Spritallergi

2017 räknade Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning ut att det fanns 310000 alkoholberoende personer mellan 17-84 i Sverige. Lite beroende på hur man räknar tror jag att den siffran är alldeles för låg.

Dels finns de riktiga alkoholisterna som har svårt att fixa ett normalt liv, om de ens försöker. Men så är det alla andra. De som jag skulle beteckna som spritallergiker. De har jobb, lämnar ungarna på dagis och betalar sina räkningar. De skulle aldrig gå med på att kallas alkisar, men hade de inte ett beroende skulle de inte dricka, för det är helt uppenbart för alla att de inte mår bra av det.

”Jag är glutenallergiker!”

Här finns t ex kvinnorna som använder alkohol som ångest på flaska och börjar gråta redan vid andra glaset och killarna som ser varje ledig kväll utan öl som förlorad, och som varje fredag sitter hemma och super framför tv:n och tillbringar varje lördag på krogen med kompisarna de aldrig träffar nyktra.

Spritallergikerna har kanske inte supit bort jobb och familj, men ofta rätt mycket av sin ekonomi och inte minst tid. Tänk vad mycket vettigt de hade kunnat göra alla de där kvällarna när de satt upptagna av någon idiotdiskussion som inte lett till något mer än de hundra gånger tidigare de haft den, och alla de förmiddagar som de såsat runt med lätt huvudvärk, yrsel och ett illamående precis så stort att de inte orkar annat än att sitta i soffan och tycka synd om sig själva, alternativt ta en återställare.

Jag är inte nykterist, men dricker alltmer sällan och skulle inte ha några problem att helt låta bli, inte bara fredags- och lördagskvällar utan även jul, nyår, midsommarafton osv. Jag märkte hur praktiskt det var att kunna ta bilen hem och slippa vakna klockan 4.25, 6.10 och 7.52 av akut muntorrhet.

Och inte minst efter att ha träffat alla grupper beskrivna ovan, det har vi nog alla. Alkisarna som tappat både familj och fotfäste, tjejerna som måste dricka för att våga öppna munnen och killarna som intalar sig själva att fem starköl till middagen är vardagslivets guldkant. Jag kan inte förstå varför de inte spolar kröken på stubinen, men det beror kanske på att jag inte har deras beroende.

Tänk om MP tänkte

Jag är så gammal att jag minns när Miljöpartiet var ett miljöparti. På den tiden la de förslag för att rädda försurade sjöar och hade ett kompakt EU-motstånd. Jag har aldrig röstat på dem, men respekterade partiet och dess företrädare. Efter 2011 när Romson och Eriksson tog över språkrörsskapet har det inte varit möjligt, och företrädare som Amanda Lind, Rasmus Ling och Alice Bah Kuhnke har inte gjort det lättare.

I hopp om att komma över fyraprocentsspärren har några miljöpartister skrivit en debattartikel om deras paradfråga arbetstidsförkortning där de tycks ha släppt sextimmarsdagen till förmån för fyratimmarsdagar som de anser är fullt möjlig genom att minska på konsumtionen. Och visst är den det, men inte genom att dubbla alla löner utan genom att fler människor själva tar ansvar för sitt liv och investerar istället för att konsumera sina pengar.

Men det blir märkligt när det kommer från Miljöpartiet som ju aldrig bangar för en skattehöjning (eller ”skatteväxling” som de kallar det, men de glömmer alltid sänkningsdelen i ekvationen) och sedan vill bränna våra pengar på skit. På sistone har skatbominister Linds kultursatsningar och ökade presstöd varit i fokus, men MP är ju partiet som sett till att lägga pengar på EU, diverse meningslösa miljöavtal, elcykelsubventioner, migration, snabbtåg, bistånd till korrupta potentater, HBTQ-certifieringar och könsneutrala toaletter.

”Nu kör vi väldigt, väldigt tunga stenar.”

Om partiet valt en annan väg och behållit lite av sin auktoritetsskepsis istället för att vilja tvinga oss till ett ”hållbart” samhälle med hjälp av plastpåseskatter och lådcyklar hade betydligt fler kunnat leva det decentraliserade självhushållsliv MP visionerade om på 80-talet. Att deras väljare idag främst finns att hitta i storstäder långt från en levande landsbygd är ingen slump.

Sluta sparhetsa?

Frihetsmaskinen bloggade om sparkvot. Väldigt sakligt och matematiskt, nästan helt befriat från egna värderingar.

”Det som avgör vilken sparkvot du behöver för att bli ekonomiskt oberoende är helt enkelt hur stora utgifter du har, vilken avkastning du får på ditt investerade kapital och hur lång tid du vill att det ska ta innan du når ditt mål. När du räknat ut allt det här så vet du också vilken sparkvot du behöver hålla för att bli ekonomiskt oberoende.”

För att ytterligare neutralisera ”sprängstoffet” skriver han att man bör utgå från sina egna förutsättningar och inte jämföra sig med andra eftersom alla är på olika ställen i livet. Jag gillar den här typen av torra redovisningar även om jag själv nog hade försökt spetsa till den lite för att väcka debatt. Men det behövdes inte. Så här lät en kommentar på Twitter:

”Sluta med sparhetsen. De som lyckas leva av kapital har varit grymma investerare, inte snålvargar. Sluta med det här tramset och fokusera på att maximera avkastning, eller hitta ett meningsfullt jobb.”

Jag förstår inte, vilken hets? Det var ju inte en ”Gör så här”-text eller ens ”Så här gör jag” utan mer av ”Det här är en möjlighet”. Ändå blir flera människor som tokiga. Förutom ”hets” och ”trams” användes uttryck som ”perverst” och ”oändligt tröttsamt”. Kan de kategoriska fördömandena möjligen bero på att de innerst inne är osäkra på att de egna valen leder till evig lycka?

Det enda lustiga jag ser i detta är att de personer som kritiserar andra för att sprida spariver ofta inte har några som helst problem att utifrån sina egna värderingar i samma andetag berätta exakt vad andra gör för fel. Tänk att ha så mycket moral att det räcker till två uppsättningar!

För mig är sparande – eller låt oss kalla det snålande – en hobby, för att inte säga livsstil. Andra ser på vampyrfilm, går på ishockey eller spelar boule. Jag skulle inte drömma om att kalla deras intressen tramsiga eller perversa. Ett tips till de som finner texter om sparkvoter ”oändligt tröttsamma” är att inte läsa dem. Det är därför ni inte hittar mig på fotbollslandskamper skanderandes: ”Fotboll är tråååkigt! Fotboll är tråååkigt!”

Sopor? Nej, konst!

När jag pratat konst i den här bloggen har det oftast handlat om skattefinansiering av konst som tycks sakna varje uns av konstnärlig höjd, och uppenbarligen också marknad. Utställda bananskal, menskonst i tunnelbanan eller en konstutställning som i första hand vände sig till daggmaskar och svampar, en ytterst köpsvag grupp.

”Fan, Max, var det här de bästa platserna du fick tag i?”

Nu snubblade jag över info om en konstutställning av Éva Mag. Jag har ingen aning om ifall hon finansierats med skattemedel, men denna utställning har följande programbeskrivning:

”Verket Det finns en plan för det här (2020), består av en enorm mängd föremål, allt från likkylar till gamla stolar, trasiga kanoter och motordelar, som placerats i konsthallen. Inne i utställningssalarna arbetar någon, ibland konstnären själv, med att systematisera och organisera sakerna. Materialet har Mag lånat från sin pappas tomt utanför Stockholm. Samlingen är resultatet av hans mångåriga tillvaratagande av saker som ingen annan velat ha.”

Jag är måhända dåligt konstnärligt utbildad, men trasiga kanoter och begagnade likkylar låter inte som konst utan mer som grovsopor. Kul för henne om hon lyckas göra business av sin pappas hoarding. Men förutom att jag har svårt att se allmänintresset tror jag, tyvärr, att de flesta av oss har ett översvämmat förråd på betydligt närmare håll än att vi behöver betala en hundring i entré för att se misären.

Fast i leasingträsket

Twittertips från Deluxe/@InvesterareOst. Förra året bloggade jag om privatleasingbilar och skrev följande:

”Det är inte ofta man gör bra bilaffärer, men att privatleasa en bil känns som garanterad storförlust varje gång, inte bara när bilen går sönder.”

För det facila priset av 8785 kr/månad kan du exempelvis få köra en Range Rover, fast max 1700 mil per år. De flesta privatleasingbilar kostar över tre papp i månaden, även små bilar med ganska lågt inköpspris.

En aspekt som knappt nämndes då är att man oftast binder upp sig på tre år, och om man av någon anledning inte har behov av bilen så länge (eller inte klarar kostnaden), så sitter man med skägget i brödrosten. Blocket vimlar av överlåtelseannonser av dessa privatleasingavtal. Inte nog med att man då måste hitta någon som vill ha den bil man leasat, man ska hitta någon som vill ha den extrautrustning man valt, och som är villig att betala för den. Här är ett exempel:

”Pga tjänstebil så körs inte denna bil och kan överlåtas. Utrustning: - Antispinn - Bromsassistans - Färddator - Bluetooth - Yttertemperaturmätare - Multifunktionsratt - Sportratt - Sätesvärme (fram) - Fällbara baksäten - Farthållare - Regnsensor - Airbag förare - Airbag passagerare fram - Sidoairbags - Avstängningsbar airbag - ISOFIX-fästen bak - Antisladd - Avåkningsvarnare - Parkeringssensorer (bak) - Trötthetsvarnare - Centrallås (fjärrstyrt) - Autobroms - ABS-bromsar - Sidokrockgardiner - Eluppvärmda sidospeglar - Start-/stoppfunktion - Bluetooth (handsfree) - Servostyrning - Läslampa - Startspärr - Körfilsassistans - Vägfilsassistans - Nödsamtal - Röststyrning - Ljussensor - Fartbegränsare - Bagagelucka (fjärrstyrd) - Mattor (textil) - 12V-uttag - Euro NCAP 5 - ACC - Bagagelucka (automatisk) - Plant lastutrymme - Euro 6 - AUX-ingång - USB-uttag - Digital hastighetsmätare - Delbart baksäte - Avbländande sidospeglar - Sminkspegel - Svensksåld - Elhissar (fram och bak) - LED Strålkastare”

Har den ingen varningstriangel ;-)? En del av dessa tillbehör kanske känns självklara (centrallås, mattor), andra fånigt onödiga (sminkspegel, läslampa). Att de nämns tror jag beror på att leasingtagaren har fått betala för varenda en av dem, och många småsummor i månadskostnad blir stora när de måste multipliceras med 36. Men det är klart, vem vill tvingas åka runt i en bil utan fjärrstyrd bagagelucka eller eluppvärmda sidospeglar...

Mr Lee Sing Boss.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av de annonserande privatleasingtagarna som hittar någon som vill ta över deras avtal och hur många som tvärtom får betala 3000-10000 kr i månaden i de två år som återstår till friheten. Hade jag haft ett hjärta hade jag tyckt lite synd om dem.

Någon parkerar, du betalar

Att hamna i klammeri med rättvisan trots att man är hederlig och oskyldig är mångas skräck. Ett sätt det kan hända är att man får sin identitet kapad och sedan kommer räkningar på köp någon annan gjort.

En kompis fick sina registreringsskyltar stulna av någon som inte vill betala för parkering och vägtullar. Stölden polisanmäldes, men räkningarna hamnar ändå hos ägaren. Hur gör man då, bestrider och inväntar att byråkratin ska hinna ikapp? Nej, enligt polisen bestrider man och betalar.

”Tänk på att du måste betala felparkeringsavgiften, även om du tänker bestrida (klaga). Du får tillbaka avgiften om ditt bestridande godkänns. Det är fordonets ägare som ansvarar för att avgiften betalas.”

Jag kan inte tänka mig att det blir problem att få tillbaka pengarna, åtminstone för alla avgifter genererade efter att stölden polisanmälts, men det är ju inte självklart att man kan ligga ut med pengarna under obestämd tid.

Polisen har kameror som läser av regnummer på mötande bilar och direkt uppfattar om skylten eller hela bilen är stulen, så då borde det vara självklart att parkeringsvaktens handdator plingar till när de bötfäller en stulen bil. Den träffprocenten är gissningsvis mångdubbelt större och skulle resultera i fler uppklarade brott.

Brott är nämligen förbjudna. Jag vet att många gjorde sig lustiga över Annie Lööf när den juristutbildade partiledaren på knackig skolengelska med småländsk brytning fastslog att ”In Sweden, it is forbidden by law to be a criminal”. Men det värsta i soppan är att det vore mer korrekt om hon sagt ”In Sweden, criminal acts are primarily insurance matters”. Och i väntan på att polisen, försäkringsbolaget, inkassobolaget och kronofogden pratar med varandra får brottsoffret försörja brottslingen.

FIRE vs Unjobbing

Jag började, som de flesta, mitt yrkesliv med jobb jag inte ville göra på arbetsplatser jag inte ville vara på. Av någon anledning anses det naturligt, det är ”det normala”, och när vi väl fått det där jobbet vi inte vill ha är vi livrädda för att bli av med det. Jag har träffat så många som vantrivts på sina jobb för att de inte vågat ta en konflikt med chefen när de upplevt försämringar i det jobb de inte ens gillade innan. Varför?!

På ett samhällsplan är det nog bra att många i första hand jobbar för pengar och inte väntar på ett jobb de brinner för. Men samhället är inte mitt ansvar (det brinner jag inte för), mitt ansvar är mitt liv och jag tror mycket mer på att börja från andra hållet – att hitta något man vill göra och sedan hitta någon som vill betala en för det. Livet är väldigt kort, sedan är man död väldigt länge.

”You can fail at what you don't want, so you might as well take a chance doing what you love.” - Jim Carrey

Att utveckla sina hobbies på bekostnad av brödjobb och att på det sättet försöka klara sin försörjning kallas på engelska för unjobbing. Det är på ett sätt motsatsen till FIRE (Financial Independence, Retire Early), att först jobba hårt och tjäna pengar som man investerar för att sedan ha råd att låta bli att jobba. Bägge har brister, om FIRE-försöket misslyckas har man på sätt och vis slösat bort en massa år, men om det man helst vill göra inte ger pengar och till slut inte ens är det man vill sitter man i skiten på riktigt.

”Unjobbing is about making a life instead of just a living.” - okänd

Drömmar förändras, det man ville på gymnasiet är troligen inte vad man vill några decennier senare. Pengar kommer man alltid ha användning för, men den som går in stenhårt för en framgångsrik karriär kan ha svårt att släppa den för att börja ”leva livet” 10-20 år senare. Särskilt som det tycks gälla för provanställda ungdomar som inte ens gillar sina jobb.