Uppskattad och upptaxerad är väldigt olika saker

Myndigheterna vill se flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden. Detta förutsätter flexibilitet på bomarknaden, nästan inga arbetstagare eller studenter är så flexibla att de kan tänka sig att bo i tält. Hur uppnår man detta? Knappast genom att skatta människor till döds.

Ett sätt att skapa rörlighet är att uppmuntra till andrahandsuthyrning. Det var vanligt förr. I den generation som föddes strax innan andra världskriget flyttade man ofta till större städer för studier och jobb, och den boendeform som stod till buds var ofta uthyrningsrum. En pigkammare, i bästa fall med egen ingång och en kokplatta. För uthyraren var det ett sätt att få in en slant som kanske utgjorde skillnaden mellan att kunna bo kvar och att tvingas flytta.

Det här går att göra fortfarande, fast för den som bor i hyresrätt kan hyresbolagen sätta käppar i hjulet, trots att de ofta är kommunägda och styrs av politiker i samma partier som ropar efter ovannämnda flexibilitet. För bostadsrätter har lagstiftningen luckrats upp, men i gengäld har man gett bostadsrättsföreningarna möjlighet att ta ut avgifter.

Oavsett boendeform kanske man vill testa lite innan man skriver halvårskontrakt och inser att det inte är så kul med någon annans skäggstubb i handfatet eller skitiga skor i hallen. För detta har uthyrningstjänsten Airbnb varit skräddarsydd. Med den kan man hyra ut ett rum några dagar till en turist för att se om fördelarna överträffar nackdelarna.

Men nej, det är nog bara en tidsfråga innan Sverige lyckats skrämma iväg även denna del av utvecklingen, precis som man gjorde med Uber. Förra året gav en dom i Hyresnämnden bostadsrättsföreningarna möjlighet att förbjuda Airbnb-uthyrningar. Och de som fortfarande kan och får ska helst skattas till passivitet. Skatteverket har nu börjat upptaxera uthyrare som inte deklarerat sina hyresintäkter som inkomst av kapital.

Okej, jag köper att allt som kan generera pengar i det här landet ska beskattas. Men se då åtminstone till att göra systemet smidigt! Sverige är redan tidigare känt som landet där man inte vågar jobba eller sälja för att man är rädd att göra fel när man deklarerar, och där man inte vågar anställa för att löneadministrationen är för krånglig.

Som F-skattande frilansare ger det mig mer jobb, så jag ska väl inte gnälla, men jag tycker att det är bedrövligt när entreprenörskap och handlingskraft dödas eller flyttar utomlands på grund av stelbenta politiker, nitiska tjänstemän och rigida regler.

Om man nu ska beskatta Airbnb-uthyrningar, varför inte dra skatten direkt från företaget så att uthyraren får färdigskattade nettopengar och slipper lägga flera timmar på att deklarera vinsterna och sedan har ont i magen i flera månader för risken att ha gjort fel?

Är de idioter eller tror de att vi är det?

Rubriker och löpsedlar är knepiga att få till, särskilt om man inte har så mycket att säga. En ogenomtänkt formulering gör att journalisten framstår som ett sensationslystet pucko.

Och på det temat är steget aldrig särskilt långt till Dagens Industri. Jag vet inte om de är ensamma om det fenomen jag tänkte ta upp nu, men de är åtminstone värst.

Det jag pratar om är tidningens formuleringar i samband med aktieutdelning. När utdelningen skiljs av från aktien sjunker ju värdet på aktien med motsvarande belopp. Det är inga konstigheter och framförallt påverkar det inte aktieägarnas ekonomi, precis som att man inte blir fattigare av att plocka upp en hundring ur plånboken och istället lägga den i bröstfickan.

Om man inte är Rainman med alla utdelningsbelopp och datum i huvudet undrar man kanske varför aktien plötsligt tappar några procent, särskilt om man inte är ägare, men informationen är ju aldrig längre bort än ett par klick.

Men för Dagens Industri är aktieutdelning tydligen något ytterst exotiskt som bör basuneras ut med stora svarta rubriker både nu och då (jag vet inte hur många av årets dagar som åtminstone något bolag delar ut, men många är de). Ni har säkert sett dem, ”Aktierna du ska se upp med idag!!!” och ”Förklaringen på tokraset!”. Här är ett exempel:

Aktierna ”väntas falla med lika mycket som bolagen delar ut”. Där ser man... Lite som om Sportbladet skulle ”avslöja” att om Sverige gör flest mål kommer de att vinna landskampen.

Jag och många andra har frågat Dagens Industri på Twitter och i kommentarsfält varför de beter sig som att en vanlig aktieutdelning aviserad flera månader tidigare är en exceptionell händelse. Hittills har jag aldrig sett några svar, så jag antar att de i sann klickjournalistisk anda bara tycker om att slå på stora trumman trots att ingenting hänt. Sensationsjournalistik, kan man tycka, men sådan borde ju förutsätta sensationer. Därför föredrar jag att kalla det idioti.

Se upp där nere – bland ekonomijournalistikens bottenskrap.

Skippa detaljisterna

Mjölkbönder klagar på att de inte får tillräckligt betalt för att överleva. Klädtillverkare syr kläder för bråkdelen av vad vi betalar i affären. Varje sommar plockar thailändare bär i Sverige och lika ofta blir det bråk om ersättningen utan att rårörda lingon på Ica blir ett öre billigare.

Så vad händer med alla pengar? De hamnar hos mellanhänderna. Nutidens grosshandlare är detaljhandelsägare med flotta villor i dyra områden. Vi kan handla hos lågpriskedjor, men i slutändan kommer ändå en himla massa pengar hamna i mellanhandsfickor.

Okej, även Icahandlare måste ju ha en bostad...

2011 bestämde sig Petter Berndalen för att bara handla mat direkt från producenter, alltså bönderna. Ett problem var att han bodde i Stockholms innerstad, ett annat att han saknade bil. Så han satte sig på cykeln och trampade ut till bondgårdarna för att köpa kött, grönsaker och spannmål. Resultat: godare och nyttigare mat till lägre pris. Nästa steg i hans projekt blev att även handla alla kläder direkt från producenterna, utan omvägen förbi grossist- och detaljistledet.

Trots hipsterskägg känner jag inte att jag vill lägga den tid och energi som Petter gör. Jag fortsätter att odla lite kryddor och grönsaker, och plocka egna (och helt momsfria!) bär i skogen, men nog blir jag lite sugen på att gå på Bondens egen Marknad och överväga möjligheten att köpa ett parti rotfrukter på någon bondgård, eller varför inte testa att mala eget mjöl.

För jag gillar idén, och jag tror att tricket är att försöka börja leta alternativ istället för att alltid åka till den lokala stormarknaden. Ett sätt kan vara att besöka Alternativ.nu där det finns märkliga individer som tänker … alternativt. Typ: ”Det är hål i min vattentunna. Var kan jag lära mig att odla bambu och tillverka en egen?”

Och, som vanligt, ingen ”fulreklam” här. Jag får ingenting av någon för det här inlägget. Det är bara sånt jag själv gillar tillräckligt mycket för att tipsa med en länk till.

Avanza eller Nordnet?

För drygt tio år sedan bytte jag nätmäklare från Nordnet till Avanza. En kompis började jobba på Hagströmer & Qviberg, vilket gav även mig kostnadsfria börskurser i realtid. Yngre läsare kanske undrar vad alternativet är, men på den tiden var det inte alls självklart att man skulle få reda på börsens utveckling den senaste kvarten. När möjligheten kom kostade den extra.

2016 är jag fortfarande kvar som Avanzakund, men omständigheterna har gjort att jag återigen även skaffat en Nordnetdepå varför jag tänkte filosofera fritt kring skillnaderna.

Hemsida

Vad hände, Nordnet? Gick alla webbdesigners hem 2007 och ni valde att byta ut dem mot bandymålvakter? Jag kan faktiskt inte komma på en enda fördel med Nordnets hemsida framför Avanzas. Avanza har bättre översikt, begripligare menyer och tydligare typsnitt.

Dock vill jag lägga in en brasklapp här! De senaste gångerna Avanza gjort om sin hemsida har i princip alla förändringar varit till det sämre, så se upp och skärp till er!

Avgifter

Dött lopp. Av en ren händelse är courtaget nästan på kronan detsamma i bolagens fyra courtageklasser, och helt gratis för kunder med mycket små depåer (Avanza under 50000 kr, Nordnet under 80000 kr).

Nordnet har en ”Active Trader”-variant för kunder med fler än 35 avslut per månad. Avanzas motsvarighet heter ”Pro”. Orkar inte grotta ner mig i dessa eftersom de inte längre är aktuella för mig, men även där tycks det ganska jämbördigt.

Kundtjänst

När jag en gång lämnade Nordnet ringde deras kundtjänst upp mig för att fråga varför och om de kunde göra något för att få mig att ändra mig. I min drömvärld skulle alla kundtjänstavdelningar göra så. Dra lärdomar av kunderna för utan dem är ni körda.

Ändå är det klar fördel Avanza här. Oftast klara och tydliga svar på kort tid, men vid ett par tillfällen tycks de ha slängt in B-laget som skjutit från höften. En gång fick jag en hundring i kompensation för att deras kundtjänstmedarbetare gett mig ett svar som var så uppåt väggarna att jag gick i taket.

Men apropå att gå i taket har min nystartade Nordnetdepå också krävt lite kundtjänsthjälp, med blandat resultat. Den första frågan besvarades efter två dygn, efter att ärendet löst sig av sig själv. Det kändes inte så ”på tårna” som man skulle önska, men problemet var ju ändå löst då.

Nästa fråga tog ännu längre tid, och eftersom det var andra gången och i kombination med att de parallellt skickade ett gäng med ”välkommen som kund”-brev, -mejl och sms (få saker retar mig mer än att få obeställda sms från företag) frågade jag på Twitter. Denna kommunikationsväg uppmuntras på hemsidan, så när första responsen var att jag skulle använda en tredje väg, telefon, tröttnade jag lite. När de sedan började ifrågasätta väntetiden och komma med lama ursäkter istället för att hjälpa till brann mina säkringar.

Till slut hade jag två personer på kundtjänsten som hjälpte mig parallellt och ärendet löstes, men med tanke på den inledande responsen kan jag inte låta bli att fundera på vad som hänt om jag inte hade haft 1300 Twitterföljare, en välbesökt ekonomiblogg och tid och möjlighet att tjata. Felet var deras, vilket heller aldrig erkändes, och det är också störande. Alla kan göra fel, men ta på er det då och försök inte gömma er bakom datafel eller slumpmässiga omständigheter!

Kredit

Jag handlar inte på kredit, men Avanza har något de kallar för Superlånet med 1,75 procents ränta, och Superbolånet från 0,79 procent.

Nordnet vill inte vara sämre utan har hittat ett minst lika fånigt namn, nämligen Knockoutlånet med ränta från 0,99 procent. Och tamejtusan om inte även deras bolån ligger på 0,79 procent och, vad jag kan se vid en snabbkoll, med samma villkor som konkurrenten.

Övrigt

Nordnets community Shareville har ingen motsvarighet hos Avanza. För tillgång till Shareville krävs en depå, men man behöver inte fylla den med pengar. Tråkigt nog är det lika fult där som på Nordnet i övrigt, men själva tjänsten är intressant. Men jag frågar mig ständigt varför det måste vara så fult hos Nordnet. Kan det vara en hyllning till ägarfamiljens starke man, den gamle Europaministern Ulf Dinkelspiel, som ju själv är ganska ful?

Är man en aktiv sparare är det inte fel att finnas hos både Avanza och Nordnet. Vissa nyintroduktioner finns bara hos den ena, andra kan tecknas på bägge. Vidare får man tillgång till bägge bankernas gratisfonder, och nollcourtaget för pyttedepåer gör att man även kan handla aktier och annat gratis på ena stället.

Viktigaste argumentet för dubbla depåer tycker jag ändå är flexibiliteten. Kommer ni ihåg kampanjen för att man skulle vara otrogen mot sin storbank? Jag tycker gott att det även kan gälla nätmäklare. Den dag deras tjänster är för dåliga eller för dyra är räddningen bara ett par knapptryck bort om vi redan har konto hos konkurrenten. Kanske borde man ha DeGiro också, det är ju så svårt att välja!

Slippa tvätta träningskläder

Jag springer ungefär tre gånger i veckan, från en halvtimme upp till flera timmar. På sommaren svettas jag floder under träningspassen, men även på vintern rinner det till, främst på överkroppen och huvudet, men överallt faktiskt.

Som ensamstående och barnlös får jag inte ihop flera tvättmaskiner i veckan. Dessutom sliter ju tvätt på kläderna. Inte heller har jag lust att skaffa femton kompletta uppsättningar träningskläder. Jag springer alltid utomhus, vanligtvis själv, och det är kanske ingen som väntar sig att löpare ska springa runt och lukta hallon, men jag vill ju inte att grannarna ska skriva protestlistor.

Det som eventuellt luktar är inte själva svetten utan bakterier. Ny svett på en ren kropp med rena kläder luktar därför inte alls. Alltså gäller det att göra sig av med bakterierna innan de tränger in i textilfibrerna.

När jag kommer hem från löpningen tar jag snabbt av mig kläderna. Strumpor och kalsonger åker i smutskorgen, resten i handfatet. Där sköljer jag dem under ett par minuter i kallt, rinnande vatten. Kallt först, precis som tvättmaskiner, eftersom varmvatten får äggviteämnen att koagulera.

Kallvattnet får rinna av, sedan några minuter i varmvatten. Och med vatten menar jag bara vatten, inget tvättmedel, tvål eller annat. Därefter vrids kläderna ur. Eftersom jag bara tränar i syntetiska funktionsmaterial samlar inte kläderna flera liter per plagg, som exempelvis bomull. Men ju förr kläderna torkar – desto bättre, så jag jobbar på en stund som värsta centrifugen (kläder som torkat för långsamt luktar disktrasa).

Har jag sedan möjlighet att vädra kläderna utomhus gör jag det. Vintertid blir det ofta handdukstork inomhus direkt, men minusgrader får många bakterier att dö, så det behöver inte vara fel även om det känns lätt senilt att hänga tvätt ute i januari (och med stelfrusna kläder får man vara försiktig så att man inte bryter av en ärm på vägen in).

Görs sköljrutinen rätt (och det är ju inte raketforskning) kommer kläderna därefter att vara helt luktfria. Jag vet inte hur länge ett plagg klarar utan en riktig maskintvätt, men nog har jag kört 20-30 pass innan "riktig" tvätt i tvättmaskin. Och – innan invändningen kommer – det är inget fel på mitt luktsinne, det här funkar!

Med detta sagt, jag tränar inte på gym utan bara utomhus, och jag skulle inte ställa upp i ett lopp utan nytvättade kläder. Inte utan andra heller, men så är jag inte dansk.

Förberedd på arvsskatten?

Det här blir en lite lång text, men av alla spartips på den här bloggen, nu och i framtiden, kan detta bli ett av de allra mest lönsamma.

Trots att det enda som är säkert med livet är att det tar slut låtsas vi så långt det är möjligt inte om det. Nästan alla som kommit i kontakt med döden blir förvånade. Inte ens när min farmor drog sitt sista andetag var jag helt beredd. Fast tanken borde ha satt sig eftersom hon var 102 år. Det sägs ju att livet inte har några garantier, men att det tar slut är faktiskt garanterat.

Farmor var förresten djupt religiös och pratade mycket om döden eftersom hon var lite nyfiken. I många familjer ignoreras döden ända in i kaklet, vilket är dumt av flera orsaker. Att fråga sina nära och kära hur de vill bli begravda och hur de tänker kring sina ägodelar efter sin död betyder inte att man önskar livet ur dem. Och som refrängen lyder i en visa som felaktigt brukar tillskrivas Cornelis Vreeswijk:

Du kan ingenting ta med dig dit du går.
Nej, du kan ingenting ta med dig dit du går.
Du behöver inga penningar
när du vid porten står
och du kan ingenting ta med dig dit du går.

För nu skippar vi filosofin och snackar pengar istället! Fram till 2004 hade vi arvsskatt i Sverige. Den hade vi haft i över hundra år, i olika politiska majoriteter. Flera av våra grannländer har fortfarande arvsskatt och det finns definitivt en opinion för att återinföra den här. Förra året gick fackförbunden LO och Saco ut i en gemensam debattartikel där de krävde tillbaka både arvs- och gåvoskatt. Vänsterpartiet har ropat längre än så och för en dryg månad sedan gjorde Aftonbladets ledarskribent följande utspel bakom sina allra tuffaste solglasögon:

Det ligger i sakens natur att arvs- och gåvoskatt inte kan ältas hur länge som helst för då hinner pengarna rinna igenom politikernas klor. Tänk tanken att regeringen smäller till med en extra budgetproposition som innebär 15 procents skatt på alla arv och gåvor från årsskiftet. Känns det helt orimligt?

I familjer med särkullbarn och osämja är det kanske ingenting annat att göra än att hålla tummarna, men kan man så bör man förbereda sig på att skiten träffar fläkten. Säg att ett äldre par har en färdigbetald bostad värd tre miljoner och ytterligare en miljon i andra ägodelar, värdepapper och kontanter. Det skulle (vid sidan av reavinstskatten) kunna göra över en halv miljon i framtida arvsskatt, och eftersom en gåvoskatt garanterat införs samtidigt är det i det läget bara att hacka i sig.

Men än finns det tid! Man kan aldrig veta vem som dör först, men man kan t ex gissa att jag som är 45 överlever min mor som är 80 och planera efter det.

Om vi börjar med bostaden, som för de flesta är den stora delen av ett framtida arv, kan man överlåta den på nästa generation redan nu. En helägd fastighet gör man vad man vill med. Är mamma och pappa rädda att bli satta på bar backe skriver man ett avtal om att så inte blir fallet.

Bostadsrätter är lite bökigare. Bostadsrättsföreningar kan normalt inte hindra andrahandsuthyrning, men de har rätt att ta ut en avgift och det gäller oavsett om hyresgästen betalar hyra eller bor gratis. Om äldre personer fortfarande är delägare är det en annan sak. Enklast är därför att bara skriva över 99 procent av bostadsrätten.

Nu trixar vi bort värdepappren! Hos nätmäklarna kan en person äga obegränsat antal konton. Alltså kan föräldrar, mor- och farföräldrar fortsätta att disponera sina pengar (återigen, skriv avtal om det känns bättre) under en yngre familjemedlems namn, men utan att ekonomierna flyter ihop. Aktier i depåer och investeringssparkonton flyttas enkelt, bankerna har färdiga blanketter.

Till kapitalförsäkringar kan man normalt inte flytta in värdepapper, bara kontanter. Men det finns ett kryphål. Genom att flytta över hela kapitalförsäkringen kvarstår försäkringstagaren, men försäkringen får en ny ägare, så görs det innan arvsskatten införs har man lurat pappa staten även där.

Jag hoppas att alla mina familjemedlemmar och vänner lever och har hälsan så länge jag lever och jag hoppas själv bli minst 100, men det är ingenting vi kan välja (mer än att försöka leva sunt). I väntan på det oundvikliga skadar det inte att se om sitt hus.

Själv ordnade jag alla förberedelser inför arvsskatten själv till kostnaden av lite papper och porto. Och så tog det några timmar av mejlande med bostadsrättsförening, nätmäklare och myndigheter, men jag lever ju för den här skiten så det bjuder jag på. Det mesta i avtalsväg finns gratis på nätet, men om man tror att dessa skatter är en reell risk inom överskådlig tid kan det också vara värt ett par konsulttimmar hos en fiffig jurist, särskilt om alternativet är en sexsiffrig skattesmäll.

För rätt som det är står han ju där i tamburen – Stefan Sauk.

Vem får vara med i Lyxfällan?

Torsdag - Lyxfällan på tv. Efter drygt tjugo säsonger har flera hundra deltagare passerat. Den enda helt gemensamma nämnaren är usel ekonomi, men några tydliga mönster går inte att blunda för:

Tobak

Nästan alla Lyxfällans deltagare är nikotinister. Vanligen rökare, men inte sällan även snusare. Alla ombedes naturligtvis att sluta eftersom programledarna vägrar budgetera för tobak. Hittills tror jag att det är en deltagare som månaden därefter säger sig ha slutat. En!!!

Dryck

Lustigt nog har ämnet alkohol i princip aldrig vädrats i programmet. En halv miljon svenskar är alkoholister och ytterligare lika många ligger i riskzonen. Antingen finns det ett märkligt samband mellan att dricka sprit och att sköta sin ekonomi eller också mörkas konsumtionen i Lyxfällan.

Istället är det Red Bull och Coca-Cola som tycks vara slösarnas nationaldrycker. Gärna ett par liter om dagen, vilket leder oss till nästa punkt.

Fetma

Fetma är ett växande problem (ursäkta ordleken), men ingenstans är den mer utbredd än i Lyxfällan. Många av deltagarna är stora som hus, vilket inte är så konstigt när de hinkar sockervatten, lever på hämtpizza och har latande som en slags religion med fredagsmys som dess främsta rit. De deltagare som genom åren börjat böla på andra ställen i programmet än vid det obligatoriska nu-ska-programledarna-få-dig-att-gråta-samtalet har oftast gjort det när den hyrköpta tv-soffan skickats tillbaka till butiken. ”Ta bilen, motorcykeln och våra hundar, men inte soffan... Aldrig den!”

Tatueringar

Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.

Övrigt

Är du inte fet, tatuerad rökare med fredagsmysberoende är du troligen inte Lyxfällanmaterial, men det kan gå bra ändå om du exempelvis är speltorsk eller har en extrem samlarmani. Vad du samlar spelar ingen roll. Såväl bilar som trädgårdstomtar ruinerar din ekonomi om du är tillräckligt envis. Använd fantasin bara, vem vill inte förnedra sig i tv för att få ett ihopbakslån och en weekendresa till Kolmården?

Har du verkligen inte någon av dessa förutsättningar kan crossdressing funka. Inte för deltagare, men för att bli programledare:

OBS! Ovanstående text kan innehålla uppgifter som inte är fullt ut vetenskapligt belagda, och precis som alla texter på denna blogg kan vissa formuleringar uppfattas som känsliga för personer som är stötande.