Pantade konsumenter

Det går åt lika mycket energi att återvinna tjugo aluminiumburkar som det gör för att utvinna en burk ur bauxit i naturen. Jag köper väldigt sällan burkar eller flaskor med pant, men jag skulle absolut gå tillbaka med dem till butiken även om det inte vore pant på dem.

Tyvärr är det inte alla som tänker så. Ungefär var femte burk pantas inte. Tittar man i diket längs gång- och cykelbanor är jag förvånad ätt inte den siffran är ännu högre. Det ligger ju driver med skit där och inte minst aluminiumburkar.

Panten i Sverige ligger på 0,60-2 kr. Aluminiumburkspanten ligger på 1 kr. En enda blick i en skog eller dikesren är bevis nog för mig att den siffran är för låg. Höj till det tiodubbla så kanske till och med energidryckskonsumenterna fattar att det inte är okej att slänga burkarna vartsomhelst. Bryggerierna skulle gnälla en stund, men låt dem göra det då.

Och vad sägs om att smälla på med lite böter också? Nedskräpning kan ge en bot på 800 kr, men hur många får en sådan? Jag är helt övertygad om att polisen skulle kunna skriva ut böter tills de får ont i fingrarna, exempelvis på stora musik- och sportevenemang, men det gör de inte.

I en perfekt värld skulle det såklart inte behövas. Inte en enda aluminiumburk, glas- eller plastflaska borde hamna i naturen, men antingen sitter man och hoppas att det ska ske ett mirakel, att alla kampanjer plötsligt ska tränga in i folks hjärnor, eller också straffar man på det enda sättet som funkar – genom att se till att det kostar att göra fel.

Guldförvaltare lämnar skutan

Många av oss intresserade av ädelmetaller har lyssnat på förvaltaren Eric Strands profetior om marknadsutvecklingen. Jag har alltid upplevt honom som duktig och påläst. Frisyren hade jag däremot inte velat ha även om jag hade haft möjligheten.

Men nu ska vi inte snacka hår, snarare ryggrad. En ny avgiftsmodell hos arbetsgivaren Pacific Fonder gav en dubbling av förvaltningsavgifterna på de fonder han förvaltade, vilket ledde till att han hastigt och lustigt lämnade jobbet.

”Dessvärre har nu bolaget bestämt sig för att höja förvaltningsavgifterna på mina fonder från och med 1 juni 2019, vilket är något jag inte kan acceptera eftersom det blir en dubblering av den fasta förvaltningsavgiften för investerare i fonderna. Detta överensstämmer inte med min grundläggande syn och det var inte på dessa premisser som jag startade fonderna.”

På sin hemsida skriver han:

”Då jag sagt att jag investerat privat fullt ut i mina fonder - meddelar jag också nu när avgifterna höjs och förvaltaren (jag) byts ut att jag - idag 1/6 - säljer allt i de fonder jag förvaltat (Pacific Precious & Pacific Multi Asset)”.

Att han säger att han inte vet vad han ska göra nu tyder på att uppbrottet skedde rätt plötsligt. Layouten på hemsidan likaså. Vart tredje ord mer versal begynnelsebokstav, och centrerad text trodde jag bara analfabetiska modebloggare höll på med.

Men så är det heller inte hemsidor som är Strands expertis. När det gäller guld är det få som slår honom på fingrarna och det faktum att han verkar stå på småspararnas sida talar ännu mer till hans fördel. Jag vet ingenting om bakgrunden utöver det han säger själv, men det skulle förvåna mig om inte uppsägningen kostar honom en hel del pengar. Det är inte lätt att ta ett sånt beslut. Heder, kudos och hatten av!

Sänk kostnad genom att skjuta upp den

Jag som inte ens har tv har ända flera gånger lyckats se reklamfilmen om idiotfamiljen Sanati, så jag antar att de flesta av er också gjort det. Om inte ska ni få chansen att tappa tron på mänskligheten nu.

Jag tror inte att just den här familjen finns på riktigt, men helt klart finns det folk som i möjligaste mån lånar till allt, och skulle de få några pengar över är första tanken att bränna dem på en resa eller ännu mer skit de varken behöver eller har råd med. Så låt oss gräva lite mer i den fiktiva familjen Sanatis ekonomi:

De hade alltså både småkrediter och ”större privatlån” som alla hade det gemensamt att räntesatsen var över 25 procent. Om de lånat av sms-låneskojare eller juggemaffian framgår inte, men när krediterna blev för många och stora vände de sig alltså till låneförmedlaren Advisa som ordnade ett ”hopbakslån” på ren Lyxfällansvenska.

Enligt reklamen har de sänkt sin kostnad med 5200 kr/månad. Fast vad de egentligen gjort är att smeta ut kostnaden över tolv år istället för fem. Visserligen blir det en besparing på 22875 kr, men vinsten är inte påstådda 5200 kr/månad utan 158 kr.

Frid och fröjd om låneslavarna sätter de 5200 kronorna i sparande, men chansen att en familj som köpt en tv på avbetalning med en ränta på över 25 procent plötsligt skulle börja fatta rationella beslut är ju mindre än obefintlig!

Jag fattar att jag inte är målgruppen och jag fattar att reklamen måste måla upp tjänsten som en solskenshistoria, men hur dumt får något bli innan marknaden tvärdör?

Alla kommuner ska ha samma utfall

Danderyd ska höja kommunalskatten med 1,4 procent. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg är sur för att den ändå är för låg. Argument: Den är högre i Dorotea.

Om Lindberg vore ute efter rättvisa hade han varit den förste att kritisera det kommunala utjämningssystemet som redan berövar Danderydsborna på 17208 kr per person och år, men det gör han inte. Istället handlar det om den socialistiska tanken att alla inte ska ges likvärdiga möjligheter utan istället samma utfall.

Jag menar inte att all fördelning av skattemedel är av ondo, skattesystemet syftar ändå till någon slags rättvisa även om det inte alltid når ända fram, men att straffa kommuner ekonomiskt ju hårdare de håller i pengarna är precis motsatsen till rättvisa.

”Hittar du tomglas ska vi ha hälften!”

Tänk dig själv att du har två barn. Kalle köper godis för månadspengen så fort han får den och ägnar resten av månaden åt att gnälla över att pengarna är slut. Lisa fördelar sin månadspeng jämnt över månaden och sparar dessutom 20 procent för framtida utgifter. Om du då höjer Kalles månadspeng, sänker Lisas och dessutom konfiskerar hennes sparkonto, vad blir resultatet? Två griniga ungar som bägge känner sig orättvist behandlade – lite grann som Anders Lindberg och Jonna Sima på Aftonbladet.

Camp FI

Bloggaren Fru EfficientBadass fick den festliga idén att samla ekonomibloggare och andra med intresse för finanser och sparande på en och samma plats, närmare bestämt om exakt en vecka, på nationaldagen på Djurgården i Stockholm.

I och för sig bad hon att vi inte skulle sprida informationen om vi inte skulle komma, av risken för att göra fans och följare besvikna. Jag är inte helt säker på att jag kommer, men väljer att bryta mot reklamförbudet av två skäl.

1. Jag har väldigt svårt att tro att någon enda människa kommer dit för att träffa just mig.
2. Mitt liv har just nu larvigt korta ledtider. Antingen dyker jag upp utan att berätta det eller också chansar jag på att komma.

Och jag siktar verkligen på att komma. Dels för att det är kul att träffa likasinnade och dels för att jag alltid funderar över hur alla anonyma bloggare ska kunna behålla sin anonymitet. Kommer de presentera sig som Utlandsgurun och IPO-spejaren och har någon av dem lånat den nu före detta anonyme före detta bloggaren Gottodix gamla vargmask?

Det får vi se. Både ni och jag om både ni och jag kommer. Jag ska göra allt jag kan för att komma. Tyvärr är det inte alltid allt räcker. Om vädret och tiden tillåter kommer jag att odla myten om mig själv genom att springa hem därifrån. Jag tjänar ju 32 spänn på det.

Dina bästa självhushållstips

Att bli helt självförsörjande inom något enda område är snudd på omöjligt i det moderna samhället, men även om vi inte kan odla all vår mat eller producera el för att ladda vår hembyggda elbil kan vi alla göra något. Om man vill, det går också att jobba för pengar och köpa in allt annat.

Men få saker känns så bra som att skörda sin egen mat eller dricka sitt eget vin. Jag vill utveckla den delen av mitt liv och undrar över de bästa möjligheterna. Jag kan t ex tycka att även om det är gott med hemodlad färskpotatis kostar potatis aldrig mer än 12 kr/kilo i affären och runt midsommar oftast en bråkdel, så då är det bättre att köpa.

Jag föredrar odlingar som kräver minimalt med jobb, som rabarber och gräslök som bara kommer år efter år. Några vinbärsbuskar skulle jag också vilja ha. Det hade jag som barn och minns dem som okomplicerade. Kanske ett äppelträd, men det verkar som att alla som har det har för mycket äpplen och att hämta andras överflöd är ännu enklare.

Höns verkar vara det ultimata husdjuret. Säkert en del jobb, men hittills har jag inte hört någon hönsfarmare säga att de är missnöjda med valet. Höns äter inte så mycket och de levererar ägg med viss regelbundenhet. Det finns ett proggband som hittat ett annat användningsområde, men det är jag mer tveksam till.

Den senaste tiden har jag snöat in på biodling, läst böcker och knarkat biodlarvideos. Att kunna ha en låda med åttiotusen husdjur som inte bara skaffar sin egen mat utan också förser biodlaren med ett överskott av honung och vax låter för bra för att vara sant. Deras flitiga och effektiva livsstil är dessutom otroligt fascinerande. Vore människan en hundradel så rationell i sina handlingar vore världen perfekt. Den dag vi utplånat oss själva kommer bina ta över – kom ihåg var ni hörde det först. Eller glöm det förresten, ni är ju döda då.

Men innan dess, berätta gärna era bästa självhushållstips. Syr du kläder av fårull, odlar psykedeliska svampar i jordkällaren eller har byggt ditt hus av barkat timmer från den egna skogen? Inspirera eller avskräck!

Bra affärsidéer genererar pengar

En del affärsidéer tar längre tid att få snurr på än andra, men generellt tycker jag att det här är en sanning:

Visst, Amazon tog sig till slut, men det går väldigt få Amazon på varje misslyckat bioteknikbolag eller diverse geniala patent vars enda problem är att ingen vill betala pengar för dem. Först tar man in lite pengar från ett riskkapitalbolag. Sedan börsnoterar man under förevändningen att de tuffa åren är över. Nu är det dags för skörd (och den vill man givetvis dela med sig av, det är ju logiskt), troligen redan under innevarande år.

Men så spricker det! Märkligt nog är massproduktionen aningen försenad och den där stora ordern kommer inte. Än. Men hav förtröstan, med en nyemission lyckas man dra in pengar för att klara det akuta kassaflödet. Det ska räcka både till löner och investeringar i ett par år.

Eller åtminstone ett år. För sedan är det dags för ännu en nyemission. Eller ett aktieägartillskott eller något annat. Bara inte vinst, det är det visst aldrig dags för. Är det då en affärsverksamhet eller en hobby?

Det kanske inte behöver definieras när en uttråkad hemmafru drar igång försäljning av växtfärgade ljusstakar i det egna garaget. Men när en hyllad företagsvisionär står på event och mässor över hela världen och berättar om hur hans produkt sakta men säkert tar över världen utan att man gått med vinst ett enda kvartal under alla dessa år, då är det dags att definiera verksamhetens karaktär. Hobby, säger jag.