Spara en tusing

Valet är över, nu vänder vi blad.

Så många påstår att de bara råkar göra av med exakt de pengar de tjänar. Inget fel i det, även om jag tycker att man åtminstone ska ha en buffert först. Men hur många har ingen möjlighet att spara en tusenlapp på kort tid? Några exempel:

Skippa en krogrunda

Eller något annat du verkligen inte behöver. En kapitalvara, en möbel...

Resor

Här finns flera handlingar som går att spara en tusenlapp på. Ta egen bil istället för att ta taxi (ja, då får man skippa ölen också, men det mår de flesta bara bättre av). Cykla till jobbet en månad och spar på så vis en månads busskort eller en bensintank.

Sälj sopor

Alla som inte är uteliggare har prylar till ett värde av tusen kronor som de inte använder och således inte behöver. Det är en cykel, en laptop, ett par skridskor eller slalompjäxor, en servis eller några mindre värdefulla saker som böcker, resväskor eller vad sjutton som helst.

Mat

Hur många utkörnings- eller hämtpizzor behövs för att komma upp i tusen kronor? Är man en familj är det 2-3 måltider. Ta er i kragen och laga mat själva! Och/eller spara tusenlappen på affären genom att skippa helfabrikat en månad, köp lite billigare kött och hoppa över det där som ingen behöver: kakor, bullar, chips, jordnötsringar, juice, läsk och mineralvatten. Eller handla exakt som tidigare, bara på en billigare butikskedja.

Jobba svart

Skulle jag givetvis aldrig göra, för det är ju olagligt, men hur lång tid skulle det ta att jobba ihop en tusenlapp på ett jobb som inte ens kräver att du kan något (måla staket, putsa fönster, städa, flytta)? Och så får man lite motion på kuppen också.

Alla spartips passar inte alla, men det här är också bara ett hafsigt urval. Gör flera av dem och du har hastigt och lustigt en femsiffrig buffert. Om du vill! Jag tycker att alla människor borde se till att ha en buffert för oförutsedda utgifter, och skulle åtminstone vilja slippa höra folk påstå att de inte kan spara en enda tusenlapp på något enda sätt. För det är väldigt få som verkligen inte kan det.

Valresultatet

Antagligen är det fler än jag som är less på valet redan innan, men idag kommer vi inte undan. Därför tänkte jag ta tillfället i akt att berätta valresultatet.

I toppen

Störst blir sverigedemokraterna, förvånansvärt tätt följt av socialdemokraterna. Moderaterna blir klar trea.

Mittenträsket

På fjärde plats hittar vi centern, upp från femte, så då går det ju faktiskt framåt. Eller fjamåt ;-). Femma blir vänsterpartiet trots att Sjöstedt nyligen gjort klart att i hans drömsamhälle finns inga privata företag, och jag har svårt att tro att var tionde väljare delar den visionen.

Nedflyttningsstrecket

Fyraprocentsspärren har aldrig blivit så omgärdad som i detta val. Liberalerna har gått till val på att bekämpa extremism, samt förordar ett svenskt Natomedlemskap, Euro och ännu mer federalism i EU. Motsägelsefullt är bara förnamnet, men det blir runt 5 procent ändå, som vanligt. Samma sak för kristdemokraterna som med nöd och näppe klarar övergången från att vara sistagångsväljarnas parti till att bli partiet för missnöjda moderater.

Men där tar det stopp. Miljöpartiet åker ur i år. Partitopparnas flyg- och taxiresor, brunkolssveket och ”väldigt, väldigt tunga stenar” blir till slut för mycket. Förra gången de åkte ur, 1991, blev det bara en mandatperiod på avbytarbänken, men den här gången kan det bli värre.

Nya partier

Inget nytt parti kommer in i riksdagen. Klart närmast blir Alternativ för Sverige, som får många ledarskribenter att sätta i halsen eftersom siffrorna blir högre än många av dem trott. Särskilt jobbigt blir det för de journalister som inte nämnt partiet med ett ord och nu har att välja mellan att erkänna att de inte har koll på verkligheten eller att de haft koll men valt att inte berätta verkligheten för sina läsare.

Nästan lika förvånade blir företrädare för Medborgerlig Samling när deras parti inte ens får 1 procents väljarstöd, men de kan ändå glädja sig åt några kommunmandat och att de blivit klart större än Feministiskt Initiativ och Piratpartiet, som vi nog inte hör så mycket mer av nu.

Skulle det visa sig att jag har fel i några av mina förutsägelser tar jag genast tillbaka alltihop och skyller på att jag blivit hackad av ryska robotar.

Kronraset – jämnar det verkligen ut sig?

I våras berättade jag om min rädsla för vart svenska kronan är på väg och jag har inte precis blivit lugnare.

Det kvittar ju nästan hur mycket avkastning man gnetar ihop ifall ens pengar samtidigt får allt mindre köpkraft. Värdet på bostaden sjunker, bensinen blir dyrare osv. Då är det en klen tröst att det finns andra som har det värre.

Jag tycker nämligen inte att vi borde behöva jämföra oss med Venezuela (landet som enligt ”oberoende” och politiskt neutrala Sveriges Radio hamnat i svårigheter pga det låga oljepriset) eller ens med Pakistan och Etiopien, men så har det tydligen blivit efter att kronan successivt jobbat sig nedåt.

När man växlar in sina kronor blir det ju som allra tydligast hur lite ”bang for the buck” det blir och en kompis till mig utbrast efter sommarens semester att ”nu blir man ju tvungen att vara för Euron”. Mitt svar på det: Nej. Nej, nej, nej!!! Att permanent växla bort vår valuta är som att kissa på sig för värmens skull.

Så vart ska vi istället? Jag vet inte. Tycker ni att det finns skäl att gardera sig för att kronraset fortsätter och hur gör man det enklast?

Kastrullresan

Jag gillar att laga mat och gör det oftast två gånger om dagen. För ändamålet har jag ett välutrustat kök, men varierar inte utrustningen särskilt mycket. Jag skär råvarorna med en av två knivar, en vanlig kockkniv och en sågtandad, på en och samma skärbräda. Vidare har jag en favorit bland vispar, durkslag, bunkar och konservöppnare. När maten är färdig för tillagning använder jag alltid samma stekpanna och samma kastrull oavsett om jag ska koka pasta, ris, bulgur, matvete...

Where the magic happens...

Kanske är jag osedvanligt enformig, men jag tror att det här är rätt vanligt. De flesta hushåll har flera osthyvlar och slevar, för att inte tala om kastruller, men vi använder nästan alltid den vi använde senast.

Så när plötsligt ena handtaget till min favoritkastrull lossnade kunde jag ha konstaterat att den har gett mig många goda måltider sedan jag införskaffade den någon gång på nittiotalet och kastat den, eller kämpa emot utvecklingen. Det är en no-brainer för mig, klart att jag kämpar emot.

Första försöket – superlim! Jag har ganska goda erfarenhet av superlim. En hafsigt utförd lagning förlänger ofta livet på en trasig ägodel för lång tid framöver. Fast ibland funkar det inte alls och man är snart tillbaka på ruta 1 igen. I det här fallet fick jag både höra att limmet inte skulle hålla när kastrullen blir varm och att det riskerar att avge farliga gaser. Knappt att något av det fick en chans för limmet höll sämre än ett vallöfte. Andra försöket – genomgående bult:

Det tog skruv! Genom att borra hål i kastrullen, dra skruven rätt igenom och låsa fast den med en mutter på insidan är funktionen återigen på topp, redo för ännu ett par decenniers matlagning. Som bonus fick jag utföra en tyst protest mot slit- och slängsamhället samt odla min image som bakåtsträvande stofil.

App-avgiftning

Ibland är verkligheten fantastisk! Allt fler människor blir beroende av sin telefon och sina appar. Det räcker med att gå ut på stan för att se det. Trottoarerna svämmar över av folk med mobilen tryckt mot ansiktet. Någon ifrågasatte varför cyklar fortfarande har två handtag när (minst!) ena handen alltid är upptagen av en telefon.

Självklart finns botemedel. I detta fall heter lösningen AppDetox. Det är alltså en app man kan ladda ner för att få ner sitt användande av appar. För mig låter det lite som en alkoholist som försöker glömma sitt alkoholberoende genom att supa sig tillbaka till apstadiet.

Men okej, en komponent vid upphävandet av beroenden är att ta reda på hur illa det är och om jag förstår denna app rätt håller den koll på surfbeteendet och låter användaren sätta upp begränsningar för sig själv. Det är inte helt fel tänkt, men för alla som inte blivit galna ska jag nu förklara hur en riktig applikationsavgiftning går till.

1. Avinstallera de appar ur din telefon som inte tillför något till ditt liv. Då menar jag inte ”alla du aldrig använder” utan de som stör och förströr utan synbar uppsida. Det behövs ingen app för det avgörandet. Det vet man, på samma sätt som en rökare som inleder dagen med att hosta och rossla i en kvart vet att ett rökstopp vore bra.
2. Ta inte med apparna överallt. Är du i en situation där du måste ha din telefon med och på – skaffa en internetfri lur för de tillfällen du inte har tid att surfa. En telefon som bara går att ringa och messa med är i princip gratis, den tar mindre plats, har mycket längre batteritid och är i stort sett outslitlig.

Troligen i ett soprum nära dig (telefonen alltså).

Borde fler vd:ar bytas ut?

Fotbollstränare verkar ofta få sparken mest för att något ska hända. Laget har förlorat några matcher på raken och styrelsen behöver visa handlingskraft. Sparka tränaren – hjälper det så gör det, annars har man i alla fall försökt bryta trenden.

Kopplingen till börsen är inte så långsökt som man skulle kunna tro. En börs-vd är lite som en idrottstränare. Det är inte han/hon som ska göra jobbet, men är den som får ta ansvaret för att inte ha valt rätt folk om det går åt skogen. Styrelsens tal låter rätt likt också:

”Bengt-Rune har gjort ett jättebra jobb och har vårt fulla förtroende. Samtidigt känner vi att vi i det här läget behöver ett annat ledarskap än det som Bengt-Rune representerat.”

Olle Nordin, Sveriges mest utskällde fotbollstränare.

Men är det tillräckligt många börs-vd:ar som tvingas bort efter att företaget underpresterat? Till skillnad från fotbollstränaren, som ju faktiskt sitter vid sidan av händelsernas centrum när matchen väl pågår, har en vd (eller ska åtminstone ha) befogenheter att vidta de åtgärder som krävs direkt när det händer.

Tränaren kan knappast förutse att hans spelare ska fälla en motståndare i straffområdet i slutet av matchen, men när Kurt Hellström för tionde kvartalet på raken på knackig engelska skulle berätta hur det gått för LM Ericsson och i vanlig ordning sa något i stil med ”The market has been rather slow and it looks a little dark ahead” ville man som aktieägare knuffa ner fanskapet till internposten. Men inget hände.

Jag har inte direkt varit hemlig med att jag skulle vilja se en liknande omorganisation i H&M där Karl-Johan Persson åstadkommit ganska exakt ingenting. Men kanske ser det mörkt ut på H&M:s avbytarbänk.

”Vi kräver riktiga jobb”

Jag försöker hålla mig ifrån valet och det går ganska bra. Jag har inte lyssnat på några debatter, utfrågningar eller partiledarintervjuer. Jag är inte ignorant, bara uttråkad. Dygnet har 24 timmar och det här är inte prioriterat eftersom jag av erfarenhet vet att politiker ändå häver ur sig vad som helst strax innan valet. När utländska politiker genomför sina vallöften går svensk media bananas eftersom själva konceptet av att genomföra den politik man har sagt sig vilja ha är nästan helt okänt i Sverige.

Men det är som med schlager och fotboll, hur mycket man än försöker hålla sig utanför blir man ändå drabbad. Jag såg en banderoll som fick mig att fundera lite:

Budskapet kommer från Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU), ungdomsförbund till Kommunistiska partiet, som tidigare hette KPML(r) och har funnits sedan 1970 utan att ta mer än några kommunmandat, så det är knappast nästa regeringsparti vi pratar om.

Men även om Kommunistiska partiet inte satt några politiska agendor på femtio år känns det ändå rätt typiskt för vår tid. ”Vi kräver...”. Fan, vad det krävs mycket nuförtiden! I vissa fall är det befogat, men om man kräver riktiga jobb har man inte förstått hur jobb skapas. Staten kan från en dag till en annan hitta på en massa jobb, men dessa hamnar inte i kategorin riktiga jobb. I värsta fall kan de istället hindra riktiga jobb från att skapas.

Riktiga jobb kräver ett riktigt behov. Detta uppstår på en marknad. Om marknaden vill ha produkter eller tjänster kommer företagare att vilja producera dem. Om du på ett effektivt sätt kan vara delaktig i att skapa dem (vare sig du är hantverkare eller dataprogrammerare som kan göra dem, administratör som kan bokföra eller administrera arbetet, försäljare som kan sälja varorna/tjänsterna eller arbetsledare som kan fördela jobbet) kommer du att kunna kräva rimlig ersättning för att göra din del.

Ni må tycka att jag låter som en nyliberal extremist, men alla andra krav på arbetstillfällen är ohållbara och på sikt meningslösa.