En coronavecka över

Det första fallet av det coronavirus som fått det klatschiga namnet Covid-19 rapporterades på nyårsafton 2019. I 1,5 månad brydde sig inte världens börser ett dugg ens när tiotals miljoner kineser satts i karantän.

Svårt att veta om det beror på att det på allvar spridits till Europa, att företag flaggar för leveransproblem från Kina eller om det helt enkelt har sjunkit in, men plötsligt betyder ingenting annat någonting. Stockholmsbörsen har tappat över 11 procent på en vecka, Nasdaq något mindre.

Jag har skrikit om börsras i flera år, men är inte beredd att säga ”Vad var det jag sa?” än. På ett års sikt ligger Stockholm på snitt, på flera år har det gått ännu bättre. Jag blir faktiskt lite matt över alla kommentarer jag läst de senaste dagarna av panikslagna sparare som varken sett eller hört på maken. I Marcus Hernhags chatt hos Privata Affärer kunde vi läsa följande i fredags:

”Hallå! Jag har panik. Jag har belånat vårt radhus för att köpa aktier. Köpt för över 2 miljoner i stora bolag. Har nu blivit av med över en kvarts miljon. Hur ska jag göra? Jag får panik. Vill inte behöva sälja huset. Hjälp mig!”

Så vad hade du väntat dig – att börsen skulle fortsätta uppåt utan hack i kurvan i 30 år till?! Oavsett hur det går med corona kan vi vara fullständigt övertygade om att börserna kommer att få utstå värre prövningar än denna vecka, så ta höjd för det eller spara på bankkonto.

Viruset då? Jag är inte så himla rädd. Även om dödligheten skulle vara så hög som två procent av de smittade lär mänskligheten klara det. Barn tycks nästan inte drabbas, de flesta som dör är multisjuka åldringar och flera länder räknar med att testa vacciner på människor redan under våren. Men visst hade det känts mer kontrollerat att bo i ett land där makthavarna tar smittan på allvar och avsätter resurser på vården.

Här trummas budskapet om god beredskap ut precis som vanligt, men till skillnad från när Polen och andra länder räddade oss från skogsbränder i somras kommer de ha fullt upp hemmavid om skiten träffar fläkten den här gången. Myten om vård i världsklass borde ingen längre köpa, men inte ska väl världens ekonomier gå under av det här?

Själv kröp jag till korset och köpte lite Investor i fredags. Fast det kanske är den nya säljsignalen – ”När till och med det där bittra jävla skäggmiffot köper, då är det dags att bli konträr”? Dags för ännu en Coronavecka i ”nödens år”, nu åker vi!

Kollektivtrafiken höjs, höjs och höjs

Säga vad man vill om Riksbankens inflationsmål, men diverse samhällsfunktioner gör verkligen vad de kan för att få hjulen att snurra. I år har portot höjts med 22 procent. Det kan tyckas extremt, men tittar man på portots utveckling har liknande höjningar gjorts tidigare.

Ett annat exempel jag sett var kollektivtrafik som den senaste tioårsperioden, medan KPI stigit 12 procent, har dragit iväg inte mindre än 43 procent. En forskare i artikeln säger:

”För att undvika fler prishöjningar skulle regionerna, som driver nästan all kollektivtrafik, kunna skjuta till mer skattepengar.”

Jag gissar att han fått sin lön av skattemedel hela livet. Vi andra inser att räkningen för de ökande kostnaderna hamnar på oss oavsett om vi betalar när vi reser eller när vi jobbar, även om det såklart är mest rättvist att ta betalt av resenären vid resetillfället.

En intressantare fråga är hur det kommer sig att kollektivtrafik blivit så mycket dyrare (och enligt en intervjuad trafikdirektör ska fortsätta uppåt). Höjda drivmedelspriset är inte svaret eftersom biljetterna stigit mycket mer. Istället skyller man på ökat antal avgångar. Kanske läge att dra ner på antalet då? På landsbygden har man nog minskat antalet avgångar, men skulle priserna här i Stockholm sjunka av att inte längre erbjuda pendeltåg var femtonde minut och tunnelbana var sjätte, utan istället 30 respektive 12 minuter hade jag gärna planerat mina resor bättre.

Men jag tvivlar på att det är där skon klämmer. Har vi råd med menskonst på perrongerna har vi nog råd att transportera resenärerna därifrån också. Kanske borde landstingspolitikerna prioritera bort sina egna jobb. Ännu ett politiskt beslut som inte kommer att tas.

Ny teknik = sämre resultat

Det lär inte komma som någon överraskning för trogna läsare att jag förhåller mig en aning skeptisk till ny teknik. Eller – jag är en jävla bakåtsträvare, helt enkelt, och nu har jag återigen fått vatten på min analoga kvarn:

”Flera studier visar att människor ofta överskattar sin förmåga när de läser på skärmar – människor tenderar helt enkelt att tro att de förstår mer än vad de gör.”

En ny spansk forskarstudie gör gällande att elever presterar sämre när de läser på skärm än vid gamla hederliga pappersstudier. Jag har inte svårt att tro på det. Jag läser själv böcker både i traditionell bokform, ljudböcker och som e-bok på skärm. Jag märker att texten blir lättare att bearbeta på papper så får jag välja blir det riktiga böcker, men det är ju inte alltid man får det.

Mitt läsande handlar mest om personlig utveckling och i bästa fall min egen försörjning, men när barn studerar ska det förhoppningsvis rädda hela världsekonomin, eller åtminstone landets. Därför känns det bakvänt att svenska skolor allt mer slutar med böcker och istället invaderas av läsplattor, eller ”digitala hjälpmedel” som de kallas.

Jag har inga barn i skolan, men följer en del lärare på Twitter och jag tror aldrig att jag sett någon av dem hylla denna digitala utveckling i skolan. Tvärtom är de spyless på politiker och skolledare som tror att de ”ligger i framkant” genom att pressa in ny teknik i skolorna.

Kanske sparar det några kronor nu (troligen inte det heller), men om det resulterar i sämre undervisning och färre kunskaper är det banne mig ingen vinst, det kan ett barn räkna ut. Åtminstone om barnet får använda papper och penna.

Icke-journalistik om ett icke-problem

Jag kan inte tiga när jag ser kvällspressens idiotiska exempel på vad de kallar fattigdom. Tack till ”M” som gav mig uppslaget om Eivor, 84, som enligt Kvällsposten samlar pant ”för att ha råd att köpa mat”.

Det lustiga här är att Eivor inte själv verkar förstå att det är synd om henne, och det gör inte jag heller. Min mamma som var jämgammal med Eivor hade vid sin död i höstas 8893 kr i nettopension att jämföra med Eivors 12752 kr som jag tycker är en okej pension.

Inte heller finns det mycket att säga om Eivors utgifter. Hon verkar bo i hyresrätt och betalar 6356 kr. Matkontot är ungefär som mitt om man inte räknar in att hon unnar sig ”ett glas vin då och då” till den för mig svindlande summan av 507 kr/månad (verkar mer som ”både nu och då”). Fotvård, frissan och hudkräm är andra utgifter vi inte delar, liksom kostnaden för talgbollar på hennes nöjeskonto (!), men precis som jag går hon mycket och håller nere sina transportkostnader på det sättet.

När exempelmånaden är slut har hon ett överskott på 4014 kr, som visserligen hade stannat på 3698 kr om hon inte hade samlat burkar, men hur stora ord journalisten än tar till för att beskriva Eivors armod förstår jag inte grejen. Hon verkar vara en pigg tant som varje morgon går 3 km stavgång och samlar burkar för att hålla sig pigg och för att hon tycker att det är kul. I övrigt håller hon igång med dans och bridge.

Det enda märkliga är att hon tycks genuint förvånad över att inte ha fått bostadsbidrag. Själv trodde jag att bostadsbidrag var för människor med knapp ekonomi. Skit i det, Eivor! Fortsätt att fokusera på ditt aktiva liv med vänner och friskluft. Och om Kvällsposten ringer för att göra en uppföljningsartikel – lägg på luren och låt dem förnedra sig på annat håll.

Lösning: Mer av samma

Trots att svenskar skaffar gigantiska tv-apparater och hemmabiosystem slutar de inte att gå på bio, men när de går på bio väljer mer än nio av tio bort svensk film.

Jag är ännu mindre intresserad av svensk filmindustri än av film i stort. Jag har inte gått på bio på tio år och åtminstone de fem senaste biobesöken var kostnadsfria. Senaste gången jag själv köpte en biobiljett kan ha varit på 1900-talet och jag kan inte heller minnas när jag såg en svensk film på tv eller i en dator.

Jag besitter således varken specialkunskaper eller är en del av lösningen, men det brukar inte hindra andra så jag kan ju tycka till ändå. Eller låt oss istället börja med att lyssna på en som borde veta vad han pratar om, Stellan Skarsgård.

Hans förslag är alltså mer skattepengar samt kommunägda biografer. Det sista har vi visserligen inte testat, men min egen – högst subjektiva – åsikt är att om man ska gå på en liten biograf vars bioduk nästan inte är större än projektordukar för hemmabruk försvinner även den sista anledningen att gå på bio.

Och att plöja in mer pengar i branschen har man försökt, försökt och försökt igen. Ofta ihop med taktiken att styra innehållet. Man har riktat stöd bl a till minoriteter och kvinnliga regissörer, alltihop givetvis genuscertifierat. Trots det sviker publiken. Inte ens kulturministern pallar att se svensk film.

Här kommer ett vilt förslag. Om det inte funkar att detaljstyra vem som ska göra svensk film, vad den ska handla om och använda filmkulturen till att i nordkoreansk anda uppfostra publiken kanske man skulle göra tvärtom! Vad skulle hända om de som brinner för film får göra filmer i ämnen de brinner för?

Det får vi kanske aldrig veta. Istället kommer kulturjournalister och kulturpolitiker klia sitt dreadlockstyngda hår över hur det kommer sig att publiken inte vill se Rolf Lassgård som transa, en dokumentär om en kommunistisk ex-musiker som de flesta inte ens kände till när han höll på eller någon självbiografisk smörja av Anna Odell som handlar om hur svårt det är att vara filmskapare överöst med bidrag, stipendier och kulturpriser för filmer ingen vill se.

Tänk om vi skulle göra så med våra privatekonomier, exempelvis:

- Det här funkar inte – bäst att göra mer av samma.
- Det finns ingen marknad för det arbete jag producerar – bäst att smalna av utbudet.
- Budgeten går inte ihop – bäst att ta av hushållskassan och buffertkontot tills det är tomt där med.

Vardagsbeslut

Jag uppskattar att ha gott om tid och ingen press när jag ska ta ekonomiska beslut i vardagen. Ska jag köpa något vill jag systematiskt kunna gå igenom alla alternativ och väga för- och nackdelar. Det värsta jag vet är att behöva stressa och improvisera. Men ibland väljer man inte själv, när saker och ting kommer i ens väg. Träd t ex.

En stor skillnad mellan kullfallna träd och exempelvis bilar är att de förstnämnda inte reflekterar. Ligger det ett träd över en mörk landsväg ser man det inte förrän man plötsligt hamnar mitt i djungeln. Det kan gå hur illa som helst och bilden här uppe är i det perspektivet inte så farlig. Jag lever och har hälsan, bara inte längre en fungerande bil.

Den är trafikförsäkrad, så eventuella reparationskostnader får jag stå för själv. Ny eller begagnad vindruta, ett lyse eller möjligen bara glaset samt lite annat smått och gott. Jag gillar den här bilen, men vill inte lägga ner mer pengar än den blir värd när det är färdigt.

Och om den ska bytas ut, mot vad? Jag har en förestående flytt att planera för. Dragkrok är ett absolut krav, men gärna också lite mer lastutrymme än Volvokombin. Fast den måste gå att framföra med B-körkort, jag har inte ens BE. Och eftersom jag just nu saknar fortskaffningsmedel är det inte läge att dra på beslutet några månader, som jag normalt hade önskat.

Det är ändå lite av ett I-landsproblem. Den dyraste begagnade bil jag hittat hittills var en Hummer för 598000 kr och vore jag tvungen skulle jag kunna casha den i morgon. Ända kruxet är att jag då snabbt som tusan måste skaffa en ny bildekal.

Dessutom vill jag inte lägga sexhundratusen på en bil. Helst inte ens en tjugondel. För jag har inte alla pengar i världen, och definitivt inte all tid i världen. Så här sitter jag med svåra beslut att ta, delvis med hjälp av svar som aldrig kommer. Och helst skulle jag ha velat ta besluten igår.

Dyrare än plastpåsar?

När jag var liten kunde man tjäna pengar på att samla kundvagnar. För varje kundvagn som lämnades in på Konsum och Ica fick man en liten etikett som man kunde klistra in i ett formulär och när man var uppe i 20 eller om det var 40 etiketter löste man in lappen och fick en tiokronorssedel (japp, så gammal är jag).

Som ni förstår var det mest barn som ägnade sig åt denna verksamhet. För vuxna konsumenter var kundvagnen värdelös, men den lämnades ändå på butiksparkeringen. Det är min bild, men kanske funkade det inte så bra eller så blev barnen latare för senare fick man lägga en femkrona i vagnen för att få lös den och för att få tillbaka den måste man låsa fast den igen. Det räckte för att få behålla vagnarna.

Idag är dessa låsanordningar ovanliga. Gissningsvis för att rätt få kunder använder mynt. Men det finns en skillnad mot 1980-talet – vagnarna lämnas inte längre på parkeringen. De flesta gör såklart det även om jag personligen varit sugen på att bygga om en kundvagn till fåtölj ända sedan jag såg Lasse Åberg sitta i en sådan i samma veva som jag själv tjänade pengar på att samla kundvagnar. Idag är de nog vanligare som ”engångsgrillar”.

Eller varför inte som konstverk? Vem vill inte ha en triumfbåge byggd av Icavagnar?

Ganska många va? Allra vanligast är att man kör sin mat ända hem till dörren och lämnar vagnen där i väntan på att barn ska använda den som lådbil och att kommunen därefter forslar den trasiga vagnen därifrån.

Av ren nyfiken kollade jag upp priset på kundvagnar. Den billigaste jag hittade kostar 1715 kr. Vi kan väl gissa att en butik som köper in tusen stycken får mängdrabatt, men runt 1500 kr lär de i alla fall kosta. Jag ser mer eller mindre trasiga vagnar långt från närmaste butik var och varannan dag. Och de jag inte hittar där är nog inbakade i summan på matkvittot.