Får det lov att vara lite blodspengar?

En gång i tiden var det ett problem för den utvecklade världen att Kina är en kommunistdiktatur med ett ohotat världsrekord i avrättningar. Men så blev Kina världens största ekonomi och plötsligt stod kungar och presidenter i kö för att hälsa på, dricka te och vilja göra affärer med kineserna över en tallrik med fyra små rättigheter.

För ett tag sedan var Stefan Löfven och hälsade på i Saudiarabien, ett land där man förutom dödsstraff (153 personer bara under 2016) använder sig av regelrätt tortyr och dömer bloggare till tusen piskrapp. Kvinnors rättigheter i Saudiarabien är lättförklarade – de har inga. Detta hindrade dock inte statsministern i ”världens första feministiska regering” att komma över på en fika.

"This cake looks just like a Swedish spettekaka."

Men inte heller i fallet Saudiarabien är Löfven ensam knähund. Landet sitter i FN:s råd för mänskliga rättigheter, och deras investeringar i USA:s presidentval får väl anses klarlagda, för inte har väl Clinton Foundation fått några pengar från det hållet sedan 8 november?

Nu kan vi knappast påverka umgänget hos världens ledare, mer än att uttrycka våra åsikter, men vi kan sopa rent framför egen dörr. I Börspoddens nyårsavsnitt rekommenderade Johan Isaksson lyssnarna att investera på den saudiarabiska börsen. Isaksson får ha vilken moral han vill, men jag finner det lite äckligt att okritiskt reka detta land utan att ens nämna mänskliga rättigheter, eller rättare sagt avsaknaden av dem.

Det kan hävdas att man inte ska isolera diktaturer, att dialog och handel tvärtom gynnar deras demokratiska utveckling. Kanske finns det sådana exempel, men detta gäller bara om man inte för ett ögonblick glömmer vem det är man har på andra sidan förhandlingsbordet.

Matsvinn redan i kundkorgen

När Expressen skriver en raljant artikel om ett par som provvägt sin chipspåse och upptäckt att den innehöll ungefär hälften mot utlovat fattar jag att det blir en given länk på alla ”lokaltidningsbesvikelse”-sidor som finns. Inte minst tack vare formuleringar som ”hennes sambo hade sett fram emot en trevlig stund med sin chipspåse”. Spännande liv han verkar ha... Och så: ”Hade vi haft myskväll, eller bjudit hem vänner så hade det ju varit snopet. Då hade det inte varit så mycket chips till alla.” Mm, om ni ska bjuda in alla ni känner kanske en påse chips på 275 gram ändå hade upplevts som lite futtigt? Men vad vet jag, jag vet ju inte vad deras vänner har för förväntningar på detta helfestliga par.

Men om vi ska försöka höja oss över Facebooknivå, betalar man för 275 gram ska man få 275 gram, inte 140. Både för att man borde kunna räkna med att ha den mängd mat man köpt, men också för att kilopriset blir det dubbla och att detta rimligen gör att varan – oavsett styckpris – inte längre är ett attraktivt köp.

Som livsmedelskund är man på något sätt dömd att bli lurad. Man har några sekunder på sig att bedöma skicket på varan. I många fall ligger produkten i en sluten förpackning och går inte att se fullt ut. Och även om man kan besikta varan vet man inte hur den smakar, förrän den är för sen att reklamera.

”Det stod ”hot dogs”, men det här är ju löjligt!”

I kassan gäller det att inte betala för fel varor, som jag nämnt tidigare. Jag är jättenoga med att kontrollera kvittot. Titt som tätt går jag tillbaka och påpekar att jag inte fått utlovad rabatt eller att priset på hyllkanten diffar mot kassapriset (märkligt nog nästan alltid till min nackdel). Det vanligaste kassafelet måste vara att varor utan streckkod (frukt & grönt, lösviktsbröd) slås in på fel varukod, antingen av misstag eller för att kassa personalen (helt medveten särskrivning) inte ser skillnad på rödlök och rödbetor, rotselleri och majrova eller champinjoner och vitlök.

Och som om inte det räckte ska man alltså behöva vara orolig för att en vakuumförpackad påse inte väger mer än hälften av vad det står på etiketten. Det har de flesta råd med och man blir förmodligen mer lurad om man köper en begagnad bil, men få av oss blir nog så frekvent lurade någon annanstans än i matbutiken. Det svider för en snåljåp.

PPM-städning

Tänkte att det var hög tid att justera premiepensionen. Som vanligt. Tidigare kunde man ju koppla sitt PPM-innehav direkt till Avanzadepån, vilket gjorde det mycket mer överskådligt än på Pensionsmyndighetens egen hemsida. För enkelt, tyckte Pappa Staten. Det skulle ju bli så bra när man skulle få placera sitt eget pensionskapital, men så visade det sig att vi gjorde precis det, och så var det såklart inte tänkt. Det var fint med valfrihet, så länge vi inte hade fräckheten att börja använda oss av den.

Men tillbaka till pensionen. Jag har antagligen mindre PPM-pengar än de flesta. Desto större anledning att placera dem hyfsat aggressivt. Jag har gjort så från start och oftast slagit index. Kanske just därför.

Just nu känns de flesta regionerna rätt osäkra (jag vill göra aggressiva satsningar, inte spela bingo). Men USA har fått fart under skorna efter valet och min gissning är att det kommer hålla i sig ett tag. Vidare tror jag på höjda räntor. Janet Yellen har flaggat för FED-höjningar och det är väl en lågoddsare att omvärlden kommer följa efter.

Så här blev det:

SPP Aktiefond USA, 20 procent (PPM-nr 248161)

Som sagt, jag tror att USA kan ticka på en bit till. Det här är en bred ”indexnära” fond med låg avgift. Och etisk inriktning, för den som bryr sig om sånt.

Spiltan Globalfond Investmentbolag, 30 procent (PPM-nr 358309)

Jag har ett långsiktigt innehav i den svenska varianten, Spiltan Aktiefond Investmentbolag. Den här fonden är nystartad, men går den lika fint som den svenska blir det bra. Poängen med dessa fonder är att de är passivt placerade och därför har låga avgifter. Men eftersom de investmentbolag de placerar i är mer aktiva i sina placeringar blir det på ett sätt en aktiv placering till kostnaden av en passiv.

Spiltans Per H Börjesson, Sveriges egen Warren Buffett

Handelsbankens Läkemedelsfond, 20 procent (PPM-nr 644005)

Läkemedel knapras oavsett konjunktur och i den rika delen av världen blir vi fetare och mer stillasittande för varje dag som går. Jag har tidigare haft SEB:s läkemedelsfond, men Handelsbankens har gått bättre. Under 2016 var det ingen höjdare, men på tre år har den stigit 64 procent, på fem år 149.

First State Global Listed Infrastructure A GBP Acc, 15 procent (PPM-nr 724690)

Vore denna fond en artist hade managern för länge sedan föreslagit ett artistnamn, men det krångliga namnet till trots är det en bra fond, +39 procent det senaste året. Fonden investerar i globalt noterade värdepapper inom infrastruktur. Om president Trump menar allvar med att han vill utveckla USA:s infrastruktur borde denna fond gå som på räls. Och som på väg och sjöfart...

BlackRock Global Funds World Financials A2RF, 15 procent (PPM-nr 410258)

Banker är ännu ett område som går bra för det mesta. Förutom när det går dåligt, och då går det jävligt dåligt. Lite skakig satsning, men jag ska försöka motivera den. Denna fond satsar pengar i storbanker globalt. Främst satsar den pengar i banker med fokus på in- och utlåning, vilket borde kunna funka när FED fortsätter höja räntan.

Så ja, då är det bara att hålla tummarna, vänta och åldras.

Vad triggar bostadsförsäljning?

Mina grannar har precis haft lägenhetsvisning och jag håller tummarna för en tystlåten köpare. Jag drar mig till minnes en visning jag själv var på. En av de tidiga besökarna var en granne som inte själv var spekulant, men nyfiken, pratsam och väldigt, väldigt berusad denna sena måndagseftermiddag. Eftersom han gärna ville hjälpa till gick han runt och berättade för alla som ville lyssna (och alla andra) om husets fina gemenskap. Jag såg på den provisionsarbetande mäklaren att detta inte var den hjälpreda han hade önskat.

Tyvärr var jag inte intresserad av bostaden, men det slog mig att om jag hade varit det hade jag glatt mig åt att få denna hjälp i spekulantgallringen. Så pass att jag gärna hade hyrt in en kompis i rollen som grannfyllo. Vad vet jag, kanske var det någon av de verkliga spekulanterna som hade gjort just detta.

För i budgivning och bostadsförsäljning är (nästan) alla medel tillåtna. Jag har inte sålt så många bostäder, ett hus och en lägenhet har det blivit. När vi sålde min mormors lägenhet hade vi gott om tid. Tanten bodde sin sista tid på ett äldreboende och barnen ville inte sälja trots att det var uppenbart att hon inte skulle flytta tillbaka. Det innebar att vi hade kunnat göra bostaden mer attraktiv inför en försäljning. T ex hade tapeterna i ett par rum stor förbättringspotential (ni vet, när väggarna sätter sig och det ser ut som att man tapetserat in en hamster i hörnet mellan dem).

Märkligt nog tyckte mäklaren inte att det spelade så stor roll, för folk räknar ju ändå med att tapetsera om när de flyttat in. Det stämmer, men jag tror ändå inte att hon har helt rätt. Jag har varit på många visningar och enkelt uttryckt har det funnits två konkurrerande känslor när jag klivit in i ett ”köpobjekt”:

1. Här trivs jag, det här kan bli något.

2. Eeh... ne-ej.

När det ena eller andra inträffar är svårt att förklara. Oftast är det inga uppenbara alkisar i trapphuset utan en känsla bara. Ernst Hirchenkellersteigerberger skulle säkert kunna beskriva den som en surrande humla i bröstet eller något med varm choklad på en sommaräng. Det har inte handlat om hur rent och fräscht det är (även om en visning sket sig eftersom hela lägenheten luktade askkopp) eller att jag ska slippa renovera. Det är en abstrakt ”här kan jag se mig själv sitta”-känsla.

Hur skapar man den då? Mäklartipsen brukar handla om att man ska städa undan personliga saker som fotografier och udda prydnader så att spekulanterna kan tänka fram sina egna grejer. Men skulle inte en fläck på fönsterbrädan eller en lös tapetvåd störa dessa tankebanor på samma sätt som ett bröllopsfoto? Jag tror det.

Inför en egen husvisning bakade jag kanelbullar. Ja, jag vet att det är ett gammalt klassiskt mäklarknep, väldigt uppenbart och vi skojade till och med om det. Men betyder det att det inte fungerar? Inte i det fallet, de köpte huset.

Man kan aldrig veta vad en spekulant ska gå igång på, men man kan åtminstone försöka göra rätt saker. En enda person till i budgivningen kanske ger en kvarts miljon extra på slutpriset. För de pengarna lägger jag gärna en helg på tapetsering och bullbak.

Med valuta som hävstång

Det senaste året har valutorna rört sig en del. Den amerikanska dollarn har gått starkt efter Trumps valseger. Det brittiska pundet fick stryk efter Brexit-omröstningen. Och apropå EU säger den franska presidentkandidaten Marine Le Pen att hon vill skrota euron. I nuläget känns inte Le Pens kandidatur så het, men mycket kan hända på tre månader. Oavsett vilket verkar allt färre europeer vara förtjusta i euron, och om inte ens de som använder den vill ha den, vad gör det för dess köpkraft i framtiden?

Med låga räntor, några darriga banksystem och val i några inflytelserika länder kanske kraftiga valutarörelser blir det nya spelet. För att valutahandel ska löna sig måste man nog ha en ganska stor plånbok alternativt ta sjukt stora risker. Däremot kanske det är idé att titta på vilka företag, branscher och regioner som skulle dra nytta av eller förlora på en viss rörelse.

Vi kan ta pundet som exempel. Om man, som jag, tror att pundet så småningom kommer att gå stärkt ur turbulensen, borde man då ge sig in på Londonbörsen? Avgifterna är rätt svulstiga, kanske bättre då att köpa svenska aktier med brittisk exponering. Kökstillverkaren Nobia har en stor del av sin försäljning i Storbritannien, med drygt 200 butiker. Kopparbergs säljer sin cider på den brittiska marknaden. Clas Ohlson gör sina inköp i US- och Hongkong-dollar, men säljer en del i brittiska pund.

Vill man göra det lätt för sig borde man kunna utgå ifrån de bolag vars aktier föll mest vid den brittiska omröstningen i somras. Men det viktiga är fortfarande att man tror på investeringsobjektet. Jag ser valutaspekulationen mer som en slags hävstång, som kan påverka positivt på marginalen. Om de norska skidåkarna har kanonskidor en dag tack vare att vallateamet har lyckats extra bra blir de farliga. Om Etiopiens vallateam har en bra dag kommer deras åkare ändå sist (såvida inte snön smälter, för då vinner de i alla fall).

Men när det gäller att spekulera i valutarörelser känner jag mig lite som en etiopisk skidåkare med bakhala skidor, en bruten stav och trasiga bindningar. Är det någon som har en bra strategi? Är den även begriplig är det en bonus.

Mobilt liv

Om du är rädd att på din dödsbädd tänka ”Fan, jag skulle ha sett till att skaffa mer prylar” kan du nog hoppa över det här inlägget. För i serien om att tänka utanför boxen (ibland känns det som att den här bloggen inte handlar om något annat) har vi nu kommit fram till de människor som valt att leva så fritt att de inte ens sätter ner sina bopålar utan istället bor mobilt, i husvagn eller husbil. Här är en dokumentär i ämnet:

Bob Wells, gubben i början av filmen som ser ut som Christer Glenning, är en av dem som gjort sitt husbilsboende till en livsstil. Han har genom sin hemsida och sin blogg samlat frågor och svar kring att bo på hjul och dessutom åkt runt (det är lite hans grej, kan man säga) och intervjuat andra nomader för sin Youtubekanal.

Här är t ex en medelålders kvinna som jobbar med bokföring och har valt att bo i en begagnad husvagn. Med solceller på taket och bra mobilt internet är hon inte längre beroende av en fysisk plats och tycks därigenom ha hittat hem:

Ett ungt par vars bostad består av en pickup med en camper, alltså en slags husbilslåda man ställer på flaket:

Ännu ett par, som bor i en skolbuss tillsammans med sina tre hundar:

En tjej som gick på college, skaffade sig en framgångsrik karriär och kände att... ”nej, det här var inte vad jag ville”, så hon skaffade och flyttade in i en husvagn, livnär sig på ströjobb och att skriva böcker om sitt ekonomiska och mobila liv:

De kommer alltså i alla former och åldrar. Det är män, kvinnor, par och familjer. En del har någorlunda fasta jobb medan andra jobbar hårt ett par månader om året för att överleva resten av året, och en tredje grupp har pension eller sparkapital nog för att leva på.

Jag tror inte att jag skulle kunna trivas med att bo i en husbil, definitivt inte i vårt klimat. Men det som slår mig när jag tittar på dessa videos är hur otroligt nöjda alla verkar vara. Nästan på nivå med nyfrälst religiösa.

Okej, jag fattar att det finns människor som bor i en rutten husvagn för att de tvingats till det och som det inte görs trevliga hemma-hos-reportage om, men jag är övertygad om att personerna i de här klippen har valt sitt boende frivilligt och att de dessutom är otroligt tillfreds med livet. De utmaningar det knappa utrymmet och det faktum att bostaden måste kunna röra sig för med sig ses just som utmaningar, inte problem.

En annan fördom jag hade var att människor som valt bort en husgrund skulle vara människohatande eremiter, men det verkar ju snarare vara tvärtom. Som Kathy i den begagnade husvagnen berättar väljer många att åka runt ihop med andra nomader. Få, om ens någon, verkar mindre sociala än vad jag är.

Men går det här ens att göra i Sverige? Ja, jag hittar massor av länkar. Här en tråd på något som heter Husbilskompisar. Ett par som bor permanent i husbil. En 21-årig kille i husvagn. (Tänker ni som jag undrar ni hur länge det där höll. Jag har kollat, han bor fortfarande i husvagn, jobbar med husvagnar och driver en blogg om – ja, ni har gissat rätt – husvagnar).

Det verkar som att alla som verkligen vill kan bo på hjul. Sen finns det ju alltid någon som drar saker liiite för långt. Den här killen bor i en Toyota Prius:

Elbil för miljön?

Kanske för att jag aldrig haft nya bilar, men jag sväljer inte argumentationen för att man ska köpa ny bil för miljöns skull. Resonemanget bygger på att den minskade miljöpåverkan man får genom att köra en mer energisnål bil är större än energin det går åt för att tillverka en ny bil. Jag vet absolut ingenting om detta, men det säger sig väl självt att man måste köra väldigt mycket för att det ska löna sig för planetens fortlevnad att skrota en gammal bil i förtid?

För det är ju det man menar när man uppmanar folk att köpa nytt. Gamla bilar kommer inte på något magiskt sätt förvandlas till nya. Antingen kör någon den gamla bilen tills den är slut, eller också skrotas den trots att den funkar. Det gäller för övrigt inte bara bilar utan precis allt – vill du leva miljövänligt, låt bli att konsumera.

Att bilbranschen inte håller med förvånar mig inte, men de lever ju på att människor inte tänker som jag. Frågar man KTH-doktoranden Katja Tasala Gradin som forskar på produkters klimatpåverkan bekräftar hon min bild.

Hon låter ju dessutom inte heller elbilsfrälst, som framgår ännu tydligare i en annan intervju: ”Detta betyder även att nyare bilar blir svårare att återvinna på rätt sätt, just på grund av alla avancerade material. Särskilt elbilar som i verkligheten inte alls är så miljövänliga som biltillverkarna vill få oss att tro.” För att göra en helt korrekt bedömning behöver vi veta hur elen bilen tankas med har framställts, men om elbilen redan från start producerat koldioxidutsläpp motsvarande ett par års körning med en diesel- eller bensindriven bil har jag svårt att få ihop ekvationen.

Tesla, som tack vare smart marknadsföring nästan blivit synonymt med elbilsbranschen, har visserligen börjat visa små vinster på sistone (även om det är en piss i rymden jämfört med förlusterna för bara något år sedan), men bilarna är snordyra. Det kommer de fortsätta att vara så länge konkurrensen inte ökar dramatiskt. Och när den gör det kommer Tesla få ännu svårare att tjäna pengar.

Så med risk för att göra en "Ines Uusmann" (ungdomar får googla) tror jag att det kommer ta väldigt lång tid innan elbilsbranschen blir riktigt lönsam. Förr eller senare lär det säkert hända, men om det blir Tesla som tar täten vet vi ingenting om. Kanske blir det Mercedes, eller varför inte ett taiwanesiskt leksaksbolag eller ett företag som köper en bilkoncern för att få kränga sina batterier eller solceller.