Varje framsteg börjar med en mer eller
mindre galen idé. Det kan var allt från ”Jag ska säga upp mig
och utbilda mig till civilingenjör” till ”Tänk om jag kan skapa
en maskin som transporterar folk i luften, som fåglar”.
Denna idé följs nästan undantagslöst
upp av repliken ”Det går inte” från en eller flera
olyckskorpar. Ofta i all välmening, för att visionären inte ska
bli bränd, sårad eller fattig. Men inte sällan handlar det om
avundsjuka. ”Om jag inte har några drömmar ska ingen annan heller
ha det. Och vad händer om andra inte bara drar igång projekt utan
också lyckas?” Det är mycket lättare att vara misslyckad om inte
folk runtikring en börjar lyckas.
Vad skulle hända med världen om alla
lyssnade på goda råd från ”realister”? Inga stora visioner,
inga storföretag, inga stora uppfinningar och en himla massa
missnöjda människor som inte försökt nå sin fulla potential.
Dagens spartips och råd för ett
bättre liv blir därför att nästa gång din idé möts av ”Det
går inte” från omgivningen, lyssna efter om personen har något
att komma med. Om inte – sluta lyssna och gå åt andra hållet.
Det går.
Undrar vad folk lägger för betydelse i att "nå sin fulla potential". Och potential för vad? Det är väl ändå det man åstadkommer efter man nått potentialen som är själva grejen, inte möjligheten/potentialen att göra något. Människor är ju dessutom jätterädda för sina inneboende möjligheter, man skyr dem som pesten, eftersom det visar på vilket enormt ansvar vi har för våra liv och vilka krafter som ligger inom oss. Det är i det man är mest rädd för, där ens svagheter är som mest uppenbara, som ens största möjligheter ofta ligger. Till vad? Till att skapa något av värde i världen, att åstadkomma positiv förändring. Inte nödvändigtvis en ny simpel teknikpryl dock. Jag talar om mänsklig och samhällelig utveckling, inte om rent materiell eller teknisk sådan.
SvaraRaderaAv den anledningen är jag själv försiktig med att "nå högre" kapacitet, eller rättare sagt, realisera/aktivera min potential, då jag kanske inte kommer att bruka den på det sätt som är tänkt. Ansvaret kan vara för tungt att bära. Det kan då leda till enorm stress och ångest. Tror man behöver sätta sig ned och beräkna priset för den potential man vill uppnå, inte för att uppnå den alltså, den finns ju redan latent där, utan priset för, "skatteuttaget", på påtaglig realisering av innehavet. Men så länge man enbart fokuserar på sin potential och ännu inte vet att den redan ligger där latent och väntar på att upptäckas tillsammans med ett bestämt syfte, behöver man förstås inte vara rädd, utan kan gå på i blindo mot detta, i mina ögon ofta ogenomtänkta floskelmål. Tvärtom låter det fint, att man "hänger med i utvecklingen". (Mot vad?)
I skolan pratas det också om att varje elev ska ges möjlighet att nå sin fulla potential. Men aldrig har jag hört någon uttala vilken potential som avses, inte heller till vad den är tänkt att användas. Det verkar alltså inte finnas något syfte med resursen eller möjligheten, ja inte något annat än att smickra och bekräfta individen som äger den.
Människor som inte redan tror på och utgår ifrån andras självklara potential, skulle behöva en rejäl dos insikt i sin egen slumrande potential. Visionären som erfar andras tvekan inför sina idéer är redan framme. Allt som skapats i denna världen, utöver naturen då, kommer ur människans fantasi. Den som bara tror på det ögonen redan ser är ju en dumbom! /Eva
Jag tror att många helt enkelt inte orkar med tanken på att förverkliga sig. Man kommer hem från jobbet, har tusen grejer att göra. Efter det sjunker man ner i soffan och tänker att den där potentialen får jag ta tag i i morgon. Då blir det skrämmande att se andra i omgivningen göra det man själv inte klarar.
RaderaDen högsta potentialen i skolan tycker jag är något annat. Där gäller det att ge eleverna verktyg för att klara livet, så att de kan nå den där potentialen på sikt. En tioåring kan inte tänka decennier framåt.
Håller med. Frågan är om skolan ens ger de där verktygen. Och för att klara livet?! Finns inte högre mål än så? Låter futtigt. Som om det handlar om överlevnad i en värld med hög nivå av konkurrens. Det myckna talet om verktyg för att klara eller hantera något, skvallrar om att vi inte förväntas skapa, finna och gå egna vägar. Istället ska vi lära oss att acceptera och sedan hantera det rådande.
RaderaJag anser att skolan främst, utöver självklar kunskapsöverföring, ska ägna sig åt främjandet av personens (inte individens!) framträdande i världen, och dess förmåga att relatera till andra människor. Det är rejält eftersatt idag, men var något självklart förr. Med förr menar jag före moderniteten trädde fram. Men då detta det inte skapar ett lydigt kollektiv av individuella konsumenter, kommer ingen att vilja detta, inte från statligt håll, ännu mindre från någon pengamaskin till skola. /Eva
Vad kan vara viktigare kunskap än att klara livet? Dock tycker jag att föräldrarna har det absolut största ansvaret för detta. Jag tycker nog att skolan mest ska lära ut baskunskaper. Börjar man ge sig in på att "främja personens framträdande i världen" är man snart inne på värdegrunden att göra fogliga socialister av dem.
RaderaSkolan är redan inne på fel spår Micke, de åkte av banan fullkomligt under Frigolit och Björklunds tid. Gå in och snabbtitta i skolplaner, det finns komik på riktigt hög nivå där, tyvärr.
RaderaMvh www.investera-pengar.blogspot.com
Nej, absolut inte socialister, snarare existentialister. Och de är inte fogliga, de följer sin personliga väg och tar ansvar för sig själv!
RaderaKunskap att klara livet är inte fel, men jag anser bara att man bör ha högre ambitioner än så. Annars blir skolan bara en kurs att tenta av. Skolans uppdrag är även fostrande. När vuxna ska komplettera sin skolgång i efterhand, blir det däremot som en kurs.
Tycker ändå inte att din tanke om skolan borde vara mer baskunskapsinriktad är fel. Det skulle förenkla mycket och göra det tydligare för eleven vad som krävs. I vissa ämnen förblir det luddigt ända upp i gymnasiet. Och det trots alla kriterier och mål som ska stoppas framför näsan på eleven framför varendaste futtig uppgift. Det skapar ofta mer osäkerhet kring syftet med uppgiften, än skänker motivation att göra den. Det skapas en överdrivet måltänk och själva processen, som ofta råkar vara väldigt viktig, förblir ointressant. /Eva
Investeraren: Ja, alla siffror lutar väl åt samma håll. I efterhand struntar jag lite i vem som bär det största ansvaret. Är ingen fan av varken Fridolin eller Björklund.
RaderaEva: Jag tycker skolan verkar handla betydligt mer om värdegrund (med en tydlig slagsida åt vänster) än om riktiga kunskaper i riktiga ämnen. Att fortsätta att framhärda med genusstudier känns lika galet som att börja lära ungarna astrologi.
Nej, varken stat eller kommun ska fostra barn. Deras uppgift ska vara att lära ut matematik, engelska osv.
Tror faktiskt det skulle vara mer givande att undervisa i astrologi än att pyssla med genus! Astrologi lär ju i alla fall folk viss förståelse för mänskligt beteende. Vetenskapen under historien gång bygger dessutom till viss del på astrologi. Att uppfatta det bara som flummerier är att göra det väl enkelt för sig. Detta med "riktig kunskap" kan man ju också diskutera. Men det tänker jag inte göra. Vi har liknande åsikter i många skolfrågor men också många olika. Orkar inte tala mer om det. Du får tycka vad du vill. Misstänker dessutom att du kan börja bli rejält irriterad av det här lilla "tjafset".
RaderaSom det är idag, får man som lärare inte lägga ansvar på eleven för sitt läranade. Det blir på så sätt omöjligt att vara alltför kunskapsinriktad. Det gör ingen rektor glad. Nej, det är relation, relation, relation som gäller. Om läraren relaterar till elever, kollegor och arbetsledning på ett sätt som bidrar till minsta konflikt gentemot rådande normer, spelar det ingen roll hur mycket läraren kan i sitt ämne och hur bra den undervisar och är intresserad av att få andra att lära sig. Det har kraftigt underordnad betydelse, tyvärr! Kanske inte bara underordnad förresten, möjligen ingen betydelse alls. På anställningsintervjuer talas det aldrig om ämneskunskap och praktiska pedagogiska metoder. Den viktigaste frågan i rektorns huvud är hur man relaterar till alla på skolan. Relation, relation... /Eva
"Bygger dessutom till viss del på astrologi". Du menar astronomi väl? Och visst, jag ska inte dra ner astrologi till genusvetenskapsnivå.
RaderaNejdå, jag blir inte irriterad, men tror som du att vi inte kommer längre där.
Det är väl fint om eleverna kan lära sig någon slags social kompetens i skolan, men värdegrund, "allas lika värde" och politik kan lärarna med fördel lämna därhän.
Bara Gör't!
SvaraRaderaJa, tänk vad världen skulle bli bra om folk bara gjorde som jag säger :-).
RaderaHörde en beskrivning av detta för länge sedan.
SvaraRadera"Om vi alltid lyssnat på våra äldre så hade vi suttit kvar i träden fortfarande....
...om vi aldrig lyssnat så hade det gått åt helvete för länge sedan."
Dvs precis som du säger i slutet, lyssna på personen och se om varningen går att relatera till din idé eller om det är avundsjuka eller liknande.
För människans största fördel är att vi kan sprida kunskap. Om vi alla var tvungna att uppfinna hjulet igen och igen...ja då skulle vi nog ha dött ut för länge sedan. Förmågan att lära sig av andra och bygga vidare på den kunskapen är vad som gör oss människor. Men det är lika farligt att sätta sig ner och säga att nu kan vi allt som att aldrig våga utanför dörren.
Fortsätt vara nyfiken på världen, men lyssna på dem runt om kring dig. Om alla som stoppat in handen i elden bränt sig så kan det vara så att det är dumt att stoppa in handen i elden.....
Med vänlig hälsning
Thz
Jag menar inte att vi bara ska lyssna på våra äldre, bara mer än nu. Och på andra överhuvudtaget. Precis som du säger finns inget skäl att uppfinna hjulet gång på gång och att alla ska trampa i samma fällor.
RaderaJag vill ha dig som Mentor!
SvaraRaderaOch jag är seriös
Alla råd du säger kommer jag att följa.
Är beredd att betala för din tid
(Ledsen om min kommentar kan verka raljerande Newlife men det var inte meningen att raljera med dig...)
RaderaFick just en mental bild av Micke som eremiten på berget. Skägget är ju perfekt för denna mentala bild.
Gurun Larsson ;)
Väljer att inte skriva under så att jag inte blir portad från en mycket trevlig blogg för detta påhopp....men det var omöjligt att motstå....
Jag är nog varken ett mentors- eller guruämne, trots skägget. Även om det är kul att höra att någon tycker att jag har en del vettiga åsikter.
RaderaOch nej då, här ska mer till för att portas.
Haha, jag är en sån som skjuter ner idéer på löpande band. "Det går inte" säger jag ofta.. Men det är skillnad på "det går inte" och "det är jätte svårt/jobbigt/dyrt". Senast var det en käck idé att bygga en evighetsmaskin (personen insåg dock inte att det var det han kommit på) och det går ju tammefan inte.
SvaraRaderaIbland kan själva processen vara värd en del också. Det är lärorikt att stöta på hinder och jag ger mig tusan på att det finns många uppfinningar som egentligen är misslyckade evighetsmaskiner.
RaderaJust därför ska man följa sin inre röst och skita i varandra säger. Fleetwood Mac sjöng om det för en evighet sedan och det är lika sant än idag. Det är olyckskorparna som aldrig får något gjort. Bra inlägg som vanligt!
SvaraRaderaTack! Ja, att peka finger åt eller hålla tillbaka andra tar en inte en enda millimeter framåt.
RaderaBra minnesbeta! De allra flesta minnesvärda sakerna jag tagit mig för i livet har många tyckt varit tokiga eller för riskabla. Skönt med ett inlägg av den här typen.
SvaraRaderaTack för det! Visst är det sällan de där klockrena besluten som blir bäst i slutändan! Många har ett tydligt inslag av "Hur fan tänkte jag", men ordnar upp sig ändå.
Radera