Känt folk röker Kent

Jag var inte född på 60-talet, när denna slogan var aktuell, men ändå sitter den i ryggmärgen på samma sätt som Gevalias ”När du får oväntat besök” eller ”Tag det rätta – tag Cloetta”.

Även om jag inte var med då drar jag slutsatsen att ett argument för att röka just Kent-cigaretter var att kändisar gjorde det. Var människor så jävla korkade att de helt blint kopierade den tidens kändisar? Säkerligen, och vi är inte är ett dugg smartare idag. Kändisar har i alla tider använts för reklam. Här är ett av de plågsammaste exemplen jag kommer ihåg.

Såväl Sanna Kallur som Peter Forsberg är fantastiska idrottare, men skådespelare är de inte. Manusförfattaren och regissören till denna reklamfilm borde få yrkesförbud ENBART efter att ha släppt igenom repliken: ”Gillar du det här brödet, Peter?”

Och även om jag skulle få en hjärnblödning och tro att det är deras egna åsikter som förmedlas, varför ska jag lyssna på vad atleter har att säga om bröd? Jag får knappast Foppas plånbok eller Sannas popularitet för att jag äter Fazers rågbröd! Jag tror verkligen inte att jag går på sånt här, men uppenbarligen är det tillräckligt många som gör det för att det ska vara värt att producera en reklamfilm för X antal miljoner.

För jag är inte dummare än att jag förstår att reklamen lönar sig. Självklart inte varje kampanj, men reklammakare vet vilka knappar de ska trycka på för att få föräldrar att köpa just deras blöjor, hundägare deras hundmatsargument och sedan stuva in både hund och ungar i en Volvo eftersom Zlatan nästan kunde läsa halva nationalsången.

Allting går att sälja med mördande reklam. En kopp kaffe på det...

Säljord

Verklighetsbaserad dramatisering från 1998:

- Men varför i helvete ska jag investera i ett företag som inte har några färdiga produkter, inga kunder överhuvudtaget och som hittills inte tjänat en enda krona?!

- Men det är ju IT.

- Är det IT, varför sa du inte det direkt? Var skriver jag på?

Sedan dess har orden ändrats, men allt annat är lika. Vissa fenomen anses helt enkelt så heta att man bara måste slå till. Genom åren har B2B, digitalisering, artificiell intelligens (AI) och virtual reality (VR) använts på samma sätt. Man kan säga att dessa säljord är börsens motsvarighet till fastighetsmäklarens söderläge eller ”ljust och fräscht” för att signalera att det här är en guldgruva man måste slå till på utan dröjsmål.

Dagens ord är kanske augmented reality (AR) eller drönare, men det är också möjligt att det finns ännu mer hajpade ord sedan i morse för här går det undan! Jag säger inte att detta är bondfångeri, fenomenen är lika heta som en gång IT och bredband var. Men precis som då är det inte bara guld som glimmar, det gör även krossade glasflaskor (och priset för årets fånigaste metafor går till …).

Företag som inte tjänat några pengar kanske håller på med någonting som är så modernt att de helt enkelt inte har hunnit göra det än. Så har det förmodligen varit för såväl dagens som gårdagens högteknologiska bolag. Men det kan också vara så att deras verksamhet inte betalar sig för att den är skit. Det är inte bara morgondagens innovatörer som drar sig till nya tekniska företeelser, det gör också gårdagens misslyckade dumskallar, som ser sin chans att gömma tidigare misslyckanden bakom tjusiga ord.

Allt åt alla – men från vem?

Jag kallar mig inte höger, men på listan över alla grupper och människor jag inte begriper mig på ligger nog den extrema vänstern högst upp. Jag vill betala skatt, dela med mig och utföra praktisk solidaritet på alla möjliga sätt. Samtidigt förstår jag att samhället måste bygga på att det är möjligt att få det bättre, skaffa och uppleva mer. Utan den drivkraften förvandlas vi alla till kravmaskiner.

Förbundet Allt åt alla är en organisation på yttersta vänsterkanten som pratar mycket om klasskamp och klasshat. Verksamheten utåt består av så kallade aktioner, mot utförsäljning, privatisering, fastighetsägare, politiker, arbetsgivare... Mot vad som helst, verkar det som (och mycket sällan för något). Deras mest kända aktivitet är nog när de för några år sedan genomförde ”överklass-safari”, en bussresa till Solsidan för att håna och kasta glåpord på de rika, dessa förhatliga människor.

Annars tycks det mest handla om att kräva. Gratis kollektivtrafik, bostäder åt alla exakt där de önskar bo, all tänkbar service. Och det där med skatt verkar jobbigt, det kan väl någon annan betala?

Ja, du läser rätt. Det står så!

Läste nyligen en krönika av en sjukskriven, utbränd människa med en likaledes sjukskriven fru. Självklart är det tufft att bli sjuk, men när han anklagande skriver att han blev tvungen att ta stora banklån tappar han bort mig. Eftersom hans ersättning som helt sjukskriven var lägre än en heltidslön "hopade sig de ekonomiska bekymren nästan omedelbart". Jag kan inte låta bli att tänka - buffert?

Inte blir jag klokare när jag går in på författarens Facebooksida och hittar krav på ökad kollektivtrafik, sex timmars arbetsdag (men för honom är det en mänsklig rättighet att inte jobba alls?), bättre vård till lägre eller ingen kostnad, minskad kontroll av vårdassistentfusk... Ha, ha, ha – utan att ge, ge, ge.

Jag vill inte tvinga ut gamla och sjuka i arbete, men det finns heller ingen sparek med pengar politikerna kan skörda när de behöver förbättra samhället. Eller rättare sagt, det är skattebetalarna som är den där eken och om samhället – alltså vi – inte ens får kontrollera att pengarna hamnar i rätt fickor lär fler och fler tröttna på att bidra. Då blir det ”Inget åt någon” istället, försök då att vara solidarisk!

Vinster i välfärden värre än vänster i välfärden?

Ännu ett företag, Engelska Skolan, ska idag "sälja skolelever på börsen", så det är väl lika bra att vi reder ut detta en gång för alla.

Det började med att regeringens utredare, den gamle sossepolitruken Ilmar Reepalu, föreslog ett vinsttak på 8 procent för privata företag i välfärdssektorn. Vänsterpartiet, som längre drivit frågan, hängde på och nu har LO gått ännu längre genom att vilja förbjuda vinster överhuvudtaget.

Frågan är inte helt enkel. Om skattefinansierade företag går med vinst som inte återinvesteras utan plockas ut blir det ju i praktiken så att företagens ägare lever på skattepengar som istället hade kunnat gå till hemtjänst, höftledsoperationer och sånt.

Men borde man inte fokusera på kvaliteten istället för vinsten? Är det inte ett större problem om åldringarna får liggsår eller om eleverna inte lär sig vad de ska än om organisationen som tillhandahåller tjänsterna tjänar pengar? Om Privatskolan AB lär skolbarnen mer än kommunala Kravlösaskolan för en billigare peng har jag inga problem med att PAB:s aktieägare tjänar pengar. Med tanke på utvecklingen av svenska skolresultat verkar alla krafter behövas.

Fast givetvis har det gått prestige i frågan. Precis som jag kan uppleva att moderater och centerpartister vill privatisera för privatiserandet skull verkar vänsterpartister se vinst som något fult. Vinster på över 8 procent kallas ”övervinster”. Jag antar att det ska läsas ut som ”en äckligt hög marginal ingen någonsin kan behöva”.

Då har man inte förstått hur näringslivet fungerar. Vinster tas inte bara ut. Under en uppstartsperiod kanske företaget går dåligt flera år på raken. Samma sak vid investeringar och nysatsningar längre fram. Och så kan konjunkturen ställa till problem. Om ett företag inte får ta ut mer än 8 procents vinst bra år kan det bli omöjligt att ens gå plus i det långa loppet.

Det skrämmande är att riksdagsmän, de som har hand om våra lagar och gemensamma pengar, inte fattar detta. Så här uttryckte sig Vänsterpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Ulla Andersson och två kollegor om arbetsförhållandena för fabriksarbetare:

Ulla Andersson är visserligen inte utbildad nationalekonom utan förskollärare, men borde ändå förstå att de flesta av oss som inte har vår försörjning tryggad i riksdagen ”tvingas” jobba ihop vår lön. Jag ser problemen, men tycker ändå att ekvationen vinster och välfärd går att få ihop. Vänster och välfärd - där är jag inte lika säker.

Än märkligare är att samma politiker som upprörs över att friskolekoncerner och vårdbolag går med vinst i skattefinansierad verksamhet inte med ett ord nämnt det olämpliga i att ex-politikerna Bert Karlsson och Jan Emanuel Johansson fakturerar miljarder för att driva lika skattefinansierade flyktingboenden. Jan Emanuel ökade förra året sin vinst med 9465 procent och vinsten landade på drygt 25 procent. Ändå småpotatis mot Bert som räknar med att omsätta över en miljard i år och som så ödmjukt som bara han kan fastslår att ”det har Sverige tjänat massor på, för vi är billigast”.

Har han rätt lär det finnas en och annan skattekrona att pressa i den verksamheten, Ulla. Ulla! Uulllllaaaa!!! Va, la du på nu?

Så ser idioti ut

Vi har alla fått märkliga mejl från afrikanska änkor som vill göra oss till mångmiljonärer om vi bara först skickar vårt kontonummer, och helst några dollar. Sedan ska vi bli rikligt belönade.

Då och då dimper det ner ett mejl från banken (vår egen eller någon annans) som på googleöversatt svenska berättar att de av säkerhetsskäl måste ha våra lösenord. Givetvis slänger vi bort det, men en vecka senare kommer tidningsartikeln om någon som berättar att ”det såg väldigt trovärdigt ut”. Mm, förutsatt att säkerhetsavdelningen på din bank drivs av lågstadieelever!

Det kan inte bara var jag som tänker: Hur tusan kan någon gå på detta? Finns det någon enda människa som är så aningslös och/eller outbildad att de går på vad som helst så länge personen i andra änden av konversationen är tillräckligt tydlig och bestämd?

Svaret är tyvärr ja (annars hade fenomenet försvunnit), och tyvärr inte bara äldre pensionärer utan datorvana. I radioprogrammet Spanarna för ett par veckor sedan berättade journalisten och författaren Gabriella Ahlström hur hon under ett telefonsamtal från en engelsktalande människa glatt hjälpt denne att installera spionprogram i hennes dator dagen efter att någon tömt hennes bankkonto på 8500 kr. Gabriella är som sagt journalist, har antagligen jobbat med internet sedan innan millennieskiftet och hon är 52 år gammal!

Dumhetens ansikte

Alltså, denna totala aningslöshet! När hon i programmet säger att det inte verkar gå att skydda sig är det kanske inte konstigt om åldringar inte heller kommer på att man faktiskt kan kasta luren i örat på människor som försöker ta kontroll över ens pengar även om de skulle låta trevliga.

Nej, banker eller myndigheter kommer aldrig be dig lämna ut dina personuppgifter via mejl, de har dem redan! Microsoft eller Apple kommer aldrig be dig installera märkliga program i din dator. För övrigt är bästa sättet att slippa att få 8500 kr stulna från kortkontot att inte ha 8500 kr på ett konto kopplat till ditt bankkort. Det tar 30 sekunder på internetbanken att kostnadsfritt föra över pengar till ditt kortkonto. Gör det när du behöver dem och inte förr!

Fast känner du på dig att du kan komma att lämna bort kontrollen över dina konton till en vilt främmande människa som ringer till dig bör du överväga att ta hjälp av en vuxen.

Bli din egen kritiker

För väldigt länge sedan var jag en hyfsad schackjunior. För att sätta in det i ett börssammanhang fick jag regelmässigt stryk av Gottodix, men brukade vinna mot Cevianmannen. På den tiden hade de riktiga namn, men nu glider jag ifrån ämnet (är på väg mot börsen faktiskt, ha tålamod).

I schack gäller det att tänka så många drag som möjligt i förväg. ”Gör min motståndare så gör jag så och då måste han gå emellan med tornet, jag slår, han slår tillbaka och sen kan jag spela runt mitt andra torn till kungsflygeln...” Det vore naturligtvis enklare om man kunde fokusera på sitt eget spel utan att behöva ta hänsyn till motståndare, men verkligheten funkar inte så.

En politiker måste innan en debatt fundera över och slipa på sina argument, men ännu viktigare är det att fundera över motståndarens och hur dessa ska tacklas. Andra kommer att ifrågasätta nyttan av dina reformer och då är det upp till dig att påvisa att fördelarna överväger nackdelarna.

På börsen finns ingen motståndare på det sättet, vilket kan vara riktigt farligt. Confirmation bias (typ bekräftelsefel på svenska) innebär att man selektivt tar in sånt som bekräftar den världsbild man redan har. Politikerns motsvarighet är nog att omge sig med ja-sägare och när så någon ifrågasätter dina åsikter blir du svarslös.

För att utveckla min syn på börsen ifrågasätter jag mig själv. Precis som schackspelaren försöker tänka ut hur motspelaren ska göra för att bli maximalt farlig försöker jag komma på nackdelar med nuvarande eller tänkta börsinnehav. Det slipar de egna argumenten för dessa papper. Har ingen annan formulerat problem får man göra det själv.

Har man inte tillräckligt bra argument för sina innehav (nu och längre fram i ”spelet”) bör man överväga att ta sig ur positionerna. Det är i så fall inget misslyckande utan tvärtom något bra. Vi lever i en föränderlig värld och det som möjligen var sant igår behöver inte vara det idag, och definitivt inte imorgon.

Däckad av kostnader

Hösten är här på allvar och snart funkar inte kortbyxor ens vid löpning. Sedan står det inte på innan det är dags att byta till vinterdäck på bilen. För ett par decennier sedan bytte nästan alla bilägare däck på sin egen bil. Jag vet inte hur och när det hände, men nu ser jag nästan aldrig någon göra det.

När tiden är inne bokar man tid hos däckfirman. Det är jättesmidigt, tar bara några minuter och har man tur bjuder de på kaffe medan man väntar. Kostnaden varierar, men få däckverkstäder verkar erbjuda däckbyte för under 200 kr.

Själv byter jag såklart mina egna däck. Det tar ungefär en halvtimme och kräver ingen styrka eller andra färdigheter. Min 80-åriga mamma kan byta däck och jag har själv gjort det med ryggskott.

Om vi för enkelhetens skull räknar med att det inte tar någon tid alls att boka tid och byta däck på firma förlorar man alltså 30 minuter på att göra det själv, vilket i gengäld är gratis. Då sparar jag alltså 400 kr i timmen av skattade pengar. Räknar vi baklänges på en månadslön med 30 procents skatt och 168 timmars månadsarbetstid blir det:

400*168/0,7=96000 kr

För att tjäna så mycket hos en arbetsgivare att det lönar sig att lämna bort jobbet måste man således ha en månadslön på nästan hundratusen.

Då räknar jag ändå snällt. I verkligheten skulle jag tro att däckbytet på firma tar en kvart inklusive bokningen på telefon eller på nätet. Dessutom blir det nog några kilometers bilresa, vilken med drivmedel, värdeminskning och ökat slitage också kostar några guldtior. Så kanske måste man tjäna uppemot en kvarts miljon i månaden för att få ekonomi i att lämna bort jobbet.

Jag vet att många har tjänstebil eller leasingavtal där däckbyte ingår, men antingen är det många privatbilsägare som tänker fel eller också måste jag bli en tuffare förhandlare när jag diskuterar ersättning med uppdragsgivare.

Passar du dessutom på att låta däckfirman förvara dina fyra sommardäck under vinterhalvåret istället för att knöla in dem i det egna förrådet krävs ännu en löneförhandling. Jag ska inte räkna ut den månadsvisa kvadratmeterhyran, men om inte ditt förråd är en svit på Waldorf Astoria i New York skulle jag ta en runda förbi källaren och kika på om du inte kan hitta en ruta på 50x50 cm.