Minsta gemensamma nämnare

Det finns många olika skäl att intressera sig för och försöka maximera sin privatekonomi, också bland ekonomibloggare och dess läsare. Några återkommande mål är att:

- få privatekonomiska marginaler
- få en bra pension
- skaffa ett bättre boende
- bli skuldfri
- gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba

Själv vill jag ha allt det där, eller åtminstone möjligheten till det. Förutom att bli fri från skulder, för det har jag aldrig haft några. Jag har tidigare använt begreppet dra-åt-helvete-pengar för att förklara vad jag sparar till. Ju större buffert och marginaler, desto större personlig frihet. Jag är inte arbetsskygg, men vill kunna välja med vad och hur mycket jag ska jobba, och är det något jag verkligen vill ha eller göra vill jag inte tvingas att avstå för att jag inte har råd. Även om jag inte delar andra sparares mål har jag inga problem att förstå dem.

Okej, det finns undantag...

Vattendelaren tycks istället gå mellan oss som sparar och de som inte gör det. Jag erkänner att jag inte har särskilt stor förståelse för människor som överhuvudtaget inte försöker spara pengar, men jag tror ändå att min förståelse är större än deras. Jag har genom åren fått höra att jag inte har ett värdigt liv, att det är helt meningslöst att snåla eller att jag företräder ett egoistiskt och osolidariskt beteende.

Varför? Det är ju inte så att jag stjäl pengar eller bor i en fuktskadad källare med stampat jordgolv. Jag tycker om pengar, vill inte slösa bort dem på skit och gör vad jag kan för att föröka dem, främst genom handel med aktier och andra värdepapper. Så vad handlar det om – okunskap, avundsjuka eller en kombination? Ingen aning, men det är fascinerande när människor som knappt orkar ha åsikter om sin egen privatekonomi ändå har tid att lägga på andras.

Den brända kakans taktik

Sociala medier har gjort det lättare för konsumenter att komma i kontakt med varandra. Klagomuren blir liksom mer effektiv när alla kan bevittna den, i realtid. Några kallar det drev, men vill man se det från den ljusa sidan kan man lika gärna kalla det för konsumentmakt.

I november gjorde Audi en kampanj för sin nya bil med feministen och … (nej, jag är ledsen jag vet inte hur hon får dagarna att gå) Karin ”Kakan” Hermansson som en av frontfigurerna. ”Kakan” har förutom att ta varje chans att hata gruppen män (alltså hälften av alla konsumenter) bl a hyllat morden på två poliser i Malexander. En del människor är lätta att tycka om. ”Kakan” Hermansson är inte en av dessa.

Efter bara några dagar avbröt Audi Sverige kampanjen eftersom kunderna spydde ut sin galla över samarbetet, på deras Facebooksida och i deras telefonväxel. På hemsidan skrev företaget: ”Audi blev rekommenderade ett samarbete med Kakan Hermansson, men vi kände inte till hennes tidigare uttalanden. Audi står naturligtvis inte bakom dessa uttalanden och tar avstånd från allt våld.”

Jag förstår inte hur man kan anlita en så kallad kändis utan att veta någonting om henne. Det låter som en efterkonstruktion, men det märkligaste är kanske ändå att de överhuvudtaget tyckte att samarbetet var en bra idé. ”Kakan” är en feminist med mycket tydlig vänsterprofil. Audi är ett bilmärke som främst vänder sig till köpstarka män. Visst kan man vilja bredda sin kundbas, men det här är ju lite som om äldreboendet bjuder in ett dödsmetallband till söndagsfikat.

Men historien slutar inte där. När Comviq behövde tio kändisar till en kampanj om ”uttrycksfrihet” plockade man återigen upp ”Kakan” från kylrummet. Reaktionen blev ungefär densamma. Skillnaden är att denna gång valde charmtrollet själv att kliva åt sidan medan Tele2:s kommunikationschef Malin Selander beklagar (åtminstone offentligt).

Än en gång, vad trodde man skulle hända? Att intresset att bli Comviqkund skulle öka om man frontar sin kampanj med en människa som tycks hata alla som inte har rosa hår, röstar på Feministiskt Initiativ och bor på Södermalm?

För övrigt tror jag företag gör klokast i att fokusera på sina tjänster och produkter. Många kunder - mig själv inberäknat - vill ha en mobiloperatör som erbjuder mobilabonnemang, inte en kombinerad teleoperatör och politisk aktivistorganisation. Oavsett hur man ställer sig till åsikterna känns det lite... kletigt. Tacka vet jag när Comviq lät vd:n Lars-Johan Jarnheimer göra reklamen själv.

Pre-owned

Det här är kanske gammal skåpmat för er, men jag sprang nyligen över uttrycket ”pre-owned”. Jag fattar vad det betyder – begagnad. Men det är ju på engelska. Varför säljs produkter i Sverige med en svensk beskrivning som innehåller det engelska ordet för begagnad? Blir det liksom finare för att det är på engelska? Ska man tänka sig att en engelsk lord har ägt den telefon eller brödrost man köpt från sin lokala elektronikdetaljist?

Lord Moyne, f d Trustor-målvakt

Det butiken har gjort är att de plockat isär varan efter att den lämnats tillbaka, kollat att allt funkar och vid behov bytt ut de delar som inte gjort det. Vilket man väl får anta är det vanliga, för varför skulle kunden lämna tillbaka en ny produkt om den fungerar som den ska?

Jag har inget emot fenomenet. Jag har många gånger stått i butiker och prutat på skyltexemplar med eller utan skönhetsfel och jag skulle även tycka att det är okej att köpa en vara som varit ute och vänt hos en annan kund. Det enda jag vänder mig emot är att man ska låtsas som att det inte är prissänkande. Den var aldrig trasig, den var bara... ”förägd”, lite på prov sådär, för att se om den trivdes med en ägare (vilket den tydligen inte gjorde).

Vill inte Elgiganten och andra skojare svärta ned sitt rykte (dags för en ”reality check”, för att stanna kvar på den engelska temat), får de väl sälja begagnade grejer som just begagnade. Eller ”returvara” om det känns bättre. Men sluta att idiotförklara kunderna med en massa fancy-schmancy lull-lull!

Toppa laget?

I skrivande stund har jag 34 olika värdepapper. Mestadels aktier, men även fonder och råvaror. Jag är inte nöjd med alla, men jag har ju ändå köpt dem i förhoppningen att de ska vara bättre än börsen i stort.

Vid förra årsskiftet bad en äldre släkting mig att hjälpa igång hennes aktiehandel, så vi startade en Avanzadepå, förde över pengar och handlade aktier. Hon ville köpa aktier i tre bolag (inga fonder, optioner eller annat) för 60000 kr. Lika stora poster, 20000 kr per bolag. Det här är pengar hon kan avvara, men hon vill inte spela bort dem på chansaktier och hade inte tänkt byta innehav i tid och otid. Därmed inte sagt att hon vill köpa och behålla börsens stabilaste och tråkigaste utdelningsbolag heller.

Jag plockade ihop en förslagslista med tillhörande motiveringar, och så hade hon lite egna idéer också. Till slut blev det:

Advenica

IT-säkerhet, mitt förslag. Om någon missat varför jag tror på dem har jag skrivit en del här.

H&M B

Även detta bolag har jag skrivit lite om, här. Gissar att de flesta läsarna har en relation till bolaget. Vidare antar jag att de läsare som håller på med aktiehandel vet att det inte gått särskilt bra det senaste året, även om det tagit sig på slutet.

Handelsbanken B

Jag gillar storbanker. Inte som kund, men som ägare. Dock varken var eller är Handelsbanken en favorit för mig, så det här innehavet var jag emot. Det gick ganska sidledes tills hon i maj ledsnade och bytte ut aktien mot:

Paradox Interactive

Ett gamingbolag som börsnoterades i maj. Min släkting fick, som alla andra, en liten post, 110 aktier, för 33 kr/st. Så vi beslöt att köpa ytterligare 370, som vi fick betala mer för.

Sedan starten, januari 2016, har depåvärdet stigit med 19,3 procent, inklusive drygt 1700 kr i utdelning från Handelsbanken och H&M. Detta att jämföra med SIXPRX, som under motsvarande period steg 11 procent.

Det här är inget vetenskapligt test, men det får mig att fundera. Så här bra har det inte gått för mig. Det första man får lära sig om värdepappershandel är ju att man ska sprida riskerna, inte lägga alla ägg i samma korg. Att sätta en mindre slant på ett eller tre köp är en sak, men självklart skulle jag inte tänka tanken att dela upp hela min portfölj i tre bolag.

Å andra sidan. När min släkting bad mig om tips för att göra tre köp föreslog jag inte samtliga 30-35 av mina egna innehav eftersom jag inte tror lika mycket på alla. Jag föreslog inte ens hälften. Innebär det att jag i konsekvensens namn borde sälja av den halva jag tror minst på och för pengarna investera i den andra halvan? Jag vet inte, men det är åtminstone tänkvärt.

Att förhandla

Jag tycker mig ha rätt okej självkännedom, men i förhandlingssituationer förvandlas jag ibland till en människa jag inte känner igen och som skrämmer mig en aning. Jag kan bli helt galet fokuserad, nästan som en robot.

Det kan gälla jobb eller vilken typ av affärsförbindelse som helst. Jag älskar att pruta, att köpa, sälja och att förhandla lön/arvode. Det är lite som schack, att försöka överlista sin motståndare med en vass taktik och samtidigt slå hål på motståndarens. Här är mina favoritpunkter att tänka på:

Memorera dina argument

Precis som man bara har en chans att göra ett första intryck kan man inte förhandla i efterhand. Säg allt du vill ha sagt på första försöket, för troligen får du bara ett. Skriv ner argumenten som talar till din fördel, lär dig dem utantill och leverera dem okrystat. De ska sitta i ryggmärgen och vid varje givet tillfälle ska du veta vilka argument du ännu inte framfört.

Ta upp nackdelar som ändå kommer fram

En förhandling handlar om förtroende. Sånt som talar emot dig och är uppenbart för din förhandlingsmotståndare är poänglöst att mörka. Ta istället chansen att lyfta upp det själv. Om bilen du säljer är en rosthög, peka på rosten. Stod det i jobbannonsen att arbetsgivaren helst ser att du talar flytande tyska och du inte kan ett ord tyska, berätta det innan intervjuaren frågar. Det visar att du spelar med öppna kort, vilket du i möjligaste mån också bör göra.

Var tydlig

Många platsannonser är väldigt floskelbetonade. Det beror på att de som skrivit dem är dåliga skribenter, att för många människor varit inblandade eller att författaren tror att det måste vara så. Gå inte i samma fälla. Säg inte att du är flexibel, är van att ha många bollar i luften eller gillar utmaningar för det betyder absolut ingenting. Var istället rak och tydlig med vad du kan erbjuda och vad du vill ha i gengäld.

Visa respekt

En förhandling kan vara tuff, men om parterna inte känner respekt för varandra kommer ingen lämna förhandlingsbordet nöjd. Behandla alltid motparten som en värdig förhandlingspartner (oavsett om du känner det eller inte). En lyckad förhandling har två vinnare. Du ska såklart se till att få dina krav uppfyllda, men kör inte på som en ångvält.

Lägg till prutmån

Oskickliga förhandlare tror att det gäller att överlista motståndaren. Det kan underlätta, men är inget självändamål. Det som spelar roll är resultatet. Har du lagt på 20 procent på priset du är nöjd med kan du ju utan problem pruta 10 procent. Om motparten tycker sig ha gjort en bra deal, desto bättre.

Fast det behöver inte bara gälla pengar och här kan du vara kreativ. Erbjud bostadssäljaren att slippa flyttstäda eller få arbetsgivaren att slänga in lite löneförmåner. Men erbjud bara sånt som kostar mindre än det smakar, annars är det du som blivit manipulerad.

Bestäm dina gränser

Ju mer komplicerad affär, desto viktigare att du har klart för dig vad du vill och vad du kan acceptera. Det kan ändra sig längs vägen, men har du ingen plan från början kommer du inte att få en senare.

Visa ointresse

I alla förhandlingssituationer är det viktigt att visa att det är du som är i överläge, att det är motparten som är i störst behov av att affären går i lås. Om det stämmer spelar ingen som helst roll. För det mesta går det inte ens att utröna. Oavsett om du är arbetslös och går på intervju till drömjobbet eller verkligen är ganska ointresserad gäller det att visa att så är fallet. Intala dig själv att du sitter med trumf.

Utvärdera

Efter varje förhandling, analysera vad som gick bra och vad du hade kunnat göra bättre. Dra slutsatser och kom bättre rustad nästa gång. Det är som vanligt: gör om, gör rätt.

Januari i videosammandrag

I januari steg SIXPRX 1,25 % och Nasdaq Comp 4,30 %. Min egen portfölj plussade 0,46 %.

Här är månadens videofilm:

Jag ska inte upprepa min benämning av denna kreation från videon.

Och för tydlighets skull ska jag säga att jag inte har något avtal med Ikea. Trots min snåla läggning får jag ibland lust att helt utan vinning säga positiva saker om någon som förtjänar det.

I morgon blir det blogginlägg i skriftform igen. Den som får abstinens är välkommen att läsa mina inlägg på Twitter.

Kontokoll

Då och då framkommer exempel på att människor lurats på pengar från sitt bankkonto. Oftast av företag de anlitat, men som dragit mer från kontokortet än överenskommet. Det kan både bero på medvetna bluffar och misstag gjorda av medarbetare och datorer.

Det underliga är väl att folk inte märker att de har för lite pengar på kontot och kollar varför. Har man fått en dålig växlingskurs när man betalt en middag på utlandssemestern är det kanske lätt hänt, men det finns så mycket konstigare exempel.

Det kan vara en kostnad som dragits två gånger, och det kan gälla tusentals kronor. Eller också upptäcks att teleoperatören dragit några tior mer än man ska varenda månad i upp till ett år. Jag upplever att tidningar och radioprogram är fyllda av dessa historier och gemensamt för samtliga är att det alltid tagit en bra stund innan den drabbade upptäckt det hela. De har inga rutiner för att kontrollera saldot på sina konton, sparar inte kvitton och avtal och ögnar på sin höjd igenom kontoutdraget som hastigast. Så länge det hela tiden finns pengar till nästkommande köp upplevs inte problemet.

Det som händer när man kommer till sin leverantör flera månader i efterhand för att klaga på att man fått betala för mycket är att man signalerar osäkerhet, visar att man inte har koll. Är det ett företag man har löpande affärer med kan problemet ha hunnit förvärras, och om man inte klagat första gången man fått betala för mycket kan det såklart uppfattas som att man varit nöjd och belåten, så länge inte pengarna tog slut. Är det å andra sidan engångsaffärer är problemet istället att motparten inte har någonting att vinna på att reda upp situationen eftersom alla inblandade vid det här laget vet att affärsförbindelsen redan är avslutad.

För bara tjugo år sedan hade vi inga internetbanker. I bankböcker fylldes ränta och annat i manuellt och man hade kassaböcker där man själv fick föra in sina transaktioner. Nu är allt som krävs att man loggar in på sin internetbank och kollar att uttag och insättningar stämmer, men jag tror banne mig att de flesta hade bättre koll på sina konton förr!

Själv kollar jag internetbanken så fort jag gjort ett kortköp eller en räkning gått iväg. Och – lika viktigt – att de som ska betala pengar till mig också gör det. När jag inte fått betalt för en faktura på förfallodagen skickar jag följande morgon en påminnelse. Varje gång, utan undantag. Inte ”Var fan är mina pengar, era jävla svin?!”, jag ber dem bara artigt kontrollera att pengarna är på väg. Oavsett om det är små eller stora belopp och små eller stora kunder. Detta för att visa att jag har koll. Det gör mig inte immun mot lurendrejeri, men den som står upp löper mindre risk att bli överkörd.