Utrustning före utövning

När jag började springa grävde jag fram ett par gympaskor ur garderoben, kompletterade med träningsbrallor och en urblekt munkjacka. Efter några rundor köpte jag ett par realiserade löparskor av märket Point Zero, som jag varken hört talas om förr eller senare.

Först efter flera månader började jag införskaffa vettiga skor och löpartights. Då betalade jag ändå det mesta med poäng jag fått genom att svara på marknadsundersökningar. Jag blev tidigt sugen på att skaffa en pulsklocka, men bestämde mig för att springa 25 löppass innan jag beställde en.

Löpning är en billig sport. Inte ens nu när jag har proffskläder för alla årstider, sex par löparskor, vätskebälte och alla möjliga prylar svider utgifterna, men jag var ännu snålare från början, innan jag förstod att löpningen skulle bli ett bestående inslag i mitt liv och inte bara en tillfällig ålderskris.

Så funkar jag, men har förstått att många gör precis tvärtom. Först skaffar de prylarna, sedan tar de reda på vad de har för nytta av dem. Tar det ändå emot kan de köpa på sig ännu mer utrustning. Själv tror jag ingen hobby går att upprätthålla ett intresse för genom shopping. För mig alltså. Det är roligare att se proffsig ut när man springer, men hade jag inte tyckt att löpning vore roligt hade inga prylar i världen hjälpt.

Det här gäller inte bara sport utan nästan vadsomhelst. Jag hörde ett program om trädgårdsskötsel, där trädgårdsbutiker tydligen säljer på kunderna en massa skit förutom standardverktyg och växter. Lyktor, trädgårdstomtar, små jävla växthus... Och särskild jord som ska göra att man inte behöver smutsa ner fingrarna. Som trädgårdsmästaren i inslaget konstaterade: vill man inte smutsa ner fingrarna är trädgårdsskötsel troligen fel hobby.

Men en del kunder går igång på all denna meninglösa kringutrustning. Andra tröttnar istället på alltihop, som jag. Och Lena Nyman:

Cirkus Reepalu

Jag har inte nämnt Ilmar Reepalus huvudlösa utredning om vinster i välfärden på ett halvår, så det är hög tid. I förra veckan sa han så här i direktsänd tv hos den miljöpartistiska tankesmedjan SVT: ”Jag såg i Dagens Samhälle, som kom förra veckan var det väl, att de fyra största skolkoncernerna, de hade en omsättning på 12 miljarder ungefär, och de hade en vinstutdelning på 1,1 miljarder.” 

Den artikeln finns inte på nätet. Antagligen ingen annanstans heller för den verkliga siffran för de fyra största (Academedia, Engelska Skolan, Kunskapsskolan och Thoréngruppen) är 13 miljoner, alltså en felräkning på nästan 99 procent.

Reepalu är visserligen inte känd för sin skicklighet med siffror, men jag tvivlar på att ens han skulle kunna vräka ur sig något så här uppåt väggarna utan att vara fullt medveten om att han ljuger. Däremot tror jag att åtminstone en bidragande orsak till att ingen journalist ställer honom till svars för ”felräkningen” är att de inte har en aning. Troligen börjar man inte på Journalisthögskolan för att man gillar matte och siffror, och inte ens ekonomijournalister verkar alla gånger särskilt intresserade av ekonomi och finans.

Om man ändå ogillar konceptet friskolor gör man det knappast av ekonomiska skäl utan för att man ogillar idén att privata aktörer ska kunna tjäna pengar på skolundervisning. Jag kan förstå det ifall privatskolorna vore sämre eller dyrare än de kommunala, men inga siffror backar upp en sådan teori.

Jag har ett problem till med den allmänna kritiken. De som vänder sig emot fenomenet friskolor har aldrig något problem med att privata företag bygger, underhåller eller städar skolor. Det är tydligen bara undervisning som måste göras av samhället.

Men det råder ju brist på lärare och utbildningsplatser. Svenska privatskolor har 340000 elever och 61000 medarbetare, från förskola upp till gymnasium. Läggs dessa skolor ner i morgon står 340000 elever utan skola. Det överstiger det totala antalet invånare i Malmö! Om man istället kommunaliserar skolorna och ger personalen samma löner och förutsättningar att sköta sitt arbete som de skulle ha fått i dagens kommunala skolor, följer alla 61000 med? Knappast.

Lärarlös lektion

Jag har inte svar på alla dessa frågor, men så är det heller inte jag som jagar privata skolentreprenörer med blåslampa.

Kulturhistoria

Det är lätt att bli hemmablind i jakt på upplevelser, men istället för att åka till något museum eller till Skansen – kolla vilka lokala alternativ som finns i form av guidade turer till slott och hembygdsgårdar. Ofta helt gratis. Eller ja, skattefinansierat, men för en gångs skull satsar man då pengar på något vettigt. Hur som helst, eftersom det redan är betalt så finns pengar att spara, särskilt om man är flera. Bara inträdet till Skansen kostar nästan en femhundring för en familj med två barn. Med resa och fika blir det lätt fyrsiffrigt.

Häromdagen gick jag på upptäcktsfärd till en kvarn en dryg kilometer hemifrån. Här bedrevs både kvarn- och sågverksamhet på 1600-talet och framåt.

Skovelhjul

1924 moderniserade man och satte in en tändkulemotor som drivs med råolja.

Och här är kylsystemet, en vattentunna.

Numera sparkar man bara igång verksamheten ungefär en gång i kvartalet, och jag antar att den inte riktigt går ihop sig ekonomiskt trots ideellt arbete.

Här är resultatet, ett helt okej mjöl.

Inte riktigt Willyspriser, men överkomliga. Och ”på köpet” fick jag se en nästan fyrahundra år gammal anläggning i drift och höra historier från de eldsjälar som ser till att verksamheten fortlöper. Bara det är faktiskt ”#sparadkrona” så det räcker och blir över.

Klockan klämtar för OMX...

Alla letar medvetet eller undermedvetet efter bekräftelse på att de egna åsikterna är välgrundade. Eftersom jag tror att börsen ska ner är det därför inte konstigt att jag ser och hör andra med samma farhåga, men jag inbillar mig ändå att det blir vanligare. Ett axplock från de senaste veckorna:

Billionaire investor Paul Tudor Jones has a message for Janet Yellen and investors: Be very afraid.

Börsras hotar svenska storbanker.

ETF:er för den som tror på börsnedgång.

Nytt börsrekord – men läge att se upp.

Och förra fredagen kom ännu en när Placeras Fredrik von Schantz varnar för att börsuppgången är inne på sista versen. Att han hänvisar till ”domedagsprofeten” Martin Armstrong känns inte förtroendeingivande, men von Schantz pekar också på något jag också har tänkt på, att strax innan ett ras kan både börsen i stort och enskilda bolag snarast visa styrka:

”Det äldre gardet minns milleniumbörsen i Stockholm och omotiverade kursuppgångar mot slutet på 10-15 procent per dag i enskilda storbolag.” I år har vi sett tvåsiffriga upp- och nedgångar intradag även i relativt stora bolag, och då inte bara i Fingerprint utan i företag vars aktier brukar hålla sig betydligt lugnare.

Trots att jag varit med om två rejäla börsras tänker jag felaktigt att ras inte kommer från tomma intet, med ett mycket tragiskt undantag då det bokstavligen kom som en blixt från en klar himmel.

Ingen förlorar på trav?

När pokerboomen kom för drygt tio år sedan pratades det mycket i media och bland politiker om spelets förlorare. De som drog på sig miljonskulder och förstörde sina liv medan de hoppades på att det skulle vända. Spelmissbrukare intervjuades och berättade sina sorgliga historier. Bovarna var multinationella spelbolag, men även svartklubbar som trotsade spelmonopolet i skumma källarlokaler (för som ni vet blir ingen spelberoende av statligt arrangerat spel).

Jag som ibland bevistade dessa källare skulle vilja lyfta fram en annan sida. En fredagskväll i Stockholm kunde ett hundratal personer träffas och spela poker ihop. Där fanns tjugotvååriga dealers som knäckte extra vid sidan av sina usla jobb på det statliga kasinot, sjuttioåriga tanter, pokerproffs, snickare och direktörer som umgicks otvunget över klass- och generationsgränser från eftermiddag till mitt i natten. Någon blev en aning överförfriskad, men de flesta drack två öl eller höll sig till kaffe. Inköpet låg på några hundralappar, tillräckligt för att skärpa sig, men mindre än en genomsnittlig krogrunda. Hade jag haft en son eller dotter i tjugoårsåldern skulle jag tusen gånger hellre se dem där än på Stureplan.

Men staten gjorde vad den kunde för att bråka med arrangörerna. Kulmen var en turnering i Grebbestad 2007 som stormades av ett trettiotal kravallutrustade poliser i piketbussar. Fyra arrangörer åtalades, men ingen dömdes. Så det enda man lyckades med var att förstöra kvällen för 700 pokerentusiaster och bränna en hel massa skattepengar.

Nu är det spelautomater på nätet som är i blickfånget. Här försvinner det mesta av den sociala charmen, och min känsla är att fler drabbas av spelmissbruk än vad som var och är fallet i pokern. Och även här skriver tidningarna spaltmeter om personliga konkurser och tragedier.

Men varje dag kan man läsa i kvällstidningarna om kändisar och vanliga svenskar som spelar på trav. Idel solskenshistorier! ”Han vann 2,4 miljoner!”, ”Här firar kompisgänget segern med tårta!”, ”Storvinst på Coop i Degerfors!”, ”Gör som experterna – här är vägen till miljonerna!”, ”Förre Brynässtjärnan miljonvinnare på V75!”, ”Runar startar eget stall”.

Är det aldrig någon som förlorar på trav? ATG började erbjuda spel om pengar 1974 och organiserat spel på travbanorna har funnits i nästan hundra år. Omsättningen är enorm. Min gissning är att antalet travtorskar vida överstiger antalet speltorskar i andra discipliner. Varför hör man nästan ingenting om det? Kan det möjligen ha med tidningarnas annonsintäkter att göra? Kan man spela på att det är anledningen? Vad är oddset?

DI-pudel

Jag hackar konstant på aktieanalytikers dåliga träffsäkerhet, och kanske framförallt på deras oförmåga att dra slutsatser i efterhand. Åtminstone offentligt brukar man låtsas som det regnar när man gett en dålig rekommendation. Snabbt ut med en ny rek bara, som förhoppningsvis passar bättre ihop med verkligheten. Det är svårt att inte tänka på Groucho Marx hållning: ”Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others.”

Därför vill jag uppmärksamma att Dagens Industri häromdagen klev ur klaveret och bad läsarna om ursäkt för sin köprekommendation av Ericsson på 62 kr (på sin väg ner mot 43 kr). Förlåt för Ericsson (jag kollar ut genom fönstret i mitt arbetsrum för att se om det flyger grisar därute).

Dock gläfser pudeln genom att indirekt skylla på falska rykten om Cisco-uppköp. Och avslutningen är riktigt smutsig:

”Totalt blev köprådet därför ingen avkastningskatastrof , 7 procent ned när börsen klättrat med 25 procent. Men inget vi är stolta över.”

Det är såklart svårt att bestämma var gränsen går för en ”avkastningskatastrof", men om inte -7 procent när börsen gått 25 procent åt andra hållet är en katastrof kanske ordet borde plockas bort ur språket. Men eftersom jag är på osedvanligt gott humör ska jag inte låta detta svärta ner berömmet. Fint att DI vågar stå upp för att de hade fel. Gör det igen och igen så ska jag börja ta er på allvar. Anställer ni dessutom en webbdesigner med högre ambitioner än att konkurrera med Text-TV:s grafiska formsnitt kan ni bli den stora aktör ni en gång var.

Präktighet är för folk som har råd

I en del poddar och bloggar lägger folk ut texten om vilka krav de har på företag de kan tänka sig att samarbeta med eller till och med investera i. Dessa människor saknar körkort eftersom de inte vill belasta miljön. Att de handlar ekologiskt är så självklart att det inte ens behöver nämnas.

Som ”entreprenörer” väljer de sina uppdrag med omsorg. I huvudsak vill de jobba med sin blogg och sitt Instagramkonto och i väntan på att det ska gå ihop sig vägrar de att kompromissa med sina ideal genom att ta ett ”brödjobb” som de inte brinner för, men som skulle sätta mat på bordet. Deras filosofi brukar kallas något i stil med ”slow blogging” eller ”slow living”.

Okej, man får ha hur hög moral och svansföring man vill, men nu tänkte jag föra in lite verklighet i ekvationen. Gruppen jag talar om består dels av människor som lever på ett fett avgångsvederlag eller möjligen ett arv, och dels människor vars sambo jobbar heltid, och istället för att stå för att de är hemmafruar med en hobby låtsas de vara entreprenörer.

De behöver inte köra bil, för det gör maken. Och det går jättebra för dem att inte tjäna pengar, för familjens samlade inkomst räcker med makens jobb eller med avgångsvederlaget. Att pengarna inte räcker för att planera pensionering eller framtiden överhuvudtaget löser de genom att säga att de ”lever i nuet” (jag anar en "carpe diem"-lykta i bakgrunden, givetvis Fairtrade-märkt).

Det är inget fel med att familjen hjälps åt, eller att man lyckas förhandla till sig två årslöner när ens anställning avvecklas och att man under den tiden funderar över vad man ska göra med sitt liv. Så länge det inte drabbar mig får de göra vad tusan de vill. Vad jag vill säga är att det är så himla lätt att ha principer och ideal om man slipper ta ansvar.

”Slow living” heter lättja på ren svenska och den som har råd med det kan ägna sig åt detta, men ge tusan i att titta snett på dem som inte har den möjligheten! Jag är spyless på alla lattedrickande fantasiföretagare som leker affär trots att de är 20-30 år för gamla för det, samtidigt som de muttrar om att alla som tvingas ta hänsyn till verkligheten för att få sitt liv att gå ihop ”inte lever hållbart” bara för att de jobbar för pengar och inte röstar på miljöpartiet.

Sådärja, en kopp kaffe på det... Varken rättvisemärkt eller ekologiskt, inte inhandlat i någon Fairtrade-butik på Södermalm utan vanligt verklighetsbaserat jävla lågpriskaffe!