Politikerlöner

Statsminister Löfven fick nyligen en löneförhöjning till 168000 kr i månaden. Det är en bra lön, men så har han ju också ett viktigt arbete. Det är svårt att jämföra lönen för olika jobb, så låt oss istället jämföra den med samma jobb. 1984 hette statsministern Olof Palme. Hans månadslön var 24000 kr. Omräknat till dagens penningvärde blir det drygt 55000 kr, alltså ganska exakt en tredjedel av Löfvens lön.

Dagens riksdagsledamöter har ett arvode på 65400 kr i månaden. Den siffran har dubblats på tjugo år. Än mer slagsida mot arbetsgivarna/väljarna blir det nog om man räknar in alla förmåner. Som riksdagsledamot har man tillgång till en övernattningslägenhet i Stockholm, guldkort hos SJ (värde 73100 kr/år), dator, surfplatta, mobil och lite annat. Om de trots fria tågresor och minst sagt förmånliga taxiregler väljer att ta egen bil till jobbet slipper de den trängselskatt alla vi andra får betala.

Jag vill inte elda på politikerföraktet, det räcker nog till ändå. Min främsta kritik mot politikeryrket är för övrigt inte den höga lönen utan bristen på ansvar och prestationskrav, men det argument som oftast används till försvar för höga politikerlöner är att kompetens kostar. Så då frågar jag mig: Är dagens politiker bättre än gårdagens? Annars faller ju argumentet.

Palme var trespråkig som fyraåring, inledde en militär karriär upp till löjtnants grad, tog en Bachelor of Arts (filosofie kandidat?) i USA och en juristexamen i Sverige. Löfven läste 1,5 år på sociala linjen på Umeå Universitet. Innan dess tvåårigt gymnasium och en svetsutbildning. And we have a winner...

Jag har redan tidigare pratat om landsbygdsminister Sven-Erik Bucht som lyckats gå genom livet utan att ens kunna engelska. Innan han blev byråkrat/politiker för snart tjugo år sedan hade han jobbat som vaktmästare och musiklärare. Inga dåliga jobb, men knappast meriterande för att styra landet.

Vi har för övrigt en högskoleminister utan högskoleutbildning, en justitieminister som inte är jurist och en försvarsminister som inte gjort lumpen. Att jag ”hackar” på socialdemokrater beror inte på att de utmärker sig utan på att de innehar regeringsmakten, men de finns gott om företrädare för alla partier som knappast skulle få ett välbetalt jobb utanför politiken.

Så nej, höga arvoden ger oss inte bättre politiker. Skulle sänkta arvoden göra det? Knappast, men det skulle kanske minska antalet lycksökare som ser ett egenvärde i politikerkarriären. Jag vill ha politiker som vill förbättra världen, inte sin egen plånbok.

"Din ansökan har gått igenom”

”Your application has been approved” lyder ärendemeningen och högst upp i mejlet står det ”Hello again!”. Problemet är bara att jag inte ansökt om att bli medlem, och att det egentligen inte är det som har hänt. Det här är istället ett ljusskyggt företags sätt att marknadsföra sig.

Hade Percy Nilegård stått bakom hade metoden kallats ”marketing by not asking any questions”. Jag kallar det dumt. För precis oavsett vad de säljer blir jag avogt inställd när de börjar ”affärsförbindelsen” med att ljuga. Det här är inget medlemskap. Det enda de vet om mig är min mejladress, och nu är meningen att jag ska bli nyfiken, klicka på en länk och fylla i mina personuppgifter. Det kommer inte att hända.

Vore de ensamma om tilltaget kunde man skratta åt det, men det här börjar bli vanligt. Igår fick jag det här mejlet:

”SV: Din postadress saknas”, ”Packa upp min telefon”, ”Paketet har inte levererats...” Och ser jag rätt att de längst ner ber om en donation (eller rättare sagt ”en donationsavgift”, vad det nu är)? Tacka vet jag ärliga porr-robotar:

Men även företag som låtsas vara seriösa använder sig av metoden. Några av Sveriges största tidningsförlag skickar ut fakturaliknande reklamutskick som går ut på att man ska tro att man kan hamna hos inkasso om man inte betalar. Bilbesiktningsbolag skickar ut en besiktningstid och räkning trots att man inte bett om det.

Det finns två anledningar till att näringsidkare beter sig så här:

1. Det får inga följdverkningar, i de fall det ens är förbjudet.
2. Det fungerar.

Kronan allt svagare

Jag brukar se valutaförändringar som något övergående. Ibland går det upp, ibland ner, det jämnar ut sig. Eller gör det?

Kronan faller i värde gentemot andra valutor. Särskilt i år, och på fem år har den tappat en tredjedel mot den amerikanska dollarn. Det kanske inte gör så mycket för genomsnittssvensken med en halv månadslön på kontot och bolån om inte upp till taknocken, så åtminstone upp till innertaket. Men för oss som sparar går var tredje sparad krona upp i rök.

I media låter det som att detta bara är ett problem för utlandssemestern, men vi lever i en global värld nu. Mycket av det vi köper kan vi lika gärna (eller hellre) köpa utomlands, och där är våra pengar allt mindre värda.

Stefan Ingves taktik med negativ ränta har uppenbarligen misslyckats. Jag ser inga tecken på att han tänker ge upp den, och inte lär han höja räntan av andra skäl än att ECB gör det dessförinnan. Det känns inte heller nära förestående. Jag gissar att Sverige har minusränta om ett år med.

Akta, så du inte slår knut på dig nu, Steffe!

Så vad gör vi åt det här? Eftersom vi har rätt små möjligheter att få Stefan Ingves (eller någon annan Stefan med alldeles för mycket makt) sparkad är väl den enda lösningen att börja spara i andra valutor än SEK. Men vi lär ju t ex inte kunna sälja våra bostäder (där många har en stor del av sin förmögenhet) i USD, så ska man hedga sig fullt ut får man börja spekulera rätt vilt i valutor.

Äh, det blir väl till att knyta näven hårt i fickan som vanligt.

Pengar ger lycka

Kan vi inte en gång för alla avliva myten om att pengar inte genererar lycka? Det där är ju bara något rika hittat på för att slippa fattiga människors avund, och som fattiga upprepat för att slippa ta tag i sina liv.

Rikedom ger längre och friskare liv. Okej, Avicii hade hundratals miljoner och blev bara 28, men han är undantaget. Rika och höginkomsttagare lever längre och drabbas i lägre utsträckning av allt från hjärtproblem till ledvärk.

De mår dessutom bättre mentalt medan de lever, har en högre grad av välbefinnande och känner sig inte lika ledsna och uppgivna som de som har lägre inkomster.

Svenska Spel körde en reklamkampanj där man gjorde sig lustiga över rikas lyxproblem, som sand mellan tårna på solsemestern eller att man går vilse i sin femtonrumsvåning. Jag tror inte att den väckte vrede i något läger, för alla vet ju att det är så här.

Visst kan det vara jobbigt att placera sina pengar och bestämma vad man ska göra för dem, men det är rimligtvis ett större problem att inte ha pengar att göra något för. Pengar kan köpa tid och problemlösning. Vad är bra med fattigdom – lättare plånbok?

Polisanmäla Facebookrecension

Jag såg ett märkligt Twitterinlägg som jag funderat lite över. Det är skrivet av en ung person som trots att hon lagt ut informationen inte verkar helt bekväm med offentligheten, så jag väljer att inte länka till tråden eller publicera allt. Den som vill förvissa sig om att jag inte hittat på alltihop själv får väl duckduckgoa eller googla. Så här började det.

Jag tror aldrig att jag betygsatt ett företag på Facebook, men jag fattar om man vill göra det ifall man ledsnat på den service man (inte) fått. Vad jag inte förstår är fortsättningen, företagarens respons i form av en trestegsraket:

1. Företagaren frågar kunden varför hon fått en negativ recension med ett lågt betyg. Kunden ignorerar.

2. Samma natt kommer ett SMS till kunden där företagaren återigen frågar varför hon fått ”en dålig recension av dej på vår FB sida??”.

3. Jag antar att även denna kommentar lämnades obesvarad för följande lördagskväll ringer företagaren kunden och skriker: ”Ta bort kommentaren, annars polisanmäler jag dig!”

Den delen av samtalet har jag hört. Jag kan såklart inte ta gift på att ljudfilen är autentisk, men jag har ingen anledning att betvivla det. Hur som helst har vi väl alla hört sånt här förut, särskilt på senare tid, så visst tusan händer det.

Alltså. Här har vi ett företag som fått offentlig kritik. Enligt twittraren var hon långtifrån först på den bollen. Chefen väljer då att mejla, sms:a och ringa kunden. Inte för att höra vad de kan göra bättre utan för att hota kunden, först med att exponera hennes namn på Instagram, sedan med att själv ge en hämndrecension och avslutningsvis med polisanmälan. Är det något samtal jag vill höra så är det när företagaren ringer polisen:

”Hej, jag skulle vilja anmäla ett fall av förtal. Min kund har gett mig lågt betyg på Facebook, så det är bara för er att åka och hämta henne. Men ta det försiktigt, hon kan vara beväpnad med både Iphone och åsikter.”

Det här låter lite som när politiker ger sig på dem som smutskastar Sverigebilden istället för att lägga sin energi på att förbättra Sverige så att bilden blir bra alldeles av sig själv. Kanske är kritiken orättvis, både i det ena och andra fallet, men åsikter kan inte förbjudas. Man kan försöka skrämma meningsmotståndare och missnöjda kunder/medborgare till tystnad, men det brukar inte gå så bra.

Och i min värld har man redan förlorat om man försöker. Tänk er själva att ni har en jättebra och prisvärd produkt. Till att börja med borde det inte komma så mycket kritik mot den, annat än möjligen från konkurrenter. Men om den väl kommer, vad gör ni? Rycker på axlarna, rundar antagonisten och säljer vidare till nöjda kunder? Eller ger er på kritikerna och hotar dem med polis?

USA-ETF:er, vad händer?

Vid årsskiftet slutade svenska nätmäklare tillhandahålla handel med amerikanska ETF:er, alltså börshandlade fonder. Detta eftersom regelverken PRIIPs (det har inget med öl att göra, utan byråkrati och klåfingriga politiker) och Mifid2 kräver att konsumenterna måste ges mer information om värdepapper än vad som nu är fallet för att vi ska vara betrodda att köpa vad vi vill för våra egna pengar.

Så ”tills vidare” plockades instrumenten bort från utbudet. Så här sa Nordnet:

”Vi kommer att fortsätta dialogen med fondbolagen i USA och Kanada och hoppas och tror att de inom en inte avlägsen framtid vill kunna erbjuda europeiska privatsparare möjligheten att investera i deras produkter, och då kommer vi naturligtvis att inkludera dem i vårt utbud igen.”

Avanza sa att ”de amerikanska fondbolagen bakom ETF:er inte kommer att vilja lägga pengar” på att fixa detta. Istället trodde de på marknaden här hemma:

”Banksverige lär försöka ersätta de snart utsuddade ETF-utbudet med nya sparformer. Hur fort det går eller hur brett utbudet blir får vi se framgent.”

Jag vet inte om jag är för tidigt ute eller om jag missat något, men jag har varken sett att ”förhandlingsvägen” eller ”marknadsvägen” gett några som helst resultat. Kanske kan man komma runt problematiken (givetvis till en kostnad) genom att gå till Banktyskland eller Bankengland, men Banksverige har inte levererat.

Grillterror

Samma sak varje vår. Då duger det inte längre att laga mat på spisen, som vanligt folk. Nej, då ska man ut och grilla i trädgården. Efter en löprunda luktar jag inte svett, jag luktar rök med en touch av hickory! I vissa områden verkar det vara lag på att man måste grilla minst en gång per dag.

Med risk för att reta upp de flesta kvinnor och ännu fler män ska jag nu påpeka det uppenbara. Det fanns en tid när vi var tvungna att grilla för att få lagad mat. Sedan uppfanns spisen och ugnen. Med hjälp av gas och senare elektricitet kunde man laga mat inomhus, utan att först lägga timmar på det perfekta underlaget, man vrider bara på spaken.

Förutom att civiliserad matlagning är mycket enklare och smidigare är det dessutom billigare, oavsett om man jämför med kol eller gasol. Den absolut minsta påsen grillkol eller briketter kostar minst 25 kr (engångsgrillar är ännu dyrare). För de pengarna kan jag göra en middag för fyra personer – inklusive råvaror, inte bara driftskostnaden för själva matlagningen.

Dessutom hinner vi äta upp den innan grillen ens nått rätt glöd. För det tar ju en evinnerlig tid att grilla. Jag fattar att många tycker att det är värt priset, men ni har fel. Dessutom blir ni inte Per Morberg bara för att ni köper en grill på Bauhaus. Laga mat som folk!