Min autistiska bokföring

Nej, jag har ingen medicinsk diagnos, men erkänn att rubriken gjorde dig nyfiken.

Däremot har jag ett utpräglat ordningssinne, särskilt när det kommer till siffror och pengar. Detta mynnar ut i ett behov av att hålla reda på tillgångarna och kunna jämföra siffrorna mot historik och index. Jag har min ekonomi utspridd på tre banker som var och en kan redovisa mina resultat i både tabeller och grafik, men ingen av dem gör en total sammanställning. Eftersom jag vill ha det matar jag manuellt in siffrorna i ett kalkylblad varje dag.

Ordning och reda, normalt sett. Men så kommer det svårredovisade förändringar som bruttoinkomster där jag vet att att det så småningom ska dras bort skatt. För att det då ska bli rätt borde jag räkna av skatten direkt, för oinbetalad skatt är ju i slutändan inte mina pengar.

Och så är det aktieutdelning. Först skiljs utdelningen av från aktien. Pengarna kommer inte in på kontot förrän senare, men det är ju på avskiljningsdagen aktien sjunker motsvarande belopp, så då blir det ett obefogat hack i kurvan. När MTG delade ut aktier i sin avknoppning Nordic Entertainment Group försvann 65 procent av aktievärdet för att sedan trilla tillbaka i form av aktier. Där sprack min exakthet igen.

Jag kan såklart göra uppskattningar och mata in preliminära siffror i väntan på de riktiga, men det skulle inte heller bli helt rätt och dessutom ta en massa onödig tid i anspråk. En annan lösning vore att acceptera att det inte är nödvändigt att varje dags stapel och ruta blir exakt, men det skulle jag nog inte klara.

Hur mycket välgörenhet går till välgörenhet?

Organisationer som drivs av mycket ideellt arbete hamnar inte sällan i en trovärdighetsfälla. Kanske inte schack- och badmintonklubbar, men hjälporganisationer. Jag fattar att chefer inom välgörenhetsorganisationer måste få tjäna pengar. Kanske t o m bra pengar om de gör ett bra jobb.

Men måste de ha miljonlöner? Såväl gamla organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen som nya som Postkodlotteriet har minst ett högdjur som tjänar hundratusen i månaden eller mer. Okej, lika bra att damma av det sämsta försvaret för detta.

”Lönerna betalas av medlemsavgifter, inte insamlingspengar.”

Så dessa pengar skulle ändå inte kunna ha använts för att gräva brunnar i Afrika eller skaffa fram mat till hemlösa? Klart de skulle! Medlemskap i Rädda Barnen kostar 200 kr/år. Om generalsekreteraren har hundratusen i månadslön krävs 7800 medlemskap bara för att täcka hennes lön. Jag gissar att de hellre betalat för brunnar och mat.

”Skål för en lyckad insamling, gubbar!”

Egentligen vill jag inte peka ut någon specifik organisation. Jag tycker bara att lönerna borde gå att pressa. I ärlighetens namn tror jag att de flesta ändå är avdankade politiker eller kompisar till politiker. ”Marknadsmässig lön” blir bara ett argument om det finns en marknad för dem utanför den typen av uppdrag.

Med en lägre chefslön på runt hälften kunde organisationernas hemsidor tydligt redovisa vad de högsta cheferna tjänar, som ett argument för att pengarna går fram till behövande. Nu hittar jag inte den uppgiften på en enda svensk välgörenhetsorganisations hemsida.

I organisationer med 90-konton kan upp till 25 procent av de insamlade medlen (plus 100 procent av medlemsavgifter, statsbidrag osv?) försvinna i ”administration”. Det är en himla massa pengar!

Kreativa badrumslösningar

När badrummet ska renoveras brukar även relativt händiga människor lämna bort allt arbete. Jag gör det definitivt eftersom jag varken kan koppla rör, kakla snyggt eller dra el. Dessutom brukar försäkringsbolaget ogilla hemmapul i rummet med flest försäkringsskador.

Kanske är det därför så många öppnar plånboken maximalt och mer eller mindre skiter i vad det kostar. Det skulle kunna vara orsaken till att all badrumsinredning är dyr. En vanlig badrumskommod utan exklusiva materialval kostar ofta femsiffrigt medan samma skåp för ett annat rum går att hitta för en tusenlapp.

Men varje krona räknas och att man renoverar ett badrum för över hundratusen är ingen anledning att inte spara pengar där det går. Här är några tips för att göra badrummet billigare.

Återanvänd

Kanske behöver inte precis allt i badrummet bytas ut bara för att du vill ha nytt kakel. Du valde duschkabinen, badkaret, handfatet och skåpen för att du gillade dem. Är det inget fel på dem kanske de håller tio år till. Allt som krävs är att du tar ner dem lite fint innan du släpper in Byggare Bob som har för vana att slå sönder allt med kofot.

När jag flyttade från hyresrätt till bostadsrätt tog jag med mig de badrumsskåp som inte hörde till lägenheten. Allt som krävdes för att få dem att funka i min badrumsrenovering var att köpa ett likadant handfat som jag haft i hyresrätten.

Tänk utanför boxen

Det finns ingen lag emot att använda möbler i badrummet som egentligen är avsedda för andra rum, och varje gång det lyckas spar det pengar. Bara för att möblerna ska stå i badrummet behöver de inte kunna tåla ofantliga mängder vatten, såvida du inte tänkt använda en garderob som duschkabin.

Ett par släktingar till mig sänkte ner handfatet i ett rokokoskåp som de lackade om. Det blev hur bra som helst och mycket billigare än att köpa ett badrumsskåp på Ikea.

Handla begagnat

Många tror som sagt att det är en naturlag att allt gammalt i badrummet måste slås sönder och bytas ut mot splitter nya grejer eftersom allt från handdukshängare till handfat blir mögelskadat efter fem år, men det finns faktiskt en begagnatmarknad på Blocket och Tradera. En badrumsmöbel i nyskick är värdelös för den som slängt ut den och guld värd för den som behöver den, så här finns pengar att spara genom att sälja det du får över och överväga att köpa det du behöver.

Själv har jag ett badkar som kostade mig 100 kr. Man blir lika ren i det som i ett fruktfatsformat designerkar med guldtassar, bara till ett lägre pris.

Valfrihet – frihet från att välja

Jag minns när PPM-systemet infördes. Det skulle bli så bra, vi skulle själva få investera våra pensionspengar och få möjlighet till en bättre pension genom aktiva val. Nu har det gått tjugo år och vad har hänt?

Antalet fonder vi får välja mellan minskar successivt. Nu vid årsskiftet försvann en tredjedel av de kvarvarande fonderna, men nya utrensningar görs hela tiden. Antar att det vid det här laget inte finns någon utanför AP7 Såfa som inte fått brev om att minst ett av deras fondval plockats bort.

Förut kunde man ”spegla” sina PPM-fonder hos sin fondförvaltare. Själv hade jag min PPM-översikt i min Avanzadepå, men den möjligheten plockades bort. Det visade sig att lättillgängligheten resulterade i att fler gjorde fler aktiva val än om man är tvungen att gå in via Pensionsmyndighetens egen hemsida lika överskådlig som ett flipperspel.

Vore det inte allra enklast om vi fick ett val att göra? Varje år kunde vi få hem en talong med ett förfrankerat kuvert, och så kunde man sätta ett kryss i blankettens enda ruta och skicka in alltihop till myndigheterna. På så vis skulle våra politiker fortfarande kunna hävda att vi har ett fritt val (visserligen med bara ett alternativ, men ändå) och det skulle fortfarande behövas en myndighet med tillhörande generaldirektör för att behandla våra fria val. Alltid finns det någon avdankad knapptryckare som behöver ett ”jobb”.

Och sedan, när vi gnäller över för låga pensioner, kan (o-)ansvariga politiker hävda att det inte är deras fel. Folket har fått ett precis så fritt val som man klarat av att hantera, och om resultatet inte blev det önskvärda måste det bero på att vi valt fel.

E-böcker och läsplattor

När det kommer till ny teknik (eller egentligen all teknik som går på el) känner jag mig som en idiot, men jag har börjat läsa e-böcker, alltså böcker på skärm. Egentligen föredrar jag gamla hederliga pappersböcker, men jag vill läsa böcker på ett annat språk än svenska för att på så vis förena nytta med nöje, och nu har jag fiskat ut hela utbudet på mitt lokala bibliotek på det aktuella språket.

Jag vill inte heller gå över till ljudböcker, själva poängen är att läsa, inte lyssna. Så antingen får jag börja betala för pappersböcker, och då kan det dra iväg ganska snart, eller också får jag bita i det digitala äpplet, alltså en gammal Iphone (jag vet, det är Göteborgsklass på den ordvitsen).

Jag har hittat gratis e-böcker här och där, men kan absolut betala en dollar eller två för dem också. Utländska pappersböcker på nätet blir för dyrt. Antikvariat för svårt och tidskrävande. Men jag måste erkänna att det är motvilligt som jag omfamnar den nya tekniken. Jag börjar förstå hur Ansgar kände sig när man övergav papyrusrullarna:

Än så länge går det ändå förvånansvärt bra, men allt kan alltid bli bättre. Därför vore det kul att höra om de av er som gått med i det moderna samhället läser e-böcker och har tips och råd. Lånar ni e-böcker på bibliotek? Har ni någon prenumerationstjänst? Eller skaffar ni dem någon annanstans, och betalar ni i så fall pengar för dem? Och vad läser ni böckerna på – dator, iPad, Kindle, telefon...?

Kurs i Harry Potter

Först vill jag tacka Jakob och EFN-Ara för inspirationen. De gjorde mig nämligen uppmärksam på att det finns en svensk universitetsutbildning om ”Harry Potter och hans världar”:

”Kursen ger kunskap om J. K. Rowlings författarskap samt intermediala perspektiv på Harry Potter och hans världar, särskilt film och litteratur. I kursen ingår litteraturvetenskaplig terminologi, samt studier av fantasygenren. Kursen examineras genom ett självständigt fördjupningsarbete.”

Linnéuniversitet?

Man kan såklart välja att skratta åt det här på samma sätt som när det anordnas kurser i att hantera en zombieinvasion, men betänk att universiteten ska vara Sveriges utbildningsväsens främsta lärosäten. Dessa borde inte lägga pengar på en påhittad barntrollkarl, lika lite som studier om Fimpen, Modesty Blaise eller Pojken med guldbyxorna.

Om inte av andra skäl så för att skolor och myndigheter inte har byxor vars fickor är fulla av oändliga mängder pengar. Kurser i Harry Potter, katters personlighet eller analyser av 1900-talsteater ur ett genuskritiskt perspektiv tar resurser som hade kunnat lagts på riktiga, användbara kunskaper.

I min presentation här på sidan står det att jag genomgått en statlig humorutbildning, så vem är jag att peka finger åt knäppa kurser? Men det finns en väsentlig skillnad. När jag studerade ståuppkomik på Dramatiska Institutet var antagningsreglerna mycket tydliga med att utbildningen var till för människor som hade för avsikt att arbeta professionellt som komiker, inte för präster som ville hålla roligare predikningar eller lärare som ville väcka sina elever.

Här kan man ju inte ens ha funderat över den aspekten. Visst, bevisligen kan man livnära sig som zombieexpert och Harry Potter-tolkare, men jag tänker att det är jobb man med fördel kan förkovra sig till på fritiden. Fanns det dylika kurser på något obskyrt folkuniversitet vore det väl en sak, men Linnéuniversitetet ska inte leka bort skattepengar på trollkarlar.

Dags för ädelmetaller?

Banker kraschar, rekordlåga räntor, terrorister, ”resenärer” och allmänt skakigt i världen. Jag tror som vanligt på att säkra upp börsportföljen med guld och silver – stabilt i uppgång, kanon i nedgång. Sedan kan det diskuteras om man ska äga bolag, fonder eller certifikat.

Det känns alltid skönt att få medhåll. Generellt ska man kanske inte lita på 50plus-gubbar med Iggy Pop-frisyr, men Eric Strand på Pacific Fonder är en fiffig kille:

Hans syn på silver är nog den mest positiva jag sett. Förstod jag rätt menar han att silvret kan sjudubblas i värde inom ”några år”. Fast det är absolut inte första gången någon haussar silvret. ”Dags för silver att skina” vitsade Placera.nu till det för tre år sedan. Sedan dess är vi +/- 0.

För 2,5 år sedan tyckte Aktiespararnas Christoffer Ahnemark att silverpriset borde mer än tredubblas. Nope, ner sedan dess. Men någon gång måste väl de och jag få rätt? Nej, det måste vi inte, men det vore trevligt. Jag behöver inte ens en sjudubbling. Bara silvret tredubblas på ett år eller två så ska inte jag klaga.