Utdelning är det nya svarta

”Resultatet har försämrats, det förvärv vi gjorde har inte gått så bra, framtidsutsikterna ser mörka ut. Det har vi flaggat för tidigare, men nu verkar det som att det ska bli ännu sämre. Men... vi höjer utdelningen.”

PANG! Aktien stiger 7 procent inom loppet av tre andetag. Nej, jag hittar inte på, det är en beskrivning av Com Hems kvartalsrapport för ett par veckor sedan.

Vindkraftbolaget Eolus Vind redovisade en förlust på 5-6 miljoner, men förhoppningen om en extrautdelning gjorde 8 procents stigning på en sur börs.

Andra aktier rasade istället efter sina Q3:or trots resultat i linje med förväntningarna, bara för att de inte höjde utdelningen. Jag har förstått att aktieutdelning blivit en religion, men att utdelning (eller utebliven sådan) nästan är det enda som spelar roll för marknaden känns som en ny företeelse i höst.

Jag har en affärsidé. Varför inte starta Svenska Utdelningsaktiebolaget? Ingen verksamhet, bara utdelning. Jag skickar in tio miljoner i bolaget, börsintroducerar och säljer halva firman ("ägarspridning"), 100000 aktier för 20-47 kr/styck. Det slutar med att det blir just 47 kr, men det är ju ändå 6 procent rabatt på substansvärdet, så det är billigt!

Direkt efter introduktionen kungör jag att SUAB ska dela ut 10 kr. En fantastisk utdelning, så redan innan utdelningen kommer aktien vara uppe i 62 kr, men sjunker såklart till 52 kr när utdelningen avskiljs.

Ett par dagar senare har den stigit tillbaka lite, SUAB är ju ett av börsens riktiga högutdelare nu, där vill man vara med. Så jag börjar sälja mina 100000 aktier, några tusen i taget. Kursen sjunker lite när det kommer ut, men det vänder när jag sprider ett rykte om en planerad extrautdelning. När pressen ringer spelar jag nervös, som att de kommit på något jag inte vill ska komma ut. För säkerhets skull lägger jag ut en tvetydig dementi på Twitter (nästan allt blir tvetydigt i en text på 140 tecken) och går sedan under jorden.

Förhoppningsvis kan jag snitta åtminstone 50 kr för mina 100000 aktier, vilket tillsammans med introduktionen och utdelningen ger mig en vinst på 700000 kr innan jag lämnar bolaget åt sitt öde. Vad kan gå fel, alla gillar ju utdelning!

Mat eller glutamat

Jag har nästan skippat helfabrikat och även många halvfabrikat, men jag köper färdigt bröd, pasta, ketchup och senap, så jag är inte absolutist. Det gör stor skillnad för ekonomin, men det är långt ifrån enda anledningen.

Som vegetarian och nötallergiker läser jag alla innehållsförteckningar och där finns väldigt många ingredienser jag ifrågasätter nyttan av, som färgämnen och en massa tillsatser som enkelt hade kunnat bytas ut eller tas bort om man använt riktiga råvaror istället för en massa fuskalternativ. En del varor åker tillbaka på hyllan utan att de innehåller animalier eller nötter, bara för att det är så fruktansvärt många ingredienser. Om en glass innehåller fyra saker känns det obehagligt att välja den som innehåller tjugo.

Jag är inte kemist utan bara en vanlig konsument som läst Den hemlige kocken och tänkt en hel del på de här sakerna. Och så har jag en annan drivkraft, jag lider av migrän. För den som inte upplevt migrän utan tror att det är ungefär som vanlig huvudvärk är det svårt att förklara, men tänk dig att du sätter en tving runt huvudet och skruvar åt tills den sitter fast. Skruva ytterligare fem varv, tills det börjar låta som att skallbenet ger efter. Sedan låter du den sitta där, några timmar upp till ett par dygn. Så känns migrän.

Den som lider av migrän är villig att testa det mesta för att slippa undan bara ett enda anfall. Jag hörde någonstans att glutamat (E620-625) kan ge migrän. Det finns naturligt i nästan alla grönsaker och i soja, men också som tillsatt smakförstärkare i väldigt många hel- och halvfabrikat och då i högre koncentration. Jag testade att aktivt välja bort soja och all glutamat i tillsatser. Då gick antalet migränanfall ner från ett per månad till ett om året.

Det finns inga som helst bevis för att glutamat utlöser migrän eller att det har några andra biverkningar, och en del som lider av migrän i unga år blir i stort sett besvärsfria senare i livet utan att ändra någonting i sin kosthållning eller livsföring. Men jag som vet hur den där ”tvingen” känns tänker inte pröva att gå tillbaka.

Och som så ofta pekar allt åt samma håll. Genom att välja mer hälsosam mat får jag billigare och godare på köpet. Mat jag lagar från grunden, utan en massa sönderprocessade skitingredienser, behöver inga andra ”smakförstärkare” än vanliga kryddor som salt och peppar, Och att mammas recept är godare än Mor Annas, Mamma Scan och alla de andra mödrarna, det vet vi.

Inga ekonomer!

När Ericsson sökt vd har jag på flera ställen hört och läst att det är viktigt att man inte anställer ännu en ekonom. Helst en ingenjör (det är franska och betyder Ingen gör), men viktigast är att det inte blir en ekonom.

Nu var ju förra vd:n Hans Vestberg civilekonom, liksom tillförordnade vd:n Jan Frykhammar, och ingen med aktier i företaget är väl imponerad av deras insatser, men beror det verkligen på att de är ekonomer?

Jag blir lite provocerad över tänkesättet eftersom jag själv nästan ratats på liknande sätt en gång i tiden när jag skulle ta över som produktionsplanerare på ett sågverk. Jag ska försöka att inte tråka ut er med träindustrifakta nu, men alla produktionsplanerare i företagets historia hade skoglig bakgrund, främst jägmästare och skogsmästare.

Jag kunde inte ett skit om skog. När jag kom till företaget (som administratör) kunde jag inte se skillnad på gran- och tallvirke och visste inte skillnaden mellan planka och bräda. Man bör ju veta åtminstone ett hum om produkten man jobbar med, men det går faktiskt att lära sig ganska mycket utan att gå fyra år på högskola. För övrigt hade säljare, sågoperatörer, timmersorterare och en massa andra människor den kunskapen och de fanns alla inom telefonavstånd.

Det jobb jag skulle utföra, att foga samman leverantörernas timmer, kundernas behov, marknadsavdelningens önskemål och anläggningarnas begränsningar krävde framförallt färdigheter inom matematik och några dataprogram, lyhördhet och förmågan att sätta ner foten (och vid behov trolla). Visst fanns det stunder när det underlättat om jag kunnat mer om trä, men då hade jag förmodligen haft andra brister. Inte vet jag, kollegorna gjorde kanske vågen när jag slutade (det hade jag nog gjort), men jag tyckte att det funkade rätt bra.

En kompis började för många år sedan som ekonom på McDonald's. Första veckan fick han jobba på en hamburgerrestaurang och steka burgare. Han skulle vara någon slags höjdare på huvudkontoret, men det spelade ingen roll. Alla fick en introduktion ”på golvet”. Det tycker jag är en bra idé som fler företag borde anamma. Man ska veta vad kärnverksamheten är hos arbetsgivaren, men man behöver inte leka hela havet stormar. Alla behöver inte kunna alla arbetsuppgifter.

Nu fick ju Ericsson till slut sin ingenjör. Han kanske blir bra, men vore jag aktieägare i Ericsson hade jag inte fått magknip av ännu en ekonom på tronen, Ola Rollén t ex. Jag tror helt enkelt inte på att det finns ett samband mellan att vara trögfattad och att vara ekonom:

Konsten att slösa

Jag skriver ofta om att spara, och hur jag tänker när jag ska handla olika saker för att komma undan så billigt som möjligt.

Ibland har jag av människor i min omgivning uppmanats att vända på frågeställningen och häromkvällen diskuterade jag ämnet över en middag med ekonomiboksförfattaren Joel Bladh och sparbloggaren Fantastiska Farbror Fri (fast nu när jag sett honom utan superhjältedräkt är vi på förnamnsbasis, så jag kallar honom bara Fantastiska farbrorn). Det pratas mycket om sparkvot på ekonomibloggarna, och underförstått är att ju större del av inkomsterna som sparas, desto bättre.

Men frågan jag ställer mig är alltså: skulle jag kunna göra tvärtom och öka mina utgifter? Skulle jag kunna gå från Sparo till Slöso? Nu ser jag inte poängen. Jag har god ekonomi, men jag badar inte i pengar. Men säg att jag gjorde det, skulle jag ändå leta extrapriser och anpassa mina matinköp efter säsongsmässiga prisvariationer? Troligen. Jag är osäker på om det är sorgligt och patetiskt eller bevis för att jag har hittat min plats i tillvaron, jag konstaterar bara vad jag tror.

Den amerikanske dramatikern George Barr McCutcheon skrev 1902 en roman som hette Brewster's Millions. Som de flesta obildade svenskar känner jag bara igen detta ifrån filmen med samma namn från mitten av 80-talet. I filmen får Brewster, spelad av Richard Pryor, ett arv på 300 miljoner dollar. Haken är att han först måste sätta sprätt på 30 miljoner under 30 dagar. Han får inte äga något av värde sedan, pengarna ska konsumeras. Inte heller får han ge bort pengarna, förstöra dem eller förstöra det han köper.

Det är väl ingen konst, bara att köpa Eniro-aktier, kanske du tänker. Men Eniro börsnoterades inte förrän år 2000, så det gick inte. Jag minns inte filmen, mer än att han hade ett helvete att göra av med pengarna, och det har jag inga svårigheter att sätta mig in i.

Att däremot köpa ost till ordinarie pris, att stoppa en enda vara i korgen utan att först kolla prislappen eller att inte ta med egna tygkassar till affären – nej, jag tror banne mig inte att det vore praktiskt möjligt för mig.

Antal innehav

Optimalt antal aktier i depån är tretton stycken. Så nu vet ni det. I morgon ska jag skriva om... Nej, jag ska som vanligt röra till det här lite mer.

Hur många olika innehav man helst ska ha i portföljen beror på bl a på:

• typ (aktie, fond, annat)
• innehavens storlek
• tid

Fler innehav betyder bättre riskspridning, men man måste ju hålla koll på sina investeringar. Har jag skickat in en icke oansenlig del av min totala ekonomi i ett aktiebolag vill jag för min egen skull hålla koll, annars kunde jag lika gärna köpa trisslotter.

Aktiefonder och investmentbolag är redan till viss del riskspridda. Därmed inte sagt att man kan köpa och glömma, men de kräver inte samma bevakning. Åt andra hållet kräver produkter med hävstång, som optioner, mer bevakning per investerad krona. Och ju fler kronor, desto mer koll, det säger sig självt.

Sedan beror det ju på hur mycket tid man tänker lägga ner på sin portfölj. Mer tid ger större möjligheter att hålla koll på fler bolag och branscher, men det finns alltid en begränsning. Det finns en anledning att analytiker som får betalt att bevaka börsen hela dagarna ändå bara följer någon bransch och en handfull bolag. Att hålla stenkoll på hela börsen är lika omöjligt som att förutspå framtiden eller att hålla isär rösterna i FillOrKill-podden, det går inte!

Därmed inte sagt att specialisering är allt. Är det något som slagit mig när jag lyssnat till duktiga investerare är det att de inte bara kan mycket om lite utan också lite om mycket. Även om de säger sig inte veta något om små udda bolag på First North vet de ofta ändå vad företaget gör, var de håller hus och kanske något om ledningen, kundbasen och varför man skulle vilja äga aktien, alltså mer än vad många amatörer vet om sina egna innehav.

Själv har jag aktier i arton olika bolag, samt ytterligare åtta innehav i form av fonder, ETF:er och annat jox. Jag kan tycka att det är i mesta laget för mig, men en del av dem är fånigt små. Har man ännu futtigare socialt liv än vad jag har (hur är det ens möjligt?) kanske man klarar av att ha betydligt fler innehav, men i något läge borde man väl då fråga sig om det inte vore bättre att köpa indexfonder.

Ekologiskt, rättvisemärkt, humbug...

Kanske vill jag bara rättfärdiga att jag inte köper ekologisk mat, men det är väl fler som funderat över hur miljövänligt det är att att köpa sydamerikanska äpplen med ekologisk stämpel istället för icke-ekologiska äpplen från grannkommunen?

En annan grej jag funderat på är att det verkar mer regel än undantag att KRAV- eller ekologiskt odlat är inplastat och märkt frukt för frukt medan det övriga utbudet är packat i påsar eller lösvikt. Hur logiskt är det?

Och dessa stämplar är inte en oberoende och kostnadsfri historia. KRAV-märkning kan man få genom en handfull certifieringsföretag. Dessa representerar inte staten, de är privata, vinstdrivande företag. Det kostar att ansöka och det kostar att bli certifierad.

KRAV är ju ett separat märke för ekologisk mat, men själva begreppet "ekologiskt" styrs av EU, lokalt av Livsmedelsverket. Det är en djungel och jag är inte jurist, men i Sverige verkar KRAV och ekologiskt vara obehagligt hårt sammanflätat. Kort sagt, ber du KRAV fara och flyga ska du nog inte hålla tummarna för att få grönt ljus från Livsmedelsverket.

Rättvisemärkt, eller Fairtrade, är ett aktiebolag till stor del ägt av lobbyorganisationen och fackförbundet LO. I styrelsen återfinns bl a den gamla LO-basen Vanja Lundby-Wedin, kanske mest känd för sin roll som styrelseledamot i en italiensk semesteranläggning LO hade köpt för medlemsavgifter, där även herr Wedin levde i lyx för andras pengar.

Vinstmarginalen för Fairtrade Sverige AB är knappt 20 procent och vinsten är 2,8 miljoner på nio anställda. Hur mycket pengar som når fram till U-landsbönderna i företagets reklamkampanjer vet jag ingenting om, men eftersom Lundby-Wedin är inblandad kan jag ana.

Den nordiska miljömärkningen Svanen verkar minst kommersialiserad, men å andra sidan verkar den tillåta praktiskt taget allting med undantag för hormonstörande och cancerframkallande ämnen som rimligtvis ändå borde ha varit totalförbjudna. Köper jag en miljömärkt deodorant vore det väl tusan om den skulle innehålla aluminium, men för Svanen är det helt lugnt.

Så hur duktig ska man känna sig när man tittar efter rättvise- eller miljöstämplar istället för prislappar i affären? Hur mycket handlar bara om att döva sitt dåliga samvete? Jag vet verkligen inte. Inte heller vet jag vem som kan svara på det. Antagligen ingen som jag skulle lita på. Planeten hade varit räddad för länge sedan om inte allt vore en kombination av profit och politik.

Tråkiga direktörer säljer inte

Siffrorna är i fokus så här mitt i rapportsäsongen, men även om det är siffror man tjänar pengar på är det ju människor bakom dem.

Alla som följde börsen runt millennieskiftet kommer ihåg Kurt Hellströms presskonferenser i samband med Ericssonrapporterna. Först kom rapporten med fakta och hårda tal. Sedan kom Kurt Hellström ut på en scen. Hans förhållande till kameror var ungefär som en daggmask på en metkrok, han ville verkligen inte vara där. Inte blev det bättre av att Ericsson av någon anledning skulle hålla sina utåtriktade aktiviteter på engelska (till skillnad från konkurrenterna i Nokia som alltid pratade finska). På knackig engelska lyckades Hellström på egen hand snacka ner aktien varenda gång!

Jag tittar gärna på Olle Qvarnströms utmärkta Finwireintervjuer med företagsledare i småbolag, ofta i samband med börsnoteringar. Det ger en snabb översikt över vad bolaget gör och hur de ser på framtiden. Det som slår mig är att många av dem är otroligt tråkiga. Jag menar inte att en börs-vd måste vara komisk, men säg något kul någon enda gång. Om inte annat – le!

De behöver inte ens vara särskilt roliga, men genom att åtminstone visa prov på självdistans signalerar man samtidigt att man vet vad man håller på med. Nervösa människor skämtar inte. Jo, det kan de visst göra, det vet alla som stått på en scen och haft som uppgift att få hundra nyvarslade betongarbetare att skratta. Men ni fattar, genom att skratta till och säga något kul tar man kontroll över situationen. Varför ska jag investera i en chef som inte verkar trivas när han pratar om sitt livsverk, vilket borde vara det roligaste han vet.

När speltillverkaren Paradox börsintroducerades tidigare i år var intresset på topp. Det fanns många anledningar till det. Kanske främst börsutvecklingen för konkurrenten Starbreeze, men jag tror att en icke oansenlig del handlade om Paradox vd Fredrik Wester som någon vecka tidigare hade pitchat sitt bolag på Avanza Forum. Han klev in på scenen i en huvtröja och skämtade om huruvida hans mamma skulle teckna aktier. I det läget var han allt som Kurt Hellström inte varit när han femton år tidigare talat om framtiden: ”We see some clouds ahead when we look a bit into the future...”

Fredrik Wester är inte humorist, men framstår som en skön kille som har kul på jobbet och är passionerad kring det han gör. Det borde man väl egentligen kunna kräva av alla som presenterar någonting. Sedan kan inte alla vara Steve Jobs, och definitivt inte Steve Ballmer.