Nu var det dags igen, ett par i trettioårsåldern siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40.
Kul för dem, säger jag. Inte för att pension vid 40 behöver vara
den idealiska lösningen för alla människor utan för att två unga
människor har tänkt igenom sitt liv och har tydliga mål.
Men Jante-Sverige är naturligtvis
igång och vevar direkt, på Twitter, i kommentarsfält och märkligt
nog även i ekonomibloggar. De anses spara för lite eller för
mycket, och framförallt tänker de fel när de räknar med att leva
på 18000 kr per månad. Men att tvärsäkert säga hur mycket någon
annan behöver för att leva ett fullvärdigt liv är lika dumt som
att säga vad och hur mycket de ska äta.
Själv har jag betydligt lägre
utgifter än detta par (per person alltså) – av lust, inte tvång.
Jag har också fått min beskärda del av gliringar att jag inte
lever ett vettigt liv, men är vi inte experter på våra egna liv
vore vi bra värdelösa.
Reportern höjer sig inte heller till
en anständig nivå. ”Nu skulle få svårt att nå ert mål om ni
tjänade mindre?” Eeh... men nu gör de ju inte det! Usain Bolt, du
skulle få svårt att vinna så många lopp om du sprang långsammare?
Och så klassikern: ”En annan invändning mot deras projekt är att
samhället inte skulle fungera om alla valde att göra som dem.” Mr
Jagger, what would happen if all members of The Rolling Stones played
the violin?
Jag är övertygad om att Eric och
Alexandra kommer att få ompröva sina planer flera gånger om. De
kommer byta jobb, troligtvis karriär överhuvudtaget, kanske skaffa
barn, flytta (isär?) och få en massa oväntade inkomster och
utgifter. Sånt är livet. Men de har åtminstone en plan och som
schackjunior fick jag lära mig att till och med en dålig plan är
bättre än ingen plan alls. Den som nästan blir arg över hur de
räknar borde lägga energin på sina egna siffror istället.