Jag är ännu mindre intresserad av
svensk filmindustri än av film i stort. Jag har inte gått på bio
på tio år och åtminstone de fem senaste biobesöken var
kostnadsfria. Senaste gången jag själv köpte en biobiljett kan ha
varit på 1900-talet och jag kan inte heller minnas när jag såg en
svensk film på tv eller i en dator.
Jag besitter således varken
specialkunskaper eller är en del av lösningen, men det brukar inte
hindra andra så jag kan ju tycka till ändå. Eller låt oss
istället börja med att lyssna på en som borde veta vad han pratar om, Stellan Skarsgård.
Hans förslag är alltså mer skattepengar samt kommunägda biografer. Det sista har vi visserligen inte testat, men min egen – högst subjektiva – åsikt är att om man ska gå på en liten biograf vars bioduk nästan inte är större än projektordukar för hemmabruk försvinner även den sista anledningen att gå på bio.
Hans förslag är alltså mer skattepengar samt kommunägda biografer. Det sista har vi visserligen inte testat, men min egen – högst subjektiva – åsikt är att om man ska gå på en liten biograf vars bioduk nästan inte är större än projektordukar för hemmabruk försvinner även den sista anledningen att gå på bio.
Och att plöja in mer pengar i
branschen har man försökt, försökt och försökt igen. Ofta ihop
med taktiken att styra innehållet. Man har riktat stöd bl a till minoriteter och kvinnliga regissörer,
alltihop givetvis genuscertifierat.
Trots det sviker publiken. Inte ens kulturministern pallar att se svensk film.
Här kommer ett vilt förslag. Om det
inte funkar att detaljstyra vem som ska göra svensk film, vad den
ska handla om och använda filmkulturen till att i nordkoreansk anda
uppfostra publiken kanske man skulle göra tvärtom! Vad skulle hända
om de som brinner för film får göra filmer i ämnen de brinner
för?
Det får vi kanske aldrig veta.
Istället kommer kulturjournalister och kulturpolitiker klia sitt
dreadlockstyngda hår över hur det kommer sig att publiken inte vill
se Rolf Lassgård som transa, en dokumentär om en kommunistisk
ex-musiker som de flesta inte ens kände till när han höll på
eller någon självbiografisk smörja av Anna Odell som handlar om
hur svårt det är att vara filmskapare överöst med bidrag,
stipendier och kulturpriser för filmer ingen vill se.
Tänk om vi skulle göra så med våra
privatekonomier, exempelvis:
- Det här funkar inte – bäst att göra mer av samma.
- Det finns ingen marknad för det arbete jag producerar – bäst att smalna av utbudet.
- Budgeten går inte ihop – bäst att ta av hushållskassan och buffertkontot tills det är tomt där med.