Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Banker kraschar, rekordlåga räntor,
terrorister, ”resenärer” och allmänt skakigt i världen. Jag
tror som vanligt på att säkra upp börsportföljen med guld och
silver – stabilt i uppgång, kanon i nedgång. Sedan kan det
diskuteras om man ska äga bolag, fonder eller certifikat.
Det känns alltid skönt att få
medhåll. Generellt ska man kanske inte lita på 50plus-gubbar med
Iggy Pop-frisyr, men Eric Strand på Pacific Fonder är en fiffig
kille:
Hans syn på silver är nog den mest
positiva jag sett. Förstod jag rätt menar han att silvret kan
sjudubblas i värde inom ”några år”. Fast det är absolut inte
första gången någon haussar silvret. ”Dags för silver att skina” vitsade Placera.nu till det för tre år sedan. Sedan dess är vi +/-
0.
För 2,5 år sedan tyckte
Aktiespararnas Christoffer Ahnemark att silverpriset borde mer än tredubblas.
Nope, ner sedan dess. Men någon gång måste väl de och jag få
rätt? Nej, det måste vi inte, men det vore trevligt. Jag behöver
inte ens en sjudubbling. Bara silvret tredubblas på ett år eller
två så ska inte jag klaga.
Den som följer mig på Twitter kan redan ha sett detta, men jag
tyckte att det var lite kul. Jag är inte känd för att ligga i
framkant när det kommer till ny teknik, men åkte med av bara farten
när Aktiesvorsk frågade
”Finanstwitter” om förslag till bästa smart-home-systemet.
Detta är givetvis grekiska för mig,
men jag fattar att det handlar om att kunna styra sin hemelektronik, företrädesvis från telefonen. För att visa precis hur mycket grekiska det är för
mig laddade jag upp en bild på min telefon (inte från min telefon
för den har varken kamera eller internet).
Givetvis blev jag ”hånad” så fort
jag blottat min strupe. Någon frågade om jag använder VHS eller
Betamax. Varken eller, eftersom jag inte heller har tv. Och så
detta:
Att kalla mig teknikfientlig är att
sparka upp öppna dörrar, men jag undrar på allvar om någon enda
människa har praktisk användning för ett smart-home-system. Jag
kan fatta det coola i att tända i ett rum när man sitter i ett
annat, men användbart är det knappast. Slå igång en stereo på
avstånd var hitech förr, men nu har väl alla som lyssnar på musik
med sig den just i den telefon med vilken de kan starta
hemelektroniken i andra delar av hemmet?
Nu menar jag inte att folk inte får
lov att köpa leksaker, men visst är det väl just leksaker det är?
När jag var ung fanns något som hette Tamagotchi, ett slags
elektroniskt husdjur som stal ens tid. Idag köper ingen en
Tamagotchi, men många köper en Alexa. Här är tio
användningsområden.
Jag vill inte verka teknikfientlig, men
jag skulle inte använda en enda av dessa funktioner. Min personliga
favorit är: ”Alexa, hur är vädret idag?” Ett annat sätt att
ta reda på det är att titta ut genom fönstret, men varför göra
något gratis som man kan betala för och samtidigt få känna sig
tekniskt avancerad? Om flest prylar vid döden vinner är jag redan förlorad.
Det kan säkert vara vettigt för
människor som vill äga sitt boende i ett område där de inte
riktigt har råd, men för mig låter det lite som det sämsta av två
världar. Villans kostnader och problem, men ändå bostadsrättens
ofrihet där man är beroende av sina grannars välvilja för minsta
förändring.
Enda fördelen jag ser är att
grannarna nog bryr sig mer om varandra på gemensamma ägor,
förutsatt att man inte är allt för många. Inget jag har behov av
nu, men kanske när jag blir gammal. Fast jag är osäker på om man
behöver en byggemenskap för detta.
”Grannfrun tittade över, så
trevligt!”
Kanske räcker det med att bo på en
mindre ort. När jag jobbade med att åka runt och dra vitsar
uppträdde jag ibland på lokala kulturföreningar. Det kunde heta
promenadförening eller byalag, där byn gått samman om en gemensam
lokal där man bjöd in artister, dansade, umgicks och stärkte den
lokala sammanhållningen. Sedan gick var och en hem till sin egen
villa eller lägenhet som inte ägdes av ett kollektiv. Jag föredrar
den lösningen, men det är ju bra om det finns valfrihet.
Så heter en UR-serie som Gösta Fjäderkrona tipsade mig om i kommentarsfältet i förra
veckan. Fel redan i rubriken för oss som älskar pengar, men jag
bestämde mig för att ändå se den.
Det börjar lite svagt. Första
avsnittet fokuserar på shopping. ”Klart jag gillar att handla, jag
tror alla gör det”, fastslår en shoppingberoende blondin på väg
att köpa en tv på avbetalning. En Bingo Rimér-wannabe motiverar
sitt behov av en ny bil med att en gammal bil kommer kosta lika
mycket om man räknar in reparationskostnaden. Jo, tjena...
Men bägge dessa unga människor verkar
vara ett under av upplysthet och genialitet jämfört med
sms-lånetorsken som berättar att han inte visste vad ränta var när
han tog sina lån. Jag har hört det förut, men undrar ändå om man
inte måste ha bott i en grotta för att missa så grundläggande
kunskaper. Men som han summerar det: ”Jag hade ingen koll alls.”
No shit...
Serien tar sig dock och jag är
faktiskt positivt överraskad. Jag antar att målgruppen är
högstadieelever, och dessa kan nog ha god behållning av den. Själv
tycker jag att den är lite för hattig. Jag hade gärna sett längre
intervjuer med Jonas Birgersson, som jag alltid tyckt är en grymt
intressant människa, och kvinnan med självförsörjande
familjejordbruk i skärgården. Intervjun med programledarens
pappa, som Gösta Fjäderkrona också pushade för, hade de absolut
kunnat göra ett helt avsnitt av.
Rätt många ungdomar säger
korkade saker. Ibland kanske ryckta ur sitt sammanhang och jag får
en känsla av att de mest finns med som varnande exempel, men strax
efter programledarpappan sa en lillgammal högstadieelev (?)
följande:
”Antingen är man en sparare eller en
slösare. Sen kanske det inte spelar någon roll hur mycket man
tjänar egentligen. Antingen sparar man eller gör av med det ändå.”
Den senaste månaden har
deklarationsblanketterna trillat ner i brevlådan liksom det orangea
kuvertet och en sammanställning av tjänstepensionen. Det är nu
någon med väldigt lite pensionssparande borde känna stress. Jag är
en sådan person, men det är nog något fel på mig. Fast lite har
jag allt! Här är mitt tjänstepensionskapital:
Det kan ju bli flera kronor i månaden
om jag har tur ;-). Jag hade inte jättelåg lön på det där
jobbet, det var bara det att arbetsgivaren inte pytsar in ITPK-pengar
förrän arbetstagaren är 28 år och det var det året jag slutade
på min sista fasta anställning, så det hann inte bli så mycket.
Premiepension har jag såklart, men inte
särskilt mycket. Jag började med att fyra av en hel massa i Robur
Contura (om någon till äventyrs skulle minnas denna gamla
skräpfond) och den har knappt hämtat sig sedan dess. Inte har jag
startat något privat pensionssparande heller.
Garantipensionen är idag drygt 7000 kr
efter skatt. Det skulle jag klara mig alldeles utmärkt på, men jag
räknar inte med att få det heller. Garantin gäller ju nu och inte
på 2040-talet. Jag räknar med att leva på avkastning av kapital
då. Skulle det av någon anledning inte räcka får jag väl skriva
någon skit.
Jag har träffat tjugoåringar som är
stressade över sin pension. Så vad säger ni, är jag idiot som
inte har pensionsångest?
Det verkar i stort sett finnas två
sätt att göra matinköp. Antingen åker man förbi affären var och
varannan dag, handlar till kvällens middag och möjligen sneglar mot
helgen på fredagen. Eller också gör man ett stort inköp en gång
i veckan.
En del säger att de veckohandlar på
Den Billiga Affären och sedan kompletteringshandlar i Den Dyra
Närbutiken, men dessa verkar oftast vara sådana som vill
veckohandla, men har för dålig framförhållning, så i praktiken
gör de ändå fem småinköp per vecka, bara det att ett av dem sker
i en annan butik.
Själv är jag utpräglad veckohandlare
och ser följande fördelar.
Det sparar tid. Hittills har jag nog
inte träffat en enda människa som tycker att det är kul att gå i
matbutiker, vänta i evighetslånga köer och trängas med högljudda
barnfamiljer.
Lågprisbutiker utanför stadskärnorna
är betydligt billigare. Inte på varje enskild vara, men nästan.
Och är man konsekvent kommer man att spara tvåsiffrigt i procent på
att undvika den lokala affären, vare sig det står Ica, Hemköp
eller Coop på den.
Genom att alltid veckohandla vänjer
man sig vid att tänka på allt. Jag skriver upp när något saknas
eller börjar ta slut hemma och vet vad jag ska köpa. Om jag hade
för vana att handla flera gånger i veckan skulle jag vara
slarvigare.
Om jag trots allt saknar något för
att jag glömmer eller för att varan är slut sabbar det inte mitt
liv. Jag har lärt mig att improvisera istället för att springa
iväg till Den Dyra Närbutiken (som i mitt fall är Ica, så det
gick bara inte, de gånger jag försökt har jag mötts av larvigt
höga priser). Det finns gott om människor i världen som både
saknar affärer och pengar att handla för. Att jag i det
perspektivet måste klara mig utan bulgur i en vecka känns bra
fånigt.
Handlar du sällan eller ofta? Och har
du en plan med ditt beteende eller ”händer” det bara?
Jag vet att jag gett mig på SVT förut,
så den som inte orkar med det får vänta till i morgon då det
kommer ett garanterat SVT-fritt inlägg.
Den här gången gäller det ett upprop bland de anställda på SVT Kultur som är sura för att de inte får
fasta anställningar. Detta menar personalen bl a gör det svårt för
dem att skaffa familj. Allvarligt talat finns det såväl frilansare
som egenföretagare som skaffar familj, en del flera.
Men osäkra inkomster är inte för
alla. Det går inte heller att säga att det finns två typer av
människor – de som är duktiga på vad de gör och de som skriker
sig hesa efter fast anställning. Jag väljer därför att respektera
deras önskemål och istället titta på argumenten och rimligheten.
SVT Kulturs ”flaggskepp”
Kulturnyheterna har femton reportrar. Femton! Lägg till producenter,
tekniker och alla andra yrkeskategorier pratar vi om minst
30 heltidstjänster. Vad producerar dessa? En timme och 40 minuter
television per vecka.
Fristående konkurrenter, de som SVT:s
gnällande kravmaskiner brukar kalla ”swishjournalister” (alltså
människor vars produkt har en marknad som inte måste tvingas att
betala), producerar ofta liknande mängder ”content” på 1-2
personer. Detsamma gäller youtubers. Någon kan invända att deras
material inte är lika genomarbetat, men den som säger så kan
aldrig ha sett Kulturnyheterna.
Därför blir jag full i skratt när
debattartikelförfattarna kallar SVT:s kulturavdelning för ”en
högpresterande miljö”. Jämfört med vilket normalt företag som
helst finns det ingenting högpresterande med SVT, och definitivt
inte med SVT Kultur. Jag förstår nu deras rädsla att bli av med
jobbet ännu bättre. Gå till vilken privat medieproducent som helst
och säg att du jobbat på en konkurrent där varje redaktionsmedlem
producerar tre minuter innehåll per vecka och de kommer att kasta ut
dig snabbare än du hinner säga LAS.