”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Jag vet inte hur den biter på
alkoholism, men den är ett bra rättesnöre för privatekonomi.
Nästan all ekonomi, och mycket annat också, går att dela in i det
man kan påverka och det man inte kan påverka. Man kan ha åsikter
om sin hyra och sin lön, men de flesta kan egentligen inte förändra
dem. Vill vi ha högre lön och lägre boendekostnad får vi flytta
och byta jobb.
Avkastningen på våra investeringar
har vi lite mer makt över. Det är åtminstone lättare att sälja
ett innehav än att byta arbetsplats. Men när världens börser och
råvaror dippar samtidigt är vi rätt maktlösa där med.
Våra konsumtionskostnader ligger
däremot nästan helt i våra händer. Okej, ska vi åka bil kan vi
inte börja tillverka eget bränsle (fast jag är lite sugen på
gengas), men vi kan välja att cykla istället. Vad vi handlar i form
av mat, alkohol, tobak, nöjen, hemelektronik och heminredning
bestämmer vi helt själva.
Det är där modet kommer in. Modet att
sätta ner foten och bestämma att jag skiter i om det verkar
konstigt att inte ha Netflix och julgran, eller att ta med matlåda till
jobbet när alla andra köper dagens lunch för 95 kr. Det är så
många människor som bara glider med och gör som släktingarna,
vännerna och grannarna. Kanske ger det dem sinnesro, i brist på mod
och förstånd.