Tjata upp en aktie

Jag brukar ibland läsa aktieforumtrådar för specifika aktier. Alltid är det någon som sitter med kunskaper eller vettiga tankar man själv inte har. Allra bäst är det när två eller fler vettiga personer diskuterar utifrån olika perspektiv, så kan man få bägge sidorna av myntet. Efter ett tag kan man, trots anonymiteten, upptäcka skribenter vars resonemang håller bättre än andras.

Men så drunknar det ofta i att någon idiot ska försöka tjata aktien åt det håll de önskar, nedåt om de vill köpa in sig, uppåt om de redan gjort det. Ibland har de rent besynnerliga tidplaner och yrar om kurser ”över hundralappen innan veckan är slut” när aktien står i 40.

Enklaste sättet att känna igen en aktietjatare är bristen på fundamenta och fakta, och att han/hon oftast dyker upp just när det hänt något som talar i sin favör och inleder tjatterapin med ”Vad var det jag sa?”. Ja, säger man upp, ner, kort, lång, hög, låg, så kommer man alltid få rätt någon gång, kanske bara inte just när man sagt det.

Det är inte särskilt svårt att avfärda sådana här virrpannor. Även om det är en aktie man inte själv följt under lång tid är det alltid någon annan som memorerat något gammalt inlägg som går tvärsemot vad detta självutnämnda börsorakel säger nu:

”Hmm... Förra tisdagen skrev du att aktien skulle ner under 10 kr och nu tror du att den dubblas till 80 kr efter lunch trots att de vinstvarnade i morse. Hur tänkte du nu?”

Förutom att det är tröttsamt undrar jag hur de så till den milda grad kan överskatta sin förmåga att påverka. Om man driver en väldigt populär podd eller blogg kan jag tänka mig att en aktie i ett lågt omsatt bolag på en liten lista kan gå upp eller ner av en vettig analys, men om en anonym tomte ropar ”KÖP!” i en aktie med en dagsomsättning på tio miljoner blir påverkansgraden lika stor som risken för jordbävning av att en anorektiker hoppar hopprep.

Nej, då är det nog enklare att tjata upp en gädda:

Stora plånböcker – stora problem

Lista de tre med mest ordnad ekonomi i bekantskapskretsen. Det behöver alltså inte vara de tre som har mest pengar på banken, utan de med mest koll. De som inte får slut på kontot en vecka före löning, aldrig behöver låna pengar, har råd med vad som helst om de verkligen vill.

Lista sedan de tre med högst inkomst. Är det samma lista? För mig finns inget namn på bägge listorna. Okej, jag känner ingen som är direkt fattig och många har bra inkomster, men det är nästan genomgående så att de som tjänar mest också har svårast att få ihop det. Utgifterna anpassas lätt till inkomsterna, och ju högre de är och ju snabbare det snurrar, desto lättare är det att få ett felskär och dunsa in med huvudet före i sargen.

Jag är rätt säker på att majoriteten av världens konkursmässiga ekonomier har låga inkomster, men de flesta av oss är varken stormrika eller panka. Vi har så vi klarar oss om vi tänker efter och låter vårt välstånd ta tid. Jag vet inte vad det är som får vissa att gasa så hårt att de tappar kontrollen. Kanske är det genetiskt, kanske en fråga om uppfostran.

Det behöver inte ens vara dåligt att våga ta risker, men jag är glad att slippa ångest över hur jag ska ha råd att betala mina räkningar, inte bara just nu från hand till mun. Jag blir inte morgondagens Erik Penser eller Björn Borg, vare sig när de varit som rikast eller när de gått i personlig konkurs. Det känns bäst så.

Plakatpolitik

Politik är att vilja, sa Palme. Vore det hela sanningen skulle det pågå väldigt lite politik i de politiska partierna. Jag kan inte tolka årets valaffischer på annat sätt. Idén med politiska budskap borde vara att framhålla de egna särdragen. Att säga något som alla andra partier, och nästan alla andra människor i hela världen, skriver under på är meningslöst. Ändå är det just det man gör.

Ett undantag – alla är ju inte Lennart

Jag går och springer mycket på stadens gator, så då hinner jag se och reflektera över valplakaten. Den gemensamma nämnaren för nästan alla är att budskapet på dem är fullständigt intetsägande. ”Trygghet och rättvisa”, ”Vi är barnfamiljernas parti” och ”Tillsammans för framtiden” säger ingenting förrän någon förespråkar otrygghet, orättvisa, egoism och bakåtsträvande. De som formulerat texterna tycker kanske att deras motståndares politik leder dithän, men detta säger faktiskt ingenting om vare sig motståndarna eller deras politik.

Politik är inte främst att vilja, politik är att välja. En politisk budget är som en hushållsbudget, bara större och med andra krav. Om pengarna inte räcker till allt (och det gör de sällan) måste man antingen välja bort något annat eller öka inkomsterna, vilket i ett samhälle betyder att höja skatten. I bägge fall ställer man grupp mot grupp, något politiker ofta låtsas att de inte håller på med, trots att just det är vad hela deras uppdrag går ut på.

Att lägga pengar på budskap av typen ”Vi tycker som de andra” borde inte övertyga någon. När mitt parti Folkhatarpartiet Håll Käften kandiderar ska vi ha ärliga plakat:

Global Gaming igen

Global Gaming 555 har jag skrivit (okej, gnällt då) om tidigare och nu är det dags igen eftersom jag inte blir klok på denna aktie.

Kort resumé: Detta nätcasinobolag börsnoterades i höstas på 22 kr, handeln startade på 28 kr och aktien gick snabbt upp till 37 kr, men där tog det stopp. Under första kvartalet pendlade den mellan 28 och 37 kr. Inför Q1-rapporten fick de en höjd riktkurs och strax efter kände sig bolaget nödgade att vinstvarna. Efter den berg- och dalbanan har aktien inte hämtat sig igen utan parkerat runt 28, med en och annan bottenkänning.

Samtidigt ska detta bolag inte jämföras med alla nynoterade företag som aldrig visat vinst. Global Gaming har hela tiden gått strålande, även långt innan de börsnoterades. Utdelningen blev 1,40 kr (4,3 %) och det är ju ingen dålig direktavkastning för en nybörjare.

Osäkerheten har istället legat kring framtida regleringar och i viss mån också kring licenser. När man kom till börsen hade man bara en spellicens i Curaçao, men nu har man ordnat en i Estland (inom EU) och ansökt om en svensk.

Q2-rapporten var lysande hur man än ser på saken. Intäkterna mer än fördubblades jämfört med Q2 2017. Bolagets likvida medel har under samma period gått från 20,8 till 202,3 miljoner, så det är väl ingen djärv gissning att utdelningen ska upp lite. Jag är som bekant skeptisk till utdelningsstorlek som ett bevis på ett företags framgång, men om utdelningen hamnar på 2 kr/aktie kan knappast aktien ligga på 26,80 kr.

För det är där vi ligger nu. Vid rapportsläpp hoppade aktien upp från 28 till 30, men som vanligt tycks det aldrig ta slut på säljare i detta bolag. Och det är just det jag skulle tro har hänt. Börsnoteringen gav storägarna en chans att få loss lite pengar. Jag fattar det. Hade jag satsat en miljon i ett bolag och plötsligt fått ett börsinnehav värt 50 miljoner hade jag också sålt av varje gång aktien vandrat uppåt.

Men med risk för att låta som en genomsnittlig, bitter börssnackare, hur länge kan detta fortgå? Hur billig får en aktie bli? Om vinsterna fortsätter och utdelningen dubblas hamnar vi snart i ett läge med P/E 5-6 och tvåsiffrig direktavkastning. Ska aktien då fortsätta att sladda omkring under 30 kr? Jag säger som Gunde – ingenting är omöjligt.

Låna pengar av vänner

Jag vet människor som konsekvent aldrig lånar ut pengar till människor de känner. Jag fattar det. Risken för osämja är överhängande.

Ska man ändå göra det tycker jag att man ska ha ett väldigt tydligt avtal som preciserar hur mycket som lånats, när och hur det ska återbetalas. Det går att göra så enkelt som att mejla eller sms:a, men ska det bråkas kan man åtminstone vara på det klara med vad man kommit överens om. Fast även om man litar på personen är det alltid ett osäkerhetsmoment inblandat.

Jag brukar dessutom alltid tänka den morbida tanken att låntagaren kan dö, och vad händer då? Om jag lånar ut pengar till en kompis som sedan blir överkörd av en lastbil måste skulden vara rätt hög för att jag ska ta upp saken med frun/maken/föräldrarna. Jag menar inte att den stora tragedin med att en människa dör är att jag går miste om mina pengar, men jag blir ju inte gladare av att bli av med en kompis för att jag samtidigt förlorat tiotusen.

Förresten behöver man inte dö för det. Jag lånade ut pengar till en tjej i bekantskapskretsen och innan hon hunnit betala tillbaka hade vi tappat kontakten eftersom hon gjorde slut med sin sambo. Och inte ett sånt där ”Vi kommer alltid vara kompisar”-uppbrott utan en ”Hej älskling, jag kom hem lite tidigare och här ligger du naken i vår dubbelsäng med en annan, det blev ju tokigt”-avslutning. Där gällde det inte mer pengar än att hon hade kunnat få dem. Och det fick hon ju, men jag menar från början alltså. Man vill inte vara den där jobbiga killen:

Resan från Jante

SVT skriver om 25-åriga Evelina som reser runt på heltid, och den aktuella vinkeln är att hon nu bestämt sig för att resa helt utan att flyga, senast till Iran.

Och det finns fler sådana här heltidsresenärer. Colin Wright heter en kille som åkt runt i världen på heltid sedan 2009. Han har dragit denna livsstil ett steg till genom att låta sina läsare bestämma vart han ska åka. Allt han äger får plats i en ryggsäck, så jag antar att han har rätt låga utgifter som mer än väl täcks av de böcker han skriver, de föredrag han håller och de länkar han delar på sin hemsida.

Jag ogillar resor rent allmänt och gör dem bara för att ta mig från punkt A till punkt B. Jag har till och med svårt för fenomenet semester. Att t ex åka Istanbul-Teheran med buss i fyrtio timmar finns inte på min bucketlist. Jag vet ingenting om Evelina mer än att jag skummat igenom hennes hemsida. Hon lever inte mitt drömliv, men jag högaktar henne för sin beslutsamhet att leva både som hon lär och som hon själv vill.

Därför var det med viss sorg jag tog del av Twitterkommentarerna efter SVT-artikeln. Många verkar förutsätta att Evelina indirekt gör sitt flygfria resande för att kunna kritisera alla som flyger, något jag inte alls läser in varken i artikeln eller på hemsidan. Och så har vi gruppen som ifrågasätter hur den här tjejen har råd att leva som hon gör:

”För de med rika föräldrar kanske.”

”Ja Evelina är ju inte arbetande småbarnsförälder så då funkar det ju.”

Jag vet inte vad Evelina och hennes föräldrar har för ekonomi, men ser reklam på hennes hemsida och noterar att hon har aktningsvärda 40000 följare på Instagram, vilket också lär gå att kapitalisera på. Kanske lever hon snålt och får det att gå runt, kanske jobbade hon arslet av sig innan hon började resa.

Jag vet inte, och jag skiter i det. Men jag önskar henne lycka till och gissar att hon är närmare ett lyckligt liv än väldigt många gnälliga twittrare som troligen skulle må bra av att själva fundera på vad de vill med sina liv och hur de ska komma dit.

Alla är medelklass – utom Strandhäll

Mycket av svensk komik kommer från England, både på scen, tv och film. Svenskar gillar generellt brittisk humor. Men det finns ett undantag – klasshumor. I England finns klasser med tydliga företrädare, och folk identifierar sig dessutom med klasserna. Sådan humor funkar inte i Sverige eftersom vi inte går runt och känner oss som representanter för en klass.

Så när den den populära situationskomediserien Only when I laugh översattes till svenska under namnet Sjukan tokfloppade den trots stabila rolltolkningar av halva Jönssonligan och Sveriges kanske bästa skådespelare genom tiderna, Jan Mybrand.

Brunnbergs överklasskaraktär skär sig inte lika bra med Björn Gustafsons diversearbetarroll som den hade gjort i engelska förhållanden, för i Sverige finns nästan inte överklass och arbetarklass. Här påstår sig alla vara medelklass. Nej, inte riktigt alla.

Social- och medmeraminister Annika Strandhäll är stolt över att vara arbetarklass. Fast är hon det, med en månadslön på över 130000 kr? Det närmaste ett riktigt jobb hon kommer är som projektledare för ett arbetsmarknadsprojekt i Göteborg. Därefter är det bara fackliga och politiska uppdrag.

Och även om ett projektledarjobb där man med kommunala medel trollar med arbetslöshetsstatistik är betydligt mer working class hero än styrelseledamot i Folksam eller ordförande för SKTF skulle jag inte kalla det för ett knegarjobb.

Weiron i ottan...

Men okej, vi vet alla varför hon gör det – det är är en månad kvar till valet. Fast det innebär inte att det är smart, och det tror jag inte att det är. Dels för att hon inte är arbetarklass, så om någon till äventyrs identifierar sig som det vill de nog inte att Strandhällskan ska lajva att hon är en av dem.

Dessutom tror jag alltså att nästan alla svenskar känner sig som medelklass, så vi känner oss därmed inte identifierade med arbetarklassen, särskilt inte en påhittad sådan. Kanske är det kärnan i den socialdemokratiska krisen, att nästan ingen längre identifierar sig med partitoppen. Jag säger inte att Göran Persson eller Ingvar Carlsson var arbetarklass, och Gud vet att Palme inte var det. Men aldrig har väl skillnaden mellan verkligheten och självbilden i det socialdemokratiska partiet varit större.