Volvo Cars

Strax innan jul började det glunkas om att Volvo Cars är på väg att börsnoteras, när några stora institutioner klev in i bolaget. Sedan dess har bolaget gett ut nya A-aktier och beslutat att ansluta dem till Euroclear. Till synes verkar allt göras som förberedelser för en notering på Stockholmsbörsen.

Jag vet inte vad de ska där och göra, men det kan finnas flera skäl till det, de flesta väldigt ekonomiska. Det märkliga tycker jag är alla människor som tror stenhårt på bolaget och nästan oberoende av villkor är beredda att skyffla in sina pengar.

Så här ser jag på saken. Volvo PV var en fantastisk bil. Volvo Duett möjligen ännu bättre. Amazonen var en snygg modell, men alla som kört Amazon vet att den inte precis låg som ett strykjärn på vägen. Volvo 140, 240 och möjligen 740 hade också sina poänger även om Volvo Personvagnar – i mitt tycke – vid det laget hade börjat tappa det.

Genom historien har bilmärken gått från älskade till hatade och tvärtom. Ta bara hur synen på japanska bilar ändrats från att de först började bli vanliga i Sverige och ansågs vara billigt skräp. GM har väl gått i motsatt riktning, från toppkvalité till överprisad smörja. Volvo har åtminstone från 90-talet och framåt varit ett ganska dyrt bilmärke mest känt för sin höga bränsleförbrukning. Inte särskilt snygga, inte ett premiummärke, inte... någonting.

Jag kan absolut tänka mig att hoppa på en introduktion i Volvo Cars eller äga aktier en längre tid ifall priset känns rätt, men jag skulle inte tälta utanför börsen för att komma först i kön, det kan jag säga redan nu.

Jag har bäst läsare

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om matlåda kontra utelunch. Inget jättescoop även om jag själv blev förvånad över hur mycket pengar man kan spara på att laga egen mat. Inga stora skrällar i kommentarsfältet heller. Det flesta höll med och några delade med sig av egna tips. En ondgjorde sig över problem med det egna lunchrummet som närmast verkade designat för att avskräcka besökare.

Några dagar senare gjordes samma reflektion av Petrusko, lite andra siffror men samma innebörd. Men här möttes det av en snudd på aggressiv fientlighet. Petrusko och vi som höll med honom beskylldes för att vara dumsnåla tråkmånsar som tvingar oss själva att äta överkokt ljummen pasta varje dag i tio år för att gneta ihop ett sparkapital på ålderns höst.

Okej, jag var inte heller jättetrevlig när jag frågade en av kommentatorerna om den trodde att enda alternativet till restaurangmat är ”att ta med mackor, äta ensidigt, utan grönt” eftersom det verkat så på kommentaren och om detta i så fall berodde på att han/hon saknar kök eller är lam. Jag var intresserad av svaret, men med facit i hand hade väl chansen till svar varit högre om jag formulerat mig annorlunda.

Jag vill inte spamma Petruskos kommentarsfält, så jag utvecklar mig här istället. Följande argument mot matlåda framfördes:

”Jag är villig att betala för rätten att slippa laga mat två gånger per dag.”

Mitt svar: Helt okej, det är ett fritt val. Men genom att laga större satser behöver inte två lagade mat per dag betyda två matlagningar.

”Som ensamstående är det dyrt att laga olika mat varje dag och ha med mig massa olika sallader och bröd.”

Mitt svar: Jag bor också själv och vet ingen med lägre matkostnad. Det går ändå att köpa storpack av nästan allt. Skippa bröd och sallad till lunchen, det är enklare med en portion som går att värma i mikron, utan tillbehör. Man behöver heller inte få med hela kostcirkeln varje måltid.

”Alla kollegor går ut, jag hamnar utanför om jag äter i lunchrummet, både socialt och jobbmässigt.”

Mitt svar: Hamnar du verkligen utanför socialt för att du inte träffar jobbarkompisarna nio timmar per dag utan bara åtta? Och snackar de jobb på obetald fritid i så stor utsträckning att det inte går att uppdatera den som ”bara” jobbar på jobbet skulle jag söka mig därifrån.

”Äter du pasta med ketchup kommer du att få näringsbrist efter en månad.”

Mitt svar: Nej, det får man inte, såvida man inte äter samma till frukost och middag också, men jag vet ingen som med matlåda menar pasta+ketchup och inget mer, fem dagar i veckan. Det är lika idiotiskt som att avkräva restaurangmatsförespråkarna en förklaring på hur de har råd med vit tryffel varje lunch när kilopriset är närmare hundratusen.

Den som tycker utelunch är värt pengarna ska naturligtvis fortsätta med det, men jag förstår inte varför man med näbbar och klor ska racka ner på oss som föredrar hemlagat, oavsett om vi gör det för att spara pengar, för att den egna maten är nyttigare eller tycker att den är godare.

Slutsats: Mina läsare är mer resonerande och trevligare än Petruskos. Eller helt enkelt bara bättre.

Presstö(l)d

Presstödet infördes 1965. Idén var att den näst största (och ibland tredje och fjärde) tidningen på orten skulle stöttas för att upprätthålla mångfalden. Huruvida det var vettigt då kan jag inte bedöma, men att det inte är det nu borde var och en kunna se.

Av flera skäl. Ett är att mångfalden ordnat sig själv tack vare internet. Ett annat är att denna mångfald knappast gynnas av en massa gamla skittidningar som inte kan ta vara på sig själva. Ett statligt stöd motarbetar ju snarare vettig journalistik. Tidningars främsta uppgift är att granska makten. Ingen organisation är mäktigare än staten, inte ens facket. Hur bra går det att granska staten, dess politiker och tjänstemän, när samma stat är grunden för den egna existensen?

Det är inga småpengar heller, utan ungefär en halv miljard om året, skattepengar som hade kunnat läggas på något användbart istället för att göda företag vars produkter marknaden inte vill ha.

Svenska Dagbladet, den största bidragstagaren, berättade häromdagen att de gick med 23 miljoner i vinst förra året. Siffran hade varit mer imponerande om de inte samtidigt fått nästan dubbelt så mycket i presstöd, 45 miljoner.

En annan parasit är tidskriften ETC. Den kallas ibland vänsterorienterad, vilket nog är en underdrift för en tidning som utan att tveka skulle kalla Gudrun Schyman för borgarbracka. Tillsammans med sina sju lokaltidningar får ETC knappt 22 miljoner per år av den makt de säger sig vilja granska.

Som ni märker finns något för alla, från höger till vänster. Tjocksmocken Göran Greiders Dalademokraten får 16 millar och ett av de senast uppmärksammade exemplen är tidningen Nya Tider, som får 2,9 miljoner av pappa staten. Vi behöver alltså inte göra detta till en politisk fråga, det handlar om vanligt bondförnuft.

För ett par månader sedan presenterades en utredning för att ändra dagens presstödssystem till ett nytt så kallat ”mediestöd”. Då blir det ännu dyrare, och troligen ännu sämre. Om allt presstöd istället togs bort skulle varken demokratin eller den mediala mångfalden lida, snarare tvärtom. Det här är ju ett sätt för den politiska makten att köpa valda delar av den tredje statsmakten. Jag röstar för att vi – medborgarna – köper något roligare för pengarna.

Semlor

Om tio dagar är det fettisdagen. Någon kanske invänder att varje dag är fettisarnas dag i landet där BMI 20 anses vara, om inte anorektiskt så åtminstone på gränsen till ”osunt”. Men det handlar såklart inte om fetton utan om semlor, eller hetvägg. Köpesvarianten kostar 35-40 kr på kondis. I matbutiken något mindre. Mina kostar 1,25 kr/st och är enligt oberoende tester 29 gånger godare, så nu kör vi.

Först bakar du vetebullar och till det behövs:

50 gram jäst

150 gram smör

5 dl mjölk

1 dl strösocker

1 tsk salt

13 dl vetemjöl

Smält smöret i kastrull eller mikro, tillsätt mjölk, salt och socker. Värm till c:a 37 grader innan du smular ner jästen. Vispa runt en stund så att den löser upp sig. I med mjölet.

Jäs under bakduk i 30 minuter. Slå på ugnen på 225 grader.

Dela upp degen i 24 bitar, rulla varje klick till en bulle och ställ dem på plåtar.

Jäs under bakduk igen, i 30 minuter eller tills bullarnas storlek fördubblats.

Pensla med smör, matolja eller vatten. Eller ägg, om du till skillnad från mig håller på med sånt.

Grädda i ugn i 10-15 minuter (tills de har bra färg).

Låt bullarna svalna innan det är dags att förvandla dem till semlor. Man kan göra dem dagen innan också.

Sedan tar du fram resten av ingredienserna:

7 dl grädde

350 gram mandelmassa

florsocker

kanel

Vispa upp grädden. Dela bullarna på mitten (ingen fånig liten trekant högst upp!). Skär loss en del av inkråmet och blanda det med grädden och mandelmassan.

Smeta tillbaka kladdet på bullarna, sätt ihop delarna igen.

Klart! Men bäst blir de efter ett dygn i kylen. Strö över florsocker, servera med kanel och ät semlorna ”torra” med te eller kaffe, eller i tallrik med varm mjölk.

Frågor på det?

Nordnet Live

Jag brukar se inbjudningarna till Nordnet Live, Avanza Live och en massa investeraraftnar, och tänka att det där kan jag se på Youtube eller läsa mig till i efterhand. För en gångs skull frångick jag principen och bevistade Nordnet Live på Stockholm Waterfront igår.

Mest för att träffa likasinnade, det var egentligen rätt få programpunkter jag hade några större förhoppningar på. En del var bättre än väntat, andra inte. Apoteas vd (och Adlibris grundare) Pär Svärdson var en positiv överraskning. Kvällens skratt fixade Capios vd Thomas Berglund när han kallade regeringens utredning om vinster i välfärden för ”ett beställningsjobb av kommunisterna”. Det är ju helt sant, men frispråkigheten fick mig för en sekund att undra om Peter Wallenberg återuppstått.

Ola Rollén är alltid kul, även om detta inte var ett av hans bästa framträdanden. Jag blev inte starstruck av att se honom trots att avståndet var som härifrån till vår närmaste stjärna solen.

Men rätt många av de inbjudna var väldigt stela. Så pass många att jag nästan undrar om inte Nordnet borde byta koncept från intervjuer till egna anföranden för dem som så önskar. Alla är inte bra på intervjusituationer, men många verkade mest vilja vara någon annanstans.Ska man stå på en scen måste man bjuda på sig själv, om än aldrig så lite. Ett litet skämt eller något personligt. Det handlar inte om att man ska flamsa och skoja, men exempelvis Riksbankens Cecilia Skingsley och Telias Marie Ehrling var fnösketorra.

En av punkterna jag verkligen hoppats på var Ålandsbankens seminarium. Deras aktiechef Albert Haeggström har alltid varit en favorit för mig med sitt lite torra sätt att se på världen och börsen. Seminariet skulle hålla på i 20 minuter, men jag antar att mumintrollen fick feeling, så de blåste på i 45 minuter.

Många valde att gå innan de var klara, men en del verkade tycka att så kunde man inte göra, samtidigt som de gärna ville hinna till nästa programpunkt. Så vad gör man då? Svaret är märkligt nog att man börjar titta på klockan demonstrativt och försöker uppmärksamma människorna på scen på att tiden var ute, så att alla kan gå vidare. Men som sagt, det struntade Ålandsbanken i, och själv hade jag suttit där en timme till om jag fått chansen.

Björn Ulvaeus från gruppen Hootenanny Singers skulle prata om entreprenörskap. Det hade han säkert gjort om han fått frågor om det, men de frågor jag hörde (jag var ju försenad pga Ålandsbanken) handlade bara om Abba och diverse musikaler. Nåväl, jag fick i alla fall chansen att lära mig vem som är Björn och vem som är Benny. Tror jag.

Björn... Eller Benny?

En annan till synes malplacerad musiker var rapparen Petter, men han fick i alla fall prata om investeringar och affärsverksamhet. Han gjorde det dessutom ganska roligt och intressant. Jag är inte målgruppen för hans musik och det enda jag egentligen hört av honom tidigare har varit i träningssammanhang eftersom han vid sidan av rappandet är en passionerad triathlet.

Det går bra nu...

Apropå träning fick Cevians grundare Christer Gardell märkligt nog mest frågor om tennis. Jag åker inte på ekonomiträffar och lyssnar till Gardell för att höra om hans tennisbravader, men det kanske bara är jag.

Den stora behållningen var, förutom Ålandsbankens seminarium, ändå att träffa bloggare och andra likasinnade. Intervjuerna hade funkat lika bra på webben, men de hade nog funkat ännu bättre med andra frågor.

Gaming

Jag har för närvarande tre gamingbolag (ej att förväxla med betting) i min portfölj: Paradox, Starbreeze och Gold Town Games. Den sistnämnda kan vi kanske bortse ifrån. De säljer ett enda spel, World Hockey Manager, med ett inte särskilt unikt upplägg, och som knappt gett några inkomster än så länge. Jag ser det som en lottsedel.

De andra två är intressantare. Och aktuella! Paradox kom med sin rapport i förrgår och idag kom Starbreeze-rapporten. Paradoxsiffrorna var lysande på alla sätt (dubblad vinst, ökad omsättning och rejält höjd utdelning). Starbreeze har jag inte hunnit lusläsa än, men såväl resultat, omsättning och marknadens reaktion verkar likvärdig.

Siffror begriper jag, men inte spelen. Jag spelar inte dataspel och har egentligen aldrig gjort, åtminstone inte i vuxen ålder. Jag försöker fatta, men... nej. Paradox har ett slags rymdspel som heter Stellaris. Jag har läst recensioner och tittat på Youtubeklipp och jag förstår inte vad någon enda människa ser i detta. Samma sak med nya spelet Tyranny.

Starbreeze tycks mest köra science fiction-spel, ofta kopplade till nutida filmer. Jag är inte målgrupp för vare sig spelen eller filmerna. Det som talar för den här typen av spel som varken är sport eller ”pang-pang” är att de siktar in sig på äldre konsumenter, nästan ända upp i min ålder. Det som är bra med det är att de har pengar och inte samma behov av att allt ska vara ”gratis” som ungdomar.

Och om jag trots min ålder böjer min gnisslande höft och lägger mitt lomhörda öra mot rälsen tycker jag mig höra att Virtual Reality, skämtsamt kallat VR, förväntas bli stort den närmaste tiden. Än så länge har Starbreeze omfamnat fenomenet. Paradox verkar nästan aktivt ha undvikit det, men det är väl troligt att hela spelbranschen kommer att få ett uppsving av VR, och nog tusan kommer Paradox att vara med på det tåget.

Nu byter vi ämne.

Idag är det Nordnet Live på Stockholm Waterfront. Biljetterna är slut sedan länge, men här kommer ett förslag till er som redan har biljett och tänker komma: Ser ni en skäggig ”sparombudsman”, kom fram och säg hej. Jag bits nästan aldrig. Bara när jag är hungrig, men innan Nordnet Live ska jag äta lunch med Fantastiska Farbror Fri och några till, så det borde vara lugnt. Ses vi så gör vi!

Små hem – stora vinster

Jag har tidigare talat mig varm för compact living (finns det inget bra svenskt uttryck... mikroboende?). Nu tänkte jag följa upp det bara för att visa vilket trendorakel jag är. Det amerikanska finansrådgivningsbolaget Nerdwallet fastslår i en ny rapport att små bostäder inte bara är ekonomiska att bo i utan också ger högst procentuell avkastning.

Nu gäller detta USA, men det är nog ingen djärv gissning att det ser likadant ut här, nu eller snart. Efter att ha jämfört priser i 20 storstadsområden för åren 2013-2016 konstaterar Nerdwallet att priserna ökat mest i den minsta fjärdedelen i bostadsspannet i 17 av 20 områden.

Anledning tros vara att allt fler prioriterar att bo centralt, och ju centralare område desto mindre bostäder. Standard i de jämförda områdena är dubbelt så hög procentuell ökning i den minsta fjärdedelen mot den fjärdedel av bostäderna som är störst, men i Miami är skillnaden 19,5 % mot 5,1 %.

Ju fler som vill bo i stora städer, desto trängre blir det och desto dyrare lär de små bostäderna bli. Allt fler ensamhushåll ökar behovet av små bostäder. Ska vi dessutom punga ut med högre kontantinsatser lär även det tala till de små bostädernas fördel.

Men det finns alltid undantag. Sveriges hittills dyraste lägenhet per kvadratmeter är på 418 kvm och ligger med sjöutsikt ett stenkast från Stockholms central. Den köptes förra året av Daniel Wellington-grundaren Filip Tysander för 104,5 miljoner, vilket blir en kvarts miljon per kvadrat.

Usch, vad jobbigt att städa!