Baklänges fordonsutveckling

Jag har kallats teknikfientlig. Det är inte en alltigenom felaktig beteckning, men låt mig utveckla. Jag har ägt ett tjugotal bilar genom åren. Några gamla, andra ännu äldre. De äldsta har varit från 50- och 60-talet.

Nej, NITTONHUNDRAfemtio- och sextiotalet!

Jag är inte särskilt bilkunnig, men eftersom jag är snål vill jag gärna göra så mycket jag kan själv. När det gäller bilar är det att byta tändsystem, olja och glödlampor. Eller rättare sagt, det var så. De bilar jag ägt från 60-talet och bakåt hade fördelardosan högst upp på motorn, tändstiften var lätta att komma åt och glödlamporna kunde ofta bytas helt utan verktyg genom att skruva sockeln motsols och dra den rakt ut.

På en 2000-talare är det väl knappt att man kan byta tändstift själv. Lampor är bara att glömma. Även om man på något konstigt vis skulle lista ut hur man gör har man ändå inte verktygen för det. Jag gissar att det blivit så här för att det inte är meningen att man som bilägare ska kunna ta hand om sin bil. Fyll på bränsle och spolarvätska. Vid andra behov – boka tid hos en verkstad och bered dig på en saftig faktura.

Häromdagen var min grannes bil urladdad. För att åtgärda det behövde hon en sladd som låg i bakluckan, men eftersom bilen saknade ström öppnades inte bakluckan när hon larmade av bilen och den gick inte att öppna med nyckel. Om detta är utveckling betackar jag mig!

Dags att sluta be om ursäkt

Jag börjar bli less på att alltid bli utpekad som förövare, den felande länken, grovt vållande till hela skiten. Och inte för att jag personligen skulle ha gjort något fel. Jag tillhör bara världens mest förhatliga grupp som man kan spotta på precis hur mycket som helst – vita, medelålders män.

Vi sägs vara i vägen för utvecklingen, empatilösa, hatiska och blodtörstiga. Det verkar inte finnas ett problem i hela världen som inte går att skylla på oss, alltid som kollektiv. Senast var det Expressens begåvningsreserv Jens Liljestrand som skyllde skogsbränderna på vita, medelålders män (ni får leta själva om ni vill läsa, jag vägrar att länka tills hans oförblommerade hat).

Jag ser inte vitsen med att klumpa ihop folk efter kön och hudfärg på det här sättet, men för en gångs skull tänkte jag sänka mig till Södermalmsnivå och lite försynt påpeka att denna värdelösa grupp som tydligen alltid förtjänar en extra känga stått bakom majoriteten av världens samlade uppfinningar och vi finansierar en icke försumbar del av välståndet i Sverige och Europa. Tack vare att biståndet bara från Sverige överstiger en miljard om året till vissa länder står vita, medelålders män bakom välståndet även i delar av övriga världen.

Jag föredrar att se på människor som individer, men vita män är nog inte mer ofelbara än andra, varken i grupp eller som enskilda. Jag hoppas ändå att vi snart kan sluta att få skit för exakt allting, inklusive vädret. Det här hade kunnat sägas mycket enklare, faktiskt på bara en och en halv minut:

Förresten har jag ingen stadsjeep, har inte brukat våld sedan mellanstadiet och i vintras hjälpte jag en helt okänd tant att ta sig fram på en trottoar där hon trots Stockholmsområdets ”feministiska snöröjning” riskerade att bryta lårbenshalsen. Jag vill inte ha en guldstjärna för detta, jag vill bara slippa få konstant skit för all världens elände.

Låta gamla snedsteg påverka nutiden

På börsen är det ju bra att dra slutsatser och erfarenheter ur sitt agerande, särskilt om man gjort något dumt. ”Learn from your losses, you paid for them”, som Warren Buffett lär ha sagt. Men det ska väl inte heller överdrivas. Ett exempel:

Förra veckan kom ett bud på vårdbolaget Capio. Jag köpte mina aktier för några månader sedan. Inte för att behålla någon längre tid utan för att jag tyckte kursen var låg och gjorde bedömningen att den politiska risken var avtagande eftersom vänsterpartiets grepp över regeringen ser ut att kunna minska efter höstens val.

Så när budet kom från franska Ramsay Générale de Santé hade jag ingen tanke att hålla fast vid min aktiepost och jag har inga problem att skiljas från den. Men det här med uppköp är klurigt. Fransmännen erbjöd 48,50 kr, men direkt gick aktien upp i 51 kr eftersom marknaden hoppades på nya bud. Capios styrelse avvisade också budet blixtsnabbt.

Då kan man hoppas på ett högre bud, antingen från samma plånbok eller någon annan. Extra svårbedömt tycker jag att det blir av hur infekterat det är i politiken med privat ägande i vårdbolag, kanske särskilt utlandsägda. Fast vad har politikerna för muskler att ta till, de kan knappast låta Konkurrensverket stoppa affären? Jag vet inte.

Men det är där, och bara där, bedömningen ska göras. Jag märker att mina tankar flyger iväg till tidigare budlägen, som Axis. Och Readsoft, där budgivningen började på 40 kr när aktien stod i 18. Till slut betalade Lexmark 57 kr. Den gången var jag definitivt för snabb på avtryckaren. Trist, men jag fattar att en en fyra år gammal affär i ett programvarubolag inte har ett skit att göra med en vårdaffär nu.

Så hur gjorde jag? Jo, jag sålde Capio-aktierna och köpte Attendo för pengarna. Än så länge känns vinsten bra, men det återstår att se om det kommer ett sjuttiokronorsbud i höst som ger ännu ett ärr i min kapitalistiska själ.

Kallskåp

Innan jag köpte min bostadsrätt tittade jag på en handfull lägenheter med samma planlösning. Alltid intressant att se hur olika brf-ägare valt att inreda, ifall man t ex valt att slita ut garderober och väggar till förmån för öppna ytor.

Något som förvånade mig var att de i flera lägenheter tagit bort kallskåpet. I köket finns en reglerbar ventil från på en yttervägg där man släpper in luft utifrån efter behov. Det är ju en av fördelarna med att bo i köldhålet Sverige (okej, inte i mitten av juli, men ni vet vad jag menar), att man kan förvara rotfrukter och grönsaker betydligt längre än man kan i kyl eller ett skåp i rumstemperatur.

I det nedre skåpet längst in till vänster på bilden sitter ventilen. Så här såg det ut när jag slitit ut skåpen:

Visst var det lite bökigt att bygga en trumma från väggen in till det nya skåpet, men alternativet är ju att gå miste om ett svalt skafferi. Självklart vore det ännu bättre med en klassisk matkällare nedgrävd i trädgården, men det här är klart bättre än ingenting.

Antar att den skrämmande verkligheten är att alldeles för få förstår vitsen. De storhandlar ändå inte potatis när den nästan är gratis inför midsommarhelgen. De köper pommes frites istället, och fyra gula lökar åt gången istället för femkilossäckar till halva priset. Eller hackad och fryst eller rostad till ännu dyrare pris. Varför överhuvudtaget laga mat när man kan ringa Pizza Express och få hem ren skit för hutlösa pengar? Jag är så bakåtsträvande...

Köp svenskt?

Jag är kluven. Å ena sidan vill jag stödja svenska bönder, och även andra näringsidkare. Särskilt när de ber om det. Jag kommer inte att köpa svenskt kött eftersom jag inte köper något kött, men är det något jag vill ha kan jag stödja svenska leverantörer.

Å andra sidan vill jag premiera goda och billiga producenter, oavsett var de bor. Varför ska jag dissa tyska bönder, polska hantverkare eller finska författare? Om man alltid väljer sin lokala handlare kan ju denne vara hur dålig som helst, och den goda handlaren i grannbyn kommer höja sina priser och sänka sin service om marknadsandelen inte rör sig oavsett.

Just det har jag erfarenhet av. När jag bodde i en liten by slutade jag nästan helt att handla lokalt eftersom de lokala affärsidkarna var en samling gnällspikar som inte vill ha varken jobb eller pengar, och då kände jag inte för att sabba deras dag utan låta dem få sucka vidare tills de fick slå igen. Och de fick de, en efter en. Inte mitt fel (jag var ändå ingen stor konsument), utan deras.

När det gäller kött hänvisas av naturliga skäl inte till svenska bönders låga priser. Egentligen inte till kvaliteten heller. Istället menar man att svenska djur har det bättre. Har de det? Jag vet inte. Frågar du bönder i andra länder gissar jag att de tycker att deras djur har det ännu bättre. Ska vi gå efter mätbara faktorer som mängden antibiotika i köttet borde ”vi” köpa norskt eller isländskt, men det har jag aldrig hört någon svensk rekommendera.

Över huvudet

Jag lyssnar på podden Björnfällan som till stora delar fokuserar på kort trading, derivat- och terminshandel. Det här är jag rätt dålig på, och inte blir det lättare av det obegripliga språket i programmet. Det är otroligt mycket ”spajkade charts” och annan mumbojumbo som går över huvudet på mig, men jag lyssnar ändå i tron att alltid lär man sig något.

Jag snackade journalistik med en släkting och vi kom in på Lena Anderssons krönikor varpå min släkting säger: ”Jag läser inte Lena Anderssons texter, hon är för smart för mig.” Jag vet inte hur smart Lena Andersson är, men jag tycker att hon ofta fångar upp aspekter jag själv missat. Och min släkting är ingen dumbom heller.

Min pappa använde ofta talesättet: ”Det man inte förstår har man rätt att lämna.” Mest på kul, tror jag. Det känns inte som att han levde efter devisen. Och inte jag heller tydligen. När jag var yngre lånade jag biblioteksböcker om avancerad matematik och kvantfysik. Jag var matematikintresserad, men som femtonåring var det mesta av innehållet i de där böckerna rena grekiskan för mig. Men läste gjorde jag, och tänkte att alltid lär man sig något.

Klart man hänger med...

Men gör man det? Kanske slösar man bara tid man hade kunnat lägga på något man förstår på riktigt. Kanske borde jag låta bli Björnfällans spajkade charts, konstiga förkortningar och märkliga trendlinjer (och jävligt dåliga pausmusik!), men även om jag inte kastar mig över deras nya avsnitt tror jag att de ger mig något, att jag är lite klokare efteråt, om än aldrig så lite.

Fotboll på jobbet?

Jag kom en gång in på ett kontor där jag jobbade och möttes av ett tjugotal kollegor som bokstavligen stirrade på en radio. Ur denna strömmade ett idrottsreferat. När jag hängt av mig ytterkläderna frågade jag vad som var på gång.

”Det är ishockey!!!”

Jag visste det, ville bara retas lite. Då som nu tycks hela Sverige stanna upp när det är mästerskap i fotboll eller ishockey. Men jag kunde inte låta bli att röra om lite mer i jordgetingboet, så medan jag startade upp min dator frågade jag: ”Är det någon turnering på gång?” Minen på mina medarbetare var obetalbar. Till slut stammade en av dem fram: ”Är du helt dum i huvudet?” Inte oförskämt på något vis, men ungefär så oförstående är de engagerade för oss som inte är det, och tvärtom.

De hade jobbat klart för dagen, men ibland krockar arbetsgivarens vilja att få ett jobb utfört med arbetstagares vilja att kolla på sport. Dock trodde jag inte att det fanns någon som inte förstår vad som gäller. Men det var innan jag läste Företagarnas artikel i ämnet.

”Som anställd kan man däremot inte ta för givet att fotboll går före allt annat.”

Men det är väl klart! Varken fotboll, ishockey, Stenmarks andra åk eller ”Jag blir lite sen för jag drack öl igår” är giltiga orsaker att inte utföra det arbete man faktiskt får betalt för. Det finns några lägen då arbetsgivare inte kan neka ledighet, som nära anhörigs begravning. En del gör då inte ens löneavdrag, men att få betalt när man inte jobbar kan ingen räkna med.

”Tyst! Jag ser på tv!”

Jag hade en gång en jobbarkompis som alltid var ”sjuk” när det var ishockey eller fotboll på tv. Eller OS. Det var på den nivån att folk skämtade om det för alla visste vilka dagar hans ”magproblem” skulle blossa upp, och har han inte fått sparken än har han garanterat haft en och annan sjukdag även under detta fotbolls-vm. Jag är gudskelov inte arbetsgivare. Vore jag det hade det funnits få saker som retat upp mig så mycket som idrottslig bondpermis.