Medarbetare och motarbetare

Det finns julklappar, och så finns det julklappar. Ikea-anställda som jobbat för företaget i mer än fem år får i jul ett pensionstillskott på runt 14000 kr. Totalt lägger företaget 1,1 miljarder på detta bonussystem som man hållit på med sedan 2013.

Men tomten Kamprad i all ära, det finns ännu generösare upplägg. För några år sedan gav syskonparet Inger och Sixten Norhed i familjeföretaget Nominit bort 114 miljoner till 45 anställda och tio ex-anställda pensionärer. De fick 1-2 miljoner per person, beroende på hur länge de arbetat i företaget. Och i våras skänkte Mattias X Lundberg bort 45 procent av sitt företag MXL som därmed förvandlades till ett personalkollektiv med runt 400 delägare.

Det finns såklart olika skäl till dessa manövrar, men en del är säkerligen att man på detta sätt skapar lojal personal. Värdet av den parametern är svår att räkna på, men som jag tidigare varit inne på vill jag gärna ta hänsyn till den när jag investerar i företag. För bara genom att utgå ifrån egna anställningar har jag märkt vilken otrolig skillnad det är på arbetsplatser där ingen lägger två strån i kors för att ställa upp för företaget och ställen där chefen bara behöver be om det så jobbar alla över, hårt och mangrant, när så krävs.

Jag har arbetat för företag där jag velat hjälpa till, och på andra där jag sett det som en bonus att sätta chefen i klistret eftersom jag vetat att han inte skulle tveka att hugga kniven i ryggen på mig. På en arbetsplats fick en anställd under arbetstid reda på att hans pappa hade dött utan förvarning. Killen blev helt knäckt varpå chefen lånade en bil av en annan anställd och skjutsade hem arbetskamraten – 40 mil enkel resa! I ett sådant arbetslag kan jag ta i tills det smakar blod i munnen. Undrar hur många arbetsgivare som reflekterar över den kraft de kan skapa – eller sumpa.

Sådd & skörd

Att svenska skolan trots ett glädjande hack i kurvan nyligen blivit sämre i internationella jämförelser har säkert flera orsaker, men en av dem tror jag är att eleverna vaggas in i tron att deras liv är självspelande pianon.

Min känsla är att många barn matas med den felaktiga informationen att de är jätteduktiga bara genom att finnas till och att alla som säger annorlunda bara är elakingar som försöker förminska och ifrågasätta religionen/naturlagen ”allas lika värde”.

Människan, och särskilt barn, kan åstadkomma fantastiska resultat, men potential är värdelös om den inte tas tillvara. Jag menar alltså inte att man ska bryta ner barns självkänsla och betona hur svåruppnådda barnens drömmar är. Tvärtom! Uppmuntra dem istället att satsa på att nå sina drömmars mål, men förklara att ju svårare uppgiften är, desto mer krävs att komma dit.

Musik är ett bra exempel. ”Alla kan sjunga!” sägs det. Vad är det för trams? Alla som hört ett luciatåg med sexåringar vet att sanningen snarare är att ingen kan sjunga. Många kan däremot lära sig att göra det, men det kräver träning och kommer att ta tid. Ändå ses varje år en ny årskull Idoldeltagare som blir jätteförvånade när juryn berättar att de inte kan sjunga. De är 16-25 år gamla och ingen verkar ha berättat för dem att de inte kan sjunga. Eller också har de som berättat det inte nått fram med budskapet. Kanske viftades det bort som avundsjuka.

De flesta utan exceptionell talang och envishet släpper sina rockstjärnedrömmar ganska snabbt, men det här gäller allt. Ingen blir mattegeni, ingenjör, socionom, elektriker eller barnmorska på ren viljekraft. Det kräver studier och hårt arbete. Att lura i barn att deras framgång inte främst ligger i egna händer utan hos samhället, politiker eller hos andra samhällsgrupper är inte omtanke om barn, det är snudd på barnmisshandel!

Ibland försöker elever eller deras föräldrar tjata sig till högre betyg genom att hota att anmäla läraren till Skolinspektionen. Inte för att eleven missat missat kunskapskraven, skulden läggs på läraren. Hur ofta det fungerar vågar jag inte ens tänka på.

För det är det riktigt sorgliga i sammanhanget. Det är naturligt att föräldrar tycker att just deras barn är bäst i hela världen, men när media, samhället och skolan säger samma sak riskerar barnen att få en märklig världsbild långt upp i åren. Eller ännu värre, att världen försämras.

I Sverige har man sänkt de fysiska kraven för att bli brandman, bl a för att JämO ifrågasatt om de fysiska kraven är ”yrkesrelevanta”. Polisutbildningen har sänkt begåvningskravet från en ganska modest nivå, från 4 till 3 på en niogradig skala, så att människor klart under genomsnittet intelligenta tas in.

Och så var det lärare då, gruppen som ska ställa allt tillrätta. Det finns lärarutbildningar man kommer in på med under 0,1 på högskoleprovet. I princip behöver man alltså bara hitta dit och kunna stava sitt namn. Är det verkligen rätt signaler, att sluta kräva och istället sänka trösklarna?

Brexit – den som väntar på något gott...

I somras bestämde sig Storbritannien för att lämna EU. Svenska journalister stod som vanligt som fågelholkar undrade vad som hade hänt. Anders Lindberg på Aftonbladet kunde inte fatta att britterna inte (lärt sig svenska och) lyssnat på hans domedagsprofetior.

Sedan dess har etablissemangets hopp stått till att brittiska politiker på svenskt manér ska skita i folkviljan och köra på enligt egna planer. Tony Blair sa häromveckan att Brexit kan stoppas bara väljarna får veta hur dyrt det blir. Men Tony, har du glömt att väljarna tillfrågats?

Trots Tonys Blairs folkförakt pekar ändå allt fler tecken på att den där ansökan som David Cameron dyrt och heligt lovade skicka in till slut ska landa i Bryssel.

Man pratar om en ”hård Brexit”, där Storbritannien från en dag till en annan klipps bort från det europeiska samarbetet. För mig låter det som ännu mer retorik och skrämselpropaganda. Storbritannien är inte en liten förvirrad bananrepublik i Västindien, det är ett av världens mest utvecklade och framgångsrika länder, som är och förblir en stor spelare i vår del av världen.

Även om engelsmännen ledsnade på att vara EU:s plånbok, och även om höjdarna i EU surnade till för att de hade mage att säga ”Vi klarar oss bättre själva” kommer det upprättas samarbetsavtal på samma sätt som EU har ett gott samarbete med exempelvis Norge och Schweiz.

För övrigt tar jag varje chans att gratulera britterna till sitt kloka beslut. Om tio år kommer Storbritanniens framgång förklaras med att de hade vett att lämna EU redan innan unionen började falla samman. Jag önskar att Sverige hade samma självsäkerhet och framåtanda, men tyvärr är vi Europas ryggradslösa amöba.

Motorvärmare

Visst användes motorvärmare betydligt oftare förr? Min gissning är att det går så mycket snabbare att värma upp kupén med bilens egna fläkt att få människor ids använda kupévärmare, och då struntar man i motorvärmare också. Att kallstart skadar både bil och miljö blir ett senare problem.

De gamla insticksvärmarna som höjer temperaturen på kylvattnet är bättre än moderna kontaktvärmare som bara värmer olja och/eller motorblock, men vid alla temperaturer kallare än +10°C spar man miljö och pengar på att använda motorvärmare. I Stockholm är det väl aktuellt ungefär halva året.

Om vi skiter i miljön (det brukar vara enklast) och bara tänker pengar gör man två besparingar med motorvärmaren. Dels spar man bensin, dels slitage på motorn.

Hur mycket bättre motorn mår efter några år är såklart omöjligt att sätta en prislapp på, men det kan man å andra sidan se som en ren bonus eftersom bensinbesparingen räcker gott. För snittar man två resor per dag (till och från jobbet fem dagar i veckan, och ytterligare fyra resor per vecka) blir det några hundra kallstarter per år. Med bara en deciliters besparing per resa kommer man ganska snabbt att tjäna in investeringen.

Pilotskolan

Uttrycket ”pilotskolan” dyker då och då upp i börssammanhang. Tanken är att om vd, ledning och styrelse är tungt investerade i sitt eget bolag, då borde även vi andra våga oss dit. Och motsatt, om inte ens ni som jobbar med det här tror tillräckligt mycket på affärsidén att den är värd att kliva in i, varför ska då vi andra göra det?

Jag gillar tanken och tycker att det ska svida för företagsledningen om bolaget går dåligt, men det finns några problem. Om företaget ger sina ledande medarbetare optioner behöver inte innehaven nödvändigtvis spegla deras investeringsintresse, och att hålla koll på hur de fått sina aktier är snudd på omöjligt.

Vidare vet vi ju inte hur stora innehaven är i förhållande till deras egen ekonomi. Paradox vd Fredrik Wester köpte nyligen aktier i det egna bolaget för två miljoner eftersom han ”hade lite pengar över”. Hans tidigare innehav är värt 1,7 miljarder, så i detta fall kan vi nog utgå ifrån att han tror på bolaget. Två millar hit eller dit betyder dock ingenting.

Men någonting säger det kanske. Precis som Leif Johanssons nej till att få arvodet för sitt styrelseuppdrag i Ericsson säger en del om hans engagemang. Fast okej, med facit i hand är det svårt att klandra honom.

En sista fundering. Är det alltid bra att företagsledningen har aktien i fokus? För kortsiktiga ägare borde svaret vara ja, men för den som köper aktien i sin ungdom för att leva på utdelningen efter att ha gått i pension är svaret inte givet.

Hur som helst gillar jag idén att ledningen drabbas om det går dåligt och gynnas om det går bra. Det är ju det vi saknar hos landets politiker, som sällan eller aldrig drabbas av sina egna beslut. Om vård, skola och omsorg blir sämre är det alltid trevligt att ha sina egna barn i privat internatskola, egna vårdförsäkringar och ha miljoner på banken.

I tv-programmet Draknästet tyckte jag ibland att ”drakarna” satsade på fel idéer (och fel människor), men var det något de alltid blev avtända av så var det när entreprenören verkade se delfinansieringen som ett sätt att själv kunna komma undan risk. Att driva företag för andras pengar ska kosta när det misslyckas.

Mänsklig rättighet att slippa jobba?

Ingen chef har vågat säga ”Du ska vara glad att du har ett jobb” till mig, men varje gång jag hört formuleringen har jag irriterat tänkt att den chefen ska vara glad att han/hon har anställda. Utan säljare tjänar företag inga pengar, utan produktionspersonal har de ingenting att sälja osv. Den enda som möjligen kan plockas bort ur denna ekvation är just chefen.

Men givetvis får det inte slå över åt andra hållet heller. Jag läste en artikel i Aftonbladet där man visar den andra sidan: ”Förr sa folk: tack, jag fick anställning. Nu säger de: varsågod, jag kom i dag också.” Och det är inte den mest chockerande formuleringen i artikeln som berättar om en kille som inte kunde jobba eftersom han fått ångest över sin mammas vattenskada och en annan som inte orkade arbeta efter en jobbig joggingrunda.

Det svårslagna rekordet innehas kanske ändå av den kvinna som undrar hur hon ska göra när hon måste vara hemma med sin sjuka katt. Om hon ska sjukskriva sig eller anmäla vård av katt (VAK?). Tanken att hon själv och inte samhället ska betala för att hon tar hand om katten föresvävade henne tydligen inte.

Här vittnar arbetsgivare som behöver relativt outbildad personal att det är svårt att hitta personer att anställa. ”Man kan kliva in direkt från gatan, få några dagars utbildning och börja arbeta. Enda kravet är att man ska tala och förstå svenska och till och med det kravet verkar ibland vara förhandlingsbart.”

På 80-talet, när arbetslösheten var i det närmaste obefintlig, hade jag förstått detta, men nu har vi 6-7 procent öppet arbetslösa (särskilt hög siffra bland just outbildad ungdom som skulle kunna ta dessa ”skitjobb”) och räknar vi in de som pluggar i väntan på drömjobbet och alla de som befinner sig i hitte-på-åtgärder måste det vara över en miljon människor.

Jag såg en skämtteckning med bildtexten: ”Förr fick man försörja två personer på en lön. Det gör man nu också. Skillnaden är att man inte känner den personen.” Problemet med satir är att den ibland överträffas av verkligheten.

Julklappsaktier

Byråkrati är inte enbart av ondo. Det är bra med kontroller och tröghet i vissa system, men ibland ger det onödiga problem.

För några år sedan skulle jag och några kompisar ge bort en fondportfölj i dopgåva. Tanken var att ett par tusenlappar i present till barnet skulle uppskattas när han så småningom behöver kontantinsats till en lägenhet och pengarna förräntat sig några gånger. Särskilt om föräldrar, mor- och farföräldrar hänger på och sätter in mer pengar längs vägen.

Men att starta upp konton åt en annan person är inte det lättaste. Särskilt om man inte ens är släkt. Tack vare att en av oss hade en bra och engagerad bankman fixade det sig, men det var bökigt. Och då tror jag ändå att vi blandade in föräldrarna lite grann, så att vi fick barnets personnummer och så att de inte skulle få skrämselhicka om det skulle komma hem ett märkligt kontrollbesked innan dopet.

Nu är det snart jul och att ge bort aktier vore säkert en bra grej, både för att ge bort något bestående och för att få barn intresserade av sparande. Att ge sina barn några aktier är inga problem. T ex kan man starta en kapitalförsäkring i sin egen depå där man sätter barnet som förmånstagare. Eller starta konton i barnets namn, man är ju ändå målsman.

Att ge bort värdepapper till syskonbarn gör genast det hela lite mer komplicerat, och vill man ge bort aktier till kompisars barn får man nog anlita en jurist eller två. Varför ska det vara så? Presentkort har länge varit en populär julklapp, i klädbutiken, sportaffären eller lite varstans. Varför tar inte någon av nätmäklarna tag i detta så att man kan göra samma sak med aktier?

Jag vill kunna köpa X antal aktier i Y antal bolag till person Z:s barn Å, Ä och lille Ö. Utan att kunna mer än deras tilltals- och efternamn vill jag kunna boka upp aktierna, betala från min depå i Avanza eller Nordnet, eller med Visakort eller banköverföring. För ett par tior vill jag ha ett snyggt presentkort (om banken inte tycker att courtaget räcker, i kombination med att de får potentiella kunder i 70-80 år framöver) som även svagsinta och lata föräldrar får in på barnens konton genom att enkelt fylla i lite personuppgifter på nätet.

Avanza, Nordnet, Degiro, storbanker... Till nästa jul har ni fixat detta va?