Den här gången är jag ännu mer övertygad om min sak. Möt Lucy Beaugard. Hon är 32 år och har jobbat som frilansfotograf i eget företag sedan 2009. Alltså hela sitt yrkesverksamma liv eller nära på. Men i och med coronavirusets inträde på marknaden rämnar hela hennes värld.
”The 32-year-old works as a freelancer, booking mostly editorial and commercial work related tothe restaurant industry (she’s shot photos for Curbed sister siteEater). On Wednesday, March 11, she lost half her business as clientscalled to cancel work. That figure rose to 75 percent the next day.By Friday, all her work for the next two months was gone.”
Tufft läge, inte bara för att
inkomsterna tryter utan – ännu värre – för att hon saknar alla
former av skyddsnät och backup-planer. Hon är osäker på om hon
klarar hyran för april, och då bor hon ändå tillsammans med två
vänner och delar på hyreskostnaden. Övriga räkningar fastslår
hon redan nu kommer vara omöjliga att betala.
Låt oss summera. Hon är 32 år,
ensamstående, frilansande företagare på tolfte året. Hon bor i en
hyresrätt som delas på tre, hon har inga sparade medel och när
kunderna sviker hamnar hon i en finansiell och existentiell kris. Så
vad gör hon när hon inser att det hon i tolv år kallat karriär
egentligen bara var en hobby och att hon under alla dessa år inte
lyckats åstadkomma någon som helst trygghet för sig själv?
”Now, she’s desperately trying to fill her days with running, puzzles, and Netflix”.
Jag kan komma på ungefär hundra
grejer hon borde prioritera framför att lägga pussel! Ta reda på
hur illa det egentligen är istället för att konstatera att hyran
kanske går att klara, skaffa ett riktigt jobb eller en rik man, bygg
upp en vuxen människas privatekonomi, försök att hitta fotokunder
utanför restaurangbranschen (som uppenbarligen ändå inte betalade
tillräckligt mycket för att du skulle gå runt på riktigt), gör
en affärsplan, skaffa en buffert...
”Nej, om man skulle ta och kolla om
det är något på burken...”
Jag kanske verkar helt hjärtlös när
jag spyr galla över en kvinna i ekonomiskt trångmål, men jag
skulle snarare se det här som en chans för henne. Nu blev det
plötsligt väldigt tydligt att hon är en frilanshippie utan
framgång. Vänta inte tio år till då möjligheten till barn och
familj också är borta. Innan du vet ordet av det sitter du som en
bitter ekonomibloggare och vräker ut ditt hat över andra
frilansares tillkortakommanden. Vänta här, vad hände nu...?