I somras skrev jag ett inlägg om affärstidningar där jag sågade det mesta. Redan då fick Veckans Affärer mycket
skit, men nu ska de få ännu mer.
Eftersom jag är en snål jävel som
fått tidningen gratis (vann en prenumeration i en texttävling i
Facebookgruppen Aktier & vänner) har jag läst varje
nummer i snart ett år, men jag fattar inte varför.
För det första är halva tidningen
reklam. Ofta i form av helsidor skrivna som artiklar, men med
tillägget ”Hela denna sida är en annons”. Vad resten handlar om
har jag inte riktigt fått kläm på. Definitivt inte om börsen. Den
som vill ha en papperstidning för att läsa börsnyheter får lika
lite nytta av Veckans Affärer som av Bamse eller Kamratposten. Inte
ger den särskilt många andra ekonominyheter heller. Inga
makronyheter, ingenting om världsläget, finanspolitik eller annat
matnyttigt.
En del om jämställdhet (läs:
feministpropaganda) och nyttan av kvotering. Jag har inget emot
kvinnor, vare sig i affärsvärlden eller någon annanstans, men i
ett temanummer om kvinnor kändes ”Död åt alla män”-banderollerna
nära till hands.
Jag behöver knappast berätta
tidningens inställning till kandidaterna i presidentvalet i USA.
Efter valet skrev chefredaktör Åsa Uhlin en osande hatisk ledare som
inleddes: ”Så stängde USA dörren om sig och låste ordentligt
inifrån.” Sedan skyller hon alla problem i världen, från
Digerdöden fram till år 2050 på Donald Trump, som inte ens tillträtt.
Men det är klart, varför ska hon låtsas vara journalist just nu?
Apropå bristande självinsikt skrev
krönikören Karin Winther följande i senaste numret: ”Eftersom
NPR är ett public service-bolag genomsyras samtalen av ett
uppfriskande oberoende tonläge, där analys tar mer plats än
tyckande.” Hahaha! Ja, det är ju precis det vi svenskar kopplar
ihop med public service, ”ett uppfriskande oberoende tonläge”.
Eller inte.
Mest handlar Veckans Affärer om
listor. Lite som pop- och nöjestidningarna i slutet av 90-talet, men
istället för ”snyggaste syntharna” eller ”världens
häftigaste hårdrockstrummisar” är det ”30 framgångsrika
personer under 30”, ”Näringslivets 111 mäktigaste kvinnor”
och en lista över Sveriges 178 miljardärer. Jag tänker på
Nöjesguiden, Okej och Ultra, men mest tänker jag på en
Killingsketch om Expressen Fredag:
Så när VA skickade ett
förvirrat brev till mig på knagglig svenska där de berättade att
de ”uppdaterat villkoren gällande er prenumeration” tänkte jag
att det var fara på färde. Jag äter hellre bajs än betalar pengar
för denna tidning! Men eftersom de inte lyckades förmedla på
vilket sätt villkoren försäm... uppdaterats mejlade jag
kundservice. Jag fick inget svar, så jag mejlade igen. Och igen.
Sedan twittrade jag till redaktionen. Eftersom jag har ganska många följare
som skulle kunna vara målgrupp för tidningen brukar
sådant ta skruv. Men inte då.
En tidning som inte ens bemödar sig
med att svara på kundtjänstmejl har i mitt tycke tappat allt
förtroende. Inte för att Veckans Affärer hade så värst mycket
förtroendekapital att spela med, men ändå. Det slutade i alla fall
med att jag fick ringa tidningen och fick dem att lova att aldrig mer
skicka mig sin tidning, reklam eller fakturor. #sparadkrona, som man
skulle säga på twitterspråk. Och #besparadilska.