Hjälp till självstjälp

Att allt fler svenskar vill ha allt mer hjälp med vardagsbestyren. Dels är det upptagna människor som vill betala sig till mer fritid, men också gamlingar som inte är nöjda med den kommunala hemtjänsten. Missnöjet kan gälla både mängden hjälp och att det känns olustigt att få hem ny hemtjänstpersonal var och varannan dag istället för människor man känner.

Med dagens höga arbetslöshet är det här jobb man har lätt att rekrytera personal till, låga löner till lågutbildade, inte sällan med delfinansiering av samhället. Alltså borde serviceföretag som städar och putsar fönster gå jättebra, men det gör de inte. De gnäller nu i högan sky eftersom regeringen halverat RUT-avdraget.

Det man har gjort är alltså att först hjälpa en bransch som i sig borde vara hur välmående som helst genom att sponsra den med skattelättnader. När de har vant sig vid detta tar man bort halva skattelättnaden och får en bidragsberoende bransch i gungning samtidigt som den ändå kostar pengar för skattebetalarna.

Rut kom ju till som en slags förlängning till Rot. I jämställdhetens och rättvisans namn tyckte någon att det vore lika bra att sänka skatten för städning och liknande på samma sätt som man tidigare gjort med byggbranschen. Det finns dock ett par skillnader. Byggande är en flaskhals som ett land måste få snurr på för att ta sig ur lågkonjunkturer, och den är extremt drabbad av svartjobb.

Rut infördes av den moderatstyrda alliansregeringen, men det känns faktiskt mest som en slump. Och jag vet inte, kanske var det rätt tänkt, men om resultatet blir att städ- och servicebranschen får svårt att överleva trots att det finns gott om kunder och att den ändå kostar skattepengar är det en lose/lose. Politikerna vill säkert väl, men att ösa ut bidragspengar är sällan en långsiktig lösning.

Riktkurs

Aktiers riktkurser verkar man kunna använda lite hur som helst. När Peter Benson jobbade på Placera skrev han följande:

”Riktkursen är alltså ett mål som aktien anses kunna uppnå, alltså inte en bedömning att den nödvändigtvis är köpvärd upp till riktkursen. Sedan kan det handla om 10 års sikt eller en vecka beroende på vad det är för analys vi talar om.”

Förutom hans tvångsmässiga användande av ordet ”alltså” vänder jag mig emot tidsramen. Om den som sätter riktkursen inte kan berätta hur lång tid det ska ta innan kursen når målet är ju uppgiften helt värdelös. Om en aktie går från 50 till 55 på en vecka är det lysande. Tar det 40 år är det uselt.

För hittills har jag aldrig sett en analys som angett tiden. Möjligen ”på lång sikt”, men då är vi ju där igen. Är lång sikt sex månader eller 40 år? Det här skulle vi ju aldrig nöja oss med i andra sammanhang.

SMHI: ”Det blir sol och 23 grader.”
Semesterfirare: ”Nästa vecka eller om fem år?”
SMHI: ”Just det, nästa vecka eller om fem år.”

En annan fråga är vad riktkursen baseras på. Förväntad vinst och historiskt P/E-tal, men vad mer? Eftersom ytterst få aktieanalyser i detalj visar hur siffrorna tagits fram kan vi bara gissa, och det är också himla märkligt. Om jag gör en budget där jag exempelvis räknar ut mina förväntade hushållskostnader kan jag såklart visa varifrån siffrorna kommer. Sedan kommer verkligheten rimligen justera siffran upp eller ned, jag är ju inget orakel, men jag skulle åtminstone kunna visa hur jag räknat.

Men inte analytikerna. Varför? Jag gissar att en icke försumbar del av liggande riktkurs handlar om föregående siffra. Möjligen också om vad konkurrenterna kommer fram till. Om fem analytiker satt riktkurs i spannet 93-111 kr för Tallrots Rör med ett snitt på 100 ska det nog rätt mycket till för en analytiker att säga 35 spänn. Särskilt om han tidigare också legat runt 100. Troligare då att han säger 85. Eller 80, om han känner sig riktigt modig. Så "80, någon gång i framtiden, eventuellt", vad ska vi med den uppgiften till? 

Kläder för 500 spänn

Jag är inget modeorakel. Hel och ren, sa mamma att man skulle vara. Lite längre har jag ändå gått. Jag var t ex den ende som bar slips i min högstadieskola (det var någon synthgrej, tror jag). Som en kompis sa: ”Jag följer inte modet, jag skapar det.”

H&M for the win!

Fast förutom att försöka skaffa en egen stil har jag alltid försökt klä mig efter situationen. Hellre över- än underklädd, men allra helst den nivå som förväntas. Märken har aldrig roat mig, jag vet knappt ens vilka klädmärken som anses ”rätt”. Kvalitet gillar jag, jag skulle inte köpa en kostym på Dressmann. Men jag har inga problem att köpa jeans på City Gross eller Lidl eftersom de kostar 200 kr där och jag har svårt att tro att tusenkronorsjeans på en riktig klädbutik håller fem gånger längre.

I Lyxfällan är det standard att vid andra budgettavlan (efter gråtsamtalet, loppmarknadsförnedringen och hopbakslånet) sätta upp 500 kr i månaden för klädinköp, och det är nu jag på allvar undrar om jag är ett ufo. Det skulle alltså innebära 6000 kr om året i klädbudget. Under mina 45 år är jag tveksam till om jag kommit upp i 6000 kr en enda gång.

”Jag har redan en träningsoverall!”

Ett par skor kostar max någon tusenlapp, oavsett om vi snackar vinterkängor eller festligare lågskor. En kostym likaså, men den kan vara lite dyrare också. Samma sak med en jacka eller vinterrock. En t-shirt kostar några tior, men jag kan inte ens minnas när jag senast köpte en. Det verkar vara med tröjor som med kulspetspennor. Ingen köper dem, de bara finns liksom.

Strumpor och kalsonger är väl mest att betrakta som förbrukningsvaror, men särskilt dyra är de ju inte. Kalsonger från Armani verkar i och för sig gå lös på 150 spänn, men vem tusan köper Armanikallingar?! När jag som singelkille väl får visa kalsongerna för någon annan än mig själv räknar jag förhoppningsvis med att redan... Ja, ni fattar.

Larsson goes torped

Min poäng är alltså att 500 kr i månaden för klädinköp är galet högt om man inte har kläder som ett personligt intresse. Riksnormen, det som förr hette existensminimum, preciserar inte vad just kläder ska kosta år 2016, men några kommuner har egna tabeller där de lägger sig ännu högre. Allt från Nykvarns 537 kr till Uppsalas 561 kr.

Jag tänker på mammas devis ”hel och ren”, skakar på huvudet och börjar långsamt inse varför världen ser ut som den gör.

Offentlig identitet och portfölj

Senaste tiden har ekonomibloggares anonymitet diskuterats, både ifråga om vilka de är och hur deras aktieportföljer ser ut. Som jag ser det får bloggare göra precis som de vill. Den som driver en blogg, helt kostnadsfri att besöka, med eller utan reklam, får kalla sig vad som helst, pixla ett foto av sin grannes katt som profilbild, skriva långa texter om forngrekiska grillmetoder och byta ut alla konsonanter mot F. Passar det inte, besök en annan webbsida.

Men tillbaka till grundfrågan. Jag reflekterade aldrig över tanken att börja blogga anonymt och förstod inte varför det var och är så vanligt bland ekonomibloggare. Vore ämnet sex eller riksdagsskvaller hade jag fattat, men placeringar och spartips som varken är olagliga eller tabu är en annan sak. Sedan har jag pratat med många som bloggar anonymt om sin ekonomi och fattar att man vill lägga ut texter som inte läses av barnens lärare, frugans chef eller labila släktingar. Och som sagt: din blogg – dina regler.

En annan (möjligen relaterad) fråga är hur mycket av sin ekonomi man ska redovisa på bloggen. Jag har varken berättat exakta innehav, summor eller volymer och det hade jag inte gjort även om jag hade bloggat anonymt. Mest för att jag inte är aktieexpert och inte vill att någon ska tro att jag anser mig vara det. Men också för att jag inte vill skrämma bort läsare som pga min portföljstorlek inte tycker att de kan relatera. Jag vet inte om den risken finns, men den känns helt onödig att ta eftersom jag inte tycker att affärernas storlek är relevanta.

Så tycker jag, någon annan tycker annorlunda och tappar istället intresset för min blogg för att jag inte redovisar min privatekonomi i detalj. Eller för att jag har en bild på mig själv.

Sparocertifierat julfirande

Idag är det exakt en månad till julafton, så här kommer ett julinlägg med så god tidsmarginal att du hinner dela inlägget på sociala medier och skicka det till vänner som ännu inte fattat allt som står här.

När det kommer till traditioner brukar många använda uttryck som ”Det gör man som man vill”. Jag vill därför redan här poängtera att nedanstående text inte är en samling rekommendationer utan obligatoriska skallkrav. Antingen följer du dem till punkt och pricka eller också firar du fel.

Julkort

Det brukar vara första steget i julstressen. Det är inte fel att skicka julkort till människor man vill uppmärksamma trots att man inte längre har så mycket kontakt. Men om allt man har att säga är ”God jul & gott nytt år!” kan man lika gärna skita i det. Passa på att göra personliga julhälsningar till dem du vill, via kort, brev, e-post eller telefon. Och nej, det är inte tanken som räknas – det är handlingar som räknas. Men att skicka julkort till nära vänner, släktingar och arbetskamrater man träffar hela året är bara idiotiskt.

Julgran

Använd plastgran om du måste. Ännu bättre är att sätta lampor i en utomhusgran på rot, men att släpa in ett barrträd är vansinnigt dumt. Särskilt om du måste betala för denna sanitära olägenhet.

Julklappar

Julen är barnens högtid, och/eller religiösa vuxnas (det fanns ju en tid när julen firades till åminnelse av Kristi födelse). Vuxna människor kan ge varandra presenter på födelsedagar, eller närsomhelst oavsett skäl. Enda undantaget är julen eftersom det då kräver motprestation. Köp alltså klappar till barnen, inte till vuxna.

Även till barnen bör en viss måttfullhet iakttas. Vägra låta er luras med i det kommersiella jippo julen blivit. Det är ingen vits att dränka barnen i så mycket julklappar att de får träningsvärk av allt sprättande. Förhoppningsvis har ni inte uppfostrat era barn till gnälliga kravmaskiner som inte gläds åt givna julklappar utan istället sörjer dem de inte fått. Och har ni det är det dags att göra något åt det.

Julmat

Som vegetarian sedan 25 år tillbaka hoppar jag över skinka, prinskorv, lutfisk, sylta, köttbullar... Ärligt talat är det bara risgrynsgröt kvar. Utan mandel, för jag är nötallergiker också. De senaste fem åren har jag ätit pizza på julafton, ett medvetet val för att visa vad jag tycker om traditionen.

Men ät vad ni vill! Dock, skippa rätterna ingen vill ha, men som de ändå kommer att äta av bara för att någon tagit sig tid att förbereda dem. Välj ut några rätter. Det blir säkert tillräckligt för att frossa i mat ändå. Poängen med julmat är att man ska umgås med nära och kära över en bit mat. Upplevelsen blir inte ett dugg bättre för att man har femton olika rätter som räcker till rester hela januari. Sprid hellre ut tillagningsdatumen över flera månader och ät maten färsk.

Och skippa spriten om du tillhör den majoritet av befolkningen som inte klarar av måttfullhet. Finns barn med i firandet är det ännu ett skäl. Även om mamma och pappa tycker att de blir roliga och avslappnade av att hinka glögg, snaps och julöl från lunch och framåt kan du ge dig fan på att barnen inte skulle hålla med.

TV

Om ni samlats för att umgås, gör det inte framför en tv! Vill någon prompt se exempelvis Karl-Bertil Jonssons julafton eller Tomten är far till alla barnen – gör det, men slå sedan av maskinen! Jag finner det djupt tragiskt att det i flera veckor diskuteras vem som ska vara tv-hallåa på julafton. Tv:n är – möjligen – till för ensamma människor på julen. Jag inser att ett tv-förbud skulle få såväl barn som vuxna att gnälla, men låt dem göra det då! En tv-fri dag om året lär de överleva.

Monica Rolfner, manusförfattare till Tomten är far till alla barnen

Övrigt

Ursprunget till julstress är att folk känner en frustration över att alla traditioner ska hinnas med. De jag räknat upp är ju bara ett axplock. Sedan tillkommer dekorationer, jultomte, godis, pepparkaksbak, julsånger och en himla massa annat. Ta till er de traditioner som är roligare än jobbiga – resten är faktiskt bara skit.

Så nu vet ni hur ni ska fira. Umgås och ha trevligt med människor ni bryr er om, ät inte mer än ni vill, köp inte mer än ni har råd med och fira inte mer än ni har lust med. Det är faktiskt inte lag på att man överhuvudtaget måste fira jul. En majoritet av jordens befolkning har aldrig gjort det.

Tilldelning IPO

Det har varit väldigt många nyintroduktioner på börsen i år. Flera hundra om man räknar in samtliga listor. Även om jag ratat nio av tio har jag hoppat på många av dem. Vanligen har jag sålt innehavet efter några timmar eller en dag, oftast med bra vinst. Men jag börjar tröttna, och jag tror att de flesta som följer med på börsen anar varför.

Först ansöker man om tilldelning. Sedan ska man ha pengarna redo på kontot någon vecka. Till sist kommer den stora dagen när småsparare förväntansfullt sitter med mössan i hand för att få reda på hur många aktier vi ska få. Allt oftare blir svaret: 0. Det är irriterande när man ändå lagt undan pengar och planerat för köpet.

Men det kan bli värre. Förra veckan tecknade jag mig för spelbolaget THQ Nordic. Priset per aktie var 20 kr (vackert, det är inte alltid man får ett fast pris utan kan tvingas köpa grisen i säcken för exempelvis 20-33 kr/styck). Minsta ansökan var 500 aktier, alltså 10000 kr. Jag tecknade mig för 3000 aktier till ett totalpris på 60000 kr. Jag hade inga större förhoppningar om att få köpa 3000 stycken, men jag fick 84! Jag har alltså läst prospektet, googlat och räknat, grubblat och lyssnat runt för att till slut komma fram till ett beslut, lagt undan pengar... och så får jag aktier för 1680 kr!

Det är inte första gången, inte heller den värsta. Jag skulle ljuga om jag sa att det var sista gången, men tålamodet börjar så sakteliga rinna ut. När minsta antal aktier är 500 stycken vore det väl inte för mycket begärt om det gällde åt bägge håll? Det kostar mig trots allt en slant i courtage att göra mig av med posten. Eller att köpa till fler för att få en anständig post i portföljen.

Mitt förslag: Vill ni ha ägarspridning (=hjälp av småsparare att driva upp kursen mer än vad de institutionella ägarna skulle klara på egen hand) i era IPO:er kan ni inte pissa oss i ansiktet hur mycket som helst. Dra lott! Ge oss de aktier vi vill ha, eller åtminstone hälften. Eller också inga alls. Men sluta håna oss!

”Det är ju lätt för dig”

Jag tycker att det är kul att lyssna på människor som gjort egna val i livet, jag strävar efter att göra det själv. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det är intressant oavsett om de bestämt sig för att resa jorden runt, börja odla ekologiska betor i Asien, sänka sina utgifter eller bygga en egen bil. Alla har vi våra egna drömmar och även om de är helt olika finns också många likheter. Den mest uppenbara är att det gäller att kasta loss och våga ta steget.

En annan gemensam nämnare är, tråkigt nog, att man ofta möter motstånd från omgivningen. Istället för att glädjas åt att en människa tar tag i sina drömmar kommer en lista över varför det inte går att följa efter. För att det inte kommer att lyckas eller för att det är en allmänt dålig idé, eller – min favorit - ”Det är ju lätt för dig, som...”.

Sedan följer olika argument för varför visionären bredvid är privilegierad att kunna ta tag i sina drömmar. Ofta lite förebrående, som om det vore exempelvis mitt fel att någon annan inte kan realisera sina drömmar. Det är lätt för dig som inte har några barn, som inte har ett hus, som har en fru/make som kan sköta marktjänsten eller med en fast och trygg inkomst, som har en akademisk examen, som inte har CSN-lån, som inte...

Så vems ”fel” är alla de där grejerna då? Med något undantag har man själv satt sig i den situation man befinner sig i. För att man velat det, eller för att man inte orkat realisera allt det där man hade velat ha istället. Inga av ovan nämnda ”hinder” är per automatik dåliga. Att vara gift, ha barn och hus är eftersträvansvärt för många. Att de samtidigt hindrar dig från att köpa en enkelbiljett till Bali eller starta en fårfarm på Öland ingår i dealen. Men om en fårfarm på Öland var din stora dröm borde du kanske ha tagit tag i den först.

”Blanda inte in oss i ditt dravel, jävla skäggmiffo!”

Eller gör det nu! Snacka ihop dig med familjen, sälj huset, flytta till Öland och köp får! På samma sätt som det alltid går att hitta skäl att inte ta tag i sina drömmar går det alltid att hitta någon som gjort det trots betydligt större uppförsbackar. Kanske har du inte ens en önskedröm, skaffa det då. Ingen annan kommer att göra det åt dig.