Även om jag är en sparsam jävel har
jag aldrig gått all-in snålkuf. Jag bor i lägenhet, jobbar med
dator osv. Nuförtiden pratas det om preppers och hipsters som att de
uppfunnit hjulet, men för bara några generationer sedan levde
ganska många som självförsörjande bönder, odlade sin egen mat,
tillverkade sina egna kläder och saker. Det var inget konstigt med
det.
Konstigt blir det först när människor
väljer bort det moderna konsumtionssamhället och fortsätter att
leva som om industrialismen aldrig inträffat. De väljer inte bara
bort Iphone och tv utan också elektricitet, rinnande vatten och
andra moderniteter. Misär, kan tyckas, men om de trivs med sina liv
kan de väl inte vara så dåliga? Man ska inte komplicera saker i
onödan.
Några exempel. Erik och Sigvard hette
två småländska bröder (Småland verkar klart överrepresenterat
när det gäller att vägra utveckling) som blev tv-kändisar på
äldre dar. Inte så udda egentligen, bara hundra år efter sin tid.
Hästmannen, ännu en fryntlig
smålänning som i likhet med många av dessa original fått stånga
sig blodig mot myndigheter för att få leva som han alltid gjort.
Deras liv är liksom inte CE-märkta, men det skiter de i och just det skrämmer stat och myndigheter mer än något annat. En imponerande
man med ett imponerande skägg:
Många är de inte och knappast
en växande skara, men än stretar de på. I boken De Ovanliga och uppföljaren med det föga innovativa namnet De Ovanliga 2 beskrivs ett gäng enstöringar många skulle kalla knäppisar.
Antagligen säger de samma sak om oss.
Ett boktips till. Burk-Curt kallades en gubbe som större delen av sitt liv kunde ses gå runt
och plocka tomburkar i Skellefteå. Varje dag gick han dock förbi
biblioteket för att läsa börskurser. Han hade ett genuint
börsintresse och vid sin död visade han sig vara god för tolv
miljoner. Om han var nöjd med sitt liv vet jag inte. Jag hade inte
valt det, men detsamma skulle jag säga om de flesta av mina vänner.