Vem är sjuk?

1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom varför ett gäng homosexuella i en aktningsvärd protest sjukskrev sig med motiveringen att de kände sig lite bögiga. Det kan tyckas absurt idag, men är det konstigare att sjukskriva sig för homosexualitet än för klimatångest?

Eller för att pojkvännen gjort slut, katten dött eller ”fel” person vann presidentvalet i ett land långt borta? Jag såg någon skämta om att en 90-talsfödd praktikant sjukskrivit sig för nageltrång. Det skrämmer mig att jag inte är säker på att det saknades verklighetsbakgrund.

Riktig ångest är givetvis ett sjukdomstillstånd och jag vill inte pissa på någons känslor. Det finns tillfällen i livet då det sista man vill är att gå till jobbet eller överhuvudtaget träffa folk. Men jag tycker att det säger något om samtiden när människor ser det som ett rimligt alternativ att utebli från sina åtaganden bara för att man inte är i perfekt balans.

Även om man skulle stanna hemma så kort tid att varken samhället eller arbetsgivaren behöver betala ut sjukpenning sätter man ju alltid någon i klistret (för annars är det arbete man utför helt meningslöst och då borde man avskedas bara därför). Vore jag arbetsgivare och fick ett samtal från en anställd som tänkte vara hemma pga klimatångest skulle jag direkt kolla upp mina rättigheter att avskeda. Skyll åtminstone på något annat, som mensvärk:

Den enes död...

Första gången jag förstod att döden är big business var när min far vek in kepsen. För den som är medlem i Svenska kyrkan (varför i all världen någon fortfarande skulle vara det, gå ur!) ingår de flesta av kyrkans avgifter, präst, lokal osv. Några hundringar för transport till eller från kremering tänker jag inte bråka om, även om jag vet att man är i sin fulla rätt att köra själv.

Men när det kom till begravningskaffet erbjöd kyrkan detta i en närliggande lokal. Det verkade ju praktiskt. Ända tills det framkom att priset för en kopp kaffe och ett par småkakor motsvarade en brakmiddag på restaurang. Pappa var visserligen inte lika snål som jag, men han hade vänt sig i graven om vi betalt flera hundra per kuvert för fika.

Pga orutin bokade vi en av de större begravningsbyråerna, Ignis. De var inte bara stora, de var väldigt dyra också. Vid senare begravningar i familjen har vi använt Edsvikens Juridiska (nej, jag får inte betalt, jag är bara nöjd). Jag fattar att en liten firma har lägre overheadkostnader, men att de kan hålla halva priset måste betyda att jättarna badar i pengar.

Vi frågade en bank om de kunde göra bouppteckning. De kunde de inte utan hänvisade till begravningsbyrån, men så kastade de ur sig att man kan göra den själv. Det hade jag inte ens reflekterat över, men laddade ner blanketten och märkte att det var en baggis.

Efter begravningen hörde dock Ignis av sig och erbjöd sina tjänster. Jag förklarade att jag skulle göra bouppteckningen själv och tänkte att det var färdigt där. Men nej, då fick jag ett mejl där de betonade att jag blir personligt ansvar för bouppteckningen och felaktiga uppgifter skulle kunna ge mig fängelse.

”Begravning? Då har du kommit rätt.”

Då blev jag förbannad. Jag svarade att jag trodde att deras företag skulle hålla sig för goda för att hota människor i sorg med rena maffiametoder. Jag skickade en kopia till vd också, men fick inget svar från vare sig den ena eller andra vilket jag tar som en kraftig dementi på att dessa as skulle hålla sig för goda för någonting alls.

Det får mig att tänka på en scen i P&B. De hade kommit över ett parti gummerade syltetiketter och chefen, spelad av Allan Edwall, fastslår att dessa kan man skicka till änkor. Sagt och gjort, de skickar etiketterna till gråtande änkor som betalar sina döda mäns förmodade köp och gråter vidare.

Gör inte så! Det är sorgligt när en närstående dör, men att inte vilja öppna plånboken på vid gavel för skojare betyder inte att man älskar någon mindre. Jo, skumraskföretag är alltid svårälskade oavsett om det är begravninsbyråjättar eller består av kyrkans män.

Och med det sagt ska jag nu gå på begravning för min mor. Inte min definition på fredagsmys.

Långsiktigt

Efter att ha tråkat Sparpodden en del tänkte jag marknadsföra veckans avsnitt som helt otippat inte alls handlade om pension och där man inte en enda gång lyckades få in det annars obligatoriska segmentet som går ut på att Donald Trump är en galen gubbe som sitter hela dagarna och irrationellt skriver tokiga grejer på Twitter. Oavsett om man är jätteintresserad av pension eller vad man tycker om Trump blir bägge rätt enformiga i längden.

Men den här gången intervjuade man istället Ulf Hedlundh på Svolder. Han hade mycket vettigt att säga, men det jag tänkte fokusera på är när de kom in på långsiktighet, som ju tycks vara ett nästan heligt budord för de flesta investerare. Ulf sa då följande:

”Även om vi pratar långsiktighet så får det ju inte vara hur långt som helst och att skylla dåliga investeringar på att man är långsiktig, utan någonstans finns det ju här en förmåga att titta på det här också i ett medellångt perspektiv och fundera i de banorna. Ibland används ordet långsiktighet lite grann som en ursäkt för att man gjort en investering som inte är så bra.”

Jag vet själv människor (”Ja, vänner till mig förresten...”) som köpt in sig i bolag, kanske lite spekulativt inför en rapport, och så har de tappat 10-20 procent nästan direkt och då sagt att det är en långsiktig investering. För det första vet ju jag att om de istället hade tjänat 10-20 procent hade de sålt direkt och lovordat sin egen trading. För det andra, även om de tänker vara långsiktiga är det inget skäl att börja med att gräva en grop.

Jag har inget emot långsiktighet, vare sig på eller utanför börsen, men det får aldrig vara ett svepskäl för att inte göra sin research och försöka optimera förutsättningarna. ”Det jämnar ut sig” är ett av de sämsta uttryck jag känner till för det stämmer nästan aldrig.

Poänglösa hemläxor

Jag är den där killen som kollar och jämför priser och produkter, läser produktbeskrivningar på företagens hemsidor och gör allt jag kan för att i förväg förvissa mig om att jag ska göra ett bra köp. Och vad har jag för det? Ganska ofta ingenting.

Igår skulle jag köpa färg för att måla några väggar. Bestämde mig för en färg på Bauhaus. Långt ifrån den billigaste, men de var billigast på det här fabrikatet och jag gillar Bauhaus. Ja, inte att det en gång i minuten under hela besöket ekar ”NÄR DET MÅSTE BLI BRAAAA!!!” ur högtalarna, men resten.

Peter Stormare lajvar uteliggare. Eller tvärtom?

På hemsidan hittade jag en tioliters- och en tolvlitershink till exakt samma pris. Jag kontaktade då kundtjänsten via chatt och fick veta att min iakttagelse var korrekt. Priset och färgen var lika, det enda som skilde var volymen. Jo förresten, en sak till. Tiolitershinken hade högre kundbetyg.

Tolvlitershinken var tydligt en utgående produkt, men enligt hemsidan fanns tio stycken kvar. Jag skrev upp artikelnumret och numret på den rutan i butiken där färgen skulle finnas. Sedan åkte jag dit för att handla. Bäst att skynda sig.

Men nej, där fanns ingen färg. Hittade en anställd som snabbt konstaterade att i den rutan har den aldrig funnits, där var det lackfärg. Varför det stod så på nätet visste hon inte. Så hon gick och tittade på de 2-3 ställen där den här färgen verkligen hade funnits, men där var det slut. Med andra ord var allt på hemsidan fel – fel antal på fel plats, eller rättare sagt inget antal på någon plats.

Nu lyckades jag pruta ner priset på tiolitershinken istället så jag är inte jättesur, men det här är inte specifikt för Bauhaus. Lagervärden verkar vara lite av en slumpgenerator på många företags hemsidor. Meningen med att ange lagerplats och antal i lager måste väl vara att underlätta för kunderna, inte att reta upp dem?

Nåväl, nu ska jag måla. Det känns säkrare för då vet jag att jag blir förbannad.

Subventionerad könsstympning

En debatt om religiös omskärelse drog igång när Centerpartiet bestämde sig för att ”verka för att omskärelse av pojkar som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas i Sverige”. Judar och muslimer gick i taket och en del menar att om detta blir verklighet kan de inte utöva sin religion i Sverige.

Förutom att jag är principiell motståndare till barnmisshandel och tycker att barn har rätt att inte bli stympade pga föräldrarnas tro förstår jag inte fenomenet religiös omskärelse. En allsmäktig gud gör väl inte ett så fundamentalt fel vid skapelsen att det genast måste rättas till efter födseln?

Vi snackar ju inte om enstaka fall här, enligt denna religiösa vanföreställning måste gud ha 100 felprocent (eller 50 om man bara tror att gud misslyckats med ena könet)! Tur att han inte sabbat alla djur också för då skulle hela mänskligheten inte hinna göra annat än att rätta till guds misstag.

Men det här är en ekonomiblogg, så nu lägger vi såväl religion som det fysiska och psykiska lidandet det kan innebära att skära i barns kön åt sidan och går strikt på det ekonomiska. Det här tar upp plats i vården och kostar såklart pengar, och det är inte självkostnadspris.

Region Skåne tog beslut för två år sedan att sluta subventionera ingreppen, men att ändå ”fortsätta att tillhandahålla tjänsten till en rimlig kostnad”. Huruvida de faktiskt har slutat subventionera också i praktiken hittar jag ingen info om (det lät onekligen lite luddigt), men i Stockholm verkar det i alla fall vara business as usual:

"För pojkar under 18 år som bor inom länet är omskärelsen subventionerad Stockholms Läns Landsting och kostar 1500:-."

Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte! Jag skiter i hur gamla traditioner det handlar om, jag lever idag. Om vuxna människor vill skära i sina kroppar av icke-medicinska skäl ska de få göra det precis som ifall någon vill spruta in nervgift eller fett i pannan för att dölja rynkor. Men det får inte ta resurser från övrig – meningsfull – vård, och de ska få finansiera det själva, varenda krona! Allt annat är dårskap.

Vad bidde det då?

Här är en tweet som väl inte kommer med något revolutionerande avslöjande, men som jag ändå tycker är väl värd att lyfta fram.

Ni ser frågeställningen själva. En företagare vill ge sin medarbetare en engångsbonus och det slutar med att två tredjedelar försvinner i skatter. Och det är värre än så. Om medarbetaren använder sin del av kakan till att köpa något med normal moms på 25 procent försvinner tre fjärdedelar i slukhålet. Tankar han bilen för pengarna får han bensin för 1222 kr av företagarens ursprungliga 13142 kr, drygt 9 procent.

Frågan om det är ”rätt” har setts som retorisk av såväl skatteförespråkare som skattehatare (eller heter det skatteförnekare?) och många däremellan, som svarat ett rungande ”ja!” eller ”nej!”. Några tycker att företagaren borde ha fuskat eller åtminstone planerat genom att ge medarbetaren något avdragsgillt eller ledighet istället, men företagaren står på sig och förklarar att han ville ge just pengar och var villig att ta kostnaden för det.

En annan värdegrund.

Det närmaste jag själv kommit en bonus är att jag fick presentkort på en cd när jag blev ”månadens medarbetare” i början av 90-talet. Det var väl trevligt i och för sig, men pengar är ju alltid pengar. Eller ja, ibland är pengar liktydigt med pengar minus skatt, och den här historien visar med all tydlighet att det är något helt annat.

Klockrent

Läser att antalet rån där folk blir av med sina armbandsur ökar. Rekordet måste vara det amerikanska paret som blev av med en klocka värd 2,5 miljoner, men det verkar inte finnas någon nedre gräns.

Dyr var den, men snygg var det fanimej inte.

Polisens lösning är den vanliga – skuldbelägg offren:

”Var försiktig med att exponera dyra klockor i exempelvis sociala medier, i offentlig miljö eller på andra ställen där de kan uppmärksammas.”

Jag kan tycka att polisen borde lägga energi på att lösa brott istället, men jag som inte får betalt för att skydda hederligt folk kan inte låta bli att undra varför man vill ha en svindyr klocka på sig. Eller en klocka överhuvudtaget. Själv har jag en sån där mobiltelefon med inbyggd klocka. Har inte alla det?

Med undantag för pulsklocka vid löpning har jag inte burit armbandsur på över tjugo år. Skulle jag behöva det vid något enstaka tillfälle då mobilen inte kan vara på hade det definitivt inte blivit en klocka för flera tusen när det finns klockor för en hundralapp. Ni som fortfarande använder armbandsur, hur tänker ni? Jag är uppriktigt intresserad.