Kickoff-hysteri

Jag har hört både en och fem ekonomibloggare berätta att de med jämna mellanrum (årsvis, halvårsvis, kvartalsvis...) åker iväg på kickoff med sin maka/make/sambo där de tillsammans stämmer av sin ekonomi.

Jag vet inte hur mycket det handlar om hushållsekonomi och hur mycket om att få en barnfri hotellweekend, för vore det bara det förstnämnda kunde man ju lika gärna ta det vid köksbordet. Och det kanske en del gör, det lägger jag mig inte i. Oavsett orsaker unnar jag människor att umgås med sina nära och kära.

Svårare för mig som singel. Att ha en egen kickoff är lika dumt som firmafest för egenföretagare. Jag vet att jag ändå skulle vara för snål, bo på ett sunkigt vandrarhem och boka in ett uselt coverband eller standup med Lennie Norman. Men själva idén att då och då pausa ekorrhjulet och fundera över hur det står till är förmodligen nyttig.

Fast då skulle jag inte nöja mig med att titta på inkomster, utgifter och investeringar. Nu kanske jag pissar på hela ekonomibloggosfären, men jag har inte ens en hushållsbudget. Jag har alldeles för oregelbundna inkomster och för små utgifter för att det ska vara lönt.

Hade jag tagit med mig själv på enmanskickoff skulle jag se över mina värderingar och mål. Vart är jag på väg i livet och karriären? Är jag närmare den målbilden nu än för ett år sedan? Vad kan jag göra för att nå längre? Vad är nästa steg? Vad vill jag lära mig, utveckla och göra nästkommande period? Lite sånt.

Jag inbillar mig att jag funderar över de här sakerna hela tiden, ibland osunt mycket. Men kanske borde jag göra det mer regelbundet och organiserat (även om jag vägrar att kalla det kickoff). Hur gör ni andra, trampar på och låter det ske eller reglerar hela livet i Excel?

Följa sina drömmar

Jag undrar om svenskarna är sämst i världen på att följa sina drömmar. Eller följa förresten, vi verkar inte ens ha några! Yougov frågade unga vuxna i Norden vad de drömde om. Svenska kvinnor svarade fast anställning och männen en partner. Även om jag varken har det ena eller andra tycker jag att det kan vara bra grejer, men drömmar ska väl vara lite mer fantasifulla? Nästa drömnivå är rabatt på gymkortet eller en tvättid på helgen.

Så först måste vi kanske lära oss att drömma lite större. Sedan bör vi ta tag i drömmarna. Jag hörde en entreprenör säga att gemensamt för alla som lyckats är att de börjat. Har de inte gjort steg 1 kommer de aldrig komma till steg 2 osv. Längs vägen kommer man att misslyckas, tvingas backa eller börja om, men gör du ingenting kommer du ingenstans.

”Det ska gå!”

Kanske beror svenskars brist på visioner (japp, jag fortsätter med dessa grova generaliseringar) att vi är ängsliga över hur vi ska uppfattas och hellre vill passa in än sticka ut. Vad gör vi åt det? Ingenting om vi inte upplever det som ett problem, men annars borde vi skaka av oss Jante och bry oss mer om vad vi vill än hur andra ska uppfatta det, oavsett om vi vill starta ett företag, starta en hjälporganisation i Sydamerika eller flytta in i en trädkoja.

I skolan finns många rätt meningslösa skolämnen. Bild, geografi, teknik... Kanske vore vi mer hjälpta i livet av ett par veckotimmar Visionskunskap.

Räntefritt liv

Mitt försäkringsbolag erbjöd mig häromdagen två räntefria månader om jag flyttade mitt bolån till dem. Några dagar tidigare erbjöd de mig en gratis värdering av min lägenhet. Jag sa att jag inte är i färd med att sälja, men de tyckte att jag skulle värdera ändå – för bolånets skull.

Jag har inget bolån. Jag är glad för det, men egentligen borde jag nog glädja mig ännu mer och oftare åt detta faktum. Inte minst nu när vi gissningsvis står inför en period med räntehöjningar. Jag minns när Riksbanken 1992 höjde styrräntan till 500 procent, och jag minns hur låntagare reagerade. Det var ingen som visste hur länge det här skulle vara eller om Riksbanken skulle höja vidare till 1000 procent. Det enda folk visste var att de tappade kontrollen över sina liv.

Det närmaste jag kommit ett bolån var att låna ett par hundra tusen av familjen så att jag slapp toksälja aktier för att kunna betala lägenheten kontant, men de är återbetalade sedan länge. Så det är lätt för mig att sitta och föreslå folk att leva utan lån. Men är det så omöjligt? Ja, om man vill ha en nyrenoverad lyxlägenhet centralt i Stockholms innerstad och inte har skapat Minecraft.

”Ett godisrum måste man ju ha...”

Det engelska ordet för lån, mortgage, kommer ursprungligen från latin och är en sammansättning av mort och gage, där mort med betyder död och gage pant. Dödspant alltså, och det verkar så många ser på sina skulder, som något man har livet ut.

Men kanske kan man leva snålt ett tag, investera stora delar av lönen och sedan köpa ett renoveringsobjekt på en sämre adress. Ingenting säger att man behöver bo där hela livet, man kan byta upp sig efter hand. Den som tycker sig ha för litet pengar kan lära av den här killen, vars startkapital var ett rött gem:

När potatisen är dyr, ät chips?

Jag gillar potatis. Det är god, nyttig mat som går att variera i det oändliga – kokt, stekt i tärningar, klyftor, mos, gratäng, raggmunk, palt ...

Och så brukar den vara billig också. Inte alltid, men då och då sätts lockpris och i ett bra skafferi håller den länge förutom riktigt varma somrar. Men just pga föregående sommar är den inte billig i år. Det var ju lite torrt, som ni kanske minns. Jag minns, för jag gick miste om hela blåbärsskörden och fick inte särskilt mycket vinbär eller svamp heller.

Så vad gör man när potatispriset knappt kommer under 10 kr/kg ens om man köper säckvis? Sväljer förtreten? Det kan man göra för potatis är fortfarande billig mat, men själv äter jag mindre potatis än jag brukar. Istället blir det ris, bulgur, mathavre, mathavre och pasta. Det finns ju massor med alternativ.

Fast det är bara potatis som driver MacGyver-klockor.

Men rubriken var delvis allvarlig. Som jag förstått det påstår alla svenska chipstillverkare att de använder svensk potatis till sina chips trots att både OLW och Estrella numera har norska ägare. Så när råvaran blivit dubbelt så dyr, hur kommer det sig att chipsen kostar som vanligt? Det hör inte till vanligheterna att jag köper chips (eller andra helfabrikat som kräver hysteriska mängder löpning att förbränna), men när jag tittar på priserna idag känner jag att de stått ganska still i tiotals år.

Inte är det väl tillverkningsprocessen man betalar för? Maskiner som skivar, friterar och vakuumförpackar potatis kan väl inte vara särskilt dyra? ”Så varför står vi i den här djungeln?”

Plötsligt drar alla åt samma håll

Kanske är det bara en känsla. Jag ska inte ens försöka backa upp den med statistik, men min bild är denna:

De flesta ekonomipoddar jag lyssnar på drivs av människor som har ett intresse i att folk fortsätter köpa aktier och samtliga finns själva på marknaden och skulle troligen förlora pengar vid ett börsras. En del menar att börsen är omöjlig att förutse, men på lång sikt går den upp, så det bästa man kan göra är att hela tiden lägga sitt överskott på börsen och återinvestera sina utdelningar. Andra är bara galet positiva i snudd på alla lägen.

Men nu till min spaning. De senaste veckorna tycker jag att varenda podd, varenda blogg, varenda sparekonom och analytiker – hur positiva de än brukar vara – säger att nu går det inte längre att tro på att börsen ska fortsätta upp. Om den ska ner just nu eller bara väldigt snart kan ingen säga, men att skiten är på väg mot fläkten tycks råda stor enighet om.

Är det nu man ska gå mot strömmen? Kanske, det vet man ju inte heller, men själv sjunger jag givetvis med i klagosången. Jag tror inte att börsen står högre om ett halvår än den gör nu. Det innebär att Stockholmsbörsen troligen kommer att sluta på minus 2018, vilket i sin tur kommer att leda till att investerare med kort minne pustar ut och konstaterar att det där var decenniets ras. Själv tror jag att vi har mycket elände framför oss.

Vad gör man utan sparbössor?

Jag är stark motståndare till att kontanterna försvinner alltmer, men ett riktigt dåligt argument för kontanter som förs fram förvånansvärt ofta är problemet att visualisera pengar för barn när man inte längre har fysiska pengar att stoppa i en spargris.

Det här ”problemet” skulle jag säga ligger helt hos föräldrarna. Ibland används det som ett argument mot vecko- och månadspengar, vilket vore ett fiffigt sätt att hindra barnens utveckling, men för det mesta handlar det nog bara om föräldrars oförmåga att tänka.

När jag var liten fördes beloppen in i fysiska bankböcker. De finns inte längre, men då får man använda en kassabok, en lättmanövrerad app eller ett vanligt rutat papper! Om barnen är så små att de inte förstår siffror får man väl måla upp en ruta för varje krona på kontot. Någon fantasi ska man väl lyckas uppbringa om man valt att sätta barn till världen!

Det faktum att bristen på kontanter redan anges som skäl till att inte lära barnen att spara tidigt i livet visar vilket tramsargument det är, för än så länge finns riktiga pengar. Det går alldeles utmärkt att ta ut dem och spara barnets pengar i en sparbössa eller en glasburk.

Lägg tid på att lära ungarna hur man sparar och se till att göra det roligt. Att hitta på ett sätt att få det att funka praktiskt är verkligen det minsta problemet.

Prutade i nätbutik

Jag behövde en dimmer, alltså en vanlig strömbrytare för 220 V med dimmerfunktion. Till saken hör att det satt tre dimmers i rummet, och även om den som skulle bytas satt på en egen vägg behövde den matcha de övriga skapligt.

Och det gör de ju aldrig. Vilken sort man än köpt kan man ge sig på att det är en som utgått eller ändrat utseende, det gäller allt. Så jag letade, funderade, letade och funderade.

Ingen under 40 kommer fatta bildreferensen.

Till slut lyckades jag i alla fall hitta den. Eller en som var så pass lik att det fick duga. Hos Malmbergs Elektriska. Fast där får man bara handla om man har ett företag med konto där. Nu driver ju inte jag riktigt en elbutik, så det har jag inte. Letade vidare och hittade två nätbutiker som hade den. På ena stället kostade den 110 kr, på det andra 116 kr. Billigt!

110-butiken hade fri frakt och bra recensioner, så jag började med den. Men nej, ”Av miljöskäl betjänar vi ej orders under 149:-”. Jaja, då fick det bli 116-butiken. Men nej, inte nog med att de tog betalt för frakt, den var dessutom dyr. Plötsligt blev 116-butiken en 175-butik. Någon måtta fick det vara.

Tillbaka till 110-butiken igen. Tänker att jag kan välja ett lite dyrare fraktalternativ än gratis. För 49 kr får jag snabb dörrleverans och då kommer jag ju upp över deras 149 kr-gräns. Nej, funkar inte ändå. Noterar att de har online-kundtjänst. Innan jag återger konversationen ska sägas att jag var på rätt dåligt humör redan innan jag började scanna internet efter dimmers. Okej, här kommer det.

Jag medger att jag inte ska ha pris som årets trevligaste kund, men tycker att mina invändningar är berättigade.

1. Ska de ha ett lägsta orderbelopp borde det framgå innan man kommer till kassan.
2. När frakten ingår i priset ska självklart totalsumman räknas som orderbelopp. Handlar jag för 159 kr handlar jag för mer än 149 kr.
3. Kundtjänst-Johan är ärlig, man satte priset för att slippa dutta med småkunder. Det har man rätt till, men låtsas då inte som att det är en ansvarstagande miljöengagemang för det är det inte.

Är ändå lite imponerad att jag fick handla min dimmer till utsatt pris och slapp slänga på något jag inte behöver. Vilket jag förresten inte hade gjort. När jag tog kontakt med kundtjänst var jag minuter ifrån att betala 175 kr hos konkurrenten, och när kundtjänst dröjde med att svara var jag sekunder ifrån att göra det. Fullt medveten om att det hade blivit dyrare än att slänga på ett par halogenlampor extra på min 110 kr-order så att den precis pressat sig över 149 kr, men ibland är till och med snåljåpar som jag villiga att betala pengar för att visa en poäng.

Stort tack till Johan på Eldirekt.se. Men dagens spartips är egentligen inte att handla där utan att alltid ifrågasätta knepiga köpvillkor. Dels för att företag som har dem ska veta att de går miste om kritiska kunder vars pengar är värda lika mycket som andras, men också för att du faktiskt kan få din vilja igenom.