Riskaversion

Jag hade kunnat skriva ”Motvilja att ta risker” i rubriken, eller ”Feghet”. Kärt barn har många namn.

Läste att ”vi” enligt studier blir mycket mer skrämda eller nedstämda av förluster än ”vi” blir glada av vinster. Jag försöker distansera mig med hjälp av citattecknen, men givetvis är jag lika drabbad som någon annan.

För det här är ingen bra grej, det resulterar bl a i att man låter bli att realisera förluster. Det där är ju ett annat vanligt tankefel, att förluster inte räknas förrän de realiserats. Faktum är att om en aktie tappar halva värdet tappar ägaren halva innehavet. Ett annat närbesläktat nybörjarmisstag (eller ja, det kan man göra hela livet) är att realisera vinster för snabbt, att inte våga behålla aktier som är på väg upp.

Risken är därför överhängande att man säljer aktier där man har vinst och behåller förlorarna. Det behöver inte vara fel, men om aktier som går ner är sämre företag än de som går upp (och det låter väl inte orimligt) blir det ett effektivt sätt att minimera vinsterna och maximera förlusterna. Lite som en bra strategi, fast tvärtom.

Hur bär man sig då åt för att gå från att vara riskavert till att bli riskneutral, att värdera risker och möjligheter på samma sätt? Finns det någon KBT-behandling? För många av oss skulle en sådan utbildning vara en lönsam investering.

Men eftersom jag inte tror att det finns veckoslutskurser i sturskhet får man försöka lösa det på annat sätt, nämligen genom att i förväg bestämma en plan för aktieköpet, formulera för sig själv varför man handlar och läsa på så gott det går. Ska man sedan frångå planen gäller det att motivera även detta, helst utan frasen ”fega ur”. För inget motgift mot feghet är så effektivt som att veta vad man håller på med. Det är ingen lösning, men förhoppningsvis ett steg på vägen dit.

Om böckers kostnad

Jag läser mycket, har alltid gjort det. Uppemot hundra böcker om året, skulle jag tro. Romaner, deckare, facklitteratur, biografier... Inte många ljudböcker och ännu färre e-böcker. Jag föredrar gamla analoga pappersböcker, men kan inte ens minnas förra gången jag gick in på en bokhandel och köpte en bok. För 10-15 år sedan var det tänkbart att köpa en pocketbok inför en tåg- eller flygresa när de inte kostade mer än en veckotidning, men när Pocketshop tar 89 spänn skulle jag hellre läsa Safety On Board 50 gånger på raken.

De flesta böckerna lånar jag på biblioteket. Mitt lokala bibliotek har en bra hemsida med hela sortimentet sökbart. Hör jag talas om en intressant bok kan jag snabbt kolla om de har den, om den är utlånad och när den i så fall kommer tillbaka.

Annars bytlånar jag böcker med kompisar, och så har vi i min bostadsrättsförening ett intressant spontanbibliotek i tvättstugan. Får man en bok över kan man ställa dit den, och det finns alltid böcker att ta med sig tillbaka.

Vid enstaka tillfällen dyker det upp böcker jag verkligen vill ha som inte går att hitta gratis. Då börjar jag leta på Bokbörsen (fruktansvärt ful hemsida, men bra sökfunktion), sedan Tradera. Först därefter försöker jag vänja mig vid tanken på att betala ordinarie pris på exempelvis Bokus eller Adlibris.

Är man lite mer öppen i sina önskemål, men ändå vill ha en bok att ställa i bokhyllan rekommenderar jag antikvariat, loppmarknader och Myrorna med priser på runt en tiondel av nypriset.

Men själv ser jag det nästan som en bonus att få lämna iväg boken så fort jag läst den. Hur ofta vill man läsa om en bok? För skönlitteratur är mitt svar aldrig.

Bra köp, dåliga affärer

Man brukar säga att man ska köpa aktier i bra bolag som man tror på långsiktigt. Allt annat vore ju vansinnigt. Det är nog alla ense om, även om vi med olika metoder kommer till olika slutsatser om vilka dessa bolag är.

Men jag har åtminstone ett läge när jag gör avsteg ifrån denna taktik – vid börsintroduktioner. Den första affären jag erinrar mig är när staten sålde ut 30 procent av Telia för sexton år sedan. Jag tyckte att den var dyr och jag såg inte hur bolaget skulle kunna vinna marknadsandelar när de strax innan haft monopol. Men jag tecknade aktier.

Det senaste exemplet är Clean Motion, som utvecklar elmopeder för främst den indiska marknaden. Deras Zbee är ett trehjuligt fordon som i min ungdom tveklöst hade gått under benämningen ”cp-moppe”. Smidig i stadstrafik, miljövänlig och praktisk, men den kostar 79000 kr! För det får man en ganska hyfsad begagnad bil. Målfoto om man inte till och med kan få en ny bil för samma pengar. Hur många indier har råd med det? Mitt svar: För få. Men jag tecknade aktier.

I fallet Telia gick det helt enligt planerna. Jag sålde med vinst och sedan rasade aktien. Clean Motion ligger fortfarande långt över introduktionskursen, men hade också lönat sig bäst att sälja av efter bara några dagars handel. Men betyder det att det var rätt att köpa dem? Ska man så totalt frångå sin strategi när man tror att det kan löna sig?

Jag är kluven. Ibland blir dessa kortsiktiga idiotaffärer kostsamma, men i det långa loppet har jag tjänat på dem. Så då är det väl bra då. Eller?

Fetma är inte en klassfråga

Fetma+klassfråga ger över tretusen Googleträffar. Varenda tidning fastslår att övervikt, både bland barn och vuxna, är en fråga om pengar. Skitsnack!

Fetknoppen Göran Greider kan tala sig blå för att arbetarklassen inte har råd med nyttig mat, det blir inte mer sant för det. Godis har blivit billigare jämfört med riktiga livsmedel, men senast jag kollade lösgodispriser var det ungefär tio gånger dyrare än vitkål, som brukar kosta 5,90/kg. Det är billigare än rent socker. Knäckebröd är billigare än chips och det är billigare att skölja ner med vatten än med läsk. Behöver jag fortsätta?

Om Göran Greider la lika mycket energi på att träna som han gör på att tvinga fram en sockerskatt skulle han få Alexander Skarsgårds magrutor på en kvart. Förresten Göran, du är varken fattig, underklass eller arbetare. Du är en rik och uppenbarligen mycket välgödd direktör. En sockerskatt skulle inte bita på din privatekonomi alldeles oavsett.

Men om vi håller oss till riktig mat, vad är nyttigast? Vad som helst funkar så länge man inte äter för mycket (vilket rika har bättre råd att göra än fattiga). Ska vi ändå gradera vill jag påstå att mat lagad från grunden är hälsosammare än hel- och halvfabrikat, som ändå är att föredra framför hämt- och snabbmat. Samma trend här alltså – ju billigare desto bättre. Har fattiga mindre tid än rika? Har arbetarklass mer tid än övre medelklass? Med reservation för individuella variationer är svaret på bägge frågorna ett rungande nej.

En annan myt är att rika människor tränar eftersom de har råd att ta hand om sin kropp. En av de allra billigaste, och samtidigt mest effektiva motionsformerna, är löpning. Det är ju inte så att överklassporterna hästpolo och kricket är den enda vägen till ett hälsosamt liv. Ett gymkort kostar pengar, men köp inte det då!

Löpning och promenader utförs med fördel året runt på vägar och i motionsspår, istället för på gymmets löpband. Och vill du lyfta skrot går det att göra nästan överallt. Dels finns gratis utegym lite varstans, men alla övningar där och på innegymmet går att göra i skogen istället. Eller hemma! Kom inte och säg att fattiga människor inte har råd med armhävningar.

Vad Greider och andra i hans läger gör är inte att visa solidaritet och omsorg. Istället vädrar de sitt förakt mot sämre bemedlade människor som de anser är oförmögna att ta ansvar för sina egna liv och därför måste ledas till den smala vägen som en skock får. Sköt du din kropp, Göran, så får vi andra sköta våra!

Inga alternativ?

För några veckor sedan dammade Dagens Industris krönikör Magnus Dagel av uttrycket "TINA", ”there is no alternative”, som syftar till att även om börsen verkar översåld ska man fortsätta att köpa aktier för det finns inga alternativ.

Eeh... jo! Det finns massor av alternativ. Man kan t ex köpa råvaror med helt andra handelsmönster eftersom priset inte bara styrs av konsumenternas plånböcker utan också av tillgång och lagerförändringar. Kaffe lär vi dricka även om börsen skakar (kanske särskilt då) och ädelmetaller som guld och silver brukar ofta gå upp när det är som allra oroligast i världen. Detta eftersom inga banker eller riksbankschefer i världen mäktar med att spekulera bort värdet på en guld- eller silvertacka.

Man kan också passa på att betala av bolån och andra skulder. Visst är räntan låg nu, men på lite sikt är alla överens om att den ska upp igen och då blir lånen dyrare. Eller köp en bostad om du inte tror att vi står inför en bobubbla. Passa på att köpa den där sommarstugan eller husbilen du gått och sneglat på. Eller renovera din bostad, det brukar ränta sig på sikt.

Om du, som jag, tror att börsen ska ner kan du köpa säljpapper. Blanka aktier eller köpa säljoptioner, terminer eller något annat.

Ett sista alternativ (nej, det finns fler, men det här är ingen roman) är att låta pengarna ligga kvar på sparkontot. Det är egentligen ingen höjdare, men med dagens låga räntor är det ingen större kris att ha pengarna disponibla trots att det ger max 0,5 % avkastning.

Till Dagels försvar bygger hans tes på att aktier alltid är det bästa alternativet långsiktigt. Det må så vara, men trots att vägen oftast går rakt fram är det ändå en bra idé att svänga när man tittar rakt in i en bergvägg.

Köp den äldre modellen

Det finns en ny Iphone på marknaden! Konsumenterna som bildar köpsidan på denna marknad består enkelt uttryckt av tre grupper:

1. Ja!!! Måste köpa – NU! Måste ha – NU! Och (om jag var otydlig) jag måste alltså ha den NU!
2. Iphone 7? Nej tack, jag har redan en telefon. Jag återkommer när den gått sönder.
3. Jaså, nu kom 7:an. Det innebär att det kommer slumpas ut en massa 6:or. Här ska fyndas!

Kanske lyser det igenom lite att jag tycker att kategori 1 är en lättledd köpboskap. Inte nog med att de sätter sig i ett dåligt förhandlingsläge, de riskerar också att springa iväg och köpa något de inte ens vill ha, om de skulle ta sig tiden att tänka efter. Det är helt okej att unna sig detta ibland, men var då väldigt tydlig åtminstone inför dig själv att du kostar på dig lyxen av att handla dyrt utan att tänka.

När det gäller mobiler är det ingen hemlighet att jag tillhör kategori 2. Jag inte bara tillhör den, jag leder den. I andra lägen är jag i andra grupper, för även om jag är en motvillig konsument händer det att jag öppnar plånboken. Och när det händer försöker jag tillhöra kategori 3, de konsumenter som tänker till och tar kloka beslut. På andras bekostnad, kan tyckas. Jaha, och?

Jag ska inte ens låtsas som som att jag vet skillnaden mellan olika Iphonemodeller. Vi tar något enklare – löparskor. Varje säsong, två gånger om året, släpper de stora skomärkena sina nya modeller. Ofta en uppgradering av en tidigare modell. Annan färg, lite annan dämpning och vikt. Om den nya är bättre är en smaksak, men att den är dyrare är en naturlag.

Min löparskopark

Nyhetens behag gör hur som helst att föregående modeller blir lite mindre attraktiva och eftersom tillverkare och detaljister inte vill lagerhålla femtio modeller i femtio olika storlekar sänker de priset på dem. Föregående sko blir ett par hundralappar billigare och förrförra modellen reas ut för en struntsumma.

Det finns en gammal myt att äldre skor blir sämre redan på lagret. Gummit sägs torka. Skitsnack! I en lufttät påse i en stöttålig skokartong kommer de hålla sig nya i många år, men bara ryktet pressar säkert också priset på gamla skor.

Själv köper jag konstant äldre skomodeller. Förutom att de kostar hälften så mycket som den senaste kan jag i lugn och ro beta av recensioner och lyssna vad kompisar tycker om sina skor. Det är bara ännu ett skäl att inte tillhöra gruppen av ovannämnda köpköpköööp-megafoner.

Det här tänkesättet kan med fördel tillämpas på annat än skor och mobiltelefoner, exempelvis cyklar, vitvaror, datorer och möbler. I många fall är det inte bara butikerna som sänker priserna, de pressas också ner av begagnatmarknaden, vilket genom principen om tillgång och efterfrågan kommer att gynna även de konsumenter som absolut vill köpa nytt i butik, med garanti.

Men okej, man får inte dra det här resonemanget för långt:

Mer elgitarr i styrelserummen!

Det finns en massa olika orsaker till att köpa en aktiepost. Jag ska ärligt erkänna att en av de drivande krafterna till att jag hoppade på nyemissionen i A1M Pharma i början av sommaren var att grundaren heter Bo Åkerström och är sångare i kultbandet Torsson som jag lyssnat till på fyllan fler gånger än jag kan minnas, med hits som ”Det spelades bättre boll”, ”Blodomloppet” och ”Klippans centrum”. Det är killen längst fram till vänster:

Så här ser bandet ut 40 år senare (Bo Åkerström i mitten):

När Bo inte är rockstjärna är han forskare, och 1974 (några år innan första bilden är tagen) började han som doktorand forska kring ett protein som kallades A1M. Det var ett riktigt pissjobb. På riktigt alltså, han fick undersöka mänsklig urin.

Men eftersom Bo är en envis typ hade han 30 år senare klurat ut varför kroppen producerar detta protein och vad det är bra för. Det visade sig lindra följderna av oxidativ stress och kan användas i behandling av havandeskapsförgiftning och njurskador.

Företaget A1M Pharma bildades 2008 och aktien noterades 2013. Sedan dess har man fått igenom flera patent världen över. Precis som merparten av världens forskningsbolag tjänar de inga pengar, men det är ju inte så enkelt som att forskning är olönsamt. Rätt som det är smäller det till och miljarderna regnar, om inte bolaget dessförinnan köpts upp, vilket också brukar bli en jackpot för aktieägarna.

Jag har en kompis som ett tag bara handlade biotechaktier. Några gick åt skogen direkt. Andra tragglade på några år, men blev med tiden tämligen värdelösa. Och en liten klick smällde till och ökade med tusentals procent.

Huruvida A1M ska bli en sådan där tiodubblare vet ingen, men min magkänsla just nu är att jag inte ska ha så bråttom att göra mig av med den. Som vd uttrycker det, "en spännande höst väntar". Och den här veckan passerade aktien 2,65 kr. Nej, det är inte mitt anskaffningsvärde utan en supernördig Torsson-referens från den här låten: