”Hörru, blanda inte in oss i det
här!”
Okej, nyansera då. Jag behöver inga
sparmål för att spara, eftersom det roar mig att göra det. Men människan är av
naturen lat. Vi gör inte mer än vi vill eller måste. Förvänta
dig ingenting och det är vad som kommer att uppnås. Kanske Henry
Ford uttryckte det bäst:
”Den person som tror att den kan får förmodligen rätt, men det får också den som tror att den inte kan.”
Det behöver inte gälla att bestiga Mount Everest utan går utmärkt att överföra
till det dagliga livet. Går jag upp på morgonen, sätter mig vid
datorn och tänker att idag ska jag inte göra något av värde –
då är chansen att jag gör något vettigt snudd på obefintlig.
Skriver jag en att-göra-lista på tio punkter lär jag åtminstone
beta av åtta av dem. Den som gapar efter mycket blir åtminstone
halvmätt.
Vore det då inte bättre att ha åtta
punkter på listan, så att jag hinner hela? Jag tror inte det, hungriga lejon jagar bäst (nej, jag håller inte på att skriva
ett ordspråkslexikon). Man måste spänna bågen. Om jag
bestämmer mig för att springa 20 km är jag rejält trött efter 18
och upplever att det vore helt omöjligt att springa 25. Bestämmer
jag mig för att springa 30 km kommer jag inte vara lika trött vid
18 km, även om jag hållit exakt samma tempo. I benen - men inte i huvudet.
Överfört till ekonomi: Jag har det
gott ställt och behöver till skillnad från ovan nämnda lejon inte
gå hungrig, men det finns alltid sätt att tjäna eller spara lite
mer pengar, bara man letar och ständigt tänker i de banorna. Jag
kan skaffa en kund till, ett jobb till, sälja något, skriva
något... Genom att sätta upp mål på det ena eller andra sättet.
Det behöver inte göras mer komplicerat än att man börjar med ett
vanligt, vitt papper.
Ligger mycket i det där. Amen.
SvaraRaderaMvh https://investera-pengar.blogspot.com/
Ja, livet får inte var för lätt, då är man på fel väg :-).
RaderaMål ger mening? Har aldrig tänkt så, är nog inte särskilt målinriktad. Tänker att det som visar sig meningsfullt blir målet att uppleva så ofta som möjligt. Är meningsinriktad och man inser då att man får dras med vissa bekymmer med anpassning i vårt samhälle.
SvaraRaderaEtt hungrigt lejon jagar bäst? Ja, eftersom det ju gäller fysisk överlevnad. Det gynnar arbetsgivaren att den anställde är hungrig på pengar och bekräftelse. Då jobbar man kanske inte bättre, men man är mer mån om att anpassa sig till chefens önskemål och det är vad som uppskattas mest. Har kommit på, först på senare år faktiskt, att det är mycket viktigare att bli kompis med alla på arbetsplatsen som har makt, än att uträtta så mycket nytta. Det är totala motsatsen till hur jag är uppfostrad av samhället som ung och vad jag innerst inne tror på som vettigt.
Jag vill inte gå omkring "hungrig" på arbetstid, utan jobba utifrån att jag redan är mätt. Först efter att jag är klar med min basala mänskliga självupptagenhet och mina behov, kan jag vara nöjd och beredd att sträcka mig ut och göra något för någon annan eller för någon bra sak utanför mig själv. Ibland känner jag mig som den mest seriösa människan på jorden - till ingens nytta eller glädje! Men jag är mätt och envis och ligger kvar och vilar i min korg tills nytt vettigt uppdrag kallar på min uppmärksamhet. Hunger stillas hemmavid, ur välfyllt förråd. /Eva
Inte jag heller egentligen. Tänker att man vet åt vilket håll man ska dra och så gör man det så bra man kan för mer än så kan man inte göra.
RaderaJa, ska man behöva anpassa sig så mycket för att passa in kanske man helt enkelt är på fel plats.
Det här kanske är lite "off-topic", men är det inte väldigt modernt att man numera ska ha mål för allt möjligt. Jag var på en tjejmiddag för ett tag sen (akta dig för dem, de är livsfarliga!) och en av tjejerna lyfte alla sina mål. Hon hade mål för jobbet, för relationen (hur ofta de ska ligga), för ekonomin, resor hon ville göra, hur många mil hon skulle springa, hur hon ska förverkliga sig själv på alla möjliga sätt... Hennes framtids-board var full med saker! Det var bilder och citat och gudvetvad.
SvaraRaderaJag har liksom inte en massa mål. Är det ok? Visst, jag vill väl träffa någon och skaffa familj i framtiden, men det är ungefär allt. Jag har ingen lust att ha som mål att bli det bästa jag kan bli, tror nämligen det är ett omöjligt mål och vet inte om jag vet hur den versionen är. Vad är det med alla dessa mål? Är man rädd att man ska sluta leva om man plötsligt inte har något att sträva efter?
Kanske är det så för vissa att man skulle sakna motivation i livet om man var nöjd. Därför kan nya mål ge bränsle till att orka vidare. Målsättande som drog kanske? Det var en ny tanke för mig, den bara kom nu plötsligt. /Eva
RaderaTack för tipset, jag ska undvika tjejmiddagar.
RaderaJag känner lite så också, att målen i sig inte fyller någon funktion. Har man för mycket målbilder och citat (vad i helvete är ett framtids-board?!) att eftersträva kanske man missar det väsentliga - vad man behöver göra för att ta sig dit. Men jag tror som Eva att vi är olika där, en del behöver målen. Dock inte nödvändigtvis de personer som fokuserar mest på dem.
Man kan ju alltid försöka bli den bästa versionen av sig själv, men det är rätt abstrakt.
Jag tror du, Eva, är inne på nåt. Målsättande som drog! Man är orolig för att nöja sig, för att inte vilja sträva framåt.
RaderaEn framtids-board är nog samma som en moodboard (antar att du är väldigt bekant med såna), det är alltså en anslagstavla där du sätter upp bilder och citat som symboliserar den framtid du strävar efter på olika sätt. Den ska sen sitta synlig så du alltid blir påmind om dina mål.
Det är klart man kan det, men frågan är om man nånsin vet när man är framme?
Är faktiskt inte så bekant med moodboards. Trodde att det handlade om nuläget, att klargöra för sig själv vem man är och vad man gillar just nu. Och att behöva bli påmind om sina mål låter märkligt. Det är beviset för att dessa mål är enbart "där ute" och inte har någon naturlig koppling till ens naturliga strävan och vilja. Det skvallrar om att man behöver en piska! Det är självmanipulation. Men fruktträdet bär i rätt tid sin frukt utan ansträngning och i enlighet med sin natur. /Eva
RaderaJag är inte heller bekant med moodboards (jag är ju man), men då vet jag åtminstone vad det är.
RaderaNej, man vet nog aldrig när man är framme (eller rättare sagt, jag hoppas att man aldrig riktigt kommer fram för det verkar tråkigt), men innerst inne vet vi nog vilket håll vi ska sträva åt.
Nja, jag tycker nog att det kan vara bra att ibland sträcka på sig och ta ut riktningen på kompassen. Risken är bara att man gör det för ofta så att man glömmer av att "springa".
Lyssnade nyligen på en av mina favoritpoddare, Per Johansson, som menade att vi alla har en inre kompass och därför inte behöver ta ut någon riktning för att hamna rätt. Kompassen pekar allid mot norr och det är dit vi ska.
RaderaBlev lite paff över denna tanke att gå norrut skulle vara det enda målet. Just norr verkar symbolisera paradiset i hans tanke och känsligheten för denna kompass dyker upp i kriser eller vid oväntade händelser i vardagen då man upplever "sanning" och "mening". Han sade att dessa upplevelser visade på var norr låg och att man skulle söka sig ditåt.
Vill faktiskt tipsa dig om det här samtalet som inte var på hans podd utan på en annans. Det är garanterat något som inte liknar det du lyssnat på förut vill jag lova! Men det gäller att ge det tid. Samtalet är 2 timmar långt och att tro att man fått det viktigaste efter en timme, begår ett misstag.
http://navidmodiri.com/10-per-johansson/
/Eva
Jag har hört Hur kan vi-intervjun. Just det där tycker jag var lite förenklat. Mitt "paradis" är inte detsamma som för tio eller tjugo år sedan.
RaderaFörenklat?! Men vad som är meningsfullt och "sanning" för dig nu kan ju vara något annat längre fram. Då ändrar man bara inriktning. Ser inte problemet. Kompassen sitter ju inuti och då ändras norr med dig och dina erfarenheter. /Eva
RaderaAlltså behöver jag ta ut riktningen igen, för till skillnad från en vanlig fysisk kompass kommer den inte justeras automatiskt. Risken är att man kämpar mot ett mål man inte förstått att man inte längre vill nå, på ren rutin.
RaderaJa, det hela kräver ju minst sagt att man hela tiden är medveten, att man stannar kvar i sig själv och håller koll på kompassen så att det aldrig blir tal om ett jagande av ett yttre mål så att man kan göra något på rutin överhuvudtaget. Rutinen kräver mindre uppmärksamhet, lägre nivå av medvetenhet. Det är en sorts automatisering och det är väl därför den är så lockande. Det är "den breda vägen" där de flesta går.
RaderaMen att gå mot norr handlar om att leva tvärtemot emot den yttre rutinens skenbara kontroll,balans och vila. Att gå på "den smala vägen" kräver istället inre kontroll balans och vila och det är lätt att gå i diket på båda sidor. Men denna inre balansgång är vad livet också handlar om, enligt Per Johansson alltså. /Eva
Nu lät det inte lika enkelt längre, och det tror jag är vettigt för det är det inte :-).
RaderaJag är mest bara mållös. På sin höjd ser jag fram emot alla mål som kan intas genom munnen, frukost lunch och middag. Jag har nog irrat lite planlöst genom livet, Förverkligat vissa saker när lusten och andan fallit på.Ibland också av plikt,vilket kanske är omodernt. Det har mer handlat om överlevnad än om mål, det blir ju inte som man har tänkt sig iallafall. Tror aldrig att jag skulle kunna dra in i kaklet,åtminstone inte av mitt eget driv och målmedvetenhet som jag tror många gör idag. De vill mer än vad de klarar av. /ME
SvaraRaderaJa, middagsmålet är viktigast :-). Som jag tror att jag skrev förra gången jag filosoferade kring ekonomiska mål blev jag matt när jag såg hur noggrant andra ekonomibloggare formulerat sina sparmål. Själva poängen med sparande tycker jag är frihet och mål motverkar den lite grann.
Raderamålet i livet rent generellt tenderar att gå mot att ta sig levande igenom det......
SvaraRaderaDet målet är ouppnåeligt.
RaderaDefinitivt ekonomiska mål - tuffa långsiktiga mål. Kan aktiestinsen komma upp i betydande summor så kan fler, med tid/tålamod som bästa vän. Så ett riktigt långsiktigt mål - eller närmast en vision snarare är det - samt en hel del delmål. Att hela tiden följa upp sin prestation centralt - så länge jag är bättre än index i termer av riskjusterad avkastning så allokerar jag allt till egen aktiv förvaltning och skulle det visa sig att jag är sämre så blir det indexfonder och lägga ut förvaltning på andra som överpresterat över långa tidsperioder.
SvaraRaderaLöpande utdelningsmål också viktigt - jag vill ha kontroll på balansen in / ut. Jag vill ha hängslen livrem och lite till - jämfört med de som sover gott med 4% regeln så måste jag vara ytterst nervöst lagd. Svarta svanar händer. Det mest jävliga otänkbara händer. Så är det tyvärr.
Har alltid en print out på Index 2008 vid arbetsdatorn när det intraår var ner mer än 50%. Bra aldrig glömma hur det kändes då. Skepticism och em dos pessimism är bra egenskaper när det gäller investerande.
Hatten av för alla som vågar pensionera sig med 4% regeln. Mod i drivor.
Annars utanför investerandet - ingen målmänniska alls. Får lite panik av den typen som Sara N beskriver så bra ovan. Speciellt när det ska citeras från självhjälpsböcker och framgångspoddar.
Nu blev jag nyfiken på en grej so säkert du eller någon annan vet. Hade Aktiestinsen ekonomiska mål? Har inte läst särskilt mycket. I de intervjuer jag hört med honom verkade hans sparande ytterst lustfyllt.
RaderaNär det kommer till att följa upp håller jag helt med dig. Jag vill också hålla koll på hur jag presterat, backtrackar och analyserar. Är det Buffett som sagt något i stil med "Dra lärdom av dina misstag, du har betalat för dem"?
Nej, du har nog helt rätt - tror inte aktiestinsen hade den typen av tydliga ekonomiska mål, mer lust som du säger - möjligen mål som "komma ut dansbanan varje helg resten av året":-)
SvaraRaderamen jag menade mer att han har visat att det faktiskt går att privatspara ihop riktigt stora summor så man ska inte vara för rädd för att ha högt uppsatta mål. Han är definitivt en förebild för mig. Mkt för jag gillar folk som inte på något sätt spårar ut materialistiskt även om de skulle kunna..
Det håller jag med om. Även om få kommer upp i Aktiestinsens nivå (helst bör man ju bli 100+) är det många som lyckas spara ihop stora pengar utan att ha ett rejält startkapital eller höga inkomster. Frågan är om man behöver mål för det, jag är själv ganska mållös :-).
Radera