Frosta ur frysen

Jag är inget stort fan av vinter. Jag ogillar kyla, har ingen glädje av snö och tycker mest att allt blir lite dyrare och krångligare på vintern.

Men en fördel finns. Det är lättare att frosta ur frysen när det är kallt ute. Det är bara att sätta frysvarorna i kassar eller kartonger som håller fåglar och andra djur borta, ställa ut dem på altan eller balkong och skrida till verket.

Gör det med hyfsat jämna mellanrum. Förutom att istäcket i frysen gör det svårare att få plats med maten skonar det både frys och elräkning att smälta fram metallrören. En isig frys kan dra uppemot dubbelt så mycket ström.

Passa på att inventera frysen när du ändå är igång. Är det något som legat där sedan förra avfrostningen så kan det vara läge att äta upp det. Men naturligtvis tinar du då upp maten i kylen så spar du ström. Och är frysen bara halvfull? I så fall drar den mer än om den är full. Dags att baka eller göra storkok – #sparadkrona x 2!

”Jag önskar att jag ägde min tid”

Jag ser och hör ofta uttalanden likt rubriken och skulle vilja analysera lite. Vi äger alla vår tid. En del kallar sig visserligen ”löneslavar”, men jag tror att det mest är på skämt. Slaveriet är avskaffat i Sverige sedan rätt länge.

”Vi har jättejättekul!”

Vi bara väljer, i olika utsträckning, att hyra ut vår tid, eller låna ut den gratis. Det är inget fel med det. Vore man konsekvent motståndare skulle det nästan bli omöjligt att interagera med andra människor. Vi gör alla saker vi inte hade velat om vi hade fått välja fritt. Allt från att ta en anställning till att åka på middag hos svärmor.

Men välj med omsorg, för tid är vår allra viktigaste resurs eftersom den så småningom kommer att ta slut och inte går att ersätta för alla pengar i världen. Som någorlunda ansvarstagande vuxen kan man ju inte stryka allt tråkigt i kalendern och bara göra det som är kul. Det vore inte ens önskvärt eftersom en del åtaganden är tidsinvesteringar för framtida skörd. Det skulle helt enkelt bli ett rätt torftigt liv om man aldrig gjorde något som tog emot.

Med det sagt undrar jag ibland om jag inte borde prioritera lättja lite oftare. Det ska vara gott att leva!

GW – det räcker nu!

Jag tycker att Leif GW Persson är en lysande författare. Grisfesten och Lindamordet är fantastiska böcker, Goltuppen och Den vite riddaren suveräna tv-serier och det här kan vara den svenska tv-historiens bästa intervju:

Antagligen är han lika vass som kriminolog. Åtminstone upplever jag att han alltid vet vad han snackar om där. Men det här med GW som börsexpert, känns det inte som att vi kan den grejen nu? Ibland känns det som att han är less på sig själv. Se här t ex:

Börsfesten var alltså över redan för ett år sedan. När såg du senast GW:s tvärsäkra aktietips i media? Jag har sett minst två bara i november. Och alltid lika tvärsäkert. ”Jag skulle kunna tjäna tonvis med pengar”, sa han så sent som i somras, så då var förlusterna glömda.

Jag fattar medieintresset. Han är en folkkär gubbe och Gud vet att börsnyheter kan behöva lättas upp en smula. Att han sedan ibland går in som ankarinvesterare vid börsnoteringar gör att artikeln skriver sig själv, men finns det inga andra börshajar att plocka fram någon gång. Startups, gamla industribolag och allt däremellan – ständigt plockar man fram GW som berättar hur lätt det är att ta rätt beslut. Åtminstone i förväg, eller med facit i hand. Botten upp!

Eller botten ur?

Låta barn lajva vuxna

M-riksdagsmannen Hanif Bali twittrar ibland om ”barnlajvare” och åsyftar vuxna asylsökande som säger sig vara barn. Själv vill jag inte bli barn igen, men det kan ju bero på att jag redan har uppehållstillstånd. Däremot ville jag vara vuxen när jag var barn. Ja, jag var larvigt lillgammal.

Min första bil...

Men jag tror att det är bra när barn ges och tar ansvar, inte minst ekonomiskt. Många ekonomibloggare och andra investerare försöker få sina barn intresserade av börsen och häromdagen blev jag påmind om min egen börsstart i kommentarsfältet.

När jag var 15 sålde mina föräldrar ett hus och av lika delar välvilja och skatteskäl fick jag en slant. Jag var tvungen att spara pengarna, men fick däremot flytta runt dem på börsen. Jag tror att det var en nyttig skola för mig, inte minst eftersom jag hade fått ett stigande ekonomiskt ansvar även tidigare. Ni vet, delar av barnbidraget mot att jag fick stå för klädinköp och möjlighet att tjäna pengar om jag gjorde hushållssysslor.

I rimliga doser alltså.

Jag tror att det är bra om man så fort som möjligt kan få in ekonomiskt tänk. Inte bara gällande egna pengar utan även familjens. Ta med barnen i budgetsnacket! Barn kan inte bestämma om familjen ska byta bil eller åka på utlandssemester, men ju förr man förstår den typen av avvägningar, desto bättre. En del verkar inte förstå sånt ens när de är 40 och har egna barn. Så dags att börja då...

Godis hemma

Vi går in i årstiden när en massa människor tycker att man måste ha godis, kakor, hemgjord knäck och kola hemma. Jag kan inte det. Inte så att jag ser mig som missbrukare, men har jag en skål med sötsaker kommer den tömmas inom en dag i alla lägen. Inte för att jag ens är särskilt sugen, det bara händer.

Jag köper inte hem något av det där, men ibland bakar jag bullar om jag ska få gäster och då vill jag åtminstone fylla en plåt och dessutom göra en sats som gör slut på ett helt paket jäst för det kostar ju ändå två spänn. Så då bjuder jag på ett par bullar, resten hamnar i min mage och fort går det. Frys in, tänker ni. Mikrougn, svarar jag. Då har man en rykande varm kanelbulle till kaffet på en halv minut. Samma där, plötsligt ligger den bara där på ett fat, som en naturlag.

Nu är inte detta ett stort problem i mitt liv. Jag ser bara till att inte ha det hemma mer än vid enstaka tillfällen. Men kanske är det så här en del resonerar (eller rättare sagt låter bli att resonera) om pengar. Finns de så går de åt. Rätt som det är sitter man i tv-soffan med något märkligt snacks, två bingolotter och en dvärgschnauzer.

”Som det kan bli!”

Jag kan lätt hålla mig undan godis och söta bakverk. Pengar är värre, de går att handla för till och med när man inte har några eftersom det alltid finns något käckt sms-låneföretag som ställer upp och ”hjälper till”. Men försök att äta en Schwarzwald utan att ha den. Eller gör inte det, det kommer se dumt ut.

Fondförvaltares betydelse

Jag såg att fondförvaltarna Sprinchorn och Armfelt lämnar Swedbank Robur. ”Under en övergångsperiod” ska andra förvaltarteam i företaget rycka in och ta hand om deras fonder.

Jag har ingen av deras fonder, men skulle vara orolig om jag hade det. Precis som jag valde att sälja av mina innehav hos Didner & Gerge när Henrik Didner och Adam Gerge slutade att förvalta själva för fem år sedan.

Kanske elakt att inte ge ersättarna en chans, men det är mina pengar och jag ser oprövade förvaltare lite som ”hemliga lådan”. Det kan bli jättebra, men jag köper inte lotter ens för tjugor, så jag har ingen lust att börja göra det för tusenlappar.

Aktier är en annan grej. När vd:n lämnar bolaget är det en person av många. Även om det varit en stark vd får man förmoda att företaget är mycket större än så. Undantaget är om han/hon lämnar helt utan förvarning och man kan ana osämja eller något fuffens, då kan det vara en säljsignal.

Men en fond är 1-2 personer med sina strategier, idéer och kontakter. Ny förvaltare = ny fond.

Att ta sitt öde i egna händer

Har flera gången den senaste tiden gått förbi den här lappen som satts upp runtom i grannskapet:

Det är alltså en invandrare som söker jobb och kan tänka sig lite av varje. Språket är inte klockrent, men viljan är det inget fel på. Tyvärr har jag inget jobb att erbjuda, men jag hoppas att andra har det.

”Man måste kunna ta sitt öde i egna händer”, säger Allan Edwalls karaktär Josef Bender i P&B, en annan invandrare med framåtanda. På en av mina gamla arbetsplatser började en tredje, en amerikan som inte kunde ett ord svenska. Att han dessutom suttit i amerikanskt fängelse de senaste tjugo åren var nog också ett litet hinder, men han gick från företag till företag och knackade på tills han fick en anställning och han har jobbat sedan dess.

Ändå hör man människor, både svenskar och invandrare, som har tusen skäl till varför de inte kan skaffa ett jobb (eller byta bort det jobb de redan har), trots att deras förutsättningar är mycket bättre än de här exemplen. Och ja, jag är medveten om att P&B är en påhittad spelfilm. Dessutom tycker jag att Edwall var bäst som singer-songwriter:

”Det är både synd och skam

huru livet dundrar fram

över små och svaga.

Dom är att beklaga.”

Kontakter är tydligen viktigt. Så hur ordnar man det då? Det lär ju inte flyga in ett kontaktnät och landa på huvudet. Rätt utbildning och kunskaper - samma där, de måste skaffas. Kanske på ett företag i den bransch man vill jobba, men då måste man fråga.

Hörde nyss en arbetsgivare berätta att för tio år sedan blev han uppringd av ungdomar som ville ha sommarjobb. Idag blir han uppringd av föräldrar som vill höra om det finns jobb till deras barn. Dessa föräldrar borde anställa invandraren med jobbannonsen ovan, så kan han lära ungarna hur man skaffar ett eget kontaktnät. Det kommer de behöva.