Konstigt

När jag var ung ville jag bli rockstjärna, men marknaden såg inte den potentialen. Så jag la gitarren på hyllan och började prata på scen istället. Det gav mer pengar, jag slapp soundchecka och behövde inte kånka ljudutrustning före och efter.

Jag sörjer inte den förlorade rockstjärnekarriären, det var liksom inget gränsfall. Under det tiotalet år jag höll på hade jag en handfull betalda gig, det täckte inte ens kostnaden för gitarrsträngar. Men hade det varit nu borde jag kanske ha skrivit en debattartikel i Aftonbladet, som de bägge konstnärerna Katarina Jönsson Norling och Sanna Svedestedt Carboo (vad är det för fel med att välja ETT efternamn?).

”Bananskal i motljus” heter detta verk av Katarina Jönsson Norling... inte.

Katarina och Sanna kräver pengar av kulturminister Alice Bah Kuhnke (ett efternamn, ETT!!!). ”Vi måste få vettiga löner för att fortsätta skapa konst”. Ja, om de ska kunna leva på sin konst måste de ha vettiga löner, det håller jag med om. Däremot ingenting annat. Det är ingen mänsklig rättighet att leva på bidrag när det man helst vill göra inte går ihop ekonomiskt. Detta oavsett om man är konstnär, gitarrist eller vill ägna dagarna åt att dricka kaffe och läsa böcker.

Dock anser dessa bägge dagdrivare från Konstnärernas Riksorganisation att kulturministern lovat dem att hon ska tvinga kulturarrangörer att betala dem mer. Jag tycker att bevisen i artikeln är rätt klena, men jag tror det mesta om denna potentat. Hon har i alla fall sagt:

”Vi måste komma bort från idén att kulturarbetare ska göra saker för att det är kul.”

Detta kan ske genom att konstbesökare betalar pengar, antingen i form av entréavgifter eller frivilliga donationer, eller också genom sponsring från privata företag. Men självklart avsåg hon – och konstnärerna – ett tredje alternativ, att man ska ta skattepengar för att finansiera konst ingen annan vill betala för. Skattepengar som annars kunde användas för att minska köerna i sjukvården, rädda Östersjön eller ge avlastning till multihandikappade barns föräldrar. Ja, det är samma plånbok, och ja, jag ställer grupp mot grupp.

Yrkesarbetande konstnär är man den dag man kan försörja sig på att producera konst. Frågor på det?

”Förstår du mig eller måste du opereras?!”

Barfotalöpning sparar knän, skor och pengar

För många är nog barfotalöpning mitt konstigaste spartips. Nu är det egentligen inget spartips, men nog spar det pengar alltid.

När jag började springa 2010 fick jag nästan omgående problem med knäna och andra löpare rekommenderade mig att testa att springa barfota. ”Jävla psykfall”, tänker jag, men testade att springa lite på gräs och upptäckte att jag inte fick ont i knäna när jag sprang barfota. Sjukvårdens lösning var gjutna inlägg eller speciella skor och detta gick ju helt åt andra hållet.

Så småningom var jag uppe i rundor på fem kilometer på asfalt och började så smått testa att springa på grus. Utan skornas dämpning lär man sig snabbt att landa mjukt, längre fram på foten. Fotbladet är lite grann som en fjäder. Tar man långa steg och landar på hälen fortplantar sig stöten upp i knä och höft. Landar man på framfoten med foten rakt under kroppen uteblir stöten.

Löpning är en monoton motionsform där det är lätt att dra på sig skador, men ju bättre löpsteg desto färre skador. Det är såklart den stora vinsten. Jag motionerar för att må bra. Är jag skadad varannan månad skiter det sig. Jag har läst "barfotabibeln" Born to run om indianer som springer flera mil barfota eller med tunna sandaler tillverkade av gamla bildäck, men jag är inte ute efter att bli en kuf, jag vill bara kunna springa skadefritt.

Tro't om ni vill, men detta var tre mil in i loppet.

Vinsten när det gäller skor är inte i första hand att jag inte sliter skor när jag springer barfota. I bästa fall springer jag 15 mil om året utan skor. Istället handlar det om sättet jag sliter skor på. Löparskor ska hålla runt 100 mil. Mitt första par höll bara 65. Nu håller mina skor minst det dubbla, 130-150 mil. Ett par använde jag i 163 mil. Sedan tyckte jag dämpningen kändes lite slö, så då fick de bli promenadskor några hundra mil till.

Dessutom är det kul att springa barfota och att susa förbi löpare som har skor de betalt flera tusen för är inte heller fel. Problemet är att vårt karga klimat inte precis inbjuder till barfotalöpning. Jag har räknat ut att jag vill ha minst 7 grader varmt för att det ska vara njutbart. Och torrt underlag, annars fastnar småsten på fotsulan. Förra helgen sprang jag en halvmil. Troligen årets sista barfotapass, men ett år sprang jag annandag jul. Om bara viljan finns så...

Sprid inkomstrisken

Man får ofta tipset att sprida risken på börsen genom att investera i olika branscher, företag, länder och valutor, men de flesta har den absolut största inkomstandelen (faktiskt upp till 100 procent) i ett enda företag, kanske beroende av en enda person. Jag pratar såklart om lön.

Tacka tusan att folk får en klump i magen när det hotas med nedskärningar på jobbet eller när chefen gör idiotiska utspel ifall hela ens existens bygger på att företaget ska leverera en månatlig löneavi.

Alltså är det viktigt att göra något åt det, genom att spara ihop en buffert man låter förränta sig på börsen, men gärna på andra sätt parallellt. Några idéer:

Alternativa investeringar

Aktier tenderar att gå åt samma håll. Blåser det på börsen kanske guld, bitcoin eller lånesajter kan vara ett bra sätt att bredda sig.

Extrajobb

Som företagare sprider jag mina risker genom att ha olika uppdragsgivare, men eftersom jag har FA-skatt är det inget som hindrar att jag tar en anställning vid sidan om, även om de flesta företag föredrar att man fakturerar.

Lönsamma hobbies

Att spela poker är ett relativt lätt sätt att tjäna pengar på sin hobby. Inte för alla, men det är fler som kan få en inkomst där än på exempelvis golf eller fotboll. För att inte tala om min gamla sport schack där knappt ens eliten kan göra pengar. Men hobbies kan ju vara mer praktiska. Är man en jävel på att sy eller snickra går det garanterat att tjäna pengar. Själv har jag tyvärr inte de färdigheterna.

Secondhandförsäljning

Att sälja saker man inte behöver kostar bara tid, så när man får tid över kan man göra ett ryck och nästan allt går att sälja – kläder, böcker, cyklar, musikinstrument, byggmateriel, klockor, verktyg, leksaker, möbler, konst, elektronik, gamla kastruller...

Uthyrning

Hyr ut ett rum, en stuga på tomten, landstället eller till och med ett källarförråd eller en parkeringsplats. Finns det en marknad finns pengar att tjäna.

Ju mer dra-åt-helvete-pengar du drar in desto mindre beroende är du av lönekuvertet. Att satsa alla sina pengar i en enda dålig aktieaffär tycker många är idiotiskt, men när någon får sparken från ett jobb efter 30 år och berättar att han/hon varken har buffert eller en reservplan trots att det varit på gång en längre tid ses det som enbart tragik. Visst är det tragiskt, men det är inte förbjudet att planera för livets utmaningar.

Farmors bokhylla

Vad ända in i glödheta helvete har min farmors bokhylla med ekonomi att göra? Jag lovar, jag ska få ihop det.

Farmor föddes 1903 och drev mataffär på den tiden man behövde ransoneringskuponger. Det lärde henne att hålla i pengar. Hon var inte rik, men med dagens mått mätt skulle hon uppfattas som mycket ekonomisk. Det gäller i och för sig nästan alla födda i början av förra seklet.

Hon var pensionär redan när jag föddes, så jag såg henne aldrig i någon yrkesroll, men när det gällde pengar hade hon en egenhet. Hon hade inget bankkort, så för att inte behöva gå runt med kontanter och för att det ändå är bra att ha lite hemma la hon ibland en hundralapp eller femhundring i en bok i sin bokhylla. Smart, hon hade hemtjänst och det är dumt att låta pengar ligga framme oavsett.

Kruxet var att hon inte alltid kom ihåg vilken bok hon lagt pengarna i, så ibland la hon pengar i bokhyllan trots att det redan fanns pengar där. Det där hade vi på känn, men det var ju hennes pengar och hon skötte sin egen ekonomi.

I början av 2000-talet var det ändå dags att flytta in på hemmet. Det blev bra, hon var en utåtriktad person (så social att jag ibland undrar om vi verkligen var släkt) och vid det här laget hade de flesta vännerna dött. Det blir lätt så när man närmar sig 100 år, men nu kommer vi till bokhyllan. När hon flyttat gick vi igenom bokhyllan för att kolla om hon möjligen glömt någon hundring där, som skulle funka bättre på ett bankkonto.

Här är den – bankomaten!

Jodå. 32000 kr i olika valörer. Det låg sedlar i var och varannan bok! Tur att vi inte ringde Stadsmissionen och bad dem hämta bokhyllan med böckerna i. Och tur att det var några år sedan. Idag ringer väl banken till Säpo om man vill sätta in en hel tusenlapp utan att kunna redogöra för varför man springer runt med så mycket kontanter.

Nu är farmor död, 102 år fick räcka. Pengarna är borta eller åtminstone investerade. Men bokhyllan står numera i mitt arbetsrum. Det är nya böcker i den vilket drastiskt dragit ner andrahandsvärdet med drygt trettiotusen. Affektionsvärdet däremot...

Större kläder till högre pris

”Ska jag behöva betala mer för en kostym bara för att det är Armani?”

Nej, det var inte en ärlig fråga. Det är däremot denna, från en artikel i Expressen: ”Ska jag betala en hundralapp mer bara för att jag väger mer?” Linda, 26, är kränkt över att en jacka i hennes storlek, XXXL, kostar mer än samma jacka i medium.

Jag tycker att Kappahl ska ha rätt att sätta vilka priser de vill. Den kund som hittar ett prisvärt plagg köper, resten låter bli. Vill de ändå förklara varför XXXL-jackan är 20 procent dyrare kan de hänvisa till att det gick åt mer material eller att den kortare serien kostar mer per plagg att producera. Sett i det ljuset tror jag att Linda fått rabatt.

Själv behöver jag skor i storlek 46,5. Till skillnad från XXXL är det inte en abnorm storlek, men tveklöst utbudsbegränsande. Hittar jag en modell jag vill ha är chansen god att butiken inte ens tagit in min storlek och realådor med blandade storlekar har aldrig skor i båtstorlek. Inte blir jag kränkt för det, trots att jag inte själv valt fötter och till skillnad från Linda inte kan göra något åt saken.

”Vem ska betala för det här nu då?!”

Andra som drabbas är sjuka (vård, mediciner och förlorad arbetsinkomst), allergiker (specialkost), alkoholister och rökare (straffskatter). När kommer artikeln om den diskriminerade blandmissbrukaren Stoffe som måste betala för sina egna kanyler?

”Köp när det gör som ondast”

Att köpa aktier när det gör som ondast är ett tips man hör både här och där. Vad betyder det ens? Det skulle t ex kunna vara en uppmaning att gå in i företag som precis släppt en dålig rapport med usla framtidsutsikter. Det brukar ju kallas ”att slänga bra pengar efter dåliga”, och det gör absolut ont.

Jag fattar idén. Köper man när alla pilar pekar uppåt i ett rosaskimrande nyhetsflöde är all optimism inprisad i kursen varför varje skakning riskerar att sänka aktien på kort eller lång sikt. En inte lika slagkraftig förklaring som ”köp när det gör som ondast”, men att det gör ont kan ju faktiskt betyda vad som helst från att man köper på botten till att man bryter fingret när man klickar hem den.

Jag minns en floskelgenerator på internet. Det var helt enkelt ett tiotal knappar som var och en besvarade knapptryckningar med uttryck som ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och ”Det är en dag i morgon också”, och så kunde man lägga en trumtakt i bakgrunden.

När jag blir stor ska jag konstruera en ekonomifloskelmaskin med ”Köp när det gör som ondast”, ”Vaska guldkorn i rapportfloden”, ”Ingen kan förutspå framtiden” och ”Köp kvalitet”. Eller varför inte ”Köp när det är som billigast”? Den tycker jag verkar smart att följa.

Statliga e-kronor – jävla trams!

Det är lätt att vifta bort Riksbanken som en samling pajasar när de nu utreder möjligheten att införa en egen e-krona. Höjden av självgodhet måste vara när man förutsätter att allt man inte skapat själv är värdelöst. För e-kronor finns ju redan! Bankerna och kortföretagen använder digital valuta, precis som du, jag och alla andra, och vill man inte utgå ifrån statligt styrda valutor finns kryptovalutor och ädelmetaller.

Men de räknas inte. Riksbanken anser att en statlig e-krona skulle vara mycket säkrare än privata alternativ. Lustigt, jag tänker precis tvärtom. Värdet på guld och bitcoin bestäms av marknaden, som visserligen kan verka nyckfull ibland, men i jämförelse med myndigheter, regering och riksdag är de rena bergen.

Riktigt märkligt blir det när Riksbankens utredare Eva Juhlin säger att man nu försöker ta fram en statlig e-krona eftersom det är viktigt för Riksbanken ”att vara proaktiva”. Driver hon med oss?! Det är lite som om jag skulle avslöja att jag tänker skapa en maskin i vilken man kan prata med andra människor på avstånd förutsatt att de har en likadan. Känns det som att jag är i framkant av utvecklingen nu?

Ville Riksbanken på allvar hävda den lilla människans rätt att inte bli överkörd skulle de med näbbar och klor värna om fysiska pengar. Men det gör de inte, för det är de inte. Tvärtom vore en statlig e-krona ett perfekt sätt att styra och kontrollera oss. Den dag (som Gud förbjude aldrig inträffar) staten ser varje gång pengar byter ägare vet de allt om oss. ALLT!