Göra själv eller lämna bort?

Det här ämnet kommer jag in på hela tiden, det är nästan oundvikligt i en privatekonomisk blogg, men nu tänkte jag konkretisera genom att exemplifiera med en dag i mitt liv.

Jag är verkligen ingen bilmekaniker. Efter att ha ägt uppemot 25 bilar kan jag rent logiskt förstå en del om hur de fungerar, men därifrån är det långt till att kunna göra något åt dem. Häromdagen upptäckte jag att avgasröret satt märkligt långt ner, hävde mig in under och såg att en gummiupphängning hade gått av. Jag ersatte den med ståltråd för att inte bli helt bilfri.

Men sedan måste det ju lagas också. Google berättade att gummigrejen kostade 25 kr på Mekonomen, så jag åkte dit och köpte den och passade på att fråga verkstaden vad det skulle kosta att låta dem göra jobbet. Runt 300 kr. Det borde ta en halvtimme för mig, så en timme är mer rimligt (jag dubblar alla tider när det gäller fysiskt arbete). 300 kr netto är ingen dålig timlön, det skulle göra över 50000 kr efter skatt på en månads heltidsjobb. Dessutom tillfredsställande att göra saker själv. På minussidan finns risken att misslyckas och då tar det ändå garanterat minst en timme för att få ihop bilen så att den tar sig till verkstad. Och så risken att jag har sönder mig själv och/eller bilen.

Medan jag funderade på det åkte jag vidare till mataffären. Även det tar en stund. Nu var ändå bilen ute, men en halvtimme till försvann nog. Nu kan man ju beställa mat hemma vid datorn istället och få den hem till dörren. Normalt tar veckohandlingen en timme och kostar 170 kr. Vi säger 200 kr inklusive resa.

En enda nätbutik levererar fraktfritt även för så små beställningar, men priserna verkar ligga 30 procent högre. Tiden jag skulle spara gör det till ett attraktivt alternativ på pappret, men jag vill välja mina grönsaker, kolla att jag inte missar några erbjudanden och framförallt handla varor i fyndlådan med kort datum, så jag fortsätter att handla själv.

Väl hemma hade jag bestämt mig för att göra ett försök på avgasupphängningen och efter åtta ”Men vad faan...”, fem ”Ditt satans jävla helvete!” och runt en timme var det klart. Helt klart värt det.

Dagens sista gör-det-själv-insats blev en dimmer som jag varit på gång med ett tag. Den gamla kroknade och en ny har legat och väntat. Så jag kapade strömmen och skruvade isär bägge för att se om de såg likadana ut. Det gjorde de såklart inte, men efter en snabb telefonkonsultation med en elkunnig kompis fick jag ihop det på tio minuter. Jag hade kunnat lura hit honom istället, men tyckte att det här borde gå att göra själv. Hade jag behövt ringa hem en behörig elektriker hade väl bara framkörningen gått på några hundralappar.

Så allt ordnade sig till det bästa, till lägsta tänkbara pris. Enda missen är att det hann bli mörkt innan jag hade tid att börja min arbetsdag, men jag hade åtminstone en fungerande lampa.

Lyxfällanpodd vs Lyxfällanpodd

Antar att de flesta av er sett åtminstone några avsnitt av Lyxfällan. Jag har noterat att både de ursprungliga programledarna, Charlie Söderberg och Mathias Andersson, och de senaste, Magnus Hedberg och Patrick Grimlund, har blivit med podd, så jag har försökt lyssna ikapp.

C&M

Även om jag inte längre tittar på Lyxfällan gillar jag konceptet och ämnet privatekonomi, och tycker att alla fyra programledarna har sympatiska drag. Men trots att poddarna tar avstamp i deras respektive program skiljer de sig åt.

M&P

Charlie och Mathias podd På riktigt sponsras av Icabanken och är enligt egen uppgift ”en podd om vardagsekonomi för vanliga människor”. Magnus och Patricks Lyxfällan sponsras av Lendo och ska ge oss ”personliga tips om investeringar, sparande, lån, försäkringar och annat du behöver veta för att navigera din vardagsekonomi”. Låter som lika samma.

Men det är det inte. C&M jobbar mycket med gäster (i regel klienter till Mathias Anderssons managementbolag Promotor Media) medan M&P mest pratar själva, men i gengäld tar in fler lyssnarfrågor. Bägge har ett tema för varje avsnitt som följs mer eller mindre konsekvent, som barnspar, skilsmässor, budget och secondhandförsäljning. I stort sett samma ämnen i bägge poddarna.

Så vilken ska man välja om man bara har tid för en?

Nu kommer domen. Charlie Söderberg & Mathias Andersson har ett skönt flow. Det märks att de brinner för ämnet och i sina bästa stunder känns det som att de hade suttit där även om de inte haft en sponsor. Nästan även om de inte hade haft mikrofoner.

Men ändå, visst kunde de ha förberett sig mer, gjort research på gästerna och interagerat med lyssnarna. Icabankens vardagsekonom Magnus Hjelmér kan omöjligt vara den bäst lämpade gästen för vart tredje ämne, och även om det på pappret lät som en kanonidé att intervjua Thomas Di Leva kunde de kanske ha kollat först om han överhuvudtaget hade någonting att säga om pengar, ekonomi, sparande eller investeringar. För det hade han tyvärr inte.

Magnus Hedberg & Patrick Grimlund är samkörda efter otaliga Lyxfällansäsonger, har tagit poddformatet till sig och även om det tog tio avsnitt (!) för dem att skaffa en mejladress har de sedan varit lyhörda, svarat på lyssnarnas frågor och tagit till sig av kritik och önskemål.

Men den där samkördheten är också deras svaghet. När Magnus sagt en mening fyller Patrick i genom att säga samma sak med andra ord och i den loopen kan de fastna i evigheter.

- Det viktigaste med sparandet är att komma igång.
- Precis! Det behöver inte vara så stort. Har du inte råd med en tusenlapp kan du spara en femhundring.
- Ja, eller trehundra. Bara det blir av och du får in rutinen.
- Ja, att komma igång med det månatliga sparandet är A och O.
- Varje månad, exakt.
- Hur ska vi sammanfatta det här nu då?
- Sammanfattningsvis kan man säga att det är viktigt att få igång månadssparandet...

Tro mig – jag överdriver inte! Lyssnar de aldrig igenom sina poddar innan de lägger ut dem? Ibland önskar jag att det skulle komma in en producent och berätta att de lyssnare som inte fattat nu var bortom räddning för en kvart sedan - ”GÅ VIDARE!!!” Så det får bli mitt råd angående Lyxfällanpodden om du har ett begränsat intresse och poddutrymme, gå vidare.

Det kanske är förmätet av mig att ha synpunkter på gratispoddar med mindre reklam på en hel säsong än TV4 har på en halvtimme. Jag som inte ens har en egen podd! Men med 2-8 timmars poddlyssnande per dag är jag förmodligen en av Sveriges mesta poddkonsumenter, så det skiter jag i. Men ta inte mitt ord för någonting, bilda er en egen uppfattning.

Sparade pengar bättre än tjänade

Vad sa han nu? En hundring är ju en hundring oavsett om man kan stoppa den i plånboken för att man tjänat den eller för att man inte konsumerat den? Ja, men nu ska vi trassla till det. Jag är bra på det.

Personerna A och B tjänar bägge 20000 kr i månaden och har 10 procents sparkvot, alltså 2000 kr. A ökar sitt sparande med 1000 kr och höjer därmed sin sparkvot till 15 procent. B lyckas istället få upp sin lön en tusenlapp, men sparkvoten blir bara 14,3 procent. Förutsatt att även B lägger allt på sparande. Sannolikheten är hög att åtminstone en del av extrapengarna konsumeras.

Exemplet förutsätter dessutom skattefrihet. I verkligheten kommer ökad intjäning resultera i ökad skatt, särskilt i landet med världens högsta marginalskatt. Sparande är än så länge skattebefriat. Såvida du inte lyckas få avkastning på de sparade pengarna, men då är det ju ännu bättre!

Och i det långa loppet har A ännu ett trumfkort. Höjd lön ger mer pengar så länge du har kvar samma anställning, och en tillfällig inkomst är just tillfällig. Den ökade ekonomiska medvetenheten sparandet ger har du glädje av hela livet. Det sägs ibland att det inte går att jobba sig rik i Sverige. Inte helt sant, men det ligger något i det. Däremot går det att spara sig rik!

Visst, låntagare får göra ränteavdrag och skattejämka, men vad staten än gör för att uppmuntra konsumtion kommer vi som sparar alltid ha ett försprång. Vi kan köpa när det är billigt och vi tvingas inte sälja i ofördelaktiga lägen medan den som är satt i skuld aldrig är fri.

Återinför ämbetsmannaansvar

Det är alltid lättare att slösa med andras pengar än egna. Kanske inte vänners och familjemedlemmars, men alla som någon gång handlat med sin arbetsgivares pengar vet att det är skillnad mot den egna plånboken. Det är mänskligt, man står sig själv närmast.

Om arbetsgivaren har ett litet företag med tre anställda tänker man kanske till, men om plånboken är statens blir det abstrakt. Fram till 1975 var tjänstemän i offentlig förvaltning personligt ansvariga för sina beslut. Förutom att få sparken kunde deras försumlighet få rättsliga följder.

Och visst märks behovet av personligt ansvar när skattemedel slarvas bort genom att myndigheter och statliga företag betalar för en tjänst som aldrig blir av, eller när gamlingar glöms bort på äldreboendet och dör! Då skulle jag vilja ha lite mer ansvarstagande än att en myndighetsperson står i tv och säger ”Ojdå!”.

Jag irriteras över myndighetschefer som snarast skyller på att de är chefer och därför inte kan ha koll på detaljer i verksamheten, när samma chefer motiverar sina höga löner med det stora ansvaret deras tjänst innebär. Jaså, jag tycker att det verkar vara precis tvärtom. Med lön efter ansvar skulle en mängd generaldirektörer, enhetschefer och politiker jobba ideellt.

I ”värsta” fall sparkas de, vilket i många fall innebär att de får oförändrad lön för att göra ingenting eller i alla fall snudd på. Maria Ågren på Transportstyrelsen får fortfarande 115200 kr i månaden, en lön som för övrigt höjdes mitt under pågående utredning. Av regeringen, alltså medbrottslingarna i den senaste härvan. Hämta mig en foliehatt!

Game of drones

Okej, det här skriver jag mest för att jag tycker rubriken blev kul, men vad tusan hände med den där drönartrenden alla pratade om för ett par år sedan? Nu tycker jag mest att det pratas om drönare i negativa ordalag, när de saboterar flygtrafik eller fotograferar där de inte får.

Men går det att tjäna pengar på dem? På svenska börsen har vi CybAero, Imint, Fastout och Intuitive Aerial med mer eller mindre koppling till drönarbranschen. En annan gemensam nämnare är att inget av bolagen går med vinst.

CybAero är kanske det kändaste. Deras affärsidé är förarlösa helikoptrar och lite annat. Imint har mjukvara för bild och video, så där är drönarkopplingen klart lösare. Fastout erbjuder drönarvyer i 360o och har något slags bibliotek med sådana bilder. Intuitive Aerial (ja, det stavas så, uselt namn) utvecklar drönare för filmindustrin.

Under ett knappt år fanns det ett fotoförbud som nyligen hävts, så nu är det fritt fram att utrusta sin drönare med kamera igen. Och nog måste det väl vara där pengarna finns? Jag tänker bevakning och säkerhet. Vaktbolag, underhåll av infrastruktur och kanske även polis.

Men visst, Amazon har ju börjat leverera paket med drönare och även pizzaleveranser har testats. För mig låter det som det effektivaste sättet att kyla ner en pizza att skicka upp den i luften, men så föredrar jag också att baka min egen. Inte lär jag köpa en drönare av någon annan anledning heller. Drönaraktier? Ytterst tveksamt. I alla fall just nu, jag förbehåller mig alltid rätten att ta tillbaka allt jag säger och påstå motsatsen.

Vi kan inget längre

Det är ju bra att varor och tjänster blir billigare, men nedsidan är att vi blir allt mer handlingsförlamade. Nästan ingen kan längre stoppa strumpor eller ens sy i en knapp. Jag är inget undantag. Stoppa strumpor skulle jag aldrig fixa. Knappar går, men det kräver oändligt mycket tid. För hand, jag kan inte hantera en symaskin, har inte försökt sedan högstadiets syslöjd. Det innebär att jag inte skulle kunna sy egna gardiner eller lägga upp ett par byxor.

Vi behöver inte gå så långt. Många kan inte ens laga enklare mat, reparera sitt hem och göra det allra enklaste på sin bil, som att byta däck eller torkarblad. Är det tecken på ett samhälle i utveckling? Snarare avveckling.

Idag finns en prepperrörelse som förbereder sig för katastrofer och kärnvapenkrig. Kanske borde mänskligheten först försöka klara sin egen vardag utan att vara i händerna på staten, hantverkare, fan och hans moster.

För det kostar på att vara beroende av andra. Inte bara ekonomiskt, det ger en otrygghet. Vuxna människor ska kunna ta hand om sig själva. Det ingår liksom i konceptet. Försöker inte föräldrar och skolan utbilda ungar till självständiga individer längre? För det kan väl inte bara handla om att vi har det för bra ekonomiskt för att bry oss?

Söderberg & Patologiska lögnhalsar AB

Jag har redan vädrat mina åsikter om telefonförsäljare och gett mitt råd om vad man ska göra när sådana ringer utan att man bett om det: lägg på!

Ibland ringer pensions- och andra ekonomiska rådgivare till mig för att erbjuda sina tjänster. Om jag inte följer mitt eget råd och lägger på direkt brukar jag fråga vad deras produkter har för implicit volatilitet och följer upp med frågan: ”Va, vet du inte vad du säljer?!”

Roligare än så blir det inte, men när Avanzas sparekonom Claes Hemberg blev uppringd av det ledande skumraskbolaget Söderberg & Partners passade han på att prata över en kvart. Under den tiden blev han avkrävd svar på frågor om sin egen ekonomi och inbokad på ett möte som senare (utan förklaring, men vi kan väl ana) bokades av. Hans egna motfrågor fick inga svar alls eller direkt lögnaktiga sådana.

Vad säger då Söderberg & Partners om det inträffade? Deras informationschef Rasmus Löwenmo Buckhöj nämner i förbifarten i sina svar på bloggen och på Twitter att det visserligen var tråkigt att deras medarbetare ljög om avgiften, men ”han arbetade sin första vecka och hade tyvärr inte koll på alla detaljer”, och då är det tydligen okej att skarva lite med sanningen.

Mest sur är Löwenmo Buckhöj ändå på att Hemberg outar förnamnet på telefonförsäljaren (ett namn han delar med 97625 andra svenskar) samt för- och efternamn på en rådgivare vars namn och telefonnummer går att hitta på företagets hemsida, vilket inte hindrar informationschef Buckhöj från att stava det fel.

Erik Rasmus Löwenmo Buckhöj - rättstavat

Om Söderberg & Partners vore ett seriöst företag med seriösa tjänster och seriösa medarbetare som talar sanning och inte ständigt och jämt hamnar i klammeri med Konsumentverket, Konkurrensverket, Pensionsmyndigheten, Finansinspektionen, polisen... skulle de väl inte ha något emot att någon berättar om deras arbetsmetoder?

Bäst vore såklart ett totalförbud mot telefonförsäljning, men om du inte har sjukt stort tålamod och för säkerhets skull bandar samtalet som bevis ifall du ställs inför en omklippt version står jag fast vid mitt råd: Lägg på luren! Det rådet är gratis och om någon frågar ifall jag givit det har jag inga problem med att stå för det, med namn.