”Grattis, du är utvald!”

Som bloggare blir jag då och då nominerad till olika listor och priser i diverse kategorier, som ”Sveriges 100 bästa ekonomibloggar”, ”Årets bästa börsbloggar” eller ”Stora bloggpriset”. Gemensamt för samtliga är att det inte utgår någon ersättning. Man får en länk och i bästa fall har någon skrivit ihop en sammanfattning av ens blogg på en hemsida med låg eller obefintlig trafik. En annan gemensam nämnare är att avsändaren/tävlingsledaren är ett kommersiellt företag som vill att jag gör reklam för min ”medverkan” genom att lägga ut länken till tävlingen i min blogg.

Jag har inget emot reklam, varken åt ena eller andra hållet, men jag tänker inte locka besökare till ett företag som ger ockerlån om allt jag får tillbaka är en länk till en sida som troligen bara besöks av andra bloggare, som också nominerats eller ”vunnit”. I fallet ockerlåneföretag hade jag inte gjort det även om jag hade fått betalt i rejäla pengar (ni vet, de där som man till skillnad från nomineringar faktiskt kan handla för).

Men uppenbarligen funkar det. I vintras tror jag att varenda svensk ekonomipodd jag lyssnar på gjorde upprepad reklam för ett poddpris som delas ut av en svensk pr-byrå. En av dem vann, priset var ett diplom. Grattis, grattis... till pr-byrån.

Scrolla valfritt Facebookflöde och du kommer att hitta privatpersoner göra reklam för mataffärer, resebyråer eller läskmärken. En på miljonen kanske vinner ett symboliskt presentkort, men jag har då aldrig träffat någon.

Ibland får jag telefon från något researchföretag som frågar om jag har ”en minut att svara på några frågor”. Min motfråga, ”Vad skulle jag få betalt för det?”, brukar få ett förvånat svar att nej nej, någon ersättning utgår inte, varpå jag vänligt men bestämt (nåväl, bestämt i alla fall) förklarar att jag inte jobbar gratis. På något sätt upplever jag dem som hederligare än dessa pristagarmejl. Telefonutfrågarna låtsas i alla fall inte som att det skulle handla om något annat än gratisarbete. Vem som snällt svarar på deras frågor har jag ingen aning om, men det faktum att de finns visar väl att det funkar. Det med.

Gratis

”There's no such thing as a free lunch”, sägs det. Jag hittar inte ursprunget, men gammalt är det. Antagligen för att väldigt få saker är helt gratis. Men jag tänkte försöka komma nära nu genom att tipsa om webbsidor vars erbjudanden åtminstone skulle kunna vara gratis.

Bortskänkes.se

Lite som Blocket, fast gratis. Okej, du kommer inte att hitta felfria rokokomöbler eller 60-tums tv-apparater i nyskick, men här finns tveklöst bra grejer, särskilt för den som tänkt göra om hemma och inte vill köpa allt på NK och Svenskt Tenn. Dels är det ägare som inte orkar eller hinner vänta på att få bästa möjliga pris, eller helt enkelt för att de inte begriper bättre. Fast ju bättre grejer, desto snabbare försvinner de. Så här gäller det att vara på hugget.

Gratis.se

Namnet till trots inte bara gratiserbjudanden, men här finns tips om gratis provprenumerationer, gratis varuprover och enkäter där du kan vinna saker. Ett tips bara – läs det finstilta! Det känns som att det finns material för en hel säsong av Plus eller Plånboken här.

Gratisguiden

Samma affärsidé här som Gratis.se. Möjligen internets fulaste sajt, men det finns en sorteringsfunktion och ett betygssystem som kanske vore användbart om man orkade sätta sig in i det.

Gratis i Stockholm

Gratisevenemang i Stockholm, från musikfestivaler och författaraftnar till loppmarknader och danskurser. Sorterat på datum eller evenemangstyp, vilket gör det lättmanövrerat. Okej, det finns nog en del skit här, men också en del udda och kul events man lätt skulle missa annars helt enkelt för att deras reklambudget är på samma nivå som inträdet.

Det var det! Ut och fynda i helgen, ni som har tid och lust. Själv ska jag sitta vid datorn och försöka höja inkomsterna istället.

OBS! Ingen av länkarna i denna text har gett mig några pengar, så den reklamen är i alla fall gratis.

Pensionera PPM?

Fasa ut PPM, skriver Peter Norman, f d moderat finansmarknadsminister (även om rubriken är i spetsigaste laget jämfört med resten av texten). Tidigare har vi mest hört detta från vänsterhåll, ända upp på statsministernivå. I och för sig, att kamrat Stefan uttalar en tydlig åsikt har väl historiskt ofta betytt att partiet kommer att göra precis tvärtom, men nog går det att ana ett partiöverskridande avtal här.

PPM sägs ha för många och för dyra fonder. Det kan så vara, men det är ju knappast nytt för i år och går väl rätt enkelt att lösa genom att skärpa kraven för fondbolagen? Jag är lite less på politiker som betonar vikten av att tänka långsiktigt och genomtänkt för att sedan slunga iväg ett kompromissat hastverk som floppar på alla de punkter belackarna pekat på och så avslutar de med att säga att ojojoj, det här hade inget kunnat förutse. Eeh... jo, faktiskt.

Och nu skulle jag vilja kontra med ett genomtänkt pensionsförslag som alla skulle gilla, men jag har inget. När PPM infördes påtalades hur bra det skulle bli när vi själva fick bli delaktiga och gavs möjligheten att välja inriktning. Sedan var vi för många som faktiskt gjorde det och regelbundet bytte fonder, så då gjorde man allt för att krångla till det så att vi skulle sluta bry oss, och nu vill politikerna från höger till vänster ta bort hela systemet.

Jaja, gör det då. Men byt då ut det mot ett bättre och helst hållbart system. Jag gillade idén med valfrihet, och hade inte PPM införts strax innan IT-kraschen hade det kunnat öka intresset för både börs och privatekonomi. När jag går i pension om 20-25 år ser jag all eventuell pension som en rolig överraskning, oavsett system.

Tydligen ingen ekonomi på vårdlinjen

Undersköterskan Christine Marttila skrev en debattartikel i helgen om sin dåliga undersköterskelön, 22650 kr/månad. Det är ingen topplön och det är möjligt att den är lägre än i våra grannländer och lägre än andra jobb med motsvarande utbildning och ansvar, även om det finns ännu sämre. Christine läste till undersköterska på gymnasiet, har ingen eftergymnasial utbildning och således gissningsvis inga studieskulder, men jag vet för lite om jobbet för att uttala mig om lönen.

Men formuleringen ”det går inte att leva i en storstad på min lön” har jag en del synpunkter på. Det är nämligen skitsnack. Christine bor i Hisings Backa utanför Göteborg. Varken hyror eller bostadsrättspriser är högre där än i min Stockholmsförort. Jag skulle kunna föda en hel familj på hennes nettolön, det handlar om prioriteringar.

Vill hon byta jobb för att få högre lön har jag full respekt för det, men det märkliga med Christine är att hon nästan verkar ha gjort sitt missnöje till en hobby. 2015 skrev hon en liknande artikel, ytterligare en insändare och uttalade sig som facklig representant om arbetets hopplöshet, samt en text om att hon inte vill ha lägre skatt (vilket annars hade gett henne högre nettolön).

På sin Facebookvägg delar Christine champagnereklam och om en del andra dyra hobbies. Detta är givetvis också helt i sin ordning, hon får göra vad hon vill på sin fritid vid sidan av de sura debattartiklarna. Min poäng är bara att väljer man ett yrke (och hon var väl knappast okunnig om löneläget när hon gjorde det) får man rätta mun efter matsäck eller byta jobb.

Visst kan man också propagera för högre lön, men ingen har tvingat Christine att ta på sig denna offerkofta. En av hennes bittra insändare avslutas med formuleringen: ”Det är svårt att vara självständig i dagens samhälle.” Det må så vara, men det blir ännu svårare om man inte ens försöker.

Hur konsumera börsnyheter?

I min ungdom var det hippt (nej, det var inte hippt att säga ”hippt”, så gammal är jag inte) att ha en flashig börsskärm med kurser, grafer och nyheter uppe på sin dator. På den tiden har jag för mig att det var DI Trader som gällde, och eftersom Dagens Industri inte verkar ha utvecklat sina IT-tjänster en millimeter på tjugo år såg den nog likadan ut då som idag.

DI står åtminstone still. Jag har kommit på att jag nog snarare gått bakåt i utvecklingen för idag använder jag inget sådant. Istället scrollar jag igenom rubrikerna på några finanssajter och läser de jag tror mig ha nytta av. Handlar gör jag mest hos Avanza, som har en börsskärm av samma typ som DI Trader, men med lite större flexibilitet.

Fast jag använder den inte. Istället utgår jag ifrån depån med mina innehav och ett par bevakningslistor jag lagt upp vid sidan av, klickar på respektive värdepapper jag vill läsa nyheter om eller titta på kursutveckling och nyckeltal.

När jag vill göra anteckningar blir jag ännu mer old school. Basen är en Excelsnurra där jag varje dag matar in mina värden så att jag kan jämföra dem med diverse index. Här har jag också ett kalkylblad för köp- och säljtips, riktkurser och sånt.

Står jag i färd att göra större ändringar, lägga om mina fondinnehav eller liknande kan jag upprätta ett separat dokument för detta, och jag är inte heller främmande för att då och då använda bläckpenna och ett vanligt vitt papper (gärna baksidan på reklamblad så att de inte kostar mig något).

Att skaffa en Infront-terminal känns ännu mer avlägset, då skulle det ju kosta pengar också. Min enda ”modernisering” är att jag nu får mycket av mitt nyhetsflöde via poddar och bloggar, sånt fanns ju inte på 1900-talet.

Kanske är jag bakåtsträvare, men i så fall är jag i gott sällskap. Jag hörde en intervju med bloggaren Mr Money Mustache som tack vare sparande och investeringar pensionerade sig vid 33 års ålder. På frågan om hur han tyckte att man skulle konsumera nyheter svarade han att han själv inte gör det, han läser böcker istället.

Anlita fula människor!

Nej, inte för att det skulle vara synd om oss utan för att jag tror att fula människor generellt är bättre på vad de gör. ”Generellt” var ordet – den som inte pallar generaliseringar bör nog sluta läsa här. Skönhet ligger ju i betraktarens ögon, men det finns attribut som tilltalar fler: symmetriska ansiktsdrag, stora ögon på kvinnor, markerade käkpartier på män osv. Vi kan låtsas som att detta inte är mätbart, men innerst inne vet vi att det vore meningslöst.

Så för er som är kvar ska jag utveckla tankegången. Massor av undersökningar visar att snygga människor har lättare att ta sig fram på arbetsmarknaden, både för att bli anställda och för att göra karriär och avancera inom ett företag.

Det här är uttalat, arbetsgivare säger öppet att det är viktigt att personalen ser bra ut. Men utgallringen av fula sker också undermedvetet. Ju fler sökande på varje jobb, desto större betydelse har utseendet. Ibland gör de helt rätt, en restaurang med snyggare serveringspersonal kommer att få fler kunder. På kontor eller lager borde det kvitta lika, men spelar ändå roll.

Alltså. Möter du en ful människa i näringslivet är chansen större att han/hon fått jobbet på kompetens och meriter, medan vackra kollegor i större utsträckning åkt på en räkmacka. Testa själv, när träffade du senast en ful och inkompetent eller otrevlig receptionist?

När avkastningen knappt täcker elen

Det här inlägget har jag skissat på i ett halvår, men tvekat på om jag ska lägga ut eftersom jag inte vill framstå som en stöddig jävel. Får se om det lyckas.

Då och då ser jag folk på nätet, i bloggar och forumtrådar som berättar att de ska köpa in sig i fem olika företag för totalt lika många tusenlappar eller undrar hur de ska investera sin aktieutdelning på en hundring. Jag fattar inte att de orkar.

Det är inte min mening att racka ner på andras ekonomi, och självklart finns de som skulle tänka precis samma sak om min aktieportfölj! Men även om man numera kan köpa små aktieposter helt courtagefritt måste ju avkastningspotentialen vara mödan värd. En investering på 500 kr, t ex två H&M-aktier, kommer rimligtvis inte ge mer än några tior i vinst på ett år. Om det går bra alltså, det kan ju bli minus också.

Innan jag köper en aktie vill jag åtminstone skumma igenom senaste kvartalsrapporten, läsa nyheter och bilda mig en uppfattning om företaget. Sedan bevakar jag aktien för att hitta ett bra köpläge. Med aktien i depån fortsätter jag att följa kursen, läsa nyheter och ständigt ompröva mitt ägande för att till slut hitta optimalt säljläge. Jag lägger olika mycket tid på varje innehav, men några timmar är oundvikligt. För att det ska kännas meningsfullt kan inte den möjliga vinsten – i bästa fall – vara tvåsiffrig.

Jag fattar att alla inte har hundratusentals kronor att satsa på börsen, och en av de grundläggande principerna för investeringar är ju att sprida riskerna. Ska man göra det med en liten ekonomi blir det ofrånkomligt små investeringar. Men då skulle jag välja sparkonto eller möjligen ett par aktiefonder.

För mig är börsen en slags hybrid mellan jobb och hobby. Jag kräver inte att varje nedlagd timme ska ge en vettig timlön, men i det långa loppet vill jag tjäna rejäla pengar för att det ska kännas meningsfullt. Börsen ska ge mig rikedom, trygghet och oberoende. Gärna glädje också. Det är inte huvudsyftet, men det ska ju vara kul att leva, säger de som vet.