Nationaldag – Sveriges dyraste gäspning

Så blev det nationaldag igen. Som ung tyckte jag det var skit att denna dag inte var en officiell helgdag. 2005 blev den det och jag måste erkänna att jag inte längre bryr mig. Till saken hör kanske att jag som egenföretagare väljer mina arbetstider och aldrig får betalt när jag inte jobbar, oavsett dag på året. Fast jag tror inte att det handlar om det. Snarare att vi ju inte kan fira i Sverige. Tacka vet jag Norge!

Nu är det inte helt okomplicerat med nya helgdagar heller. De kostar en slant. Riktigt hur stor är svårt att veta. Aftonbladet fastslog 2008 att en röd dag kostar Sverige 15 miljarder. 2013 var Svenska Dagbladets siffra 4 miljarder. Antingen har arbetseffektiviteten gått ner minst 70 procent eller också har någon av dem fel.

De är i alla fall tveklöst för dyra för att slänga in godtyckligt, och även om jag gäspar åt Nationaldagen föredrar jag den framför religiösa helgdagar. Nationaldagen fick vi istället för Annandag Pingst (som ändå ingen människa visste varför vi ”firade”) och egentligen tappade vi två sjundedels röda dagar på affären eftersom Annandag Pingst alltid inträffade på en måndag medan nationaldagen ibland är på helgen och ändå hade varit ledig för de flesta.

Vi har ju ingen statskyrka längre, så varför låtsas som att vi har det? Och ska en ha ska alla. Carin Jämtin ville som socialdemokratisk partisekreterare 2011 införa en muslimsk helgdag. Exakt sex dagar senare sa hon i en annan intervju att det ville hon inte alls, inte längre. Idén föll gissningsvis inte i så god jord som hon hade hoppats.

Men hon hann få medhåll. Moderaten Jacob Lundberg (som nu jobbar på Timbro) hängde på direkt, och Vänsterpartiet har länge motionerat om införandet av muslimska röda dagar. Nu är ju inte Vänsterpartiet känt för att förespråka arbete eller behöva förhålla sig till en budget, så varför stanna där? Det finns tjugo hinduiska helgdagar, tretton judiska och sexton buddhistiska. Om kommunisterna ändå slutat att se religion som ett opium för folket är väl en av varje inte för mycket begärt?

Det här var dessutom bara världsreligioner. Vi får inte glömma mindre grupper, som pastafarianer, gruppen som firar Det Flygande Spaghettimonstret, företrädesvis med ett durkslag på huvudet. Med reservation för att jag som icke-troende inte är helt uppdaterad på traditionerna tror jag ändå att man helst ska slå ut pastan först.

Till slut har vi väl det amerikanska systemet, med mycket få semesterdagar anställda själva kan fördela, men med ett helt gäng rikstäckande ströhelgdagar. Som sagt, för egen del har jag ingen betald semester, så staten kan bestämma hyllningsdagar till vilka monster och gudar de vill utan att jag egentligen berörs, men jag tror att de flesta skulle föredra att gå åt andra hållet. Själv har jag varit mest effektiv på jobbet med fastställda arbetsbeting, frihet under ansvar med flex- och komptid. När jag blir kung...

Hövding – fundering kring en IPO

Det är en sak att värdera ett bolag som funnits ett bra tag på börsen, men hur värderar man ett nytt företag? De behöver inte ha sålt för en enda krona vid börsnoteringen, eller ens ha en färdig produkt. Hur värderar man marknaden för en vara som bara finns på papper?

Ett aktuellt exempel är Hövding Sverige som erbjuder en företrädesemission i dagarna. Det är visserligen inte en helt ny aktie, handeln har pågått i ett år på First North, men det är ändå ett ganska oskrivet kort. Aktieomsättningen är i stort sett obefintlig och eftersom bolaget aldrig har redovisat vinst är ju P/E-talet (-3,3) närmast av akademisk betydelse.

Så vad vet vi mer? Namnet Hövding är ju helt absurt fånigt! Särskilt på engelska, det här är ändå ett företag som satsar internationellt. Jag försökte höra en engelsk presentation av vd:n. Både han och jag hade svårt att hålla masken "when he tried to explain what's great about a hovding".

Produkten hövding är enkelt uttryckt en airbag för cyklister att bära istället för cykelhjälm. Det billigaste priset jag hittar bland Sveriges dryga hundratalet återförsäljare är 2590 kr, vilket är ungefär tio gånger mer än billigaste cykelhjälmen. Innan det smäller är luftkudden inpackad i en slags stödkrage så att man ser ut lite grann som grannen i Beck.

”Ska du ha en stänkare?”

Apropå liknelser, när skiten träffar fläkten, eller rättare sagt, när bilen träffar cykeln vecklar luftkudden ut sig till en känd seriefigurshuvudbonad.

Så hur ser marknaden ut för smurfmössor? Jag cyklar inte själv, så jag är inte marknaden. Barn tror jag knappast heller på. I Sverige har vi ju ett hjälmtvång för barn upp till 15 år, och det är inte helt självklart att en airbag skulle anses som ett lagligt alternativ. I andra länder kanske det funkar (hjälmtvång känns mer svenskt än sill och surströmming tillsammans), men vilka föräldrar vill lägga uppemot tretusen kronor på en airbag som ungarna kommer testa sönder redan första lunchrasten?

Då återstår vuxna. ”Memils”, medelålders män i lycra, vill förmodligen hellre se ut som proffscyklister än som Becks granne. Kvinnor som inte vill sabba frisyren med hjälm? Kanske, men jag undrar om de litar på tekniken. Detta är inte manschauvinistisk kritik, jag skulle inte själv göra det. Flyger man av cykeln och smurfmössan inte löser ut kanske man dör!

Hipsters? Kanske, om de inte är rädda att klämma skägget i stödkragen. Och hur många cyklande hipsters finns det? Inte tillräckligt många för att jag ska gå in i detta. Men vi får väl se, kanske kommer aktien sticka upp i himlen och bli Sveriges nästa exportsuccé. Mina kommentarer är kanske lika dumma som om någon med en sån där moppestrut som var poppis på 50-talet hade dömt ut integralhjälmar och sagt att struten kommer att överleva oss alla.

Jaja, så blir jag väl börsens Ines Uusmann som i egenskap av kommunikationsminister fastslog att internet bara var en fluga. Jag tar risken. Blir det så tar jag givetvis tillbaka alltihop och påstår motsatsen.

Grannsamverkan & delningsekonomi

Bilpooler är ett gammalt beprövat koncept, liksom samåkning, men det går ju i princip att dra det hur långt som helst. I förra veckan pratade Plånboken i P1 om båtpooler. Egentligen är det ett väldigt resursslöseri att varje hushåll äger så mycket prylar vi sällan använder, men som ändå finns överallt. Hur många villaägare använder en spade mer än ett par gånger per år? Eller en elektrisk häcksax som i bästa fall kommer fram en gång per sommar.

Och fy för den barnfamilj som inte köper en sån där skitful studsmatta för 3000 kr eller mer. Jag tror inte att det finns ett enda villakvarter i Sverige mer färre än tre stycken. Hur ofta händer det att samtliga är under användning? Antagligen aldrig.

Nu menar inte jag att vi ska springa iväg och starta pooler för varenda trädgårdstomte, men kanske kunde man låna lite mer av varandra. Många bostadsrättsföreningar, särskilt de lite större, har en gemensam slagborr till utlåning. De flesta har också en egen hemsida eller Facebooksida, men jag tror att få har satt låneverksamhet och annan gemenskap i system trots att nätet ger alla möjligheter. Kanske kan man på en livaktig hemsida för bostadsområdet höra efter om möjligheten att få skjuts av en granne till närmaste stad, eller hitta en fiffig människa som har möjlighet att kolla på en krånglande tvättmaskin.

I många bostadsområden finns skyltar om grannsamverkan, men det gäller uteslutande brottsförebyggande verksamhet. Det är jättebra, men samtidigt lite trist att enda gången vi kan tänka oss att gå ihop med grannar är för att förhindra något negativt, aldrig för att göra något positivt.

Fast så nattsvart är det inte. I min förening har tvättstugan helt spontant utrustats med ett bibliotek där man kan lämna böcker man inte har någon användning av och plocka med sig olästa hem. En kompis berättade att de i hennes hus lämnar överblivna möbler i en skrubb i anslutning till soprummet, så att någon granne kan överta dem. Gårdsfester finns lite varstans osv.

Jag tycker ändå att svenska folket borde göra mer, för grannsämjan, för miljön och för privatekonomin. Ett av problemen är staten. När grannar, vänner eller medborgare i stort hjälper varandra vill staten ha arbetsgivaravgift och moms. På senare tid har det pratats mycket om delningsekonomi, främst i samband med taxitjänsten Uber, och se hur det har gått. De har nu tvingats lägga ner sin app Uberpop i Sverige, medan man i andra länder anpassar lagstiftningen efter verkligheten och inte tvärtom. Övernattningstjänsten Airbnb har hittills klarat sig, men det är säkert bara en tidsfråga. Staten har aldrig varit särskilt förtjust i privata initiativ utan mer sett det som en konkurrent. Ofta påhejade av facket, som ogillar nya, fungerande modeller i största allmänhet.

”Sista fäbodkullan slåss mot Skatteverket” kunde vi läsa i tidningarna för ett par veckor sedan. Det är en tjej som tillverkar smör och ost i en fäbod i Rättvik. På traditionellt vis, det är det som är hela grejen och vad som får besökarna att leta upp hennes gård därute i obygden. Skatteverket kräver att hon skaffar en kassaapparat, men den behöver ström eller internettäckning, vilket inte finns. Men löser hon det hittar de garanterat på något annat, staten vill ha passiva medborgare som betalar sin skatt, underkastar sig statlig överhet och banker och därigenom låter sig fostras till lydnad.

Så ge grannen ett handtag eller låna ut din båt i helgen. Om inte annat, så bara för att reta makten.

Vem kan man lita på?

Rimligtvis är högt betalda aktieanalytiker och fondförvaltare bättre på att förutse börsens utveckling än oss andra. Fast ta vilket storbolag som helst och du kommer att hitta en smart börshaj tro på uppgång och en annan på nedgång. Minst en av dem har fel.

Jag har några favorithjärnor i djungeln. Jag lyssnar gärna på Simon Blecher på Carnegie, Lars Frick på Börsveckan, Karl-Mikael Syding och ett par till. Men ingen av dem vet. Precis som tidningarnas tipsexperter aldrig skulle avslöja sina tips om de var bergsäkra på att sitta inne med facit är börsexperternas förslag kvalificerade gissningar. Alltså gäller det att lyssna på alla och värdera deras åsikter. Särskilt de påståenden du inte tror på, som man tenderar att vilja tänka bort för att världen blir enklare på det viset.

Bo Engwall heter en av Sveriges bästa maratonlöpare genom tiderna. Som investerare gick han under namnet ”Löparn” med bl a en populär blogg där han hissade och dissade aktier. År 2000 var han med i ett tv-program som hette Börsmatchen. Tre lag valde varje vecka ut några aktier de trodde på. I nästa avsnitt summerades och nya aktier valdes ut. Löparn var storfavorit i lag med konstnären Ernst Billgren, under det föga fantasifulla namnet Konstlöparen.

Utom tävlan fanns en hund man kallade Börsvalpen. Hunden fick varje vecka gå bananas bland ett hundratal pinnar, var och en uppmärkt med namnet på en aktie, och välja ut de tre... saftigaste, eller vad han nu hade för kriterier. Och självklart vann hunden hela skiten. Löparn förklarade detta någonstans med att hans aktier hade vunnit om börsen stigit under seriens gång, istället för att gå ner. Genast fick han svaret: ”Så kan det vara. Ett annat sätt att se det är att du fick stryk av en hund.” Och det kan man ju inte heller argumentera emot.

På samma tema påstås det då och då att pilkastande apor slår världens bästa aktieanalytiker, men hur tusan tar man reda på om det stämmer? Har du försökt få en apa att kasta pil någon gång?! Jag rekommenderar att du bär skyddsdräkt för du kan lika gärna bli träffad själv. Ifall inte apan helt sonika äter upp pilarna, apor är inte kloka!

Så tipset att lyssna på alla gäller bara människor. Löparn stöter jag fortfarande på ibland i ett nätforum om löpning och lyssnar gärna till hans erfarenhet. Jag skulle gärna ta emot eventuella aktietips också, nu när hans överman Börsvalpen inte finns längre. Jag kan förresten berätta att jag träffat valpens ägare och därmed avsluta med en ”Jag mötte Lassie”. Eller rättare sagt, ”Jag mötte husse”.

Barns sparkunskaper

Varenda ekonomibloggare verkar lära sina barn allt de kan om sparande, aktiehandel och dubbel bokföring, men hur går det med resten? Såg en gammal undersökning från Intrum Justitia som sa att svenska föräldrar är näst sämst i Europa på att lära sina barn om privatekonomi. Sämst är Storbritannien. Bäst påstås föräldrar i Ungern och Grekland vara. Ungern fattar jag, men Grekland?! Det är ju inte precis ett land med svart bälte i sparande.

Har svenskar helt enkelt haft det för bra och därför inte tränat upp sin krismedvetenhet? Eller handlar det om att de första curlingbarnen nu kommit upp i gymnasieåldern och på allvar börjar få lida av att mamma och pappa skonat dem från alla problem och beslut som format tidigare generationer till att bli vuxna?

Min känsla är att svenska föräldrar inte heller får någon vidare hjälp från skolan med att ge barnen privatekonomiska verktyg för att klara sina liv. Hallands floder, grekisk mytologi och namnen på viktiga karaktärer i sagoboken Bibeln har alltjämt större plats i undervisningen än handfasta råd om budget och sparande.

Detta resulterar i sin tur gissningsvis i minst en generation som bara hjälpligt förstår orsak och verkan av privatekonomiska beslut. Det ligger i människans natur att utvecklas med ålder vare sig vi vill eller inte, men jag tvivlar på att en femtonåring som är oförmögen att hushålla med sitt studiebidrag kommer att bli ett sparorakel när han eller hon flyttar hemifrån bara för att inkomster och utgifter växer.

Det pratas om bobubbla, att bostadspriserna ska ner och att många kommer att få gå från hus och hem när räntan så småningom tar fart. Senast var det Anders Borg som varnade. Jag är mer nyfiken på vad som ska hända när dagens barn och ungdomar ställs i en verklighet när räntan inte längre är 0 (eller ännu lägre) utan kanske +5 %. Kommer de som inte upplevt ränta och som uppenbarligen inte fått den förklarad för sig av föräldrar och lärare att kunna hantera den situationen? Knappast.

Men notera att jag skriver att jag är nyfiken, inte rädd för vad som då kommer att hända. Att det går åt helvete för Sverige ser jag som oundvikligt alldeles oavsett. Däremot kommer det att ge oss som har pengar och kunskaper ännu fler möjligheter. ”Ty den som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” - Matteus 13:12. Se där, bibelkunskaper kanske inte är helt värdelösa, trots allt.

Maj i sammandrag

Så rann maj iväg. På bloggen blev det 31 nya inlägg, ett för varje dag, men med erfarenhet från min hemsida och tidigare bloggar vet jag att sommaren är en period med betydligt mindre internettrafik. Jag gör därför bedömningen att jag lika gärna kan dra ner bloggfrekvensen lite. Det blir förmodligen ändå Sveriges mest aktiva ekonomiblogg (det där lät stöddigare än det var tänkt), men någon gång mellan skolavslutning och midsommar börjar jag nog ta en och annan bloggledig dag.

Apropå bloggstatistik vill jag återigen tacka för att ni läser och för alla kommentarer och glada tillrop. Läsekretsen växer rejält, vilket även får mitt bloggintresse att växa. Att jag överhuvudtaget skulle få kommentarer var inte självklart för mig, men här strömmar det in både bloggkommentarer, Twittersvar och mejl med tips både om börs och sparande, vilket är skitkul.

I maj gick OMXS30 upp 0,64 procent, min aktiedepå 2,09 procent. Med tanke på hur defensivt placerad jag känner mig är jag mycket nöjd med att "spöa" index i uppgång, om än en svag sådan.

I vanlig ordning klev jag in och ut ur det gamla oljecertifikatet, och som vanligt (i alla fall nu på slutet) klev jag av lite för tidigt. Och så har jag investerat i både guld och silver, vilka jag hoppas ska utvecklas fint under börsstormarna jag tror kommer. Av samma skäl har jag återigen blankat SCA. Carnegies Simon Blecher kallade aktien tokdyr vid P/E 25 och nu är vi närmare 26. Domedagsstämningen förmådde mig också att sälja mitt återstående innehav i Indienfonden. Jag sålde hälften för ett drygt år sedan och hade tjänat mer på att sälja allt då, men det blev drygt 50 procents avkastning även på resten och det kan jag knappast gnälla över.

Jag blev tilldelad aktier i Clean Motion, Litium och Paradox. Clean Motion trodde jag minst på, men var ganska säker på att aktien skulle stiga från start. Det gjorde den och jag sålde. För tidigt. Paradox och Litium gick åt olika håll när handeln öppnade igår, Paradox upp och Litium ner. I juni noteras ytterligare typ tjugo bolag. Det brukar ju gå ganska bra, men jag blir mer och mer restriktiv. Det blir nog fler än Litium som inte tokrusar från start.

Den enda någorlunda offensiva satsning jag gjorde i maj var att teckna mig för nyemissionen i C-Rad. Tomas Linnala på Placera tror att aktien kan dubblas på sikt. Jag hoppas att han har rätt, men kan samtidigt konstatera att hade jag inte lyssnat på honom från början när det gäller C-Rad hade jag varit rikare nu, trots att den steg sanslösa 28 procent bara igår.

Trots C-Rad och min nya satsning i ädelmetallbranschen har jag fortfarande drygt 40 procent av depån i likvida medel. Det känns som onödigt hög andel, men just nu har jag inga bättre idéer.

Sverige har fått några nya ministrar. Inga överraskningar, mer än att jag inte trodde att de skulle bli ännu fler än tidigare. Nu är Löfven uppe i 24 ministrar, vilket är lika många som Reinfeldt skramlade ihop 2010. En av dem, Ibrahim Baylan, fick titeln samordningsminister. Det får mig att fundera lite över vad Löfven själv gör i detta ”dream team”. Jag trodde i min enfald att samordning av ministrar i stort sett var statsministerns enda uppgift. Jag säger inte att han klarat den särskilt bra, men trodde kanske inte att han skulle leja ut den.

Fick vi en ny prins att försörja också, eller var det bara dopet som skedde i maj? Jag minns inte, och precis som med ministrarna skulle jag inte kunna namnge alla svenska prinsar och prinsessor längre. Jag antar att min republikanska hållning lyser igenom. ”Bra PR för Sverige”, hör man ibland om hovet. Jag tycker att det är en konstig PR-byrå, vars vanligaste uttalande när media hör av sig är ”Inga kommentarer”.

23 juni ska britterna välja om de vill stanna kvar i EU. Förhandstipset är att de gör det, kanske med ytterligare några eftergifter från EU i sista stund, men helt säker är jag inte. Även ett självständigt Storbritannien skulle, till skillnad från Sverige vid ett utträde, vara en storspelare i världspolitiken. Och vad har de egentligen fått ut av samarbetet på sistone? Precis som Sverige betalar de mer än de får tillbaka, och för vad? För att några av deras politiker ska få åka till Sydeuropa och leva jetsetliv, i utbyte mot allt mindre självbestämmande. En dålig deal, tycker jag, som hoppas att hela unionen försvinner. Blir det utträde lär börserna sjunka på kort sikt. Stannar de kvar blir det kanske ett litet relief-rally, men knappast någon jätteskjuts.

Nej, nu ska jag åka iväg och besikta bilen hos Opus. Mitt aktieinnehav hos dem har inte glatt mig hittills, så jag hoppas att det här blir en bättre affär.

Orangea kuvertet

Första året man fick göra PPM-val var 2000. Då gjorde två tredjedelar ett aktivt val. Undrar hur många som sedan dess inte gjort någon ändring och lagt två strån i kors för att få en bättre pension. Troligen rätt många, eftersom folk verkar ointresserade av pengar i allmänhet och pension i synnerhet.

Jag vet inte hur många hundratusen människor som fortfarande betalar in pengar till en privat pensionsförsäkring, men varje person är en för mycket eftersom skatteavdraget är borttaget. I och för sig tycker jag att det är vidrigt av Folksam, Nordea m fl att fortfarande erbjuda autogiro till den här typen av sparande, när de vet att det är en garanterad förlustaffär för kunderna, men det är ändå varje vuxen persons skyldighet att ta ansvar för sina pengar och hålla reda på vad som gäller.

Premiepensionsmyndigheten har hunnit byta namn, men det brandgula kuvertet fortsätter att dunsa ner på hallmattan en gång om året. Var femte svensk öppnar inte ens kuvertet. Ju yngre, desto mindre intresse. Pension verkar inte intressera gemene man förrän tidigast i 55-årsåldern. Det är så dags att ta tag i det då.

Samtidigt förstår jag att pensionsvalet känns abstrakt för en 25-åring. Jag är 44 och kan inte säga att jag har någon större förhoppning om pension för egen del. Om jag lever till 70 eller hur gammal man nu ska vara för att få pension när min tid kommer utgår jag ifrån att politikerna satt sprätt på mina pengar eller åtminstone behovsprövar all pension. Har jag fel blir det en glad överraskning. Jag räknar med att försörja mig själv till den dag jag viker in kepsen.

Men vare sig vi vill det eller inte har överheten gett oss en påse av våra egna pengar att fördela på 1-5 fonder. Förr kunde jag koppla mitt PPM-innehav till Avanza-depån, men det visade sig att tillgängligheten gjorde att vi bytte fonder oftare, och det kostar pengar för myndigheterna som tog bort möjligheten. Fast det är inte så bökigt att gå på Pensionsmyndighetens hemsida att det egentligen ska vara ett hinder.

Det tycker jag faktiskt att man bör göra då och då, åtminstone en gång om året. Om man, som jag, ändå har hyfsad koll på läget och placerar pengar i aktiefonder kan man lika bra titta till pensionspengarna när man ändå ser över sin övriga ekonomi.

Och är man inte särskilt börs- och fondintresserad kan man ju ta chansen att bli det, i skarpt läge. De här pengarna ska ju placeras oavsett vad vi tycker. Så läs på, välj fonder och följ upp resultatet. Om det hade varit okej hade jag övervägt att spela lotto med de här pengarna, men eftersom det inte går kan man ju lika gärna försöka få dem att ränta sig tills man blir en sån där härligt bitter och krävande pensionär.