Bitcoin – en begraven kennel?

Som investerare är det nästan omöjligt att inte intressera sig för Bitcoin, lite på samma sätt som det varit med Fingerprint. Det har helt enkelt blåst så mycket att även vi som inte köpt eller blankat engageras.

Men det som gjort mig köpsugen i Bitcoin, till skillnad mot FPC, är bristen på objektiv kritik. Först fick vi höra att Bitcoin ska vi hålla oss ifrån, för det är bara knarkare och kriminella som håller på med det där för att undgå rättvisan.

Sedan exploderade användningen och bevisligen började massor av människor som varken är knarkare eller kriminella använda sig av valutan. Då steg värdet kraftigt och kritikerna började istället rikta in sig på det. ”Det är en bubbla, de kommer bli värdelösa”. Parallellt med detta har vi också ”Bitcoin är bara en fluga, snart finns de inte längre”, vilket är väldigt motsägelsefullt.

Människor jag normalt respekterar går bananas i baktaleri. Vad sägs exempelvis om Warren Buffetts inställning:

- Det kommer att sluta illa.
- Så varför kortar du inte?
- För jag kan inget om Bitcoin.

Mycket bestämda åsikter om något man enligt egen utsago inte kan något om. Men okej, Buffett har rätt till sin åsikt och jag tror inte alls att han är så okunnig som han påstår. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz går längre:

Det var mycket på en gång, men ska jag sammanfatta anser Stiglitz att Bitcoin är en bubbla, saknar funktion och borde förbjudas. Om ett fenomen är helt värdelöst och det bara är en tidsfråga innan hela världen förstår det, varför denna förbudsiver? Då försvinner det väl av sig självt? För inte kan det väl vara så att globalisten Stiglitz som jobbat för världsbanken och den amerikanska staten ser Bitcoin som en konkurrent till valutor som han och hans kompisar kontrollerar?

Jag vet inte om Bitcoin eller ens blockkedjetekniken är framtiden, men om dess belackare inte har något mer att komma med tänker jag ta reda på det. Ett första steg blir morgondagens inlägg som kommer att utgå ifrån anhängarnas syn på saken.

Världens fånigaste utbildningsmaterial?

Jag vet att jag förespråkat privatekonomi på skolschemat, men det beror verkligen på hur det görs. Precis som riktigt dåliga lärare/tränare kan döda ett intresse kan läroböcker göra detsamma. Jag vet inte vem som fick idén till Finansinspektionens, Konsumentverkets och Kronofogdens undervisningsmaterial Koll på cashen, men inte lär det ha varit en person med örat mot rälsen.

”Koll på cashen”, är det bara jag som tycker att det låter som en Latin Kings-titel? Jag, barnlös fyrtiosexåring, har ingen aning om ifall denna retorik funkar för dagens ungdomar, men när statliga verk försöker prata ”kidsens” språk i ”da hood” riskerar det att bli töntigt på reklamfilmsvis. Dock utan glimten i ögat, som i denna Teliareklam från tidigt 2000-tal.

Det är lite som att man skäms för ämnet och tänker att man måste försöka klä ämnet i ungdomskläder. Klart att man inte måste! Ungdomar är också intresserade av pengar. Alla är kanske inte mottagliga för vettig information, men det är inte skäl att pissa på dem som faktiskt är det.

Frågornas svårighetsgrad i utbildningsmaterialet är väldigt varierande. De flesta är faktiskt helt okej, men så bryter de ibland av med en ”Vem beslutar om hur stor reporäntan ska vara, Riksbanken eller kungen?” som ett ”Psst, vi vet att du är idiot”.

Dialogerna i filmerna är däremot otroligt styltiga rätt igenom. Som när två tonårstjejer diskuterar den enas skadestånd:

- Jag finns inte hos Kronofogden än, men om jag inte betalar typ idag så kan jag hamna där.
- Asså... Vad händer den som har hamnat hos Kronofogden?
- Det blir dyrare, för det kommer massa avgifter och så, och så kan jag få en betalningsanmärkning, och det vill man ju inte.
- Du vet, Hannas brorsa, han fick betalningsanmärkning och han har jättesvårt att skaffa lägenhet, mobilabonnemang och såna grejer nu på grund av det.
- Det är ju det jag menar, man vill verkligen inte ha det.

Fem minuter tidigare visste de knappt vad en räkning är, men plötsligt låter de som en informationsfilm. Jo, jag vet, det är en informationsfilm, men ska man dramatisera något kanske man kan prova att göra det på allvar.

Vi tar en ny Teliareferens. När jag var ung gjordes filmen Stockholmsnatt sponsrad av Televerket (japp, när jag var ung hette de så) och deras kampanj ”Stoppa sabbet”. Detta för att motverka gatuvåld och skadegörelse. Behjärtansvärt, men eftersom den var så otroligt taffligt gjord blev resultatet i bästa fall en flopp. Eller vad säger ni om denna höjdarscen med naturlig dialog?

Jag tänker så här, att om inte ens organisationer som jobbar heltid med privatekonomi litar på att de kan göra vettigt informativt studiematerial utan att göra fåniga kortfilmer i Staffan Hildebrands anda skickar man verkligen ut signalen till ungdomar att ekonomi är något tråkigt ni gör klokast i att sköta med vänsterhanden, som vi gjorde med de här filmerna.

Jobbar man på Konsumentverket borde man gilla att informera allmänheten om privatekonomi. Annars finns det jättemånga arbetsplatser där detta inte är nödvändigt, exempelvis speditionsföretag och mejerier.

Köp, det är billigt!

Strax efter jul (redan på juldagen nu, tror jag) drar butikerna igång mellandagsrea som tycks fortsätta än till påska. Om någon till äventyrs skulle ha pengar kvar får de en chans till att handla upp dem. Inget fel med det, om det är något man behöver och om det är billigt.

För bara för att det kallas rea är det inte automatiskt billigt. Prisjakt (sajten som är lite som Pricerunner fast sämre) har räknat ut att det generellt är billigare att handla i februari än under mellandagsrean. Folk rycks med och luras att köpa för att de tror att de fyndar.

Men så finns de där som knappast behöver hjälp med att lura sig själva. Den här artikeln fick jag i mejlkorgen från en vänlig läsare:

Så B (jag vill inte hänga ut honom eftersom han uppenbarligen verkar vara idiot på riktigt) bestämmer sig för att köpa en tv eftersom sambons bror gjort detsamma. Jag måste erkänna att just den anledningen har jag inte använt för att motivera ett köp. Hans familj har dessutom redan två tv-apparater i en trerummare, men köper alltså en tredje, som han transporterar hem i taxi. Finn fem fel... eller sju.

Min uppgiftslämnare luskade reda på att mannen bor i ett område där medelinkomsten är 38 procent lägre än rikssnittet. Kort sagt, det var dit Karl-Bertil Jonsson åkte när han instruerade sin taxichaufför att köra till slumkvarteren. Herr B kanske badar i pengar, det vet vi inte, men min gissning är att pengarna för tv:n han egentligen inte behöver (vem behöver ens en tv?) hade kunnat göra bättre nytta.

Vi känner alla en B, som bränner lönen på något riktigt dum, ofta innan den ens kommit in på kontot. Så vad gör vi åt detta, annat än att klappa oss själva på axeln och konstatera att vi är smartare? Ingenting antagligen. Vad gör man för att förhindra ekonomisk idioti? Kommer med goda råd, agerar förebild, visar praktiskt hur lite som krävs för att ha det så mycket bättre?

Jag skulle säga att inget av det där fungerar, men så finns det människor som skulle kalla mig cynisk.

I väntan på vadå?

Nu är det några dagar sedan jag senast bloggade om börsen. Det beror inte på ointresse utan på att ingenting av värde händer. Den konstanta uppgången under årets första vecka har ersatts av en konstant gäspning. Av de aktier jag följer är det egentligen bara NetEnt som rört sig ordentligt, när den tappade en femtedel av värdet efter vinstvarning. Tur att jag satt vid sidan av, där sitter jag bra.

Tyvärr har jag inte använt samma taktik när det gäller Bitcoin. Där är jag med i den snabba resan mot botten, men inte tyngre än att jag kan hantera smällen.

Råvarorna rör sig inte heller mer än en lam åldring på sömnmedel. Det är annars ett av få varuslag där jag tror på en ljus framtid. Jag tror inte på en positiv börs under 2018, men om det här är toppen före en större nedgång eller en tillfällig paus inför fortsatta uppgångar vill jag inte ens ha någon åsikt om. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet.

Så vart ska börsen ta vägen nu? Den som det visste skulle kunna bli rik. Nu betyder ju inte heller en fallande börs att det saknas köpmöjligheter. I alla konjunkturer finns det billiga aktier. Något ska vi väl hitta, men knappast idag. Eller hittar du någon vettig investering?

Självdisciplin ger rikedom

Har ni lagt märke till att människor med kass privatekonomi, exempelvis Lyxfällandeltagare, oftare än andra är överviktiga rökare (ja, det finns en miljon undantag, men jag snackar trender här)? Det beror knappast på att de äter eller röker upp lönen, även om det också är möjligt. Mat är inte så dyrt, och de flesta med en ordinär inkomst har råd att röka också så länge de inte röker heroin.

Jag tror snarare att det handlar om bristande självdisciplin. Varje gång vi vill göra något ogenomtänkt har vi valet att ge efter eller tänka efter. Det gäller inte minst konsumtion. Vill vi ha något kan vi springa och handla innan vi ändrar oss. Eller avvakta, vilket antingen leder till att vi stärks i övertygelsen om att det är en bra affär, eller inser att det inte var det. Genom att vänta kan vi också ta oss tid att kolla av marknaden och köpa rätt på första försöket.

Jag kan som alla andra få en kick av att öppna en kartong jag köpt, men kicken blir inte mindre av att först tänka igenom köpet, bara försenad. Inte heller kommer köpkickar i standardiserad storlek. Jag gissar tvärtom att kickmängden är konstant. Ju mer vi köper desto mindre blir kicken vid varje köp. Barn som får tolv julklappar blir inte 50 procent gladare än de som får åtta.

Ekonomi är bara ett område i mängden och dålig självdisciplin går igen. I så fall kommer den som inleder dagen som snoozetorsk och somnar om åtta gånger, missar bussen, inte tar sig tid att göra matlåda och skippar träningen till förmån för meningslöst tv-tittande också ha ont om pengar, idag, imorgon och om tio år. Det fina är att dåliga vanor går att bryta.

Sluta dalta med samerna!

Samerna är en sådan där grupp det inte är någon idé att stryka medhårs eftersom de ändå alltid kommer att känna sig diskriminerade, förfördelade och förföljda.

Ingen har någonsin hindrat samer i Sverige från att utöva sin kultur, klä sig i sina traditionella dräkter eller jobba med renskötsel. Tvärtom! Det finns bara några tiotal tusen samer i Sverige, ändå syns och hörs de överallt. De har egna tv-program i statstelevisionen snudd på dagligen, en egen redaktion hos Sveriges Radio och förra gången Melodifestivalen var fri från samiska inslag måste ha varit förra årtusendet. Den samiska minoriteten har till och med ett eget, skattefinansierat parlament.

Men när det gäller rennäringen har den som lyfter rasistkortet en poäng. Rennäringslagen kräver att den som ska ägna sig åt renskötsel måste vara medlem i någon av Sveriges 51 samebyar. Alltså – etniska svenskar, judar, kineser eller syrianska invandrare göre sig icke besvär.

Detta hindrar givetvis inte samerna från att ändå känns sig orättvist behandlade. Nu kräver de ökad skyddsjakt på rovdjur eftersom dessa äter renar. Det är väl bra att de gör, för vem annars äter ren? Inte tillräckligt många i alla fall, för då skulle ju näringsverksamheten gå ihop utan bidrag.

Och varför ska vi försörja renskötare om marknaden saknas? Jag kan inte kräva att få jobba som mjölnare eller korsriddare bara för att släktingar gjorde det för flera hundra år sedan. Jag kan såklart köpa en kvarnsten och börja mala mitt eget mjöl i vardagsrummet, men jag skulle inte kunna leva på det och ringer jag kommunen och ber dem finansiera min kulturgärning skulle de med all rätt be mig dra åt helvete.

Så kära samer, klä er i lampskärmar om ni vill, tjacka renar, tillverka hemslöjd, dra en jojk, men sluta kräv att andra ska betala för ert sätt att leva!

Varför denna ilska?

Nu var det dags igen, ett par i trettioårsåldern siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40. Kul för dem, säger jag. Inte för att pension vid 40 behöver vara den idealiska lösningen för alla människor utan för att två unga människor har tänkt igenom sitt liv och har tydliga mål.

Men Jante-Sverige är naturligtvis igång och vevar direkt, på Twitter, i kommentarsfält och märkligt nog även i ekonomibloggar. De anses spara för lite eller för mycket, och framförallt tänker de fel när de räknar med att leva på 18000 kr per månad. Men att tvärsäkert säga hur mycket någon annan behöver för att leva ett fullvärdigt liv är lika dumt som att säga vad och hur mycket de ska äta.

Själv har jag betydligt lägre utgifter än detta par (per person alltså) – av lust, inte tvång. Jag har också fått min beskärda del av gliringar att jag inte lever ett vettigt liv, men är vi inte experter på våra egna liv vore vi bra värdelösa.

Reportern höjer sig inte heller till en anständig nivå. ”Nu skulle få svårt att nå ert mål om ni tjänade mindre?” Eeh... men nu gör de ju inte det! Usain Bolt, du skulle få svårt att vinna så många lopp om du sprang långsammare? Och så klassikern: ”En annan invändning mot deras projekt är att samhället inte skulle fungera om alla valde att göra som dem.” Mr Jagger, what would happen if all members of The Rolling Stones played the violin?

Jag är övertygad om att Eric och Alexandra kommer att få ompröva sina planer flera gånger om. De kommer byta jobb, troligtvis karriär överhuvudtaget, kanske skaffa barn, flytta (isär?) och få en massa oväntade inkomster och utgifter. Sånt är livet. Men de har åtminstone en plan och som schackjunior fick jag lära mig att till och med en dålig plan är bättre än ingen plan alls. Den som nästan blir arg över hur de räknar borde lägga energin på sina egna siffror istället.