Höj myndighetsåldern

Myndighetsåldern i Sverige var 21 år fram till 1969, då man sänkte till 20 och sedan till 18 år 1974. Sänkningarna har setts som en utvecklingsmarkör och röster höjs ibland för att gå vidare till 16. Främst är det valboskapen man vill åt genom att sänka rösträttsåldern. För ett par år sedan ville Demokratiutredningen sänka rösträttsåldern till 16 år, bl a av den spännande anledningen att ”Svenska skolelever vet för lite om hur demokratin fungerar”. Logik var tydligen inte prioriterat.

Så låt oss föra in lite logik. I Sverige är man straffmyndig vid 15, men har ungdomsrabatt på straff upp till 21 års ålder, så det där med likhet inför lagen är bara att glömma. Man får dricka sprit på krogen vid 18, men inte hemma ens med föräldrarna förrän vid 20, som också är gränsen för att gå på kasino. Föräldrarna har normalt försörjningsansvar för sina barn fram till 18, men i undantagsfall ända till 21.

Så här har det blivit för att samhället inte anser att vi är riktigt klara vid 18. Det är vi inte heller, hjärnan är inte fullt utvecklad förrän vid 25. Ska man få till enhetlighet borde vi rimligen höja istället för att sänka myndighetsåldern.

Det främsta skälet till det är samhällsutvecklingen. Min mamma flyttade hemifrån när hon var 16 år och bosatte sig i en ny stad 30 mil från föräldrarna. På den tiden var det normalt, men jag skulle vilja se den sextonåring som idag är mogen det ansvaret. Trots att myndighetsåldern sänkts med tre år sedan dess är dagens unga långt efter. Ytterst få kan försörja sig själva vid 18 eftersom vi studerar mycket längre nu.

Vi blir förresten sämre på att studera. Unga är också sämre på bilkörning och sämre på ekonomi i största allmänhet. Titta på de 18-20-åringar ni har i er omgivning. Verkar de mer eller mindre mogna än du själv i den åldern? För mig är svaret tveklöst mindre, så en allmän höjning av myndighetsåldern till 20 känns naturlig.

Men det finns olika åsikter om detta. En del vill höja gränsen till tolv år.

Mål ger mening?

Jag har tidigare konstaterat att jag saknar ekonomiska mål och heller inte har något behov av sådana, men nu tänkte jag pudla lite.

”Hörru, blanda inte in oss i det här!”

Okej, nyansera då. Jag behöver inga sparmål för att spara, eftersom det roar mig att göra det. Men människan är av naturen lat. Vi gör inte mer än vi vill eller måste. Förvänta dig ingenting och det är vad som kommer att uppnås. Kanske Henry Ford uttryckte det bäst:

”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt, men det får också den som tror att den inte kan.”

Det behöver inte gälla att bestiga Mount Everest utan går utmärkt att överföra till det dagliga livet. Går jag upp på morgonen, sätter mig vid datorn och tänker att idag ska jag inte göra något av värde – då är chansen att jag gör något vettigt snudd på obefintlig. Skriver jag en att-göra-lista på tio punkter lär jag åtminstone beta av åtta av dem. Den som gapar efter mycket blir åtminstone halvmätt.

Vore det då inte bättre att ha åtta punkter på listan, så att jag hinner hela? Jag tror inte det, hungriga lejon jagar bäst (nej, jag håller inte på att skriva ett ordspråkslexikon). Man måste spänna bågen. Om jag bestämmer mig för att springa 20 km är jag rejält trött efter 18 och upplever att det vore helt omöjligt att springa 25. Bestämmer jag mig för att springa 30 km kommer jag inte vara lika trött vid 18 km, även om jag hållit exakt samma tempo. I benen - men inte i huvudet.

Överfört till ekonomi: Jag har det gott ställt och behöver till skillnad från ovan nämnda lejon inte gå hungrig, men det finns alltid sätt att tjäna eller spara lite mer pengar, bara man letar och ständigt tänker i de banorna. Jag kan skaffa en kund till, ett jobb till, sälja något, skriva något... Genom att sätta upp mål på det ena eller andra sättet. Det behöver inte göras mer komplicerat än att man börjar med ett vanligt, vitt papper.

Endast Sverige svensk konsensus hava

Varje utlandssvensk som tillfrågas om skillnaden mellan Sverige och det nya landet svarar att i Sverige får man inte tycka olika. Jag kommer ihåg tongångarna före och efter EG-omröstningen. Så fort åsikt nummer två lanserades i ett fikarum eller på en fest strömmade det till människor för att ”stoppa bråket” och räta ut missförståndet, för ”du menade väl inte så...?”.

Man behöver inte ens träffa människor för att uppleva detta. Det räcker med att vädra en åsikt på Facebook. Det är fint att svenskar inte löser meningsskiljaktigheter genom att slåss, men vi löser dem ofta inte alls. Vi sopar dem under mattan istället.

Jag vet inte varför. Att skylla på att Sverige inte varit i krig på länge känns för enkelt. Andra världskriget slutade för 73 år sedan, alltså är det få nu levande européer som krigat. Ändå klarar de andra av att mäta argumenten för två olika ståndpunkter, oftast utan handgripligheter.

Det är ju mothuggen som formar argumenten och därigenom våra åsikter. Om någon säger ”Du tänker rätt” får det oss inte att omvärdera ett aktieinnehav eller ett privatekonomiskt beslut. Därför är det synd att verbala konflikter är snudd på bannlysta i vårt land. Låt oss diskutera, argumentera och munhuggas! Givetvis på ett respektfullt sätt, men utan att försöka lägga våta filtar över alla ojämnheter. Friktion slipar argument och diamanter. Utan den återstår bara grå stenar.

”En vattendroppe är som... Nej, jag ger upp!”

Finns shopaholics?

Shoppingberoende är tydligen en sjukdom. Compulsive Buying Disorder (CBD) på engelska. På svenska kan man säga oniomani som märkligt nog inte alls betyder sjuklig rädsla för lök.

Det vore mig givetvis främmande att driva med någons sjukdom, men finns det här på riktigt? Det gör det nog, men det är såklart omöjligt att veta hur många shoppingberoende som egentligen bara försöker fly verkligheten, är lata eller lite dumma i huvudet (vilket kanske också borde vara en diagnos). Börjar man gräva märker man att många så kallade shopaholics också lidit av ätstörningar, alkoholism och mer eller mindre varenda beroendeproblematik mänskligheten upptäckt kryddat med depression och ångest.

För mig verkar det som att man försöker fylla ett innehållslöst liv med kläder eller prylar man inte behöver, bara för att få någon slags kick. I princip hade man lika gärna kunnat använda sex, knark eller något annat. Men är det så? Är missbrukarpersonligheter förutbestämda att hamna i skit och kan bara välja gren – heroin, shopping eller bingolotter?

Jag tror att människan alltid har ett val. Vissa av oss har bättre förutsättningar, men alla kan välja. En del är allergiska mot alkohol och bör således inte dricka. Det är knepigt i miljöer där andra dricker, men det går. Att inte shoppa är vanskligare eftersom alla måste handla. Samtidigt vet vi väl alla när vi köper något vi behöver, något vi verkligen vill ha eller något helt onödigt.

”Nej, jag har precis lagom antal löparskor.”

Slutsatsen blir som vanligt att Charlie Häckners gamla devis håller än: ”Till alla er som har problem: Ha inte det.”

Skattar bäst som skattar sist

Aktiebolaget Trav och Galopp, ATG, hade länge monopol på svensk hästbetting. Det har de inte längre, men jag antar att de har en betydande marknadsandel. Antar, för jag vet verkligen ingenting om trav, galopp eller hästar överhuvudtaget. Men jag såg en reklamfilm som fick mig att fundera lite:

Okej, jag tror att jag fattar budskapet. Ni är schyssta va? Men vad är detta för argument:

”Spelbranschen då? Vissa betalar inte skatt i Sverige och ringer upp kunder fast de inte vill. Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen och finnas för kunderna med tvåtusen butiker. Vad tycker du är schysst?”

Själv tycker jag att det är schysst att framhäva sig själv utan att racka ner på konkurrenterna genom att antyda saker om dem utan att leda påståendena i bevis. Det är inte min uppgift att försvara utländska spelbolag, men vi kan ju vara lite sakliga här. ”Vissa betalar inte skatt i Sverige”. Det skulle ju kunna bero på att de inte har sitt säte i Sverige. ATG betalar inte skatt på Malta, det är inte oschysst, bara rimligt.

”Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen”. Ja, ni ägs ju av hästnäringen, så det blir lite som att säga att det känns schysstare att betala miljarder till sina ägare än att inte betala skatt i ett land där företaget inte är registrerat. Allt annat vore bakvänt.

Det är antagligen bara jag som sitter och analyserar reklamfilmer på det här viset, men att framhålla att man betalar mycket skatt som ett mått på framgång, undrar om det finns ett enda land i världen förutom Sverige där det skulle funka.

Funkar det ens här? Ja, det tror jag faktiskt. Med någon slags omvänd logik tycker svensken att höjden av kreativitet är att själv undkomma skatt genom att köpa taxfreesprit, smuggla öl från Tyskland eller betala svart, men när andra skatteplanerar är det bara omoraliskt.

Kanske är det därför trav är populärt, för att vi inte ifrågasätter skattetrycket utan betalar snällt varpå många ser spelvinster som enda möjligheten att bli rik. Är det schysst?

In i fållan, hälsar SVT

I söndags gjorde SVT en intervju med hushållsekonomiprofessor Paolo Sodini om ofoget folk börjat med, att springa och pensionera sig innan staten har bestämt att det är okej.

Min kritik riktar jag främst mot SVT. Eftersom reportaget innehåller så många ”jump cuts” känns det som att professorn kan ha sagt och menat något helt annat än vad ”oberoende” SVT vill förmedla genom att sätta ihop en mening här med en mening där. I fem punkter berättas för oss varför man inte bör pensionera sig tidigt och sedan leva på avkastningen av sparat kapital. Vi tar dem en och en:

1. ”Avkastningen går inte att förutse.”

Det är sant, och det är därför man genom fyraprocentsregeln eller andra riktlinjer bör ha marginaler för det oförutsedda. Förstår man inte att räntor och avkastning varierar över tid begriper man ju absolut ingenting om ekonomi, och så obildade kan väl inte ens SVT:s journalister vara?

2. ”Går miste om viktiga sparprinciper.”

Två sådana nämns, humankapital och ränta-på-ränta-principen. Ingen av dem försvinner och nu ska jag förklara varför.

Inkomster får man vanligen genom färdigheter och kunskap och då försöker SVT genom en klippfest utan like antyda att professorn menar att dessa egenskaper går förlorade om man slutar jobba, och det gör de såklart inte.

Att ränta-på-ränta-principen blir avhuggen stämmer till viss del, men resonemanget man förmedlar är att den försvinner samma dag man går hem från jobbet. I själva verket ger allt sparkapital en ränta-på-ränta-effekt så länge man inte börjar konsumera på grundkapitalet. Ränta på sparat kapital får man även efter pensionering, oavsett om den sker vid 30 eller 70.

Här sägs att man drabbas genom att spara under kort tid för att sedan gå i pension. Ja, om alternativet vore att spara regelbundet hela livet, men det vanliga är ju att man inte gör det utan bränner sin lön på skit ända tills man är 40 eller ännu äldre. Vid det laget har tidiga pensionerare redan sparat ihop en klumpsumma som fått ”gotta till sig” i marknaden.

3. ”Kapitalkostnaderna kan stiga.”

Lite samma invändning som punkt 1. Och det stämmer, allt möjligt kan hända. Det kallas att leva och sägs vara dödligt. Här gör professorn megablundern att räkna fyraprocentsregeln på bruttovinsten. Sedan räknar han bort 1,5 procent i ISK-skatt (för så var det år 2010) och sedan ytterligare 1,5 procent ”om man har investerat i en dyr fond”. Då är det bara en procent kvar av de fyra (4-1,5-1,5=1). Kanske pratade han om något annat, för så här dum kan knappast en ekonomiprofessor vara!

4. ”Planen kräver goda placeringar.”

Ja, dåliga beslut kommer leda till ett dåligt resultat, så tänk inte dumt. Ursäkta om jag verkar hånfull nu, men exempelvis fyraprocentsregeln tar ju höjd för att man inte ska behöva Kavastu-krossa marknaden år efter år. Svängningar, oflyt och oförutsedda händelser är inbyggda i kalkylen. Om man inte är dum, och det ska man som sagt var inte vara...

5. ”Svårt att börja jobba igen.”

Nej. Bara nej. Så här säger professorn, och det är en oklippt passage:

”Om man har slutat arbeta när man är 40 och märker att planen inte fungerar och att man skulle behöva jobba 15-20 år till så har man ganska länge stått utanför arbetsmarknaden. Då är det inte lätt att hitta ett nytt jobb.”

Rätt intressant matematik! Man slutar vid 40, står sedan utanför arbetsmarknaden ”ganska länge” (tio år?) och kommer då på att man skulle behöva jobba i upp till 20 år till, tills man är runt 70 eller ännu äldre. Ja, det kallar jag en rejäl felräkning! Han tycks verkligen tro att alla som vill gå i tidig pension är fullblodsidioter.

Men som jag slog fast i punkt 2 försvinner inte alla ens färdigheter den dag man går hem från jobbet, och den som slutar jobba tidigt – kanske till skillnad från den som pensionerar sig sent – kommer inte att parkera framför tv:n och titta på tårtbakande kändisar resten av livet. Tvärtom gissar jag att han/hon kommer att förkovra sig i sina intressen, som han/hon antagligen har en fallenhet för.

Kanske för att jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt artisteri och egenföretagande, och alltid försökt göra jobb av mina hobbies, ser jag inte ett uppbrott från arbetslivet som så definitivt. Kanske hade det varit annorlunda om jag varit elektriker, datatekniker eller gjort något annat som kräver lätt mätbara kvalifikationer med bäst-före-datum, men man kan alltid hitta saker att tjäna pengar på.

I Sverige är det dessutom förhållandevis små löneskillnader. Ett rätt okvalificerat jobb som lagerarbetare eller brevbärare ger en hyfsad lön. Det är såklart lättare att få in tillräckligt med pengar ju lägre omkostnader man har, men det gäller ju all privatekonomi.

Min slutsats blir att inslaget var vinklat (resultatet bestämt på förhand), hafsigt och okunnigt. Och som sagt, jag skulle inte bli förvånad om professor Sodini delar den bilden. Hade SVT åtminstone någon gång låtit honom säga tre sammanhängande meningar hade budskapet nog varit ett annat.

Lite el, många avgifter

Det här är min elräkning för tre månader. Inga stora pengar och vanligtvis betalar jag den utan att ens reflektera över kostnaden. Och ja, jag lägger in den för betalning manuellt. Våga vägra autogiro!

Men någon gång kan man ju titta på den, så varför inte nu? Det första jag slås av är att det är väldigt många olika poster. Köper jag en vara i mataffären får jag en post på kvittot. Förutom moms, den kommer man inte undan ens när man förklarar att man aldrig gick med. Men här har jag köpt en produkt – elektricitet – och får den uppdelad i fyra poster (och moms – det finns grön el, men svart el är helt omöjlig att hitta): el, årsavgift, spotpåslag och elcertifikatskostnad.

Årsavgift skulle jag hellre få utslaget på elen. På det här sättet blir det ju billigare el ju mer jag köper. Spotpåslaget är vad jag förstår en justering av dagspriset som jag får för att jag har rörligt elpris.

Men vad tusan är elcertifikatskostnad? Energimyndigheten berättar att elcertifikatssystemet ”är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt”. Språk är intressant. ”Marknadsbaserat stödsystem”, måste det inte vara antingen eller? Antingen marknadsbaserat eller också ett stödsystem för att favorisera alternativ som inte klarar sig på en fri marknad. Det kan finnas olika skäl till det, men det här är första gången jag hört om något som behöver ekonomiskt stöd för att vara ”kostnadseffektivt”. Klart att det blir kostnadseffektivt för producenten om konsumenterna tvingas betala extra för det!

Totalt betalar jag alltså 390 kronor och 61 öre. Av detta är 46 procent betalning för elen i vägguttagen. 26 procent, över en fjärdedel av totalsumman och mer än hälften av elkostnaden är årsavgift, som är lika hög oavsett hur mycket el jag använder. De obegripliga avgifterna är 8 procent, och momsen 20 (jag gick aldrig med!). Nog finns det lite att jobba på här för miljöintresserade politiker. Om det finns några sådana.