Statliga e-kronor – jävla trams!

Det är lätt att vifta bort Riksbanken som en samling pajasar när de nu utreder möjligheten att införa en egen e-krona. Höjden av självgodhet måste vara när man förutsätter att allt man inte skapat själv är värdelöst. För e-kronor finns ju redan! Bankerna och kortföretagen använder digital valuta, precis som du, jag och alla andra, och vill man inte utgå ifrån statligt styrda valutor finns kryptovalutor och ädelmetaller.

Men de räknas inte. Riksbanken anser att en statlig e-krona skulle vara mycket säkrare än privata alternativ. Lustigt, jag tänker precis tvärtom. Värdet på guld och bitcoin bestäms av marknaden, som visserligen kan verka nyckfull ibland, men i jämförelse med myndigheter, regering och riksdag är de rena bergen.

Riktigt märkligt blir det när Riksbankens utredare Eva Juhlin säger att man nu försöker ta fram en statlig e-krona eftersom det är viktigt för Riksbanken ”att vara proaktiva”. Driver hon med oss?! Det är lite som om jag skulle avslöja att jag tänker skapa en maskin i vilken man kan prata med andra människor på avstånd förutsatt att de har en likadan. Känns det som att jag är i framkant av utvecklingen nu?

Ville Riksbanken på allvar hävda den lilla människans rätt att inte bli överkörd skulle de med näbbar och klor värna om fysiska pengar. Men det gör de inte, för det är de inte. Tvärtom vore en statlig e-krona ett perfekt sätt att styra och kontrollera oss. Den dag (som Gud förbjude aldrig inträffar) staten ser varje gång pengar byter ägare vet de allt om oss. ALLT!

Arbetsdisciplin vid hemarbete

”Jag skulle sitta och kolla på film hela dagarna och inte få något gjort.”

Den kommentaren kommer nästan alltid när man berättar att man är hemarbetande företagare. Jag kan förstå det för jag kände nog också den risken. Men är människan verkligen så lat och osjälvständig?

Självklart kan jag också surfa bort en timme på trams, men när det behövs jobbar jag hårt. Och det tror jag är oberoende av om jag har en anställning eller jobbar i eget företag. Rent praktiskt vore det enklare att slappa nu när jag inte har en chef, för det finns ingen som skäller på mig om jag inte jobbar. Å andra sidan, när jag inte jobbar får jag ingen lön. Inte låg, inte avtalsvidrig, inte ”svår att försörja sig på” - när jag inte jobbar får jag noll kronor i lön.

Men förutom ersättningen så drivs man av någon slags plikt också. I en anställning slutar man ju inte jobba så fort chefen lämnar arbetsplatsen. Dessutom märks det rimligtvis om jobbet inte blir gjort. Samtidigt visar undersökningar att bara en fjärdedel av arbetstiden ägnas åt effektivt arbete. Nog tusan ligger jag högre när jag jobbar i eget företag.

Jag har aldrig haft några problem med att jobba, däremot har jag svårt att maska. En del företagare skaffar ett kontor utanför hemmet, inte för att de behöver utrymme utan för att komma bort från fritidsdistraktioner. Det tycker jag är underligt. Tar man på sig en uppgift gör man väl den, för det har jag lovat. Som Karl-Bertil Jonsson uttryckte det:

”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”

Bevakningslistor

I senaste Prata pengar konstaterade både Philip och Nicklas att de gärna köper in sig i nya aktier med ett litet belopp för att det inte blir samma sak att bevaka aktier som inte ligger i den egna depån.

Okej, det blir inte exakt samma sak, men jag har inga problem att bevaka aktier jag inte äger. Både Avanza och Nordnet (och troligen övriga banker/mäklare också) har ett system där man kan lägga upp valfritt antal egna bevakningslistor. Så här ser det ut hos mig på Avanza:

I min allmänna bevakningslista har jag ganska många aktier, inklusive egna innehav. Genom att scrolla den får jag en allmän bild av börsen och vad som är på gång. Genom att sortera den efter dagens procentuella förändring ser jag vilka bolag som har något på gång och kan om jag vill gå in och läsa de företagsspecifika nyheterna.

I de bägge köpkandidatlistorna finns de aktier jag är sugen att handla in mig i. Det är lite olika kriterier för de bägge listorna, men bägge listar aktier som i närtid varit intressanta att köpa. Fondlistan listar fonder jag hört gott om eller av något skäl bestämt mig för att hålla koll på, men jag är inte inne och tittar på dem dagligen. Man har ju annat att stå i också.

Lite så jobbar jag, men jag är absolut villig att ändra mina rutiner om något annat skulle funka bättre. Men att börja köpa in mig i bolag bara för möjligheten att samla alla intressanta aktier i kontoöversikten känns inte aktuellt.

Bakgrundskolla företag

Internet ger fantastiska möjligheter att hitta leverantörer av varor och tjänster från hela världen. Vi kan jämföra priser på företagens webbsidor, men också på speciella jämförelsesajter. Samma internet gör det möjligt att ta reda på hur tidigare kunder upplevt företagens service och yrkeskunnande, men den funktionen verkar många ha missat.

Ta konsumentprogram som Plus och Fuskbyggarna där folk glatt berättar att de skickat iväg tiotusentals kronor i förskott till företagare som lovat och misslyckats. Jag ser inte de här programmen själv, men har roat mig med att titta på klipp och samtidigt göra sökningar på företagen. Det finns alltid varningar från tidigare kunder, ibland finns de med svarta listor och ofta har de ekonomiska problem som gör det mycket tveksamt att anlita dem bara därför.

Det tar ungefär fem minuter att göra den där kontrollen, att kolla att de har F-skattebevis, är momsregistrerade och att ingen i vredesmod över att ha blivit lurad har lagt hundra timmar på att göra en hatsajt om den som blåst dem.

Hur kan man inte kolla upp företag man ska betala pengar till eller jobba med? Jag skulle inte ens köpa strumpor för en hundring från en näthandel utan att göra en bakgrundskontroll, eftersom det är så enkelt och eftersom jag inte skulle förlåta mig själv om jag i efterhand hittar horder av lurade kunder.

Ändå handlar folk för sexsiffriga belopp utan att göra efterforskningar. Den enda förklaring jag kan hitta är att de inte vill förstöra illusionen av att ha hittat den perfekta leverantören. Det borde vara åtalbart att vara så lat, men jag vet inte vad brottsrubriceringen skulle vara. Grovt självbedrägeri kanske?

Ännu ett utdelningsangrepp

Jag har inget emot att bolag ger aktieutdelning, men den som följt min blogg vet att jag inte sjunger utdelandets lov lika odelat som en del andra. I diskussioner med utdelningsivrare får jag en känsla av att hela värdet av investeringen ligger i utdelningen. En sa det uttryckligen:

”Jag tittar alltså inte på värdetillväxt eftersom min huvudstrategi är att köpa för att behålla.”

Jag köper sällan aktier för att behålla dem i decennier, men oavsett intentioner är ju ett ökat aktievärde en del av vinsten på samma sätt som ränta på ett sparkonto läggs till på kontot, går att plocka ut och köpa lördagsgodis för. Huruvida man väljer att göra det hör inte hit.

Få bolag delar ut mer än 4-5 procent. Det är en helt okej avkastning, men det bygger ju på att aktiekursen inte sjunker. För att ta ett exempel är det få ägare i H&M som glatts åt de senaste årens utdelningar eftersom aktien backat betydligt mer.

Vid alla investeringar är det viktigt att förstå vad man köper, och om man bara ser till utdelning, har det verkligen trängt in vad man äger? Och om inte, riskerar man inte att köpa fel aktier då? Det är så himla lätt att göra ett felköp. Som när man tänkt köpa en kostym och expediten bara: "Du behöver en hoodie, jag har en perfekt här borta..."

#Vadfanfårjag?

Ännu en Twitterstorm har blossat upp. För den som inte hänger på Twitter kan man säga att det är ungefär som en folkstorm, bara det att den kan bestå av två personer.

Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling har tydligen inte gjort allt han kan för att maximera sin skatt. Nej, vem gör det? Ingen har påstått att han gjort något olagligt. Han har bara skatteplanerat genom att starta bolag och placera pengar i Luxemburg och på Malta. Åtminstone delvis när han själv bodde och var skriven i Nederländerna.

Konfronterad av SVT:s Uppdrag Granskning ställde Östling den retoriska frågan: ”Man frågar sig också, betalar man in 20-30 miljoner om året, vad fan får jag för pengarna?”

Detta har blivit en vattendelare där vänsterpolitiker och etablerad media tycker att kapitalisterna suger ut samhället, medan kapitalisterna hävdar att de tvärtom är samhällsbyggare. Men vad tycker resten? Vi i den grå massan som varken är ledarskribenter, politiker eller miljardärer.

Mats Knutson, SVT-journalist och Tårtan-brödernas okände kusin, skrev en högtravande text där han menar att företagsledarnas skatteplanering ”är ett hot mot både välfärdsstaten och det samhällskontrakt den bygger på”. Det tycker han säkert, men sedan skriver han att de flesta svenskar är hyggligt nöjda med skatterna och misstror näringslivet. Knutson är visserligen inte känd för att ha örat mot rälsen, men så verklighetsfrånvänd tror jag faktiskt inte ens han är. Han har nog rätt i att svenskar i allmänhet gillar idén att betala skatt, men då vill vi också se att världens högsta skatter ger världens högsta återbäring.

Det räcker med en snabbtitt på Twitterhashtagen #vadfanfårjag för att se att en övervägande majoritet gör tummen upp för Östling och tycker att fler borde ställa sig frågan vad de får för skatten. Några försöker också besvara den och kommer på graffitimurar, kamelfarmer, en havererad skola, allt längre vårdköer, en svagsint rikspolischef, ett nästan nedlagt försvar, en ny jämställdhetsmyndighet, menskonst i det offentliga rummet, mästrande statstelevision, genuscertifierade universitet med fokus på känslor och historierevisionism, höjd pensionsålder och den spännande upplevelsen att föda barn i bilen eftersom platser saknas på de BB som ännu inte lagts ner.

Östling har betalat hundratals miljoner i svensk skatt, samt skapat arbetstillfällen som gett mångdubbelt mer till staten. Mats Knutsons frus företag Digtrans Sweden AB, där han själv sitter i styrelsen, gör varje år miljonvinst. Lön tar man inte ut någon, däremot en frikostig aktieutdelning. Undrar om han tänker kliva ner från sina höga hästar och skriva en indignerad artikel om det nästa vecka. Eller är det som vanligt "okay when we do it"?

Trumpna kändisar på jakt efter flyttfirma?

Idag är det exakt ett år sedan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Den som valde att se SVT:s valvaka kunde då avnjuta det alltid lika neutrala ansiktsuttrycket hos nyhetsankaret Anna ”Stoneface” Hedenmo.

Men redan innan dess slog många kändisar på stora trumman och lovade att om Trump vann skulle de minsann fly landet. En av de mest högljudda var komikern Amy Shumer. Två månader innan valet fick hon en fråga om ifall hennes komik skulle ändras vid en Trumpseger.

”My act will chance because I'll need to learn to speak Spanish. 'Cause I will move to Spain.”

Kanske ligger hon i språklig hårdträning, men flyttat har hon inte (psst, hycklare heter hipócrita) och detsamma gäller för Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson, Barbra Streisand, Lena Dunham med flera.

De flesta verkar ha hängt upp sig på Trumps löfte om att bygga en mur för att kontrollera gränsen mot Mexiko, men märkligt nog verkar de flesta ha planerat att flytta norrut, till Kanada. Undantaget är komikern George Lopez som angav Mexiko som sin tillflyktsort. Han är i och för sig född där, så då blir det mer logiskt. Men flyttat har han inte. Kanske hjälper han Amy Shumer med spanskan?

Cher sa att hon skulle flytta till Jupiter efter en Trumpseger. Det kan ha blivit någon strul med hennes visumansökan hos den jupiterianska ambassaden för inte heller hon har kommit iväg.

Den enda jag tror verkligen har flyttat är Madonna som nu ska bo i Portugal. Hon sa å andra sidan också att hon skulle ha sex med alla som röstat på Hillary Clinton och där har hon några kvar. Men det kan ju tänkas att en del har tackat nej till erbjudandet från 142-åriga Madonna.

Även våra svenska emigranter skulle lämna USA om Clinton fick på nöten. Eva Dahlgren var först ut, och Joel Kinnaman var ännu tydligare: ”Vinner Trump så packar vi väskorna och flyttar hem till Sverige, det är en sak som är säker.” Nej, ett år senare har han inte hittat en enda flygförbindelse som rymde både honom och hans ego.

Valutor kan devalveras, men detsamma gäller faktiskt åsikter. Har man en gång uttalat sig tvärsäkert för att sedan agera tvärtom, blir man svår att ta på allvar nästa gång man gör ett utspel.