kopp maskroste. Bon appejävlatit!

Med bilen till allt

”Utan bilen stannar Sverige” var en gammal slogan på 80-talet (Motormännens?). Idag stämmer den obehagligt väl. Det åks till det mesta. Varje gång bensinpriset stiger tillfrågas ”vanligt folk” i media om var deras smärtgräns går. Märkligt nog går gränsen alltid 5-15 procent upp från nuvarande nivå. Så var det när bensinen kostade 5 och 10 kr och så är det fortfarande. Man vänjer sig, som Kjell Höglund sjöng.

Fast det är ju inte bara bensin/diesel som kostar. I årets deklaration får man dra av 18,50 kr/mil vid resor till jobbet, men med slitage och värdeminskning kan den faktiska kostnaden vara tre gånger så hög om bilen är hyfsat ny. Och, åtminstone i Stockholm, kostar det oftast ännu mer att nyttja kollektivtrafiken om man inte åker väldigt mycket. Själv har jag fem meter till jobbet, månadskort är inte aktuellt.

Jag har en gammal bil, men använder den bara när det behövs, när packningen är för tung och/eller sträckan för lång för att gå eller springa istället. Jag vet inte hur det är med er, men mitt problem är inte att jag rör mig för mycket. När man passerat 40 får man ligga i för att få till ett nollsummespel på vågen.

Många människor tycks inte längre komma ihåg att människokroppen kan förflytta sig utan motorkraft. I en gammal Hasse&Tage-sketch cyklar och ror Hasse ut till sommarstugan medan grannen Tage åker bil och motorbåt för att hinna köra en timme motionscykel och roddmaskin när han kommer fram. Det var på skämt, men nog är det fullt av folk som trängs på gymmens löpband. Det ser jag när jag springer förbi glasrutorna på utsidan, och vidare förbi parkeringen där deras bilar står parkerade. Hur tusan kan de köra hem utan att se att det finns trottoarer och natur vid sidan av vägen?

Och barnen då? Baaaarrnen! När jag var liten förutsattes man gå och cykla dit man skulle. Idag svämmas skolgårdarna över av bilar på morgnarna eftersom man inte planerat för att varenda förälder ska köra ungarna till skolan ett stenkast från hemmet. Jag hade en grannfamilj vars bägge söner var mycket idrottsintresserade och all idrott utgick ifrån en idrottsplats på 300 meters avstånd. Barnen hade inte ens behövt passera ett övergångsställe på vägen dit, men inte en enda gång såg jag dem gå. Det var bilskjuts vid varje träningstillfälle oavsett väder och om utrustningen var en tung ishockeytrunk eller ett par fotbollsskor.

I SVT:s Gympaläraren framgick att högstadieelever rör sig mindre än fetmaoperationspatienter. Det är kanske inte så konstigt, om de redan från födseln får lära sig att välja bort den allra naturligaste del av vardagsmotionen och kräva/erbjudas skjuts precis överallt.

Folk gillar skit

Ofta hör jag rådet att man ska köpa aktier i företag man själv gillar. Tanken är att om man själv tycker att produkterna är bra ska andra också göra det, vilket är vad som får företag att blomstra. Det finns bara en hake med tänkesättet – folk gillar skit.

I en perfekt värld kanske de bästa produkterna skulle överleva och resten försvinna, men det funkar ju inte så. Alla som var med på 70-talet menar att Betamax var ett bättre videosystem än VHS, men VHS fick världsherravälde och Betamax gick under. Mac är bättre än PC, men har aldrig slagit igenom på samma sätt. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Den bästa toarengöringsprodukten var Tomik, men idag finns den bara i frågespalter hos tillverkaren Unilever och i hyllningsgrupper på Facebook. Produceras gör den inte. Varför? För att konsumenterna hellre köpte färgglada, men värdelösa, WC-ankor. Återigen, folk gillar skit. I WC-exemplet tycks det nästan bokstavligt.

Så hur ska man kunna hitta de bästa investeringarna utifrån ett kvalitetsperspektiv, när ett sådant inte verkar finnas hos den så kallade marknaden? Jag har inget svar.

Förutom de produkter jag prövat och ratat finns miljoner och åter miljoner jag inte ens förstår. För femton år sedan var det hetaste bland hett hemsidor med .com-ändelse, nästan oavsett vad de sålde, eller hade tänkt sälja. Dagens motsvarigheter är appar. En massa företag saknar både försäljning och vinster, men de har en app som förväntas ta världen med storm. Jag kan ingenting om appar och har inte ens en smartphone. Hur ska jag kunna bedöma värdet på en app som förvränger röster eller föreslår tv-program utifrån tidigare val? Just det, jag har ingen tv heller.

Antingen måste jag sätta mig in i en massa smörja jag valt bort i mitt liv, eller också försöker jag göra en bedömning av en marknad jag inte förstår mig på. Eller så skiter jag i det och handlar bara med företag vars storhet jag begriper. Jag är osäker på rätt strategi här. Jag vet bara att det blir svårare och svårare ju snabbare världen springer och ju dummare denna marknad tycks bli.

Priset på tid

Det finns en gammal skröna att Bill Gates inte borde böja sig ner ifall han ser en hundralapp på gatan eftersom hans tjänar mer på att jobba. Fast tar det honom fem sekunder (och han fattar att en svensk hundralapp faktiskt inte är en Monopolsedel) måste han ha högre lön än 72000 kr i timmen för att det ska vara en dålig affär, vilket jag betvivlar. Hur som helst är det en intressant tanke. Vad bör man göra av ekonomiska skäl och vad bör man låta bli? Min gissning är att vi som betecknar oss som snåla värderar vår tid för lågt.

Själv kan jag sitta och spela nätpoker på obekväm arbetstid och vinna hundra spänn på fem timmar. Jag vill verkligen värdera min tid högre än 20 kr i timmen och även om målet är högre är det antagligen mer än fem år sedan min nätpoker var ekonomiskt försvarbar.

Ett annat exempel. Om den tid det tar för mig att lämna tillbaka en trasig elgrunka till affären är mer värd än vad en ny elgrunka kostar, borde jag då kasta garantisedeln redan vid inköpet?

Jag är ändå frilansare, så jag borde kunna räkna baklänges vad jag måste ha i timmen för att det ska bli en acceptabel månadslön inklusive semesterersättning, overheadkostnader, skatter och avgifter. Det kan jag – när jag jobbar. Men betyder det att jag borde leja bort tråkiga fritidssysslor som städning och fönsterputsning för att jobba istället? Jag ska villigt erkänna att jag inte har tänkt tanken, och jag ser några problem med detta:

1. Själva idén med fritid är att man ska göra helt andra grejer än på arbetstid och en stor del i denna målsättning är väl just att inte fylla den effektivt, för då är det inte längre ”fri” tid.

2. Att byta däck på bilen och ta hand om sin egen skit är inte bara tråkiga sysslor, det är också sånt man gör för att kunna kalla sig vuxen. Kort sagt, det som skiljer oss från curlade tonåringar.

3. För att värderingen ska bli korrekt borde vi antagligen ha olika taxor för olika sysslor:

A. Sånt som kan bli jobb, helt eller delvis.

B. Sånt som ger pengar utan att kunna kallas jobb. Bara för att fritidssysslor ger avkastning blir de väl inte automatiskt arbete?

C. Sånt som ger vuxenpoäng eller får en att känna sig lite duktig.

D. Sånt som är nyttigt, bränner kalorier eller ger oss hjärngympa eller kunskaper vi kan ha nytta av längre fram.

Och så har vi sånt som hör till jobb, men aldrig går att tjäna pengar på, som bokföring och deklaration. Enligt lag är man ansvarig för det även om man låter någon annan göra jobbet, så det går inte att släppa helt hur gärna man än vill.

Finns det någon enda syssla som inte passar in i kategorierna ovan och som ändå inte kan avskrivas som ren och skär lättja? Det ska i så fall vara att böja sig ner efter hundralappar på gatan. Jag kommer fortsätta att böja mig ner för alla pengar från en krona och uppåt.

Snåljåpars ekologiska fotavtryck

Uttrycket ekologiskt fotavtryck uppfanns 1992 för att mäta och beskriva den enskilda människans miljöpåverkan. Det är säkert bra, men jag blir ärligt talat mindre miljöintresserad för varje dag som går. Även om mänskligheten lever miljömässigt ohållbart känns det osannolikt att vi ska hinna ta död på planeten innan vi spränger oss själva i luften.

Ändå har jag på något vis gått med i klubben. Jag sopsorterar, sparar på varmvatten och försöker låta bli att slösa på både egna och andras resurser. Fast i grund och botten handlar det inte om miljö för mig, ekonomiskt tänkande leder ofta till bra miljöval. Genom att spara pengar spar man också på miljön.

Utan att slå mig för bröstet kan jag konstatera att jag håller nere på utsläppen genom att inte åka bil i onödan, men också genom att undvika onödiga inköp och slita på gamla saker, åtminstone tills de går sönder första gången. Som jag berättat tidigare tar jag med egna tygkassar när jag handlar mat och väljer bort de transportkrävande hel- och halvfabrikaten. Jag köper te i lösvikt. Jag släcker lampor i rum jag inte är i och försöker även i övrigt att spara på ström genom smart matlagning med eftervärmning och lock, inte lämna apparater i standby-läge, regelbundet frosta av frysen...

Jag kan fortsätta i all oändlighet, jag är miljömupparnas våta dröm utan att ens bry mig. För det gör jag inte. Med undantag för sopsorteringen är hela mitt ”miljöarbete” ett rent egoistiskt projekt som syftar till att maximera mitt eget välstånd.

Tillväxt är en av de stora religionerna, den måste man dyrka förbehållslöst för att inte verka konstig. Om bara tillväxten ökar hela tiden kommer allting att ordna sig, sägs det. Samtidigt konstaterar miljökonferenser att luften försämras, världshaven dör och hela kontinenter riskerar att bokstavligen drunkna. Så nästa gång någon säger till mig att ”om alla levde som du skulle världen gå under” kommer jag att svara att ”om alla lever som du finns det snart ingen värld att skapa tillväxt i”.

Aktivt blåst eller passivt lurad?

Aktiefonder är antingen passivt eller aktivt förvaltade. De passiva följer något slags index och handeln är i princip automatiserad. Aktivt förvaltade fonder har fått mycket skit så länge jag kan minnas eftersom de har åkt med i skitstormen mot felaktigt prissatta indexfonder.

För idén med aktivt förvaltade fonder är det inget fel på. En bra förvaltare med målsättningen att slå den marknad han/hon handlar på kan mycket väl erbjuda en bra produkt med fin avkastning genom smarta val. Problemet är om man säger sig handla aktivt, men i själva verket har en skvätt i varenda aktie på marknaden. För då är det en indexfond, som kommer att utvecklas som en sådan, men med en betydligt högre avgift än vad som är rimligt för en fond vars affärer görs av en dator.

Vill man ha en fond som följer Stockholmsbörsen kan man köpa Avanza Zero eller Nordnet Superfonden Sverige, helt avgiftsfritt. För andra index får man oftast betala några tiondels procent. Aktivt förvaltade fonder har runt 1 procent eller mer i förvaltningsavgift. Det kanske inte låter som någon större skillnad, men det blir mycket över tid. Sparar du 1000 kr/månad med 5 % ränta har du 837000 kr efter 30 år. Skänk bort en halv procent i avgift så ger dina 4,5 % 765000 kr, alltså 72000 kr mindre eller ett snitt på 200 kr/månad.

SVT Plus tog i vintras upp två exempel på sådana här påstått aktiva fonder som slaviskt följer index både i upp- och nedgång, Swedbank Roburs fonder Kapitalinvest och Allemansfond Komplett. Bägge har en förvaltningsavgift på 1,25 %, vilket borde vara mindre än hälften för de indexfonder de ju faktiskt är.

Men jag har alltså ingenting emot aktivt förvaltade fonder förutsatt att de är aktivt förvaltade och ger bra avkastning, som Simon Blechers Carnegie Sverigefond (1,40 %) och PriorNilsson Sverige Aktiv (1,00 %). Didner & Gerge Aktiefond (1,22 %) var en given favorit så länge Henrik Didner och Adam Gerge själva stod för förvaltningen.

Sedan ska vi komma ihåg att för många index, både för branscher och geografiska områden, finns inga indexfonder att välja. Vill man exempelvis fondspara i Pakistan finns i Sverige bara Tundra Pakistan, med en förvaltningsavgift på 2,5 procent. Jag vet inte vad ni tycker, men med en utveckling som denna känns avgiften överkomlig: